What s not to like? What s not to like? Use of history concerning Ivan Aguéli Historiebruk kring Ivan Aguéli

KURS:Historievetenskap för ämneslärare, 61–90 hp

PROGRAM: Ämneslärarprogrammet med inriktning mot gymnasieskolan (Re/Hi) FÖRFATTARE:Johan Arvidsson Lille

EXAMINATOR: Johannes Heuman TERMIN:VT20

What’s not to like?

Use of history concerning Ivan Aguéli 1920–2020

What’s not to like?

Historiebruk kring Ivan Aguéli 1920–2020

Abstract

This essay studies the use of history concerning the Swedish nineteenth century painter Ivan Aguéli.

It places itself in the field of didactics of history where, in this case, the use of history on a societal scale is being analyzed. With the theoretic typology of Klas-Göran Karlsson both the interests, needs and functions of the use of Aguéli can be illuminated and compared. The groups of people that use the memory of Aguéli in the Swedish culture of history are very broad. To sort these out, the essay borrows the theoretical framework stemmed from Jörn Rüsen and applied by Anders Dybelius. Using this analytical typology of the educational, popular, and commemorative spheres, the journey of Aguéli’s memory in Sweden between 1920 and 2020 can be illuminated and under- stood.

The empirical material is very broad and includes, among others, novels, exhibitions, a rock band, a museum, biographies, and newspapers. Regarding the theoretical typologies in the essay, a de- ductive method is used to sort these artifacts in their relation to their abode.

Ivan Aguéli was introduced in the Swedish historical culture after his death. He is remembered mainly as one of the great Swedish modernist landscape-painters, and his extravagant personality and bohemian lifestyle has made him an object of both reverence and wonderment. But why has this person been used and remembered in this way? Ivan Aguéli has often been described as a mystery. This is the one main quality that has followed his memory through the millennia, disre- garding which group has been using it. This study points out that the refusal to un-mystify Aguéli has kept his memory in the style of a “bottomless well”, where different groups and individuals has been able to pick up quality’s that answer to their own particular interests and needs. This “bot- tomless well” contains a flurry of positive characteristics and has something that is appealing for everyone: what’s not to like?

Ivan Aguéli is more popular today than ever before. His legacy as an artist is getting challenged when much of his metaphysical, political, and philosophical legacy becomes accessible through translation from French and Arabic into Swedish. Aguéli’s theories of the correlation between re- ligious truths and the political organization of society answers to an increased need for both polit- ical and spiritual renewal. This fact makes this essay, and the use of Ivan Aguéli’s memory, an example of how history is being produced and used as a tool to aid man in her aspirations.

Keywords: Ivan Aguéli, use of history, culture of history, symbolic figure

Sammanfattning

I denna uppsats studeras historiebruket kring den svenska sekelskiftskonstnären Ivan Aguéli. Stu- dien har sin hemvist i det historiedidaktiska fältet där, i detta fall, ett samhälleligt bruk av historia analyseras. Med Klas-Göran Karlssons analytiska typologi som bejakar de olika mänskliga intres- sen, behov och funktioner som historiebruket fyller, kan användningen av Aguélis minne i den svenska historiekulturen avslöjas och analyseras.

Bruket av Aguélis minne i den svenska historiekulturen är väldigt brett och kräver något typ av sorteringsverktyg för att begripliggöras. Uppsatsen lånar därför Jörn Rüsens teoretiska ramverk, vilket applicerats i den svenska historiebruksforskningen av Anders Dybelius. Genom att använda de analytiska kategorierna utbildningskultur, populärkultur och minneskultur kan vandringen av Aguélis minne i Sverige mellan 1920 och 2020 belysas och förstås.

Det empiriska materialet är väldigt brett och består av bland annat facklitteratur, skönlitteratur, konstutställningar, ett rockband, ett museum och tidningsrecensioner. I ljuset av uppsatsens teore- tiska ramverk används en deduktiv metod för att sortera dessa artefakter utifrån deras förhållande till de tre kultursfärerna.

Ivan Aguéli blev introducerad i den svenska historiekulturen först efter sin död. Han är ihågkom- men som främst en av de stora modernistiska landskapsmålarna, och hans extravaganta personlig- het och bohemiska livsöde har kommit att prägla särarten i hans minne. Men varför har han blivit ihågkommen på just detta sätt? Aguéli har ofta beskrivit som ett mysterium. Detta är det enskilda karaktärsdraget som följt hans minne genom århundradet, oavsett vilken grupp som har brukat det.

Uppsatsens resultat pekar på att en ovilja att avmystifiera Aguéli har gjort hans minne till något av en ”bottenlös brunn” där olika grupper och personer har kunnat plocka upp värden som svarat på deras specifika intressen och behov.

Ivan Aguéli är mer populär idag än någonsin tidigare. Hans arv som i första hans konstnär har kommit att utmanas då mycket av hans metafysiska, politiska och filosofiska tänkande tillgänglig- gjorts genom översättningar från franska och arabiska till svenska. Aguélis teorier kring korrelat- ionen mellan religiösa sanningar och den politiska organiseringen av samhället har svarat på ett ökat behov av både andlig och politisk förnyelse. Detta faktum gör denna uppsats, och bruket av Aguélis minne i den svenska historiekulturen, till ett exempel på hur historia produceras och brukas av människor för att svara på deras behov och intressen.

Nyckelord: Ivan Aguéli, historiebruk, historiekultur, symbolgestalt

Innehållsförteckning

Abstract

Sammanfattning

Kapitel 1 – Inledning ... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ... 2

1.2 Bakgrund ... 2

1.2.1 Vem var Ivan Aguéli? ... 2

1.2.2 Konstnärsförbundet och ”parispojkarna” ... 4

1.3 Forskningsläge ... 4

1.4 Avgränsningar och urval ... 5

1.5 Material och metod ... 5

1.6 Teoretiska utgångspunkter ... 6

1.6.1 En genealogisk historiesyn ... 6

1.6.2 Historiekultur ... 7

1.6.3 Historiebruk ... 8

1.7 Disposition ... 9

Kapitel 2 – Minnesutställningarna ...10

2.1 Upprättelsen 1920 ...10

2.2 Befästandet 1939 ...11

Kapitel 3 - Aguéli i utbildningskulturen ...12

3.1 Levnadsteckningar över Aguéli ...12

3.1.1 Snillrik – Axel Gauffin ...12

3.1.2 Splittrad – Gunnar Ekelöf ...13

3.1.3 Mystiker - Viveca Wessel ...14

3.1.4 Mångsysslare – Hans Henrik Brummer (red.) ...15

3.1.5 Fascinerande – Simon Sorgenfrei ...15

3.1.6 Delsammansfattning ...16

3.2 Aguéli i konstlexikon och läroböcker ...16

3.2.1 Delsammanfattning ...17

3.3 Sammanfattning ...18

Kapitel 4 - Aguéli i populärkulturen ...19

4.1 Konstutställningar ...19

4.1.1 Motståndsman - Moderna Museet ...19

4.1.2 Förebild - Thielska Galleriet ...21

4.1.3 Delsammanfattning ...22

4.2 Övrig populärkultur ...22

4.2.1 Anarkist - Torbjörn Säfve ...22

4.2.2 Bohem - Anders Hogeman ...23

4.2.3 Sökare – Crash Nomada ...24

4.2.4 Delsammanfattning ...24

4.3 Sammanfattning ...25

Kapitel 5 - Aguéli i minneskulturen...26

5.1 Sala konstförening-Aguélimuseet ...26

5.2 Gravstenen ...27

5.3 Årsskrifterna ...28

5.4 Ivan Aguélis plats ...28

5.5 Boken om Aguélimuseet ...29

5.6 Sammanfattning ...29

Kapitel 6 – Sammanfattning och slutsatser ...31

6.1 Minnesutställningarna ...31

6.2 Auktorisering i utbildningskulturen ...31

6.3 Spridningen i populärkulturen ...32

6.4 Manifesteringen i minneskulturen ...33

6.5 Aguéli i historieundervisning...33

6.6 Framtiden för Aguéli ...34 Bilagor

Källor och litteratur

1

Kapitel 1 – Inledning

Den 8 november 1917 får Utrikesdepartementet ett meddelande om att en svensk konstnär om- kommit i en tågolycka utanför Barcelona. Konstnärens namn är Ivan Aguéli. Utöver ett fåtal konst- närer är det vid tillfället för hans död mycket få personer som kan placera det ryskklingande nam- net. Drygt 100 år senare hålls en konstutställning på Moderna Museet i Stockholm. Här visas Agué- lis tavlor tillsammans med den stora modernisten Paul Klee. Ivan Aguéli har nu hunnit bli ett av de större namnen i svenskt måleri. Han är huvudgestalt i romaner och filosofiska studier, det har skrivits musik, dikter och teatrar om honom och han har till och med fått ett museum uppkallat efter sig.

Hur kan det komma sig att den tämligen okända konstnären efter sin död har blivit en så framstå- ende och använd gestalt? Detta är en fråga som i denna uppsats ämnas att besvaras genom teorier och koncept som utvecklats i det historiedidaktiska fältet. Här har historikern Klas-Göran Karlsson beskrivit hur historiebruk konstrueras, förstås och används av både individer, grupper och stater för att tillfredsställa specifika behov och intressen.¹ Tidigare historiedidaktiska studier har påvisat existensen av en systematik i hur historia brukas, varifrån begrepp och typologier för dechiffrering har utvecklats. Det är i denna intellektuella miljö som uppsatsen har sin hemvist, och dess mening är att åskådliggöra hur historia skapas och brukas.

Kulturrecensenten Jessica Kempe skriver 2016 i Dagens Nyheter att hon blir omtumlad av aktuali- teten hos Aguéli. Han inspirerar till motstånd mot vinstdrivande ekonomier, totalitära regimer, effektivitetskrav och doktrinära sanningsanspråk.² Det är framförallt införlivandet av det andliga i samhällskritiken som intresserar Kempe. Kanske är det här som Aguéli finner sin aktualitet och relevans? I Aguélis födelseort Sala propagerar Aguélimuseet för sitt uppehälle och menar att Aguéli symboliserar speciella kvaliteter som kan öka stadens attraktivitet och gynna besöksnäringen.³ Är det istället här som Aguéli finner sin relevans? Religionsvetaren Simon Sorgenfrei yttrar i Söder- törns Högskolas ”Forskarpodden” hur intresset för Aguéli grundar sig i hans spektakulära livsöde, som är ett av de mest intressanta inte bara i Sveriges utan i världens historia. Han har så många aspekter att det helt enkelt finns något för alla, och frågar sig: ”what’s not to like”?⁴

Sanningen är att Aguéli finner sin relevans hos alla de olika aktörerna som använder hans minne, och studiet om hur detta minne skapas, förändras, upprätthålls och glöms bort över tid utgör ett didaktiskt exempel på hur människan brukar historia.

Uppsatsen riktar alltså sitt fokus på brukarna. Dessa brukare är rockbandet som finslipar på texten till nästa hit som är tillägnad Aguéli. Det är islamologen som av fascination väljer att söka forsk- ningsmedel för studiet kring relationen mellan teologi och konstteori hos Aguéli. Brukarna är också Salaborna som lägger ner otaliga oavlönade timmar på att sammanställa årsbokslut för Aguélimu- seets Vänner, och konstvetaren som föreläser om hur Aguélis intellektuella arv kan inspirera den stressade nutidsmänniskan att stanna upp och reflektera över det viktiga i livet.

Oavsett hur, var och när minnet av Aguéli används så fyller det ett behov för människan i hennes livsvärld. Detta är en idé som har sin upprinning i 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches histori- eteoretiska tänkande, och som kommit att följa med in i det historiedidaktiska forskningsfältet. Det är uppsatsens mening att uttyda drag i historiebruket som kan avslöja något om brukarnas behov

1 Klas-Göran Karlsson, ”Historiedidaktik: begrepp, teori och analys”, i Historien är nu: En introduktion till historiedidakti- ken, red. Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander, 2 uppl. (Lund: Studentlitteratur, 2009), s. 38–39.

2 Jessica Kempe, ”Klee/Aguéli på Moderna museet”, Dagens Nyheter (DN) 18/1 2016, https://www.dn.se/kultur- noje/konstrecensioner/kleeagueli-pa-moderna-museet [hämtad 2020-04-01].

3 Johanna Byström & Helen Karlsson, ”Ett museum med seriösa målsättningar”, Sala Allehanda 2019-11-26, https://www.salaallehanda.com/artikel/insandare-ett-museum-med-seriosa-malsattningar [hämtad 2020-04-23].

4 Södertörns Högskola, Konstnär, mystiker eller revolutionär bohem? Forskarpodden om Ivan Aguélis stormiga liv, 2019-02-25, https://www.sh.se/nyheter/forskning/2019-02-25-konstnar-mystiker-eller-revolutionar-bohem-forskarpodden-om- ivan-aguelis-stormiga-liv [hämtad 2020-04-20].

2

och intressen. Men innan genomförandeplanen för detta avslöjande presenteras ska vi bekanta oss med uppsatsen syfte, frågeställningar och med symbolgestalten Ivan Aguéli.

1.1 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens har som syfte att undersöka minnet av Ivan Aguéli i den svenska historiekulturen mel- lan åren 1920–2020. Då Aguéli idag är mer använd och mer populär en någonsin är en studie som kartlägger och förklarar denna popularitet värdefull. Uppsatsen ämnar bidra med en ökad förståelse för hur historiska gestalter skapas och hur historia brukas som en färskvara. Genom att följa bruket av Aguéli över tid och rum kan olika gruppers historiebruk kompareras för att möjliggöra en för- klaring till Aguélis specifika symbolvärden, brukbarhet och popularitet.

De frågeställningar som uppsatsen ämnar besvara är hur, var och när minnet av Aguéli har använts samt vad detta minne har använts till.

1.2 Bakgrund

Levnadsteckningar skrivs på olika sätt beroende på forskningsläget och brukarens syften.⁵ Den skildring över Aguélis levnad som belyses nedan inkluderar de händelser och aspekter som tenderar att återkomma i flertalet levnadsteckningar över Aguéli. Hans intellektuella och fysiska relation till Konstnärsförbundet ges extra utrymme då denna är betydande i förståelsen för hans postuma in- troducering i den svenska historiekulturen.

1.2.1 Vem var Ivan Aguéli?⁶

John Gustaf Agelii (senare Ivan Aguéli) föddes den 24 maj 1869 i ett ekonomiskt välmående hem på Bergmästaregatan (nuvarande Aguéligatan 29) i centrala Sala.⁷ Hans moder hette Anna Kristina Agelii, f. Nyberg, och var en bondflicka från Vika i Dalarna. Fadern var veterinären Johan Gabriel Agelii som i folkmun gick under benämningen ”stallmästaren”. John Gustaf hade sedan ung ålder en ansträngd relation till sin far som var sträng och periodvis hänsynslös mot både sin familj och sina djur. På grund av disciplinära svårigheter vandrade John Gustaf mellan åtskilliga skolor och flyttades runt mellan Sala, Västerås, Falun, Visby och Stockholm. En av Aguélis klasskamrater från läroverket i Västerås mindes John Gustaf som väldigt lomhörd och menade att han på grund av detta hade svårt att hänga med i undervisningen.⁸ Trots de generellt låga skolresultaten hade han högsta betyg i naturkunnighet, och botanik var tillsammans med litteratur och måleri hans stora intresse under tonåren. Under sin vistelse i Stockholm år 1888 kom John Gustaf i kontakt med den lokala swedenborgförsamlingen och bekände sig till den swedenborgianska kristendomstolk- ningen.⁹ År 1889 mötte John Gustaf konstnärerna Carl Norström och Richard Berg på Gotland.

5 Anders Dybelius, Ett hållbart minne? Historiebruk kring Georg Carl vin Döbeln 1848–2009, doktorsavhandling (Göte- borg: Göteborgs universitet 2012), s. 4.

6 För fotografi av Ivan Aguéli se bilaga I.

7 Axel Gauffin, Ivan Aguéli: människan, mystikern, målaren I (Stockholm: Sveriges allmänna konstförening, 1940), s. 17, Aguélimuseets Vänner, Årsskrift Årg 1 (Sala: Aguélimuseets Vänner, 1988), s. 17. Stavningen Agelii ska ha bytts till Aguéli när han kom till Frankrike på grund av språkförbistring. Aguéli ska därför uttalas som ”Agéli”, utan u. För- namnet Ivan antogs med stor sannolikhet utifrån hans vördnad för de ryska författarna.

8 Anders Hogeman, Med Strindberg, Hill och Aguéli i Paris: på promenad i parissvenskarnas fotspår (Östersund: Gidlund för- lag, 2012), s. 29–30. Aguéli led av nedsatt hörsel hela sitt liv. Då han under en vistelse i Indien blev drabbad av mala- ria förvärrades han hörsel än mer och under kalla månader var han helt döv. Trots en öronoperation år 1910 åter- ställdes aldrig Aguélis hörsel riktigt helt och det var sannolikt på grund av sin dövhet som han inte hörde tåget komma rusande utanför L’Hospitalet år 1916.

9 Viveca Wessel, Ivan Aguéli: porträtt av en rymd (Stockholm: Författarförlaget, 1988), s. 11, Simon Sorgenfrei, Det mono- teistiska landskapet: Ivan Aguéli och Emanuel Swedenborg (Lund: Ellerströms, 2018), s. 12–32. Emanuel Swedenborg var en

3

De båda var drivande inom det svenska Konstnärsförbundet. De tre målade tillsammans och både Nordström och Berg blev varse John Gustafs talang.¹⁰ Våren år 1890 fick John Gustaf sin motvil- lige fars godkännande att resa till Paris för att studera vid den prestigefulla konstskolan Académie Julian. Detta föranleddes av de tidigare nämnda konstauktoriteternas rekommendation. En av Aguélis tidiga tavlor från Gotland skulle långt efter hans död, närmare bestämt 2015, säljas till ett värde av 5,7 miljoner kronor.¹¹

Den 15 april 1890 landsteg Aguéli i franska Le Havre. Väl i Paris intresserade han sig föga för sina konststudier utan socialiserade sig istället bland teosofer, anarkister och de modernistiska avant- garde-konstnärerna som vid tiden var stark förknippade med dessa grupper. År 1893 mötte Aguéli för första gången den 23 år äldre militanta djurrättsaktivisten Marie Hout, med vilken han i resten av sitt liv skulle ha en komplicerad och dramatisk kärleksrelation. Samma år deltog han i de våld- samma ”julikravallerna” och i april år 1894 arresterades han för samröre med anarkister.¹² Efter fyra månader i fängelse blev han förklarad oskyldig vid den stora anarkisträttegången vilken gått till historien som Le procés des Trente [processen för de trettio].¹³ Efter att blivit frikänd reste Aguéli till Kairo där han runt år 1898–1899 konverterade till islam och antog sitt arabiska namn Abd-al-Hádí [Vägledarens tjänare]. År 1899 reste Aguéli till Indien och Sri Lanka då han av den franska tidskrif- ten l´Encyclopédie Contemporaine Illustrée (ECI) fått i uppdrag att skriva reseskildringar härifrån. Näst- kommande år sköt han, i ett djurrättsligt motiverat dåd tillsammans med Marie Hout, skarpt mot två tjurfäktare i den franska staden Deuil.¹⁴

De kommande tio åren spenderade han främst i Egypten där han är var aktiv inom den sufiska Shadhiliyya-orden och arbetade tillsammans med den italienska läkaren och anarkisten Enrico Insa- bato som redaktör för den arabisk-italienska tidskriften Il Convito. Tidskriften hade som syfte att bygga broar mellan den arabiska och den västerländska kulturen utifrån ett anti-kolonialt perspek- tiv.¹⁵ Aguéli spenderade sina sista år i Egypten och Paris där han skrev artiklar rörande konst och metafysik för ECI och den esoteriska tidskiften La Gnose. År 1916 utvisades han från Egypten av den brittiska kolonialmyndigheten och landsteg året därpå i Katalonien. Han omkom den 1 oktober år 1917, 48 år gammal, i den katalanska byn L’Hospitalet genom att bli påkörd av ett framrusande tåg. Meddelandet om Aguélis död nådde Utrikesdepartementet i Stockholm den 8 november samma år.¹⁶

svensk högt uppsatt statstjänsteman som 1710 började få gudomliga uppenbarelser som fortgick livet ut. Swedenborg har gått till historien som en ny-platonsk kristen mystiker och hans kristendomstolkning fick på 1800-talet en ansen- lig skara följare i framförallt England och USA.

10 Görel Byström Janarv & Ann Lagerström, Religiösa profiler (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 85.

11 Mattias Holmgren, ”Aguélis tavla såldes för rekordsumma”, Sala Allehanda 6/5 2015, https://www.salaalle- handa.com/artikel/aguelitavla-saldes-for-rekordsumma [hämtad 2020-04-28].

12 Wessel 1988, s. 15, Gauffin 1940, s. 101. Aguéli skrev flera brev till konstnärsvännen Rickard Berg där han beskrev sin relation till anarkismen och den turbulenta tiden i Paris. Här framgår bland annat hans berömda ”lovsång” till anarkismen: ”Det är en grann företeelse, anarkismen. Det är bestämt det vackraste i vår snuskiga tid. Tänk dig en solnedgång o. en gryning på samma gång. Dynamitardernas storartade, medvetna, lugna heroism; kulturoffrens hämnd; drömmarna hos utopister, intuition, och artister, ett blekt sken, låt vara, men som innesluter de första strå- larna av den nya solen.”

13 Gauffin 1940, s. 179. Aguéli riskerade att bli dömd till 20 års straffarbete, och flertalet av hans åtalade kamrater fick långa och stränga straff.

14 Wessel 1988, s. 20. På grund av Aguélis dåd väcktes en livlig debatt om tjurfäktningens vara eller icke vara i Frank- rike, och oppositionen blev så stor att tjurfäktning kom att förbjudas.

15 Ibid., s. 21.

16 Anna Meister, ”Kronologi”, i Ivan Aguéli, red. Hans Henrik Brummer, Anna Meister, Pontus Reimers (Stockholm Prins Eugens Waldermarsudde, 2006), s. 130.

4

1.2.2 Konstnärsförbundet och ”parispojkarna”

I den konstnärliga och intellektuella miljö där Aguéli befann sig i sekelskiftets Paris bubblade kri- tiska oppositioner upp som vore i kokande vatten. Konstnärer kring den parisiska Independentsa- longen kom i slutet av 1880-talet röra sig med begreppen neoimpressionism, symbolism och syntetism med vilka man delade en modernitetskritik med strömningar också utanför konstens värld, och då inte minst med anarkismen.¹⁷ Det hela grundade sig i ett växande motstånd mot modernismens objektivistiska epistemologi. Istället för att återge den objektiva yttre världen skulle den subjektiva inre världen återges, och i konsten ställde man sig därför likgiltig inför kravet på optisk natursan- ning.¹⁸ I svenska konstnärskretsar samlades modernisterna främst i Konstnärsförbundet, som år 1889 också bildade en Parisfraktion. De ofta akademiskt välrustade unga konstnärerna som målade vid Konstnärsförbundets koloni intill Seines strand kallades ”parispojkar” och Aguéli var en av dessa. Konstnärsförbundets historieskrivare Sixten Strömbom menar att Aguéli på grund av ”sina avantgardistiska förbindelser” var Konstnärsförbundets ”ojämförligt bäst orienterad kontaktman”

och att därför kom att betyda ”mer för svenskt nittiotalsmåleri än någon annan av de då unga parisarna.”¹⁹ Aguélis var således värdefull som budbärare åt Konstnärsförbundet, och hans norm- brytande personlighet och perifera umgängeskretsar gjorde honom till en ypperlig sådan.

1.3 Forskningsläge

Det har inte tidigare gjorts någon historiedidaktisk studie om historiebruket kring Ivan Aguéli. De vetenskapliga studier som tillägnats Aguéli har istället huvudsakligen berört hans filosofiska och konstteoretiska tänkande. Inom historiedidaktiken har historiebruksforskningen de senaste tjugo åren tagit fart och utkristalliserat sig i två huvudområden, där det ena berör historiebruk i under- visningssammanhang och det andra historiebruk i samhället.²⁰ I denna uppsats undersöks främst ett samhälleligt historiebruk, men en utläggning om resultatens relevans för skolans historieunder- visning redogörs för i uppsatsens avslutande del. Gällande den tidigare forskning som är användbar som referensmaterial för denna uppsats vill jag lyfta fram två arbeten.

Ingemar Lindaräng har i sin avhandling Helgonbruk i moderniseringstider: Bruket av Birgitta- och Olavs- traditionerna i samband med minnesfiranden i Sverige och Norge 1891–2005 studerat det svenska historie- bruket av heliga Birgitta från medeltid till nutid.²¹ Han menar att människor fascineras av ”den gåtfulla Birgitta” som man inte förmår att komma inpå skinnet. Ett historiebruk som istället bejakat och främjat mystifieringen av Birgittagestalten har därför populariserat hennes minne. Historiebru- ket kring Birgitta har varit vida spritt, både utifrån historiebruksforskningens kategorier och mäng- den brukare. Det är det breda användningsområdet av Birgitta som enligt Lindaräng bäst förklarar det spridda historiebruket kring hennes minne. Mystifieringen och användarvänligheten kan således anses korrelera. Lindaräng konstaterar att Birgitta aldrig fått så mycket uppmärksamhet som under början av 2000-talet och frågar sig varför ett katolskt helgon kunnat få en sådan stor relevans i ett avkristnat protestantiskt och sekulariserat Sverige.²² Han drar bland annat slutsatsen att människor i senmodern tid har ett stort behov av både historia och andliga världen, och att kvinnorörelsen

17 Sixten Strömbom, Nationalromantik och radikalism: konstnärsförbundets historia 1891–1920 (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1965), s. 11: ”Naturalismen hade i det hela varit starkt socialt engagerad, särskilt positivt i sin samhällskritik. I den symbolistiska attityden ingick en ofta bitter negativism. Medvetande om den kapitalistiska utsugningen av arbe- tarklassen ledde de unga skalderna till radikal socialism eller anarkism.”

18 Strömbom 1965, s. 1.

19 Ibid., s. 1.

20 Dybelius 2012. s. 18.

21 Ingemar Lindaräng, Helgonbruk i moderniseringstider: bruket av Birgitta- och Olavstraditionerna i samband med minnesfiranden i Sverige och Norge 1891–2005, doktorsavhandling (Linköping: Linköpings universitet 2007).

22 Ingemar Lindaräng, ”Bruket av heliga Birgitta i tid och otid”, i Birgitta - feminist, politiker och helgon: En antologi från Birgittajubileumsåret 2003 vid Lindköpings universitet, red. Karin Schuback (Linköping: Linköpings universitet, 2005), s.

75.

5

har belyst vikten av att främja kvinnliga erfarenheter i historien. Då ”den gåtfulla Birgitta” samlar både medeltid, andlighet och kvinnokamp svarar hon på brukarnas livsbehov. Birgitta och Aguéli möts i att de båda blivit brukade som ”mystiska gestalter” och använts som andliga och politiska förebilder. De har också båda fått ett uppsving under 2000-talet. Lindarängs resultat och förkla- ringsmodeller kan på grund av dessa likheter vara behjälpliga i analysen av uppsatsens resultat.

Anders Dybelius doktorsavhandling Ett hållbart minne? Historiebruk kring Georg Carl von Döbeln 1848–

2009, där den svenska generalen Georg Carls von Döbelns minne studeras, har stora berörings- punkter med denna uppsats. I sin avhandling dekonstruerar Dybelius den svenska historiekulturen i kategorierna utbildningskultur, populärkultur och minneskultur och placerar i dessa in artefakter som består i allt ifrån akademiska verk till filmer, högtider och brännvinssorter. Döbeln, likt Aguéli, har en definierbar upphovsman som introducerat symbolgestalten i den svenska historiekulturen. I Döbelns fall är det Johan Ludvig Runeberg som i Fänriks Ståls Sägner ger honom sina grundläggande karaktärsdrag. Hos Aguéli är det Konstnärsförbundet och Nationalmuseum som genom sina två tidiga minnesutställningar introducerar och befäster hans karaktärsdrag. Resultatet av Dybelius stu- die tyder på att de egenskaper som Döbeln blivit tilldelad har svarat på brukarnas behov och in- tressen.²³ Slutsatserna från Dybelius studie kan på grund av sina många typologiska likhetstecken med denna studie vara relevanta att beakta i relation till uppsatsens resultat och slutsatser.

1.4 Avgränsningar och urval

Den här uppsatsen intresserar sig för minnet av Ivan Aguéli i den svenska historiekulturen. Aguéli har ofta kallats för ”världsmedborgare” då han behärskade runt tio språk och under större delen av sitt liv verkade mellan olika länder och kulturer. Utöver privat korrespondens till svenska vänner, kollegor och familjemedlemmar är tillgången på källmaterial där Aguéli själv skriver på svenska ytterst begränsad. Då måleriets språk är universellt har han i Sverige först och främst blivit motta- gen som konstnär. Hur Aguéli brukas i andra länder, och då exempelvis i Frankrike och Egypten där han spenderat stora delar av sitt liv, ligger utanför uppsatsens avgränsningar.

Under sitt liv producerade Aguéli en stor mängd text på främmande språk, och då framförallt på franska, arabiska och italienska. Det är främst i senare tid som hans texter har börjat översättas till svenska. Då dessa källor i väldigt liten utsträckning varit tillgängliga eller brukats i den svenska historiekulturen faller dessa utanför uppsatsens intresseområde.

I sin svenska kontext studeras de artefakter som bidrar till att förstå historiebruket i de olika kul- tursfärerna. De artefakter som har haft en stor betydelse för historiebruket kring Aguéli används därför som exempel på hur minnet har brukats genom åren. Exempelvis lämnas de flera Aguéliut- ställningar under 1900-talet som inte förmått popularisera eller påverka Aguélis minne i någon be- tydande utsträckning åt sidan. Plats ges istället åt de specifika utställningar som varit betydande för historiebruket kring Aguéli.

Uppsatsen studerar historiebruket under en hundraårsperiod: 1920–2020. Då Aguéli introducera- des i den svenska historiekulturen 1920 faller det sig naturligt att inleda undersökningen här. Ef- tersom Aguéli de senaste åren, och då speciellt kring märkesåren 2017 och 2019 har fått ett väldigt uppsving så lämpar det sig att också inkludera tiotalets historiebruk kring Aguéli.

1.5 Material och metod

Uppsatsens material utgörs av en samling källor vilka brukas och analyseras i form av artefakter.

Dessa artefakter, vilka alla berör Aguélis minne, består bland annat av facklitterära och skönlitterära

23 Dybelius 2012, s. 177–184.

6

skrifter, musikstycken, tidningsartiklar, konstutställningar, minnesmonument och ideella intresse- grupper.

För att analysera hur minnet av symbolgestalten Aguéli har använts i den svenska historiekulturen dekonstrueras denna i de analytiska kategorierna utbildningskultur, populärkultur och minneskultur. När en relevant artefakt har identifierats så används en deduktiv metod för att placera in denna i dess historiekulturella hemvist och i den historiebrukskategori som bäst beskriver upphovsmannens be- hov, bruk och funktion.²⁴ De teorier som ligger till grund för min förståelse kring de olika histori- ekulturella arenorna, vilka utgör ett av uppsatsens viktigaste sorteringsverktyg, redogörs för i del 1.6.2 Historiekultur.

Den typologi för historiebruk som används i uppsatsen har konstruerats, applicerats och utvecklats av svenska historiker i det historiedidaktiska forskningsfältet. En beskrivning av historiebruk och den typologi som används i uppsatsen presenterar i kapitel 1.6.3 Historiebruk.

Uppsatsens målsättning är att ge en så representativ bild av historiebruket kring Aguéli som möjligt.

Det görs inga anspråk på att täcka in alla artefakter och allt historiebruk inom den svenska histori- ekulturen. Trots detta så möjliggör uppsatsens avgränsningar i tid och rum för en god bild av histo- riebruket kring Aguéli i de tre kultursfärerna. De utvalda artefakter som redogörs för kan således användas som typexempel på hur historiebruket generellt sätt tagit sig uttryck i de olika kultursfä- rerna.

Tack vare dessa typologier kan resultatet kompareras och slutsatser kan dras om hur, var och när minnet av Aguéli har använts samt vad detta minne har använts till.

1.6 Teoretiska utgångspunkter

I det historiedidaktiska fältet har det med tiden vuxit fram tre centrala begrepp: historiemedvetande, historiekultur och historiebruk.²⁵ Historiemedvetande används för att undersöka hur historien påver- kar individen och hennes identitetsbildning. Historiekultur syftar på historiens samhälleliga roll och ställning. Historiebruk åsyftar produktionen, förmedlingen och konsumtionen av historiekultur, samtidigt som det åsyftar aktiveringen av individens historiemedvetande.²⁶

Denna uppsats ämnar analysera hur minnet av en historisk person har brukats i historiekulturen och har därmed sin hemvist inom historiebruksforskningen. Innan vi mer specifikt beskriver hur historiebruksforskningen tar sig uttryck i denna uppsats ska vi rikta blicken mot uppsatsens teore- tiska överväganden.

1.6.1 En genealogisk historiesyn

Sedan historievetenskapens gryning har det funnits meningsskiljaktigheter kring hur historia bör brukas och förstås. I en klassisk historievetenskaplig tradition har historiebruk ansetts förbehållen professionella historiker. Dessa producerar en metodologisk säkerställd historia som sedan peda- gogiskt bearbetas och sipprar ner genom institutioner för att till sist mottas av historiekonsumen- ter.²⁷ Den förste att kritisera denna nedsippringsteori var den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich

24 Jan Hartman, Vetenskapligt tänkande: från kunskapsteori till metodteori (Lund: Studentlitteratur, 2004), s. 160–161. Or- det ”deduktiv” betyder ”logiskt härledd” och grundar sig som metod på härledning från en hypotes. I uppsatsen här- leds artefakterna från deras relation till sin historiekulturella hemvist samt till det historiebruk som går att utröna kring artefakten.

25 För en framställning av forskningsfältets historia och begreppsutveckling se: Karlsson 2004, s. 37–69, Dybelius 2012, s. 7–13.

26 Dybelius 2012, s. 8.

27 Karlsson 2004, s. 39.

7

Nietzsche.²⁸ Han lovordade istället de historiebruk som tillfredsställde människans livsbehov, och erkände därmed alla människor som rättfärdigade historieproducenter.²⁹ Idag är de allra flesta histo- riker överens om att historia är en färskvara som konstrueras och rekonstrueras i nuet, och att historia måste värderas som meningsfull för att kunna medvetandegöras. Men det intellektuella arvet efter de polariserade positionerna som beskrivits här ovan kan ändå än idag urskönjas mellan den genetiska respektive genealogiska historiesynen.³⁰

Den genetiska historiesynen bejakar främst människan som en produkt av historien. Det är ett fram- åtsyftande perspektiv där historia analyseras i termer av orsaker och verkningar i en kronologisk följd. Den historisk-genetiska tankeoperationen är präglad av en strävan att förklara en kronologisk utveckling utifrån historiens egna villkor, och att motverka anakronism genom att åsidosätta sentida värderingar och rationaliseringar av historien.

Den genealogiska historiesynen belyser istället människan som producent av historia. Här får behov av att orientera sig i tillvaron och förstå sig själv förklara hur och varför historia konstrueras och brukas på olika sätt.³¹ Inom historiebruksforskningen ligger den genealogiska historiesynen nära till hands eftersom det här står klart att eftervärlden kan göra, och också gör, vad den vill med minnet av den bortgångne. Historiens relevans ligger således i betraktarens ögon. Historia konstrueras och brukas av individer och grupper för att orientera sig i tillvaron eller för att förstå sig själva. Histo- riska personer omvandlas efter sin död till symbolgestalter, och de ideal och värden som dessa sym- bolgestalter får personifiera kommer före den faktiska insikten om personen i fråga.³²

Tillsammans bildar de båda perspektiven en dubbel historisk tankeoperation, vilken rör sig mellan historia som tolkning och historia som livsvärld, och genom vilken individen utvecklar sitt histori- emedvetande.³³ På grund av uppsatsens intresse för hur historia produceras riktar den sitt huvud- sakliga intresse mot att förstå hur historien har brukats utifrån ett genealogiskt perspektiv.

1.6.2 Historiekultur

Det står klart att begreppet historiekultur framförallt skiljer sig från historiemedvetandet på grund av sin kollektiva art. Mer precist är en historiekultur en kommunikationskedja byggd kring histo- ria.³⁴ En historiekultur innefattar historia som kommer till uttryck i form av symboler, minnen, litteratur och monument likväl som tolkningar av historien såsom dikter eller vetenskapliga verk.³⁵ Dessa uttryck beskrivs ofta som artefakter, och utgör historiedidaktikens undersökningsobjekt. Med en genealogisk historiesyn anses dessa artefakter konstrueras, uppfattas och användas av individer, grupper, samhällen och stater för att tillfredsställa specifika behov och intressen.³⁶

De artefakter och de kommunikationsformer som står i en historiekulturs centrum är ofta fram- ställda i en narrativ form: som en berättelse. Att studera historiekulturella uttrycksformer som nar- rativ är något som den tyske historikern Jörn Rüsen har poängterat vikten av, och har själv formu- lerat en tredelad tematisering av historiekulturen utifrån den kognitiva, den estetiska och den

28 Karlsson 2004, s. 56–57. För Nietzsche finner historien sin yttersta relevans i dess nytta för nuet och framtiden, och enligt Karlsson har den antihistoriska vetenskapskritik som Nietzsche gav uttryck för i sin skrift spelat en viktig roll för historiedidaktiken.

29 Ibid., s. 57.

30 Ibid., s. 56.

31 Ibid., s. 44–45.

32 Dybelius 2012, s, 5.

33 Per Eliasson, “Kan ett historiemedvetande fördjupas? Om historiemedvetande och bedömning i gymnasieskolans undervisning”, i Historien är nu. En introduktion till historiedidaktiken, red. Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander, 2 uppl.

(Lund: Studentlitteratur, 2004), s. 322.

34 Karlsson 2004, s. 38–39.

35 Dybelius 2012, s. 8.

36 Karlsson 2004, s. 38–39.

8

politiska historiekulturen.³⁷ I sin doktorsavhandling om historiebruket kring den svenska symbol- gestalten Georg Carl von Döbeln (1758-1820) har den svenske historikern Anders Dybelius tagit vara på Rüsens tredelade historiekultur, vilka i hans egen terminologi benämns som utbildningskultur, populärkultur och minneskultur.³⁸ I typologin ryms en komparativ analys över symbolgestalens minne över tid och rum, samt möjligheten att studera hur de olika kulturområdena påverkat varandra.³⁹ Då denna uppsats ämnar att, likt Dybelius, analysera historiebruket av en specifik symbolgestalt så lämpar det sig att låna denna typologi för historiekulturell indelning. Den tredelade historiekulturen förstås i uppsatsen att sammantaget utgöra den svenska historiekulturen.

I denna uppsats förstås alltså historia vara något som framförallt konstrueras och kommuniceras genom en narrativ framställningsform i de tre kultursfärerna. Framställningsformen som sådan spelar således en stor roll för vilken historiekultur som artefakten placeras in i.⁴⁰

Den artefakt som eftersträvar att fastslå en sanning, och hävdar att ha kommit fram till sina resultat genom vetenskapliga studier, placeras i utbildningskulturen.

Den artefakt som framställs i en lättillgänglig form, med syftet att förmedla känsloupplevelser och stimulera fantasin, placeras i populärkulturen.

Den artefakt som manifesteras i en specifik kulturell gemenskap och som ofta har en politisk vink- ling, placeras i minneskulturen. Här framhålls också den geografiska aspekten i manifesteringen av en symbolgestalt.

1.6.3 Historiebruk

Historiebruksforskningen innefattar utöver studiet av produktionen, förmedlingen och konsumt- ionen av historiekultur också studiet av hur och varför historiebruket aktiveras av individens histo- riemedvetande. Med en genealogisk historiesyn erkänns människan som en tolkande och historie- berättande varelse och utgår därför ofta, utöver framställningsformen, också från en typologisk indelningen av historiebruk utifrån de behov som ligger bakom historiebruket.

Om uppsatsens studieobjekt främst utgjorts av textmaterial så hade en typologi som främst bejakar artefakternas narrativa karaktär varit att föredra. Men eftersom de artefakter som studeras i upp- satsen framställs på vitt skilda sätt: exempelvis som biografier, monument, konstutställningar och skönlitterära verk, så lämpar sig en typologi som bejakar studieobjektens olikheter och samtidigt möjliggör komparation. Den typologi som har fått störst spridning inom svensk historiebruksforsk- ning är Klas-Göran Karlssons. Karlsson menar själv att typologin kan användas för att visa hur historia brukas av olika grupper med olika intressen och behov, liksom vilka funktioner historie- bruket fyller och vilka resultat det får.⁴¹ Uppsatsen lånar Karlsson typologi för att specificera vilka historiebruk som har brukats inom de olika historiekulturerna, med Anders Dybelius tillägg av det lokal-ideologiska historiebruket.⁴²

37 För en framställning av Rüsens typologi se Jörn Rüsen, Berättande och förnuft. Historieteoretiska texter (Göteborg: Bok- förlaget Daidalos AB, 2004), s. 160–166.

38 Dybelius 2012, s. 10.

39 Ibid., s. 10.

40 Robert Thorp, Uses of History in History education, doktorsavhandling (Umeå: Umeå universitet, 2016).

Den svenska historikern Robert Thorp förstår historiebruk som narrativa manifestationer av historia vilka skapar mening och hjälper människan att orientera sig i nuet och influera framtiden. Han menar att Karlssons typologi ger uttryck för ett teleologiskt perspektiv på historiebruk, där målet är att illustrera hur avsändarens behov korrelerar med ett specifikt historiebruk. Det är uppsatsens mening att bejaka både de narrativa och teleologiska aspekterna av histo- riebruket.

41 Karlsson 2009, s. 59.

42 Dybelius 2012, s. 182–184. Dybelius hänvisar i sin avhandling till Ulf Zanders forskning som visar på hur Sverige efter 1945 vandrade från en nationalistiskt till en mer framstegsoptimistisk folksjäl. De tidigare nationsbyggande sym- bolgestalterna avvecklades men upptogs ofta senare i lokal-patriotiska syften. Bruket kring symbolgestalter har i stor

9

Det vetenskapliga historiebruket fyller behovet av att upptäcka och rekonstruera och utvecklas ofta i forskarsamhället. I uppsatsen så placeras bland annat biografier, konstlexikon och läroböcker här.

Det existentiella historiebruket fyller behovet av att minnas, finna förankring i tillvaron och återkoppla till ett större sammanhang och en gemenskap. Här framställs Aguéli främst som en andlig förebild.

Det moraliska historiebruket fyller behovet av att återupptäcka förtryckta gruppers förflutna i samhället och att upptäcka gånga tiders misstag för att lära av dessa. Det historiebruk som åsyftar upprättelse för Aguélis goda namn placeras här.

Det ideologiska historiebruket fyller behovet av att bruka historien i ett politiskt syfte, vilket kan ta sig uttryck i exempelvis ett nationalistiskt-ideologiskt eller ett demokratiskt-ideologiskt historie- bruk. Här placeras bilden av Aguéli som anti-totalitär, civilisationskritiker och förespråkare för en rad goda värden vilka brukaren eftersträvar.

Icke-bruk av historia är en form av ideologiskt historiebruk där man medvetet och utstuderat vill glömma.

Det politisk-pedagogiska historiebruket fyller behovet av att framhäva likheter genom förenk- lade jämförelser mellan då och nu. Det liknar det ideologiska historiebruket men har en mer tydligt fostrande aspekt.

I det kommersiella historiebruket används historiska motiv i kommersiellt syfte. Här används Aguéli för att marknadsföra produkter eller höja värdet på hans målningar.

Det lokal-ideologiska historiebruket fyller behovet av att framhäva den egna orten med positiva egenskaper och värderingar i identitetsskapande och kommersiella syften. Här åsyftas huvudsakli- gen Aguélis födelseort Sala.

1.7 Disposition

I kapitel 2 inleds undersökningen om Aguéli i den svenska historiekulturen. Här beskrivs hur Aguéli introducerades i historiekulturen och vilka karaktärsdrag som han här blev tilldelad. I kapitel 3 undersöks Aguéli i utbildningskulturen, med fokus på de mest betydande vetenskapliga verken kring Aguéli. Kapitel 4 studerar Aguéli i populärkulturen med fokus på konstsverige. I kapitel 5 undersöks Aguéli i minneskulturen, och då främst i födelseorten Sala.

I varje kapitel sorteras artefakterna kronologiskt och de slutsatser som kan dras om hur, var och när minnet av Aguéli har använts i den specifika historiekulturen samt vad detta minne har använts till sammanfattas. I kapitel 6 sammanfattas studien och slutsatser kring historiebruket dras. I det av- slutande kapitlet redogörs också för hur studiens resultat kan användas för att utveckla elevers historiemedvetande i ett undervisningssammanhang, och förslag på vidare forskning presenteras.

utsträckning också marknadsanpassats, och idag fyller dessa gestalter både ekonomiska, sociala och kulturella behov hos lokalsamhällen. Dybelius ”lokal-ideologiska” historiebruk har därför likheter med både det ideologiska och det kommersiella historiebruket.

10

Kapitel 2 – Minnesutställningarna

Historiebruket kring Aguéli tog fart i och med Konstnärsförbundets minnesutställning i Stockholm 1920. Tillsammans med Nationalmuseums stora Aguéliutställning 1939 lades grunden för de ka- raktärsdrag som kommit att symbolisera Aguéli i den svenska historiekulturen. Det är kring dessa två utställningar som symbolgestalten Aguéli föds, och de är därför viktiga som utgångspunkt i studien.

2.1 Upprättelsen 1920

Under sin livstid var Aguéli tämligen okänd i Sverige. Han blev något uppmärksammad i svensk press i samband med hans flera politiska lagöverträdelser i Frankrike och Egypten, men trots detta förblev han hos de allra flesta en doldis. Ganska snart efter hans bortgång 1917 forslades en del av hans konstnärliga kvarlåtenskap från Spanien till Sverige, och 1920 öppnade Konstnärsförbundet en minnesutställning för Aguéli på Strandvägen 27 i Stockholm.⁴³

De variabler som bäst förklarar minnesutställningens tillblivelse är utan tvekan Konstnärsförbun- dets inre förhållanden tillsammans med den nya tillgången på Aguélis verk. Förbundet var i kris och ledningen hade redan innan utställningen beslutat om upplösning. En planerad vårutställning sköts därför upp på obestämd framtid och man valde att istället visa Aguélis verk.⁴⁴ Karl Nord- ström, Konstnärsförbundets ordförande, skrev i sin dagbok att: ”Utställningen är sällsynt vacker och bör göras succés, åtminstone bland konstnärer och dem, som har verklig känsla för konst.”⁴⁵ Med minnesutställningen kom Konstnärsförbundet att tillsammans med recensenterna populari- sera Aguélisymbolen. Utställningen som artefakt visar på ett moraliskt historiebruk eftersom Aguéli kopplas samman med Konstnärsförbundet vilka ser det som sin plikt att ge Aguéli upprättelse i den svenska konsthistorien. Dessa tendenser framgår inte minst i Nordströms egna dagboksan- teckningar.⁴⁶ Minnesutställningen blev enormt uppmärksammad i det stockholmska konstlivet och kritikerna var eniga om att det hos Aguéli fanns något av verklig betydelse för den svenska konst- historien.⁴⁷ En av de kritiker som hyllade Aguéli var Ragnar Hoppe som skrev om minnesutställ- ningen i Svenska Dagbladet.

Innan den lilla minnesutställningen hos a.-b. Konstverk öppnades, var Ivan Aguéli knappast känd utanför en trängre krets av speciellt intresserade. Det var antagligen inte så särdeles många, som hört det exotiskt klingande namnet, och ännu färre voro väl de, som visste att dess bärare var en svensk konstnär och till på köpet ganska betydande sådan. Minnesutställ- ningen har emellertid blivit en avgjort succés och tidningarna innehålla nu den ena långa arti- keln efter den andra om målaren och hans verk. Från att ha varit så gott som fullständigt obekant har Aguéli på en gång nästan blivit ett stort namn. […] Aguélis öde är ett av de säll- sammaste i vår svenska konsts historia och det kommer väl att dröja ännu några år innan man kan teckna en pålitlig bild av hans originella och högst komplicerade personlighet, som det sannerligen inte går för sig att dechiffrera i en handvändning.⁴⁸

43 Minnesutställningen arrangerades av Konstnärsförbundet i A.B. Konstverks lokaler i Stockholm och ägde rum mellan 26 januari och slutet av februari samma år.

44 Strömbom 1965, s. 335–336.

45 Ibid., s. 464. Ur Dagboken 23.1.20.

46 Ibid., s. 333: ”Stackars Aguéli skall väl på detta sätt [bl.a. genom inköp till Nat.Mus.] få sin upprättelse och sitt namn inskrivet med heder i vår konsthistoria. En stor del av dessa små lappar äro koloristiska mästerstycken, helt enkelt, storligen förtjänade att räddas undan glömska och undankastande. Det är en ovanlig, en äkta målarbegåvning, som givit upphov till dem.”

47 Ibid., s. 333.

48 Gauffin 1940, s. 10. Det fullständiga namnet på Ragnar Hoppes recension är ”Ett sällsamt svenskt konstnärsöde.

Ivan Aguéli – målare, polygott, Egyptiefarare och anarkist”, Svenska Dagbladet 15/2 1920. Utöver Hoppes recension kan även nämnas [signaturen G], ”En minnesutställning hos A.-B. Konstverk”, Stockholms-Tidningen 24/1 1920,

11

Aguélis främsta kännetecken kom i och med minnesutställningen att vara som en banbrytande modernistisk konstnär.⁴⁹ Då makten över Aguéli för tiden låg helt hos Konstnärsförbundet är fo- kuset på hans insats för den svenska konsten föga förvånande. I tidningsrecensionerna framgår dock en tudelad bild av Aguéli: dels är han värd att uppmärksammas för sin banbrytande konst, och dels för sitt spektakulära liv och sin komplicerade personlighet. Aguélis tavlor såldes till ett pris av 38 000 kronor som var en mycket stor summa för tiden. Alla intäkter gick till Aguélis 81 år gamla mor i Sala.⁵⁰

2.2 Befästandet 1939

Sommaren 1939 arrangerade Nationalmuseum i Stockholm en stor minnesutställning för Aguéli som sammanställdes av överintendent Axel Gauffin. Då mycket av Aguélis kvarlåtenskap hunnits granskas och sammanställas fick hans intellektuella arv större plats än på 1920 års minnesutställ- ning. Aguéli hade hunnit bli etablerad som en av de stora tidiga svenska modernisterna och om detta skrev konstkritikern och Aguélis konstnärsvän Yngve Berg i Dagens Nyheter.

Jag vet i varje fall inte att han gjorde några ansträngningar för att bli erkänd, han tycks över huvud inte ha brytt sig om att göra tavlor som kunde utställas och bli åtråvärda föremål att hänga upp i en salong. Han var till hela sin läggning inte praktisk och världslig utan teoretisk och andlig. […] Trots sin korta verksamhetstid och de materiella svårigheter som hindrade honom i arbetet och trots den mångsidighet i intressen som splittrade hans krafter hann han göra en insats som är en av märkligaste och tyngst vägande i det som vi idag kallar modernt svenskt måleri.⁵¹

Utifrån den tudelade bilden av Aguéli som blivit etablerad efter minnesutställningen 1920, där han värderades utifrån dels sin konstnärliga gärning och dels utifrån sin person, tyder Bergs recension på en början till ett möte mellan dessa två delar. Eftersom utställningen syftade på att upprätta och hedra Aguéli är det moraliska historiebruket mest betydande. Det existentiella historiebruket blir något påtagligt i tidningsrecensionerna då Aguéli här belyses som en andlig förebild, vilket är tydligt i Bergs recension: ”Han var till hela sin läggning inte praktisk och världslig utan teoretisk och and- lig”.⁵² Genom den stora utsållningen på Nationalmuseum fick Aguéli en självklar plats bland de framstående målarna i konstnärssverige.

[osignerad artikel], ”Minnesutställningen öfver Aguéli”, Nya Dagligt Allehanda 29/1 1920, Axel Gauffin, ”John Gustaf Aguélis roman: Ett märkligt konstnärsöde”, Dagens Nyheter 7/2 1920, [Signaturen Taifun], ”Tre konstnärer”, Gotlands Allehanda 26/2 1920.

49 Brummer (red.) 2006, s. 74.

50 Aguélimuseets Vänner 1988, s. 29, Sala Konstförening-Aguélimuseet, Boken om Aguélimuseet (Sala: Aprilvinden För- lag, 2017), s. 15.

51 Wessel 1988, s. 31–32. Bergs artikel publicerades i Dagens Nyheter den 25 maj 1939 med namnet ”Konstkrönika Ivan Aguéli”. Berg hade tidigare översatt och publicerat Aguélis ”Pages dé diées á Mercure” från La Gnose i konsttidskrif- ten Flamman år 1919, då under rubriken ”Den rena konsten”.

52 Ibid., s. 31–32.

12

Kapitel 3 - Aguéli i utbildningskulturen

I föregående kapitel beskrevs hur de två första minnesutställningarna introducerade symbolgestal- ten Aguéli i den svenska historiekulturen. Konstnärsförbundet och Nationalmuseum gav Aguéli egenskaper som ryms inom kategorierna konstnärligt geni och svårgripbar mystiker. I det här ka- pitlet följs Aguéli upp i vetenskapliga studier. Uppsatsen lånar här begreppet auktorisering, som Dy- belius beskriver innebära hur vetenskapliga studier på grund av sina sanningsanspråk legitimerar bestämda uppfattningar.⁵³ I kapitlet ämnas alltså att studera synen på Aguéli i utbildningskulturen.

I del 3.1 redogörs för de levnadsteckningar över Aguéli som varit viktigast för Aguélis auktorisering och i del 3.2 presenteras ett urval av konstlexikon och läroböcker som behandlar minnet av Aguéli.

Varje del följs av en delsammanfattning och i del 3.3 sammanfattas kapitlet i sin helhet.

3.1 Levnadsteckningar över Aguéli

Den första artefakten är biografin Ivan Aguéli: människan, mystikern, målaren där del I utgavs 1940 och del II 1941. Verket är författat av Nationalmuseums överintendent Axel Gauffin. Den andra artefakten är biografin Ivan Aguéli från 1944, vilken är skriven av poeten Gunnar Ekelöf. Den tredje artefakten är biografin Ivan Aguéli: porträtt av en rymd från 1988 av Viveca Wessel. Waldemarsuddes utställningskatalogen Ivan Aguéli från 2006 utgör den fjärde artefakten. Den femte artefakten är Det monoteistiska landskapet: Ivan Aguéli och Emanuel Swedenborg från 2018 som är författad av Simon Sor- genfrei.

3.1.1 Snillrik – Axel Gauffin

Minnesutställningarna gav Aguéli karaktärsegenskaper som konstnärligt geni och svårgripbar mys- tiker. I sin Aguélibiografi både förstärker och nyanserade Gauffin dessa egenskaper då Aguéli här beskrivs som både upphovsman till och formad av de omständigheter som han försattes i. Med ett vetenskapligt historiebruk ämnar Gauffin att upptäcka och rekonstruera Aguéli, och lägger stor vikt vid att redogöra för de omständigheter som påverkat Aguéli. Han blir därför intressant som både ett exempel för det europeiska sekelskiftets politiska och ideologiska turbulens och som en själv- ständig och driven sökare. Det existentiella historiebruket blir påtagligt då Gauffin väljer att i stor utsträckning belysa och analysera Aguélis idévärld, och menar själv att Aguéli inte kan reduceras till enbart en konstnär.

Därför blir en bok om Ivan Aguéli, som nöjer sig med en sammanställning och granskning av hans konstnärliga produktion och inte söker att reda ut trådarna i hans livsöde, halv och miss- visande. Hur sköna ting han målade blevo kanske hans underbaraste visioner aldrig fästa på duken. I sina brev har han tolkat landskap av ett djup och en höghet, som endast en skald är mäktig.⁵⁴

Det blir alltså nödvändigt att rekonstruera och förstå den svårgripbara mystikern Aguéli för att förstå det konstnärliga geniet Aguéli. Tillgången på brev och texter av Aguéli beskrivs vara av ”be- tydande mänskligt, konstnärligt och litterärt intresse” och han blir därför intressant som historisk förebild i flera avseenden, och då inte minst som en andlig sådan.⁵⁵ Det existentiella historiebruket blir åter påtagligt då Gauffin i biografins slutord skriver att: ”Eftervärlden kommer ej att så snart bli färdig med denna vår nittiotalskonsts snillrikaste och mest mystiska gestalt.”⁵⁶ Kapitelindel- ningar så som ”symbolistmålaren”, ”anarkisten” och ”österlänningen” utgör grunden i förståelsen

53 Dybelius 2012, s. 37.

54 Gauffin 1940, s. 12.

55 Ibid., s. 297.

56 Axel Gauffin, Ivan Aguéli: människan, mystikern, målaren II (Stockholm: Sveriges allmänna konstförening, 1941), s.

298.

13

för de trådar som Gauffin ämnade att reda ut, och har kommit att prägla mycket av senare tiders historiebruk kring Aguéli.

Gauffin menar också att Aguéli är berättigad heder och upprättelse, vilket kopplar på ett moraliskt historiebruk.

Redan kort efter Ivan Aguélis tragiska död diskuterades inom intresserade kretsar tanken på en monografi över den bortgångne konstnären. Att hans konstnärliga betydenhet gjorde ho- nom berättigad till en dylik hedersbeskrivning, därom rådde knappast någon tvekan, men tiden var utan tvivel ännu ej mogen för ett arbete av denna art. Händelserna saknade ännu det rätta avståndet för ett rätt bedömande av den märkliga gestalten.⁵⁷

3.1.2 Splittrad – Gunnar Ekelöf

Poeten Gunnar Ekelöf skrev 1944 en kort biografi över Aguéli i essäform som en del av serien Svenska Konstnärer, vilken utgavs under Nationalmuseums redaktion.⁵⁸ Ekelöf vill med biografin

”åskådliggöra dramat Aguéli” utifrån Gauffins Aguélibiografi och ett fåtal tidskriftsartiklar om Aguéli. Ekelöf beskriver Aguélis konstnärliga, litterära, filosofiska, politiska och religiösa verksam- heter vara delar av ett försök till en enhetlig strävan mot en transcendent enkelhet. Aguélis ”inre kamp” används som grundläggande förklaringsmodell för hans liv: hans anarkistiska tendenser, romansen med Marie Hout och den politiska aktivismen i Egypten anses grunda sig i ett förakt mot sin egen mänskliga natur.

Man har en känsla av att Aguéli i anarkismen, hos Mme Hout och senare i det mer eller mindre underjordiska politiserandet i Egypten, i de islamitiska studierna, för att inte tala om daltandet med kattor etc., undflydde sitt eget problem. Han sökte problem för att döda problem.⁵⁹

Ekelöf vill komma Aguéli in på skinnet, och kommer fram till att han var driven av en inre kamp mellan en övertro- och en misstro på sig själv, vilket kan uttydas i hans konst.

Där finns en ständig spänning, ett ständigt aktgivande på att makten att begära skall uppvägas och annulleras av tvånget att försaka. Där fanns just ingen livsglädje men desto mer av asket- ism. […] Det innebär en ständig kamp, men inte en kamp för anpassning till publik och kritik utan till det egna, ett försök att förena de dunkla, kämpande makterna i målarens egen själ, en mörk diplomati med ljuset som mål.⁶⁰

Ekelöfs korta biografi har ett vetenskapligt och ett existentiellt historiebruk. Det vetenskapliga historiebruket utgår från behovet av att rekonstruera en sanningsenlig bild av Aguéli. De veten- skapliga studierna som ligger bakom rekonstruktionen är främst utförda av Axel Gauffin, och Ekelöf kan förstås sammanfatta Aguéli utifrån Gauffins forskningsresultat. Ekelöfs biografi är här ett exempel på hur framställningsformen som sådan, snarare än upphovsmannens akademiska sta- tus, kan utgöra ett mått för i vilken historiebrukskategori som en artefakt bör placeras. Det existen- tiella historiebruket är påtagligt då förståelsen för Aguélis verksamheter utgår från en framställning av hans egna existentiella problem. Aguéli blir således en historisk läromästare och en andlig refe- rens som är behjälplig för den som söker stöd i att brottas med sina egna existentiella dilemman.

57 Gauffin 1940, s. 5.

58 Gunnar Ekelöf, Ivan Aguéli (Göteborg: Förlagsaktiebolaget Bokkonst, 1944). Gunnar Ekelöf (1907–1968) var en svensk författare, poet och översättare och blev 1958 invald som ledamot i Svenska Akademien. Med sitt intresse för swedenborgiansk och muslimsk mysticism, modernitetskritik och vurmande för orienten hade Ekelöf slående lik- heter med Aguéli.

59 Ekelöf 1944, s. 8.

60 Ibid., s. 8.

14

3.1.3 Mystiker - Viveca Wessel

Konstvetaren Viveca Wessel ämnar 1988 att i sin djupstudie i Aguélis konstteori betona sambandet mellan religiös och konstnärlig erfarenhet hos Aguéli, som hon menar vara ”en förening av två till synes oförenliga identiteter: den västerländsk skolade målarens och den orientaliske sufins.”⁶¹ Ver- ket intar ett vetenskapligt historiebruk då det ämnar framställa en sanningsenlig rekonstruktion över Aguéli, samt på grund av att biografins författare är vetenskapligt skolad och explicit i sin källhantering.⁶² Här betonas Aguéli som formad av sin samtid och källorna sätts i relation till om- ständigheterna kring deras uppkomst. Genom ett gediget arkivarbete anser sig Wessel vara mogen att dra slutsatser om Aguéli.⁶³ Dessa slutsatser liknar Gauffins, men genom att inkludera första- handskällor där Aguéli på olika språk beskriver sina metafysiska teorier så kommer Wessel fram till slutsatser som Gauffin inte kunde dra. Wessel belägger sina slutsatser om korrelationen mellan Aguélis religionsfilosofi och konstteori genom att utförligt beskriva dessa. Exempelvis citeras en muslimsk hadith i syfte att påvisa likheten mellan islam och Aguélis konstteori, där tingen anses vara skapade för att ljuset ska ha någonting att manifesteras i.⁶⁴ Wessel liknar detta med den islamska synen på skapelsens mening, vilken grundar sig i Guds vilja att bli sedd.

Jag var en dold skatt. Jag längtade efter att bli känd. Därför framkallade jag varelser, i avsikt att bli känd i och genom dem.⁶⁵

Det existentiella historiebruket blir påtagligt då biografin i stor utsträckning beskriver Aguélis sätt att hantera allmänmänskliga existentiella frågor, och Aguéli blir återigen en andlig förebild. Wessel tar sig stor frihet att redogöra för Aguélis inre föreställningsvärld och förhållningssätt till sin om- värld.

Ingenstans fann han en så rik källa att dricka ut som när han hängav sig åt den orientaliska kulturen. Den föreföll honom vara den lyckliga föreningen mellan oskuld och raffinemang, mellan sensualitet och spiritualitet.⁶⁶

I biografin betonas Aguélis konst- och religionsfilosofi och jämfört med andra Aguélibiografier läggs lite fokus på hans politiska engagemang. Konsekvensen av detta blir att Aguélis samröre med den anarkistiska rörelsen förstås som ett mindre viktigt kapitel i en större berättelse, och Aguélis karaktärsegenskaper anses inte påverkas avsevärt av den anarkistiska ideologin. I biografin återfinns en enkelriktning och enhet hos den till synes splittrade Aguéli som står i kontrast till Ekelöfs splitt- rade Aguéligestalt: ”Aguélis studier i religionsfilosofi, språk och konst var uttryck för samma un- derliggande ambition: att finna en sann och ursprunglig källa och tradition.”⁶⁷ Wessel menar vidare att man måste förstå den platonskt färgade symbolistiska idétradition som Aguéli mötte i Paris för att kunna förstå hans konstnärliga utveckling. Hennes bidrag till Aguéliforskningen ligger därför

61 Wessel 1988, s. 11.

62 Viveca Wessel är fil.kand. i religions- och konstvetenskap, samt en av Sveriges största auktoriteter på Ivan Aguéli.

Wessel arbetade som rektor på Gerleborgsskolan 1983–1999 och som konstpedagog vid Moderna Museet 1975–

1983.

63 Ibid., s. 135: ”I mitt möte med Aguéli, på museet, arkiv och bibliotek, genom hans målningar, teckningar, artiklar, brev, utkast, skisser, anteckningar och alla de hundratals små vittnesbörd om prosaiska ting som hör till en män- niskas vardag, som postkvitton, hyreskontrakt, biljetter, i Aguélis fall med tillägg av utvisningsorder, ordlistor på ta- mil och kinesiska, listor på billig vegetarisk mat med bästa möjliga näringsvärde m m, allt detta hade kunnat förstärka bilden av honom som den splittrade, okoncentrerade, halvt ”misslyckade”. Den som försökte spänna över för mycket. Den som inte kunde inse sin begränsning. Så blev det inte. I stället uppstod efter hand brännpunkter i ett slags dold ”arkitektur”. Porträtt av en rymd.”

64 Nationalencyklopedin, hadith, u.å., https://www-ne-se.proxy.library.ju.se/uppslagsverk/encyklo- pedi/l%C3%A5ng/hadith [hämtad 2020-05-18].

Ne.se. Ordet hadith är arabiska för ”yttrande” eller ”tradition” och är i islam en utsaga av eller om profeten Muham- med eller hans följeslagare. Hadither används för att fastställa en normerande sed, vilket benämns sunna.

65 Wessel 1988, s. 94.

66 Ibid., s. 48.

67 Ibid., s. 35.