I detta kapitel undersöks sådana artefakter som ryms inom den typologi som Dybelius benämner minneskultur. Här yttrar sig symbolvärden och ideologiska viljeyttringar som auktoriserats i utbild-ningskulturen och spridits i populärkulturen. Att manifestera en symbolgestalt i minneskulturen fyller det mänskliga behovet av att sammankopplas med en kultur vilket skapar en mening i tillva-ron.112
Ivan Aguéli har inte, likt Karl XII eller Selma Lagerlöf, i någon större utsträckning brukats på det nationella planet. Det har istället främst varit i hans hemort Sala som man kan tala om en etablerad
”minneskultur” kring Aguéli. Dybelius belyser hur historiekulturella yttringar som minnesfiranden sedan 1960-talet kommit att utvecklas från ett nationellt till lokala perspektiv, vilket också har med-fört en maktförskjutning då fler människor fått möjlighet att utforma minnespraktikerna.113 På grund av det koncentrerade minnesbruket av Aguéli i Sala, och på grund av den generella förskjut-ningen från det nationella till det lokala planet i svensk minnespraktik studeras i detta kapitel histo-riebruket kring Aguéli i hans födelseort Sala.
5.1 Sala konstförening-Aguélimuseet
Den 13 juni 1941 bildades den ideella konstföreningen Sala Konstförening i Aguélis födelseort Sala i Västmanland. Bildandet av föreningen sammanföll tidsligt med både Nationalmuseums stora Aguéliutställning 1939 och utgivningen av Axel Gauffins Aguélibiografi 1940–1941. Initiativtaga-ren och föInitiativtaga-reningens första ordförande var konstsamlaInitiativtaga-ren Carl Friberg. Friberg var stadsläkare i Sala och vårdade Aguélis sjuka mor, och det var genom henne som Friberg först kom i kontakt med och började samla på Aguélis tavlor. Han beskrivs ha varit en lokalpatriot och en stor Aguéli-fantast.114 Den Fribergska samlingen kom att bli världens största samling av Aguélis verk och för att säkra dess fortlevnad så testamenterades den till Nationalmuseum, med reservationen att Agué-lis tavlor skulle visas i ett konstmuseum Sala.115 Innan Aguélimuseet bildades fanns Fribergs Aguéli-samling magasinerad i Nationalmuseums källare och visades senare i Fribergs hem, i en Folkskola, i Folkpariets lokaler och i Folkets Hus.116
Sala Konstförening invigde 1962 Aguélimuseet som då var beläget på övervåningen av Salas varm-badhus. År 2007 flyttade man in i de nuvarande lokalerna i det nyöppnade kulturkvarteret Täljstenen. Kulturkvareret Täljstenen är Salas kulturcentrum som utöver Aguélimuseet också hu-serar ateljéer, föreningslokaler, ett bibliotek, ett konstgalleri, en teatersalong, en smedja och ett anrikt ångbageri där föreningen Avlidna Salakonstnärers Sällskap ställer ut verk av just avlidna Sa-labor. I området arrangeras också frekvent utställningar, musikevenemang, teater och andra kultu-rella samlingar.117
Aguélimuseet, som drivs av Sala Konstförening, har idag två halvtidstjänster vars löner betalas med hjälp av föreningsbidrag från Sala kommun. Intendenterna Johanna Byström Sims och Helen Karlsson lyfter i en insändare i Sala Allehanda 2019 fram Aguélimuseets värde för Sala.
Det här är en ovanlig och fördelaktig donation och Sala kommun skulle kunna se det som en fantastisk tillgång, då det ökar stadens attraktivitet och gynnar besöksnäringen. Vill vi inte göra Sala till en unik plats dit folk reser eller flyttar till för att staden har speciella kvaliteter som inte
112 Dybelius 2012, s. 124.
113 Ibid., s. 180.
114 Sala Konstförening-Aguélimuseet 2017, s. 16.
115 Ibid., s. 35: ”…tills en gång i framtiden min förhoppning om ett särskilt konstmuseum i staden ska komma att förverkligas” ska samlingen ”förvaras i det planerade medborgarhusets teater-, föreläsnings- och studielokaler.”
116 Ibid., s. 17–18, 36.
117 Sala kommun, Kulturvandring i Sala, 2018, http://media.destinationsala.se/2018/06/Kulturvand-ring_2018_webb.pdf [hämtad 2020-04-23].
27
finns någon annanstans? […] Konsten är den perfekta plattformen att mötas omkring, för den tar naturligt upp livets alla delar och erbjuder ett utrymme för ett öppet samtal och kreativt skapande, alltså en viktig byggsten i ett demokratiskt system.118
Behovet av att framhålla det unika för orten, vilket Dybelius beskriver grunda sig i bland annat ett ekonomiskt och socialt åtstramat läge för glesbygden och småstäder, blir tydligt i insändaren. In-sändaren visar också på hur vikten av en gemensam historia och en gemensam framtid samman-strålar i det lokal-ideologiska historiebruket. Då Aguelimuseet anses kunna bidra till ett ”öppet samtal och kreativt skapande” kan Aguéli som symbolgestalt bidra till ett kollektivt identitetsskap-ande som grundar sig i gemensamma värderingar om en gemensam framtid.
Aguélimuseet arrangerar också årligen aktiviteter på ”Aguélidagen”, vilken infaller på Aguélis fö-delsedag 24 maj. 2018 uppmärksammades föfö-delsedagen med vernissage, performance, konsert och födelsedagstårta. På evenemangets Facebook-sida beskrivs Aguéli vara ”en världsmedborgare som gick sin egen väg och blev en föregångare inom konsten och vars livsstil stämmer bättre överens med nutiden än med hans egen samtid.”119 Aguélimuseet delar också varje år ut ”Aguélistipendia-tet” som 2019 gick till målaren Claea Gesang-Gottowt. Detta motiverades bland annat med att man såg ”Clara Gesang-Gottowts måleriska och andliga strävan som besläktad med Aguélis och vill med glädje hedra henne med 2019 års Aguélipris.”120
5.2 Gravstenen
Peter Aronsson beskriver hur monument faller utanför museers minnespraktiker. De är istället konstruerade ting som ofta knyter an till en rumslig autenticitet så som ett slagfält, offerplats eller födelsehem.121 Rummet som tas i anspråk omskapas på så sätt till en minnesplats. Ett av flera teman på minnesmonument i Aronsons typologi är ”bygdens söner och döttrar”, och det är här som hemkomsten av Aguélis gravvård placeras.
Aguélis kvarlevor återbördades från Spanien till Sala 1981. Processen drevs på av Sala Konstföre-ning med hjälp av Utrikesdepartementet.122 Marmorstenen som konstnären Carl Wilhelmson ritade 1920 och som fanns vid Aguélis gravplats i Barcelona fördes till Aguelimuséet. En replik av grav-stenen sattes på den gamla kyrkogården vid Kristine kyrka, som gränsar till Aguéligatan där Aguélis barndomshem en gång låg. Ceremonin kring gravsättningen ägde rum i kyrkan och hade runt 100 deltagare. Under ceremonin läste bland annat Aguélis avlägsna släktning poeten Bo Setterlind upp sin dikt ”Frände av ljus”, vilken är tillägnad Aguéli.123 Ett par unga elever från Sala Musikskola bjöd på flöjtmusik och musikdirektör Eyvind Hallnäs på orgelmusik. Det hela direktsändes i Radio Väst-manland.124 Torbjörn Säfve, som just hade publicerat sin roman om Aguéli, höll senare på kvällen ett anförande kring sitt arbete med denna.125
Gravstenen som minnesmonument bidrar till att aktivera Aguélis minne och bibehålla en identitet för Salaborna. Torbjörn Säfve menar själv att han med sin roman drog igång ”Aguélivågen”.126 I Aguélimuseets Vänners årsskrift från 1988 framgår att man under en längre tid hade funderat över hur Aguélis gravplats i Barcelona vårdats. Valet att inleda processen med att återbörda Aguélis stoft
118 Byström & Karlsson Sala Allehanda 26/11 2019.
119 Aguélimuseet, Aguélidagen 24 maj, 2018, https://www.facebook.com/events/148265022692904 [hämtad 2020-05-15].
120 Aguélimuseet, Utställning: Aguélistipendiat 2019 Clara Gesang-Gottow, 2019, https://www.fa-cebook.com/events/2187354528242002 [hämtad 2020-05-15].
121 Aronsson 2004, s. 193.
122 Aguélimuseets Vänner 1988, s. 15–16.
123 Brummer (red.) 2006, s. 130. Se Bilaga III.
124 Aguélimuseets Vänner 1988, s. 16.
125 Ibid., s. 17.
126 Johansson DN 29/7 1992.
28
till Sala kan förstås ha aktiverats av den popularisering av Aguéli som Säfve med sin roman bidrog till.
5.3 Årsskrifterna
Aguélimuseet, Aguélimuseets Vänner och Sala Konstförening har sedan 1988 gett ut en gemensam årsskrift.127 Här ryms mängder med texter om Aguéli, Aguélimuseet och Salas konstliv, men det är främst ”Aguéliforskningen” som får ta plats i årsskrifterna. ”Aguéliforskningen” består i allt från intervjuer med Aguélis vänner, grannar och lärare till analyser av vetenskapliga verk och amatörhi-storiska undersökningar. Det är framförallt framställningar av Aguélis personlighet och tänkande som lyfts fram, och hans relation till andra personer belyses för att avslöja något om hans person-lighet. Sedan år 2000 skriver man också om vinnaren av årets Aguélistipendiat, där analysen om hur denna verkat i ”Aguélis anda” står i fokus.
Årsskriften är inte känslig för samhälleliga förändringar och politiska händelser utan behåller ett idogt fokus kring intresset för Aguélis personlighet. Aguéli framställs som framförallt en stor konst-när och en intressant mystiker. Dessa symbolvärden stämmer väl överens med de som auktoriserats i utbildningskulturen, där Axel Gauffins biografi från 1940–1941 använts flitigast som referens.
Det stora intresset för- och fokuset kring Aguélis personlighet och tänkande tyder på ett behov av att lära av detta. Det existentiella historiebruket lyser därför igenom starkast. Den meningsskapande funktionen som symbolgestalten fyller i minneskulturen blir således påtaglig i årsskrifterna. Det finns ingen genomgående trend i att belysa och koppla samman Aguélis radikala politiska åsikter med dagsaktuella politiska debatter, och därför är varken det ideologiska eller politisk-pedagogiska historiebruket särskilt framträdande. Till och med det lokal-ideologiska historiebruket överskuggas av det existentiella. Intresset för att som individ ”lära känna” och därigenom inspireras av Aguéli blir påfallande tydligt i årsskrifterna.
5.4 Ivan Aguélis plats
Den 24 maj 2000, på Aguélis födelsedag, invigdes Ivan Aguélis plats i centrala Sala. Monumentet utgörs av en orientaliskt inspirerad brunn och är beläget i ett av Salas mest centralt belägna park-stråt. Konstnären Acke Oldenburg och keramikern Åsa Orrmell fick i uppdrag av intresseföre-ningen Aguélismuseets Vänner att utforma minnesplatsen.128 Minnesplatsen består av en morisk springbrunn som omges av fem grindar där varje sida symboliserar något betydelsefullt kring Aguéli. Monumentet och dess symbolik anspelar i stor utsträckning på Aguéli som muslim, då monumentet ska likna en muslimsk fyrdelad trädgård, en Chahar bagh.129 Oldenburg och Orrmell har också velat anknyta till personer som sett till att hans minne inte föll i glömska, så som prins Eugen, Carl Friberg och familjen Åkerman, genom vars fond man finansierade monumentet.
Att upprätta ett minnesmonument av detta slag är en viktig del i omvårdnaden av Aguéli som en lokal symbolgestalt. Utöver de symbolvärden som tillgivits Aguéli i utbildningskulturen inkluderas också flera framlidna Salabor i monumentet. Detta ökar Salabornas ägandeskap av Aguélis minne, som i gemenskapen av andra salabor befästs som en ”son av Sala”, vilket samstämmer med vad Peter Aronsson kallar för ”bygdens söner och döttrar”. Aronsson beskriver också hur bland annat
127 De årsskrifter som har studerats är nr. 1988–2003, 2009 och 2011. Resterande nummer har exkluderats då de inte har kunnat tillhandahållas.
128 Sala Kommun ”Ivan Aguélis plats”, 2018, https://www.sala.se/contactot-her/15698/?ret=page%3Dinfo%26id%3D4554 [hämtad 2020-02-15].
129 Gregor Wroblewski, ”Ivan Aguélis plats – ett öde paradis”, Sala Allehanda 27/1 2019,
https://www.salaallehanda.com/artikel/insandare-ivan-aguelis-plats-ett-ode-paradis [hämtad 2020-02-05]. Se Bilaga IV.
29
föreningar, museet och länsstyrelser inte bara vårdar det förflutna utan också i hög grad avgör vad som ska inkluderas i den gemensamma historien.130 Aguélimonumentet får därför genomslag i det allmänna medvetandet och den gemensamma berättelsen om Sala.
5.5 Boken om Aguélimuseet
Sala Konstförening och Aguélimuseet publicerade 2017 Boken om Aguélimuseet. Boken beskrivs ge en inblick i Aguélis dramatiska liv och Aguélimuseets tillkomst. I förordet lyfts Kåge Bergmans minne fram som mycket betydelsefull för bevarandet av Aguélis livsverk, och det var vid Bergmans död 2001 som man startade insamlingen till finansieringen av boken.131 Bergman beskrivs ha tagit upp rollen som Aguélis mecenat efter prins Eugen, och det är tack vare honom som Aguélimuseet blev till.132 Han ska också ha varit initiativtagare till stödföreningen Aguélimuseets Vänner.
Boken som artefakt har förutom ett lokal-ideologiskt också ett existentiellt och ett moraliskt histo-riebruk. Man vill med skriften hedra och lyfta fram de personer som varit viktiga i att vårda Aguélis minne i Sala, och då framför allt Kåge Bergman och Carl Friberg. I kronologin om Aguéli beskrivs han som något heroisk och genial.
Ivan Aguéli önskade aldrig att vara ekonomiskt beroende av andra. Han ville skriva om konst, kultur och religion och för detta bli honorerad. Han ställde höga krav på sina bilder, men han ville sälja för sitt uppehälle. Trots enorma svårigheter gav han aldrig upp utan blickade framåt, medveten om sin begåvning.133
Passager som dessa försvarar Aguéli från de påståenden om hans opportunistiska relation till sin mor, som främst formulerats i Leo Meurmans Ivan Aguéli – sökare, sjukling, djurvän från 1996, och tyder därför på ett moraliskt historiebruk. 134 Det lokal-ideologiska historiebruket blir som mest påtaglig i Eric Fylkesons kapitel om Aguélimuseets värde för Sala. Här försöker Fylkeson påvisa den ekonomiska vinsten med att en småstad som Sala satsar på kultur och lyfter fram lokala för-mågor, och ger med detta uttryck för vad Peter Aronsson kallar ett kapitalistiskt ethos; att investera i framtida nytta och avkastning.135
[…] föreslår jag att Sala kommun anslår ett årligt driftsbidrag på tre (3) miljoner kronor till Sala konstförening, öronmärkta för att med Aguélimuseet som fixpunkt skapa en mötesplats och utvidgning av det mänskliga utan motstycke i ortens historia. Beloppet är inte jättelikt men tillräckligt för att till lokalsamhället på sikt generera betydligt mer tillbaka och därmed bidra till kommunens överlevnad.136
5.6 Sammanfattning
I detta kapitel har minnet av Aguéli studerats utifrån artefakter som har sin hemvist inom minnes-kulturen. Någon nationell minneskultur över Aguéli har aldrig etablerats. Han har istället framhållits som en lokal frontfigur i sin födelseort Sala. De symbolvärden som tilldelats Aguéli i utbildnings-kulturen kretsar kring hans konstnärliga och andliga tänkande och gärningar. I och med Agueli-muséet i Sala får Aguéli som konstnär en naturligt framträdande roll. Carl Friberg, som på 1940-talet började samla på Aguélis konst och påbörjade arbetet med att upprätta ett museum i hans ära
130 Aronsson 2004, s. 200.
131 Sala Konstförening-Aguélimuseet 2017, s. 7–8.
132 Ibid., s. 9.
133 Ibid., s. 31.
134 Aguélimuseets Vänner 1998, s. 26–27. Leo Meurman var chefsläkare vid Sala lasarett och medlem i Aguélimuseets Vänner. I sin drygt 80 sidor långa skrift yttrar han en vilja av att ”helgonglorian ska bort” och menar bland annat att Aguéli utnyttjade och överdrev sin hörselnedsättning för att få medlidande och pengar från sin mor.
135 Aronsson 2004, s. 227.
136 Sala Konstförening-Aguélimuseet 2017, s. 46.
30
är den person som varit enskilt viktigast för hur Aguéli kommit att manifesteras i minneskulturen.
Fribergs arv har också bidragit till den över tid ihållande geografiska koncentrationen av minnes-bruk av Aguéli kring Sala.
Dybelius påvisar nödvändigheten av att symbolgestalten måste ha en faktisk anknytning till platsen för att den ska kunna förankras i en lokal minnespraktik.137 Trots att Aguéli aldrig talade gott om Sala och under större delen av sitt liv inte vistades här är det trots allt hans födelseort. Aguéli som symbolgestalt är därför brukbar på grund av sin materiella koppling till Sala, och används främst för att tillskriva Sala en unik identitet.
Aguéli blir både odödlig och levande i Sala på grund av att hans minne manifesteras i skilda typer av artefakter. Genom monument så som gravplatsen och minnesmonumentet så övervinner Aguéli tidens gång. Dessa monument aktiverar minnesplatser som kan användas för exempelvis återkom-mande minneshögtider. Genom Aguélimuseet blir Aguéli levande. Hans konst tillsammans med bredare symbolvärden fylls hela tiden på med innehåll och anpassas ständigt till tidens förändrade villkor. Genom Aguélistipendiatet uppmärksammas årligen Aguélis ”anda” vilken sätts i relation till nutida konstnärers gärningar.
Aguéli har i utbildningskulturen blivit en udda och fascinerande gestalt. Dessa värden används i minneskulturen för att med ett lokal-ideologiskt historiebruk framhäva både kommersiella och po-litisk-pedagogiska vinningar för Sala. Aguélis konst och unika personlighet används för att öka stadens attraktivitet och gynna besöksnäringen, och hans progressiva politiska och andliga tän-kande anses gå väl ihop med nutida demokratiska värderingar. Aguéli som djurrättsaktivist, feminist och antiauktoritär muslimsk konvertit fungerar således som en ypperlig symbol för de demokratiskt gångbara värden som brukarna vill förknippa Sala med, samtidigt som det laddar Sala som produkt med unika och kommersiellt gångbara symbolvärden.
137 Dybelius 2012, s. 168.
31