Det finns också ett behov av förebyggande åtgärder när det gäller användningen av identitetshandlingar i brottsligt syfte. Vid exem-pelvis kredit- och kortbedrägerier måste gärningspersonen oftast
9 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366. Medlemsstaterna har till den 13 januari 2018 på sig att anta och offentliggöra de bestämmel-ser som är nödvändiga för att följa direktivet (Europeiska unionens officiella tidning, L 337/35. 23/12 2015).
Bedrägeri
legitimera sig för att kunna ta ett lån eller hämta ut de varor som köpts med stulna kort- eller identitetsuppgifter. Idag finns det ett 15-tal godkända identitetshandlingar i Sverige, vilket försvårar identitetskontroller, särskilt inom handeln och på utlämningsstäl-len. Problemen beror bland annat på att förfalskade identitets-handlingar av hög kvalitet kan köpas relativt enkelt, till exempel via internet, samtidigt som det stora antalet godkända identitets-handlingar gör det näst intill omöjligt för exempelvis butiksanställ-da att säkert kunna verifiera äktheten i de olika typer av identitets-handlingar som kan uppvisas.
Ett annat problem som lyfts fram är att det i dagsläget är alltför enkelt för en person att registrera falska identiteter hos Migra-tionsverket och Skatteverket. Forskning visar att falska identite-ter sedan kan förses med identitetshandlingar och bland annat användas vid olika typer av storskalig bedrägeribrottslighet (Brå 2016c). Den nya straffbestämmelsen om olovlig identitetsanvänd-ning träffar inte bruket av helt falska identiteter, eftersom dessa inte innebär ett intrång i en existerande persons identitet. Det som i stället krävs i detta fall är åtgärder riktade mot en säkra-re ursprungsidentifiering, det vill säga att det vid säkra-registsäkra-rering av identiteter görs en mycket säker koppling mellan en person och en identitet. En ökad användning av så kallade biometriska data, till exempel fingeravtryck, har beskrivits som den mest effektiva meto-den för att både garantera ursprungsimeto-dentifieringen och förbättra identitetskontrollerna (ibid.).
Referenser
Ahola, M. (2013). Bedrägeri. Introduktion och handledning för brottsutredare. Stockholm: Nordstedts Juridik.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2012). Användningen av brottskoder. En kvalitetsstudie inom kriminalstatistiken.
Stockholm: Brottsförebyg gande rådet.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2016a). Utsatthet för brott 2015.
Resultat från Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2016.
Webbpublikation på http://www.bra.se. Stockholm: Brottsföre-byggande rådet.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2016b). Nationella trygghets-undersökningen 2015. Teknisk rapport. Rapport 2016:3.
Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2016c). Bedrägeribrottsligheten i Sverige. Kartläggning och åtgärdsförslag. Rapport 2016:9.
Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Bedrägeri Ceccato, V. och Dolmén, L. (2011). “Crime in rural Sweden”.
Applied Ge ography 31, s. 119–135.
Goldberg, D. och Larsson, L. (2013). It-säkerhet för privatperso-ner – en introduktion. Stockholm: Internetstiftelsen i Sverige.
Hagstedt, J. (2012). ”Bedrägeri”. I: Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Korsell, L. och Vesterhav, D. (2012). ”Framväxten av och känne-tecken hos den organiserade brottsligheten i Sverige”. I: Brottsut-vecklingen i Sverige 2008–2011. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
NBC (2015). Lägesbild bedrägerier 2015. Stockholm: Nationellt bedrägericenter. Polismyndigheten.
Nyman, A. (2016a). Skydda dig mot bedragare. Nätfiffel, bluffakturor och vilseledande försäljning. Internetguide #37.
Stockholm: Stiftelsen för internetinfrastruktur.
Nyman, A. (2016b). Skydda ditt företag mot bedragare.
Nätfiffel, bluffakturor och vilseledande försäljning. Internetguide
#29. Stockholm: Stiftelsen för internetinfrastruktur.
Rikspolisstyrelsen (2012). Polismyndigheternas handläggning av be drägeriärenden. En uppföljande inspektion. Inspektionsrapport 2011:9. Stockholm: Rikspolisstyrelsen, Enheten för inspektions-verksamhet.
Smith, R. G. (2008). “Coordinating individual and organizatio-nal re sponses to fraud”. Crime, Law and Social Change 49, s.
379–396.
Smith, R. G. (2010). “Identity Theft and Fraud”. I: Jewkes, Y. och Yar, M. (red.). Handbook of Internet Crime. Cullompton: Willan Publishing.
Smith, S. och Carleton, R. (2011). Measuring the extent of cyber-fraud: A discussion paper on potential methods and data sources. Report No. 020 2011. Ottawa: Public Safety Canada.
SOU (2013). Starkt straffrättsligt skydd för egendom. Betänkande av Egendomsskyddsutredningen. SOU 2013:85. Stockholm:
Statens offentliga utredningar.
SOU (2015). Fakturabedrägerier. Betänkande av utredningen om åtgärder mot fakturabedrägerier. SOU 2015:77. Stockholm:
Statens offentliga utredningar.
Youngblood, J. (2015). A comprehensive look at fraud identification and prevention. Boca Raton: CRC Press.
Stöldbrottslighet
STÖLDBROTTSLIGHET
Stina Holmberg
Sammanfattning
Statistikkällor visar att stöldbrotten sammantaget har minskat de senaste åren. Under 2015 utsattes, enligt NTU, närmare 10 procent av hushållen för någon typ av stöldbrott jämfört med närmare 13 procent 2006. Antalet anmälda stöldbrott började minska i slutet av 1990-talet, men nivån har stabiliserats de senaste fem åren.
Bland stöldbrotten är det bilbrott (biltillgrepp och stöld ur och från ett motordrivet fordon) som har minskat snabbast sedan slutet av 1990-talet. Den huvudsakliga orsaken till det bedöms vara ett EU-direktiv från 1998 (95/56/EC), som innebar att alla nytillverkade bilar ska förses med elektroniska stöldskydd.
I takt med att bil parken successivt byts ut, innebär det att en allt mindre andel bilar kan stjälas utan tillgång till bilnyckel.
Utöver att färre bilar stjäls har även stölderna ur och från motordrivet fordon minskat.
Bostadsinbrotten har ökat de senaste åren, och ligger i dag på ungefär samma nivå som på 1990-talet. Trots att det är en li-ten del av befolkningen som utsätts för inbrott är det betydligt fler som oroar sig för att utsättas. Nästan var femte svarande i NTU 2015 uppgav att de var ganska eller mycket ofta oroliga för bostadsinbrott.
Utsattheten för bostadsinbrott och bilbrott är relativt jämnt fördelad i befolkningen. Vissa grupper är dock mer utsatta än andra. Ensamstående med barn, boende i lägenheter, personer i storstäder och de som bor i socioekonomiskt utsatta områ-den utsätts oftare än andra.
Inledning
Stöldbrotten är en stor brottskategori som innehåller många olika typer av överträdelser med det gemensamt att de regleras i 8 kap.
BrB. Här ryms allt från snatteri och fickstölder till biltillgrepp, inbrott i bostäder, affärslokaler och lokaler för offentlig verksam-het till personrån och bankrån. Det är med andra ord en brottstyp som drabbar stora delar av näringslivet och myndighetssfärer samt många privatpersoner. Förmodligen utsätts nästan alla för
stöld-Stöldbrottslighet brott någon gång i sitt liv. Försäljning av stöldskyddsprodukter är
också en bransch som årligen omsätter miljardbelopp.
Ambitionen med det här kapitlet är inte att beskriva brottsut-vecklingen i detalj för alla olika typer av stöldbrott, det är en uppgift som skulle kräva en helt egen bok. Istället riktas fokus i huvudsak på bostadsinbrott och bilbrott (biltillgrepp och stöld ur och från ett motordrivet fordon). De tillhör de stöldbrott som är mest integritets kränkande för privatpersoner. Dessutom är den här typen av brott en källa till oro. Nästan 20 procent av befolkningen säger att de ofta oroar sig för att utsättas för bostadsinbrott, och ungefär lika många säger att de ofta oroar sig för att råka ut för bilbrott (Brå 2016:1 ). Rånbrotten, som också är ett brott som drabbar enskilda individer hårt, behandlas i ett eget kapitel (se kapitlet Rån).