SummarJ'
Among the private papers left by Lieutenant-Gcneral
J.
Åkerman (1868- 1958) was a manuscript written as late as 1953, now published here. In it Åkerman made certain comments on a book by the well-lmown historian Professor Axel Brnsewitz (1881-1950), published post-humously in 1951, in which inter alia Bruseand his Prime Minister Karl Staaff which culminated in the resignation of Staaff and his Liberal government in February 1914. Their views had differed on many things, but especially on the possible solutions for certain questions of defence then pending, of which the new Army training organisation was the most im portant. Åkerman, who added political interests to his military knowledge, and after his election to the Riksdag in 1914 as a Conservative had been appointed Army minister in 1917, had kept at the time a dictated diary, from which he refreshed his memory in 1953 to write this small paper. It is af interest for the history af Swedish defence policy besides giving sidelights from a well-placed contemporary on the two great participants in that dramatic conflict.
FINLANDS FORSVARSMAKT 50 AR
Av K J MIKOLA
1. FORUTSATTNINGARNA FÖR FORSVARSMAKTENS
UPPSATTANDE
Finland, som den 6 december 1917 förklarade sig som självständig stat, hade överhuvudtaget ingen arme. Avsaknaden av denna var desto märkligare, som det i landet samtidigt fanns över 40 000 man rysk militär, som den ryska revolutionen verkat demoraliserande på och som av denna anledning gjort sig skyldig till egenmäktigt för farande och störande av ordningen. Den ryska bolsjevikregeringen ansåg att den ryska militären alltjämt representerade en verklig maktfaktor i Finland. Sålunda telegraferade folkkommissarie Stalin till den i Finland befintlige ordföranden för den revolutionära distriktskommittens militäravdelning två veckor sedan den Exekutiva Centralkommitten hade godkänt det av Folkkommissariernas råd framlagda förslaget att erkänna Finlands självständighet, bl a föl jande: "- - - Finlands självständighet har erkänts. Den blandade kommissionen1 har ännu icke tillsatts, direktiv för kommissionens tillsättande har ännu icke formulerats. Till dess att den blandade kommissionen tillsatts och annorlunda bestämts förblir de nuvarande förhållandena i Finland i kraft och distriktskommitten funktionerar som maktens representant såväl i Finland som vid dess gränser." Vid förberedelserna för självständighetskampen hade man konstate rat Finlands brist på vapen och betydelsen hänw, men vissa åtgärder hade redan vidtagits. Dessa förberedelser påverkades väsentligt av att Finlands män inte på 16 år fått någon militärutbildning. Det auto noma finska storfurstendömet hade haft sin egen nationella militär grundad på 1878 års finska värnpliktslag. Denna krigsmakt omfat tade en gardesbataljon, åtta skarpskyttebataljoner och ett dragon regemente, tillsammans 5 600 man i aktiv tjänst samt därtill 32 reservkompanier, i vilka de, som icke inkallats till aktiv tjänst, under tre somrar fick sammanlagt 90 dagars militärutbildning. Men den finska militären hade upplösts som ett led i det allmänna russifie ringsprogrammet i Finland, skarpskyttebataljonerna och dragonrege-
mentet år 1901, Kadettskolan 1903 och slutligen gardesbataljonen 1905.
De ryska makthavarnas avsikt hade varit att ersätta den finska värnpliktslagen med en som lämpade sig för allmänna ryska syften. En sådan värnpliktslag stiftades också i juli 1901. Men folkets reak tion mot denna lag blev stark och tog sig uttryck i en omfattande värnpliktsstrejk. År 1902 uteblev 60 0/o av de inkallade från mönst ringen och då detta fortsatte även under åren 1903 och 1904 ansåg tsaren det vara klokare att upphäva lagen om värnplikt i Finland. Storfurstendömet ålades att i stället erlägga en penningsumma och ryska trupper förlades i Finland. Följden blev det lyckliga faktum, att man inte kunde inkalla finländska män 1914-1917 för att dö för det i upplösning stadda Tsar-Ryssland. De finländska männen befann sig alltså i hemlandet då självständighetens timme slog. Men, såsom redan framgått, de hade icke den militärutbildning, som hade behöv:ts för att upprätta en egen krigsmakt.
Denna framtidsvision hade de nästan 2 000 unga män haft, som 1915 och 1916 i smyg hade lämnat landet för att i Tyskland skaffa sig militär utbildning för att förbereda sig för sitt fosterlands frihets kamp som ledare på skilda nivåer. I den av finländska frivilliga sammansatta Kungliga Preussiska Jägarbataljonen 27 fick, de en hård soldatfostran såväl i övningslägren som vid fronten.
I Finland hade en grupp forna officerare vid den upplösta krigs makten på egen hand igångsatt vissa förberedelser. Denna "Militär kommitt�s" (MK) verksamhet hade· främst innebmit, att man följt upp läget. Men då folkets självbevarelsedrift ledde till att lokala hemvärnsavdelningar, skyddsgarden, sedermera skyddskårerna, upp sattes under de oroliga tider som följde på den ryska marsrevolutio nen 1917, deltog många medlemmar av MK som planläggare och ledare vid denna organisationsverksamhet och vid anskaffningen av vapen. Som besvärande omständighet förutom brist på vapen och övningsledare tillkom även att skyddskårerna tvingades uppträda i form av "idrottsföreningar" eller "brandkårer" för att undvika mot åtgärder från den ryska militären och efter oroligheterna i sam band med storstrejken i november 1917 - även från den egna yttersta vänstern. Före utgången av år 1917 hade aktivister och jägare i hemlandet lyckats skaffa skyddskårerna några tusen gevär och annan
lätt beväpning och som utbildare hade 80 jägare anlänt till Finland. Under jullovet anordnades i Osterbotten, där förberedelserna rent allmänt hade nått längst, instruktörskurser för studenter med jägarna som lärare',
Genom regeringens försorg hade man som en åtgärd att förstärka ordningsmakten inrättat en skola för ridande polis i närheten av Borgå. Vid årets slut skingrades emellertid skolan av de röda gardena, varefter den återupptog sin verksamhet i Osterbotten under namnet "Ordningsfanan". A ven en annan utbildningscentral, "Republikens skyddsvakt", hade igångsatt sin verksamhet. Vidare bör som en åtgärd för uppsättandet av en regeringens (senatens) egen krigsmakt nämnas kommitten för förberedandet av en värnpliktslag - i praktiken lika med Militärkommitten - och beslutet 7 /1 1918 att hemkalla hela Jägarbataljonen 27.
Sådant var utgångsläget för "Finlands försvarsmakt" den 16 janu ari 1918, då senatens ordförande P E Svinhufvud muntligt gav gene rallöjtnanten C G E Mannerheim fullmakt att som överbefälhavare för de väpnade styrkorna ta befälet över skyddskårerna såsom "rege ringens styrkor" för att återställa ordningen i landet. Den nyutnämn de överbefälhavarens verksamhet försvårades, förutom av det oklara allmänna läget och bristen på enhetliga uppgifter om skyddskårerna, även av att man av inrikespolitiska skäl varken vågade offentliggöra hans utnämning eller skyddskårernas officiella ställning. Mannerheim tog dock omedelbart itu med sitt uppdrag. Han ändrade Militärkom mitten till en militärt organiserad stab och flyttade till Vasa, Oster bottens centrum. Han kunde utgå ifrån, att arbetsron var bättre här än i Helsingfors, där de ryska matroserna och de med dem fraternise rande rödgardisterna gjorde verksamheten osäkrare. I Österbotten hade skyddskårerna relativt sett hunnit längst beträffande beväpning och organisation och härifrån kunde man hålla förbindelsen öppen med Sverige och Tyskland.
Så snart Mannerheim anlänt till Vasa, igångsatte han omedelbart sitt första uppdrag: att organisera den finska försvarsmakten. Han bedömde att endast några veckor stod honom till buds härför, men dock så lång tid, att organisationen skulle kunna täcka hela landet. Till en början skulle denna dock endast utgöras av en temporär bered skaps- och alarmstyrka, till dess att den ordinarie krigsmakten kunde
uppsättas och personal utbildas för densamma. Huvudsaken vore att något - om ock helt obetydligt skulle finnas tillgängligt, efter som lokala ordningsstyrkor under de då i landet rådande förhållandena var av avgörande betydelse.
Mannerheim föreslog regeringen i ett brev den 24 januari 1918 att man skulle uppsätta ett 4 000 man starkt regemente med jägarbatal jonen som stomme och i de skilda skyddskårsdistrikten avdelningar på 400 man som lokala kader- och beredskapstrupper. Detta förslag hann ej ens komma till regeringens kännedom förrän händelserna ilade förbi planerna. Som en kuriositet kan detta emellertid nämnas som det självständiga Finlands första organisationsplan för försvars makten.