Äventyr, ovisshet och framtidstro - ”Inte en plats som smörar för en”

När intervjupersonerna resonerar om naturen framkommer att häftigt väder visserligen kan innebära att färjan ställs in, men att de också finner en tillfredställelse i det. För en av intervjupersonerna var en ”jättestark” faktor till att flytta till Holmön att man är ”utlämnad till att naturen bestämmer”, och beskrev att när det ”verkligen stormar så spelar det ingen roll vilken båt du har, utan du bara är där du är” och att det är skönt att ”få släppa kontrollen”. Personen konstaterar vidare att även om det är ”kämpigare här på det sättet” så gör naturen det värt det. En annan av intervjupersonerna uppskattar att ”få vila i tanken och känna sig liten” med avseende på att ”färjan kan ställas in” och att man är i ”händerna på naturen” och inte ”rår över naturen”. En ytterligare formulerar sin attraktion till Holmön med att det är ”inte en plats som smörar för en”, även om det kan innebära att man blir strandad. Två personer benämner flytten som ”lite äventyrlig” och en av dem beskriver att ”det fanns något exalterande […] i att ta flyttlasset på en båt”. En annan person beskriver också flytten som ”att ge sig in i ett äventyr”, att det var som en ”förälskelse”, ett ”galet beslut”, ”storslaget och häftigt”, att det skulle bli ”fantastiskt” men ”svårt”. Att Holmön på det sättet är en ”speciell” och därmed lockande plats återkommer hos flera av intervjupersonerna. Samma person som liknade flytten vid en ”förälskelse” beskrev att ”det känns inte som en slump att jag har bosatt mig på ett ställe […] där det kommer en kulturgeograf och frågar varför har du just flyttat hit?”.

De starka känslorna är inte enbart positiva. Ett tema som i bara enstaka fall sägs rakt ut, men som ändå präglar alla, är en ovisshet om huruvida de kommer att kunna bo kvar. För de flesta fanns ovissheten med redan när flyttlasset gick till Holmön. ”Långsiktigheten är svår”, som en sa. Ofta återkommer beskrivningar som att ”jag ville testa”, som i vetskap om att det kanske inte är för all framtid. Som tidigare nämnts anses barnomsorgen vara den avgörande faktorn, och de flesta är inbegripna i att försöka lösa den saken. Ovissheten kan få till följd ”att det känns olönt att lägga ner energi på något som man inte ser en framtid i”, som en intervjuperson beskriver det, och ger som exempel att ”göra fint hemma” och tillägger att det är ”tragiskt egentligen”. Flera framhåller att viljan och intentionen är att bo kvar på Holmön så länge det går, men att det också finns en insikt om att man kan tvingas flytta. Vissa visar en inställning i stil med att boendet på Holmön

kanske bara blir för några år i livet. En av dem formulerar det som att man ”behöver lära sig att leva med ovissheten”. För att kunna trivas krävs att ”acceptera” att inte veta ”hur länge det varar”, och att ”det gäller för alla unga som bor här”.

Bild 11. Färjan Helena Elisabeth kör i sin fåra över Västra Kvarken. Foto: Henrik Karmehag. Trots ovissheten är framtidstro och positiv stämning återkommande teman när intervjupersonerna beskriver vad som präglar platsen och tillvaron. En av dem som bott längre på Holmön vittnar dock om att det inte alltid har varit så utan att det har gått ifrån att vara en ”extremt pessimistisk stämning” där ”folk var så himla, himla ifrågasättande” till den som tänkte flytta till Holmön. Men att stämningen har övergått i att ”folk tycker att det går bra nu. Det är medvind”. Personen förklarar att idag pratar man positivt om platsen och att det ”skänker en atmosfär av att ’wow, det är någonting som händer’” och att ”stämningen har förändrats till att här är en plats där vi signalerar att man kan bo, och då vill folk flytta hit. Man vill bo i ett vackert landskap, […] när de två sakerna klaffar då skapar man en attraktion”. Flera av de intervjuade som har flyttat till Holmön under senare år påpekar att de möttes av just denna goda stämning. En benämner den som ”det spirande hoppet”, att hen drogs med i stämningen och att välkomnandet var viktigt för flyttbeslutet. En annan säger att den välkomnande stämningen och sammanhanget gjorde steget att flytta enklare att ta. Ytterligare en intervjuperson upplevde att ”något var på gång” på Holmön, vilket var positivt för flyttbeslutet. Samma person säger också att faktorer som bedömts viktiga före flytten, som ”lättare pendling, att det skulle vara logistiskt enkelt att ta sig till stan,

barn ska kunna ta sig till skolan, […] prioriterades helt plötsligt mycket lägre” när hen kände gemenskapen och såg möjligheterna på ön. För en av intervjupersonerna var stämningen till och med avgörande för beslutet, att det fanns en stämning av att ”men vi löser det, det ordnar sig” och att det fanns ”framtidstro och att folk engagerade sig” var ”den starkast bidragande orsaken”. Personen avslutar med att ”den här framtidstron […] gjorde att jag vågade, såhär, gå på känsla lite mer”.

5 DISKUSSION

De mest framträdande beskrivningarna av intervjupersonernas attraktion till platsen och upplevelse av den handlar om livskvaliteten som naturen och miljön skänker dem, vilket är signifikativt för ”amenity migration” (se Gosnell och Abrams 2009; Robins et al. 2009; O’Reily och Benson 2009a; O’Reily och Benson 2009b; Hjort och Malmberg 2006; Benson och O’Reily 2016; Ulrich-Schad 2013). Förutom naturen och miljön har också platsens utformning och läge betydelse för dem, framförallt att det är en ö med en uppenbar geografisk avgränsning (se Gren och Hallin 2003) och dess relation till Umeå. De flesta ger intrycket av bo på en egen, lugn och vacker oas men ändå i nära anslutning till staden och dess fördelar, vilket har visat sig vara viktigt för att locka inflyttning (se Karsten 2020; Robins et al. 2009; Eliasson, Westlund och Johansson 2015; MacMichael et al. 2015).

Att välja Holmön utifrån anknytning och sociala nätverk, som familj och vänner, är annat exempel på att låta livskvalitet avgöra destination (se Elmqvist 2014; Schmitt-Wilson et al. 2020), och det har i flera fall varit ett motiv eller en hjälp till att flytta. Intervjupersonernas anknytning handlar även om barndomsminnen (se Gren och Hallin 2003) och för några kan flytten liknas med att återvända till rötterna (se Scott et al. 2017). Anknytningen finns dessutom som igenkänning i naturen och omgivningen, vilket, såsom Tuan (1979) och Ulrich-Schad et al. (2013) skriver, påverkar känslorna för platsen positivt. Ofta ser de som önskvärt att deras barn, befintliga och framtida, ska få den livskvalitet som en uppväxt på Holmön innebär, och de ansluter så till uppfattningen om landsbygden som barnvänlig (se Lindgren 2003; och Woods 2005; Karsten 2020).

Boendet har varken pekats ut som ett särskilt motiv eller som någon uppoffring, men har bidragit till att göra flytten enkel och bekväm. För alla är boendet anpassat för livsfasen (se Karsten 2020) och för flera är boendemiljön en del i livskvaliteten. Trots den påstådda bostadsbristen har ingen nämnt problem med att hitta boende. I enstaka fall har boendet erbjudits tillsammans med jobbtillfället. Annars har det lösts inom familjen eller via kontakter som frigjort ett fritidshus att hyra, vilket åter sätter fingret på anknytningens betydelse (se Ulrich-Schad et al. 2013).

Vad som däremot inte har gjort Holmön till ett enkelt och bekvämt val är sysselsättning, service och infrastruktur. Bara i undantagsfall var arbete ett skäl att flytta till Holmön. Däremot är det för flera ett problem som måste lösas för att kunna bo kvar, vilket kan ses i tidigare studier (se Ulrich-Schad 2013; MacMichael et al. 2015). Att få arbetslivet att fungera för båda i parrelationen är en utmaning för dem och forskningen identifierar den saken som viktig för att

landsbygd ska attrahera inflyttning (se Amcoff och Niedomysl 2010). Men detta förstärker bara att intervjupersonerna har valt Holmön av andra skäl än ekonomiska (se Lundholm et al 2004).

Det finns ingen klar koppling mellan deras val och klasstillhörighet. Forskningen är inte heller entydig. Lindgren (2003) och Sandow och Lundholm (2019) menar att hög utbildning ökar sannolikheten att flytta till landsbygd medan Hjort (2005) och Hjort och Malmberg (2006) menar att den då minskar. Vidare har ”Amenity migration” betraktats som något för välbärgade (Adamiak et al. 2017; Benson och O’Reilly 2016) fast har då avsett exklusiva destinationer och utsvävande livsstilar. Klass är ändå inte oviktigt i sammanhanget. Intervjupersonernas inkomster är visserligen inte höga, flera av dem är studenter som jobbar extra och de som arbetar på Holmön har inga högavlönade jobb. Men de säger däremot själva att universitetsstudier är bra för flexibiliteten, och de som arbetar i stan har scheman som passar med pendling och möjlighet att jobba hemifrån. Så för de flesta framstår sysselsättningen som antingen tillräckligt självstyrd eller som något de har möjlighet att nedprioritera. Att leva under villkor där man alls kan sätta livskvaliteten i första rummet har betydelse.

Vad gäller servicen är den tillräcklig nu för att deras liv ska fungera. Men om det inte tillkommer förskola och skola, vilket är en förutsättning som Halfacree och Rivera (2012) och Herslund (2012) också lyfter fram, tvingas de flytta. De är inte beredda att välja bort barn för att bo kvar och ingen nämner heller förskola i Sävar som lösning. I den här frågan står platsen i tydlig konflikt med livsfasen och livscykeln. Den konflikten följer mönstret som framkommit i tidigare forskning om att högst sannolikhet för att flytta ruralt finns i de högre åldrarna (se Lindgren 2003; Hjort och Malmberg 2006; Amcoff och Niedomysl 2010). Antagligen är eventuella barn utflugna då.

Att platsen har bristande infrastruktur är förvisso ett problem, men ger även upphov till nya värden. Dels stärks sammanhållning, gemenskap och anknytning när de måste hjälpas åt, vilket brukar lyftas fram som attraktivt med gles- och landsbygd (se Herslund 2012; Ulrich-Schad et al. 2013; Benson och O’Reilly 2016; Schmitt-Wilson et al 2020). Dels ger det platsen ett lockande särdrag som får intervjupersonerna att känna äventyrlighet och dramatik. Utöver livskvalitet som vacker miljö och gemenskap, lockar platsen således med att kunna leva ut en viss livsstil (se O’Reily och Benson 2009a). Livsstilsdimensionen framkommer även i inställningen att de vet att de kan tvingas flytta, men att de då ändå har fått uppleva platsen och testat på att bo där, och att det också kan vara gott nog. Som en livsstil så länge livet tillåter, eller en konsumtion av platsen, som Benson och O’Reilly (2016) skriver.

Vidare är tanken på att allt kanske är tidsbegränsat något som i vissa fall hindrar dem från att våga tro på framtiden och etablera ett beständigt hem, med den känslomässiga investering som det innebär (se Nuga et al. 2016; Gren och Hallin 2003). Men de hittar strategier för att hantera detta genom att acceptera villkoren och anpassa sitt sätt att skapa mening efter förutsättningarna, vilket uppmärksammats i tidigare studier (se Benson och O’Reilly 2016; Herslund 2012; Halfacree och Rivera 2012).

Framtidstron som intervjupersonerna känner knyter an till vad tidigare forskning har visat om betydelsen av social gemenskap och att ställa upp för varandra (se O’Reilly och Benson 2009b; O’Reily och Benson, 2009a; Schmitt-Wilson et al 2020). Att utveckla platsen ger dem delvis nya motiv till att bo på Holmön, och att skapa platsen tillsammans med andra ger den en ny och gemensam betydelse, som Tuan (1979) och Massey (1994) beskriver det. Vidare är det ett tydligt exempel på att ”icke-migrera” (Halfacree och Rivera 2012) när intervjupersonerna kämpar för att förbättra sina och varandras förutsättningar för att kunna bo kvar.

Huruvida flytten till Holmön också handlar om downshifting kan diskuteras. Alla uppskattar livsstilen på Holmön och är villiga till anpassningar för den. Fast då främst i syftet att kunna bo kvar och att få vistas på Holmön så mycket som

möjligt. I enskilda fall är avsteg från karriären något tänkbart (Hampton 2008;

Juniu 2000), som att istället välja arbeten som finns eller kan etableras på Holmön. Men även då handlar det om att få vara på platsen och inte om nedväxlingen i sig. Det finns fall där drivkraften var att lämna staden för ett lugnare landsbygdsliv, och då även med acceptans för att leva enklare och billigare för att möjliggöra ett

liv på Holmön (Larsson 2015; Kennedy et al. 2013). Acceptans är däremot inte

samma som mål. Istället framhålls att det vore bäst att både kunna bo på Holmön och att ha en bättre ekonomi. Valet att bosätta sig på Holmön kan för flera av dem ha inneburit att de potentiellt valde bort en mer inkomstbringande karriär på annan ort (Eimermann et al. 2020). Ingen har dock sagt sig varken ha övervägt eller inlett en sådan bana, för att därefter medvetet växlat om och ner till ett liv på Holmön. Överlag finns snarast en strävan efter tillväxt på Holmön, med fler boende, fler arbetstillfällen och mer service. Så även om downshifting kan finnas som inslag artikuleras det inte av intervjupersonerna och framkommer inte som tema.

Att deras val av bostadsort handlar om att uppnå olika former av livskvalitet och livsstil står klart. Men det är inte lika avgjort en kontraurbanisering. Om vi återknyter till Mitchells (2004) resonemang så har intervjupersonerna förstås bidragit till en kontraurbaniseringsrörelse när de flyttat från stad till landsbygd. Däremot är inte det att betrakta som en del i ett kontraurbant bosättningsmönster. Migrationen bör i likhet med exemplen ovan ses i förhållandet mellan Holmön och Umeå. Dels handlar det om alla mänskliga band som är knutna däremellan,

vilka är viktiga för Holmöns identitet (se Massey 1994). Dels om att vissa lämnade staden och ser livet på Holmön i dess konstrast, något som är vanligt inom migration (se O’Reilly och Benson 2009b; MacMichael et al. 2015; Benson och O’Reilly 2016). Men framförallt är alla intervjupersoners vardag och försörjning beroende av Umeå. Antingen i form av arbeten, universitetsstudier eller ärenden inne i staden, eller i form av att kundunderlagen består av fritidshusägare och besökare som ofta kommer ifrån Umeå, vilket förstärker betydelsen av Holmöns närhet till Umeå (se Eliasson, Westlund och Johansson 2015; Amcoff och Niedomysl 2010; Robins et al. 2009). Som visat i inledningen har Umeå kommun vuxit i decennier, både i huvudorten och i kommunen som helhet. Rimligen påverkar det efterfrågan på alla sorters boenden inom pendlingsavstånd. Här är, likt vad Adamiak et al. (2017) har funnit, fritidshusens betydelse för Holmöns utveckling intressant då de dels ökar ianspråktagandet av ön, dels bidrar till ökad allmän efterfrågan på ön och dels fungerar som inslussning för permanent bosättning. Man kan tydligt utläsa att intervjupersonernas ambition är att Holmön ska växa och få mer service på plats, och därmed öka sin självförsörjning. Men även det beror på fortsatt tillväxt i och inflyttning från övriga Umeåregionen.

Sammantaget kommer sig den studerade inflyttningen till Holmön av två övergripande faktorer. Den ena är tillväxten och ökade befolkningen i Umeå kommun, där Holmön ingår i en större urbaniserings- och suburbaniseringstrend med Umeå tätort som centrum (se Coombes et al. 1989; Mitchell 2004; Hjort 2005). Den andra är Holmöns särart som lockar, bland annat 25-40-åringar, med att få uppleva gemenskap i en skön och dramatisk miljö.

Ett intressant område för fortsatta studier är om och hur Holmön bör utvecklas. Här kan det skilja sig åt mellan fritidshusägarna, de bofasta, markägarna respektive besökarna vad gäller exempelvis synen på å ena sidan ökad befolkning och infrastruktur och å andra sidan bevarad natur och avskildhet. På vilket sätt som dessa frågor hanteras och avgörs har betydelse för Holmöns framtid.

33 SAMMANFATTNING

Holmön är en ö Norra Kvarken som under decennier har avfolkats, men som på senare år haft en inflyttning av människor som befinner sig i en livsfas då man ofta etablerar sig på arbetsmarknaden och eventuellt bildar familj. Syftet med den här uppsatsen är att belysa orsakerna till och konsekvenserna av valet av Holmön som bostadsort för människor i åldern 25-40. Studien vägleds av frågorna vilken relation de har till Holmön och vad valet av bostadsort innebär utifrån livsfasen de befinner sig i. Inledningsvis görs en beskrivning av Holmöns historia och utveckling. Resonemang förs också kring Holmöns läge. Därefter redovisas en översikt av teori och tidigare forskning om kontraurbanisering, om migration till gles- och landsbygd utifrån livsfas och livscykel, om migration i sökande efter livskvalitet och livsstil, så kallad ”amenity migration”, om ”downshifting”, och slutligen om platsens betydelse. Syftet och frågeställningarna har besvarats genom en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer med åtta personer. De intervjuade flyttade till Holmön mellan åren 2012 till 2019 och var då i åldrar mellan 24 till 32 år. Vid intervjun var de mellan 30 till 37 år gamla. Det empiriska materialet har sedan analyserats med en tematisk metod, där kodning och kategorisering används för att finna mönster och teman.

Resultatet visar att det huvudsakliga skälet för dem till att bo på Holmön är att uppleva den livskvalitet som naturen och miljön ger. Valet av bostadsort innebär också en livsstil där naturen erbjuder drama och äventyr. Familj och vänner på platsen är viktigt för platsens dragningskraft, och tillsammans skapar de meningsfulla sammanhang. Boendet har underlättat valet men inte varit ett motiv. Sysselsättning har varit ett motiv i enstaka fall men ofta mest en fråga som de behöver hantera på kort och lång sikt för att kunna bo kvar. Det som ger upphov till mest oro är att lyckas etablera en förskola på Holmön, annars tvingas de nog flytta. Ovissheten kring framtida sysselsättning och barnomsorg försvårar att kunna se saker långsiktigt och är något de måste förhålla sig till. Men tillsammans bygger de framtidstro när de kämpar för att utveckla platsen. Viljan att få leva på Holmön gör att andra faktorer prioriteras ned. Närheten till Umeå är avgörande för vardagslivet på Holmön och deras inflyttning bör ses som en del av en större tillväxt-, urbaniserings- och suburbaniseringstrend i Umeåregionen. Att det blev just Holmön beror på att platsens framförallt lockar dem med gemenskap i en skön och dramatisk miljö.

Syftet med studien kan sägas vara nått då den har lett fram till en djupare insikt om orsakerna till och konsekvenserna av valet av Holmön som bostadsort för människor i åldern 25-40. Studien är ett bidrag till ökad kunskap om Holmöns attraktivitet som bostadsort idag, med särskilt fokus på människor i åldern 25-40, och till bättre förståelse för Holmöns utveckling i relation till övriga samhället, framför allt Umeå.

34 REFERENSER

Adamiak, C., Pitkänen, K., och Lehtonen, O. (2017). Seasonal residence and counterurbanization: the role of second homes in population redistribution in Finland. GeoJournal, 82(5), 1035-1050.

Ahrne, G. och Svensson, P. (2015). Handbok i kvalitativa metoder. Stockholm: Liber, s. 220, 232.

Amcoff, J. och Niedomysl, T. (2011). Is There Hidden Potential for Rural Population Growth in Sweden? Rural Sociology, 76 (2), s. 257-279.

Benson, M. och O’Reilly, K. (2016). From lifestyle migration to lifestyle in migration: Categories, concepts and ways of thinking. Migration Studies, 4(1), 20-37.

Borgegård, L.E., Håkansson, J och Malmberg, G. (1995). Population Redistribution in Sweden: Long Term Trends and Contemporary Tendencies Geografiska Annaler. Series B, Human Geography, 77 (1), s. 31-45.

Bryman, A (1997). Kvalitet och kvantitet i samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlitteratur, s. 77.

Bryman, A. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber, s. 260, 512-513, 560-562, 603-606, 687-691, 702, 703-705, 709-712.

Coombes, M., Dalla Longa, R. och Raybould, S. (1989). Counterurbanisation in Britain and Italy: a comparative critique of concept, causation and evidence. Progress in Planning. Volume 32, Part 1, 1989, Pages 1-70

Eimermann, M., Hedberg, C. och Lindgren, U. (2020). Downshifting Dutch Rural Tourism Entrepreneurs in Sweden: Challenges, Opportunities and Implications for the Swedish Welfare State. Tourism Employment in Nordic Countries,

2020-08-02, p.303-325.

Eliasson, K., Johansson, M. och Westlund, H. (2015). Determinants of Net Migration to Rural Areas, and the Impacts of Migration on Rural Labour Markets and Self-Employment in Rural Sweden, European Planning Studies, 23 (4), s. 693-709.

Elmqvist, A. (2014). Landsbygdsforskning i Sverige med exempel från övriga Norden. En kunskapsöversikt. Linköpings universitet Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier Campus Norrköping. Linköping, s. 16.

Fejes, A. och Thornberg, R. (2019). Handbok i kvalitativ analys. Stockholm: Liber, s. 35, 258-259.

Gosnell, H. och Abrams, J. (2009). Amenity migration: diverse concetualizations of drivers, socioeconomic dimensions, and emerging challenges. GeoJournal 76 (4): 303-322.

Gren, M. och Hallin, P.O. (2003). Kulturgeografi – en ämnesteoretisk introduktion. Malmö: Liber, s. 140-141, 143.

Halfacree, K. H. & Rivera, M. J. (2012). Moving to the countryside... and staying: lives beyond representations. Sociologia Ruralis, 52(1), 92-114.

Hampton, R. S. (2008). Downshifting, leisure meanings and transformation in Leisure. PhD diss. Pennsylvania State University.

Hedberg, C. och Haandrikman, K. (2014). Repopulation of the Swedish countryside: Globalisation by international migration, Journal of Rural Studies, 34, s. 128-138

Herslund, L. (2012). The rural creative class: counterurbanisation and entrepreneurship in the Danish countryside. Sociologia ruralis, 52(2), 235-255.

In document ”Inte en plats som smörar för en” (Page 26-40)