En typ av dödligt våld som dessvärre ökat under 2000-talet är så kallade dödsskjutningar mellan personer som på olika sätt är aktiva inom kriminalitet i vissa storstadsområden. En möjlig väg att förebygga dessa brott är att arbeta mot förekomsten av illegala vapen. Studier från USA visar att man i Boston kraftigt lyckats minska skjutvapenvåld mellan unga män genom att spåra och strypa lokal handel med illegala vapen samt intensivt beivra andra brott (narkotika, trafikbrott etc.) som beväpnade gäng ägnar sig åt (Kennedy m.fl. 2011). Även andra studier från USA visar att våldshandlingar med skjutvapen åtminstone på kort sikt kunnat förebyggas genom aktivt arbete mot vapeninnehav på vissa hög-riskplatser, tidpunkter och högriskpersoner (Wilson 1994, Sher-man 1997).
Referenser
Brottsförebyggande rådet, Brå (2012). ”Dödligt våld”.
I: Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011. Rapport 2012:13.
Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2015). Utdömda strafftider – en jämförelse av fullbordade brott och försöksbrott. Nio utvalda brottstyper 2000-2013. Kortanalys 4/2015. Stockholm: Brottsföre-byggande rådet.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2015). Det dödliga våldet i Sverige 1990-2014. En beskrivning av utvecklingen med särskilt fokus på skjutvapenvåldet. Rapport 2015:24. Stockholm: Brottsförebyggan-de råBrottsförebyggan-det.
Brottsförebyggande rådet, Brå (2016). Konstaterade fall av dödligt våld – en genomgång av anmält dödligt våld 2015. Publicerad 2016-03-31. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN (2015). Hur mycket dricker svensken? Registrerad och oregist-rerad alkoholkonsumtion 2001–2014. CAN rapport 152. Stock-holm: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning.
Dödligt våld
Dearden, J. och Jones, W. (2008). Homicide in Australia: 2006–07 National Homicide Monitoring Program annual report. AIC Re-ports; Monitoring Reports 01. Canberra: Australian Government/
Australian Institute of Criminology.
Hedlund, J. m.fl. (2014). ”A population-based study on toxicologi-cal findings in Swedish homicide victims and offenders from 2007 to 2009”. I: Forensic Science International, 244 (2014), s. 25–29.
HEUNI (2010). International Statistics on Crime and Justice. Har-rendorf, S., Heiskanen, M. och Malby, S. (red.). HEUNI Publica-tion Series nummer 64. Helsingfors: HEUNI.
Justitsministeriets forskningskontor (2014). Drab i Danmark 2008-2011. www.justitsministeriet.dk. Nedladdad 2015-08-07.
Kennedy, D., Braga, A. och Piehl, A. (2001). Reducing Gun Violence. The Boston Gun Project’s Operation Caesefire. U. S.
Department of Justice; Office of Justice Programs Research Report September 2011.
Lehti, M. (2014). “Homicide drop in Finland, 1996-2012”.
I: Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention, volym 15, nummer 2, s. 182–199.
Liem. M. C. A. m.fl. (2012). ”Da daaling van moord en doodslag in Nederland”. I: Tijdschrift voor Criminologie, 54, s. 18–32.
Marshall, I. H. och Summers, D. L. (2012). “Contemporary Differ-ences in Rates and Trends of Homicide Among European Nations”. I: Liem, M. C. A. och Pridemore, W. A. (red). Hand-book of European Homicide Research. New York: Springer.
Norges Offentlige Utredninger, NOU (2010). Drap i Norge i perioden 2004–2009. NOU 2010:3. Oslo: Departementenens servisesenter/Informasjonsforvaltning.
Pritchard, C. (2012). “Family violence in Europe, Child Homicide and intimate partner Violence”. I: Liem, M. C. A. och Pridemore, W. A. (red). Handbook of European Homicide Research. New York: Springer.
Proposition 1991/92:109. Om utvidgad användning av samhälls-tjänst m.m.
Rying, M. (2000). Dödligt våld i Sverige 1990-1996). En deskrip-tiv studie. Licentiatuppsats. Stockholm: Kriminologiska institutio-nen, Stockholms universitet.
Salla, J., Ceccato, V. och Ahven, A. (2012). “Homicide in Estonia”. I: Liem, M. och Pridemore, W. A. (red.). Handbook of European Homicide Research. New York: Springer.
Dödligt våld SOU 1995:60. Kvinnofrid. Huvudbetänkande av
Kvinnovålds-kommissionen. Stockholm: Fritzes.
Sturup, J. och Granath, S. (2015). “Child Homicides in Sweden:
A Descriptive Study comparing the 1990s and the 2000s”.
I: Homicide Studies. Volym 19, nummer 2, s. 175-187.
Trägårdh, K. m.fl. (2016). “A time trend study of Swedish male and female homicide offenders from 1990 to 2010”.
I: International Journal of Forensic Mental Health. Volym 15, s. 125–135.
United Nations Office on Drugs and Crime, UNODC (2013).
Global Study on Homicide 2013. Trends, Contexts, Data.
Vienna: United Nations Office on Drugs and Crime.
Misshandel
MISSHANDEL
Fredrik Marklund och Anna Frenzel
Sammanfattning
Under 2000-talet har årligen omkring 2–3 procent av Sveri-ges befolkning utsatts för någon form av misshandel, enligt de större offerundersökningarna. Den totala utsattheten för misshandel i befolkningen har enligt dessa undersökningar minskat något under åren 2009–2015 i jämförelse med början av 2000-talet. I genomsnitt har 2 400 personer per år skrivits in på sjukhusens slutenvårdsavdelningar för skador orsaka-de av misshanorsaka-del eller ännu grövre våldsbrott. År 2014 var denna siffra 1 902 personer, vilket är den lägsta siffran under 2000-talet.
Trots att offerundersökningar och sjukhusdata pekar på en minskande utsatthet för misshandel, har antalet anmälda misshandelsbrott ökat kraftigt, totalt med omkring 45 procent mellan 2000 och 2015. Viktiga förklaringar till detta är enligt forskningen dels nya arbetssätt och rutiner inom polisen, dels en allmänt ökad uppmärksamhet på, och minskad tolerans mot, våldsbrott. Trots att alltfler misshandelsbrott anmäls är dock mörkertalet för brotten fortfarande högt, och mindre än var fjärde misshandelshändelse anmäls till polisen.
Den allra vanligaste typen av misshandel är alkoholrelaterad och sker på allmän plats, ofta mellan personer som är tidigare obekanta med varandra (Brå 2017). Både den som utsatts och gärningspersonen vid de händelserna är vanligen unga män.
Denna typ av våld, mellan obekanta på allmän plats, tycks dock ha minskat något i omfattning, vilket ser ut att vara en bidragande faktor till den totala minskningen av utsatthet för misshandel under åren 2009–2015. Andra vanliga typer av misshandel är våld i privatbostäder mellan närstående och be-kanta, där offren ofta är kvinnor, samt våld som drabbar vissa grupper i deras yrkesutövning – exempelvis sjukvårdspersonal, taxiförare och väktare.
Män är väldigt tydligt överrepresenterade i misshandelssitua-tioner, framförallt som gärningspersoner men även som utsatt för misshandel. Därutöver ser man även att personer från hushåll med relativt sett små ekonomiska och sociala resurser oftare både utsätts för och utövar misshandel. Till exempel är
Misshandel utsattheten mer än dubbelt så hög bland dem som inte fullföljt
gymnasieutbildning jämfört med dem som har eftergymnasial utbildning.
Trots att misshandel är ett prioriterat brott inom rättsväsendet är det relativt få av brotten som personuppklaras. År 2015 var det omkring 13 procent av de handlagda brotten som person-uppklarades. Andelen brott som personklaras av de brott som anmäls har tydligt minskat under 2000-talet, men det är inte klarlagt vad minskningen beror på. Vad gäller påföljder har bilden sett likartad ut under 2000-talet. Den vanligaste påfölj-den för dem som döms för misshandel är villkorlig dom och den näst vanligaste påföljden är fängelse.
Brottsförebyggande arbete mot misshandel bedrivs på många plan. Polisen lägger mycket tid på att förebygga våld utanför krogar i stadsmiljöerna, bland annat genom hög närvaro och snabba omhändertaganden av berusade personer. När det gäl-ler våld i nära relationer bedriver brottsoffer- och kvinnojourer ett viktigt arbete, som också stärkts under 2000-talet.
Inledning
Misshandelsbrottslighetens omfattning och utveckling är frågor som är ständigt aktuella i olika sammanhang. En allmän uppfatt-ning tycks vara att misshandelsbrottsligheten ständigt ökar, såväl under perioder när den verkar ha gjort det som under perioder när det mesta tytt på att den inte har det. Den kriminologiska forsk-ningen totalt sett förhåller sig dock tveksam till om det har skett några större faktiska ökningar under de senaste decennierna (se till exempel von Hofer 2006; Estrada 2008; Granath 2012a).
I detta kapitel går vi igenom olika typer av källor som kan an-vändas för att bedöma misshandelsbrottens karaktär, omfattning och utveckling under 2000-talet. Det är Brås bedömning att den mest lämpliga källan för att bedöma misshandelsbrottsligheten totalt sett är frågeundersökningar, i det här fallet främst Nationella trygghetsundersökningen (NTU). Därför ligger tyngdpunkten i redovisningarna på denna källa. Utöver NTU används även data från Skolundersökningen om brott (SUB), Statistiska centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden (ULF), den officiella krimi-nalstatistiken samt patientregistret. En anledning till att flera olika typer av källor används är att alla tillgängliga datakällor har sina specifika problem och begränsningar, vilket gör dem mer använd-bara i vissa sammanhang, och mindre användanvänd-bara i andra. Mer om detta finns att läsa i introduktionskapitlet till denna rapport.
Misshandel
Begreppet misshandel är ett samlingsbegrepp för en mängd olika typer av handlingar med den gemensamma nämnaren att en person med avsikt tillfogar en annan person skada. Det kan alltså handla om alltifrån lätta knuffar med lindriga skador till våldsamma hugg med kniv som ger allvarliga men hos offret. I juridisk mening avses med misshandel alla gärningar där någon med uppsåt ”tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd” (3 kap. 5–6 §§ BrB). Lagen skiljer också på misshandel, grov misshandel och synnerligen grov misshandel.
Enligt 3 kap. 6 § BrB är en misshandel att betrakta som grov om
”gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet”. I praktiken kan det handla om att gärningspersonen huggit en person med kniv, upprepat sparkat en liggande eller avsvimmad person, eller på ett uppsåtligt sätt smittat någon med en kronisk och livshotade sjukdom. Enligt 3 kap. 6 § andra stycket BrB är en misshandel att betrakta som synnerligen grov om ”kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsa-kat synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet”.
De handlingar som ingår i misshandelsbegreppet är mycket varie-rande och likaså är påföljderna för misshandel. Det kan röra sig om allt ifrån böter till fängelse i upp till tio år. Utöver införandet av rubriceringen synnerligen grov misshandel 2010 har varken straffskalorna eller brottsbalkens definitioner av misshandel ändrats under 2000-talet. Syftet med införandet av rubricering-en synnerligrubricering-en grov misshandel var att höja straffrubricering-en för de allra allvarligaste våldsbrotten.