samarbeta och hjälpa ungdomarna på rätt sätt kan leda till en fördel som i sin tur påverkar ungdomarnas synsätt att förstå Sveriges system. Som Mattson (2015) nämner kommer detta leda till tankar om betydelsen av likheter och olikheter samt skillnaden mellan människor. Att inkludera de ensamkommande barnen som hamnat i “de andra” till det som anses vara “vi”
leder till fördelar i arbetet. Utifrån postkolonialismen ses detta som något svårt, den starka “vi och de andra” uppdelningen och tankesättet gör det svårt för dem ensamkommande barnen att någonsin bli ett “vi” eftersom de är en så pass homogeniserad grupp. Koloniala strukturer fortsätter att legitimera förtryck, rasism och diskriminering, inte minst genom att normalisera att människor betraktas som “de andra”. Sverige har också formellt varit och är fortfarande en del av detta tänkande ekonomiskt, socialt och kulturellt (Wikström 2013).
Det är viktigt att ha ett bra samarbete med alla myndigheter. Jag tycker att det mesta fungerar bra, det som inte fungerar lika bra kan vara när det ställs krav på någon som inte har de resurserna och det inte går ihop med deras krav. (Jenny)
Jenny anser dock att det är socialsekreteraren som tar mest kontakt. Samverkan med HVB-hemmet kan vara svår påstår Jenny, detta eftersom HVB-HVB-hemmet inte kan fullfölja uppdraget och lovar ungdomarna saker de inte kan uppfölja, då får man som socialsekreterare förtydliga uppdraget. Elin nämner att det som kunde försvåra arbetet med ensamkommande var att de inte fick samma typ av hjälp som “svenska barn”, många hade trauma och psykisk ohälsa men eftersom de inte hade uppehållstillstånd fick de inte hjälp eller rätt till insatser som BUP (Barn- och ungdomspsykiatri). Elin förklarar att “... samverkan försvårade och vi hamnade emellan”.
Utifrån intersektionalitet kan etnicitet, kultur, “vi och de andra” och maktposition sammankopplas. Enligt Mattsson (2015) innebär både begreppen, etnicitet och kultur en grupps gemensamma normer och värderingar samt en känsla av samhörighet och identitet. Etnisk
26
identitet och att tillhöra en grupp har ett samband med gemensamma aspekter (Mattsson 2015).
Utifrån detta skapas “vi och de andra” för att sätta en gräns mellan oss själva och den andra.
Detta leder till tankar om betydelsen av likheter och olikheter samt skillnader mellan människor (Mattsson 2015). Som Elin påstår fick inte ensamkommande barn samma möjligheter som
“svenska barn”. Att ensamkommande barn känner sig utanför i samhället och ser sig som “de andra” kan skapa konsekvenser för dem. Just därför är samverkan runt om kring ensamkommande barn viktigt för att de ska känna sig inkluderade, med andra ord i ett “vi”, för att kunna känna sig som en del av det svenska samhället. Man kan även se på detta utifrån den postkoloniala teorin, man ser då en stor “vi och de andra” uppdelning mellan de ensamkommande barnen och “de svenska barnen” i ställning till den hjälpen de får. Enligt Loomba (2008) så kräver definition av skillnader också att definiera roller. Ett tankesätt det svenska samhället skapat genom detta “vi och de andra” är behovet av att behöva kategorisera och skapa ojämlikhet, detta har enligt Berg (2007) framkommit utifrån Europea och Västvärldens tankesätt.
Utöver det ansåg Elin att det var viktigt att ha ett bra samarbete med migrationsverket för att få svar kring ungdomarnas asylprocess och liknande, samt god man eftersom de är ungdomarnas stöd. Detta för att ungdomarnas ska få rätt hjälp. Amanda ansåg att det ungdomarna gjorde som förenklade arbetet var att de var väldigt tacksamma och motiverade.
Utifrån postkolonialismen är de ensamkommande barnens tacksamhet ett tecken på medvetenhet på att det finns ett “vi och de andra”. Carbin (2009) tar upp att synsättet kring “vi och de andra” utifrån postkolonialismen att “de” ligger efter, “de” har stagnerat och “de”
behöver hjälp. Men “vi” däremot, “vi” ligger före, “vi” är upplysta och “vi” har historiens facit i vår hand. “Vi” vet vad “de” behöver och därför är tacksamhet en självklarhet.
Alla familjehem funkade inte lika bra och ungdomarna kunde vara kräsna. Vissa av ungdomarna inte var nöjda om familjen var från samma land eftersom ungdomarna hellre ville ha svenskfödda familjer. Därför var detta svårt för ungdomarna att acceptera.
(Amanda)
Att de ensamkommande barnen hellre ville ha svenskfödda familjer kan ha berott på att de velat utveckla och integrera sig så fort som möjligt för att kunna bryta kategoriseringen av “vi och de andra” och inte etiketteras. Den grundläggande synen på kulturella identiteter enligt postkoloniala teoretikern är att människor föds med ett kulturellt innehåll, kultur anses statiskt, homogent och därför oföränderligt. Men inom postkolonialismen har begreppet kulturell identitet ett fokus på föränderligheten och att individer själva deltar i att definiera det eller vad som blir kulturell identitet, genom att positionera sig på olika sätt (Wikström 2013). Dessa ensamkommande barn kanske inte vill förknippas med folk från samma land endast eftersom
“vi” anser att de har samma kulturella identitet. De kanske själva vill finna sin plats och kulturella identitet i Sverige. Familjerna ville dock ställa upp för ungdomarna och samverkan fungerade bra. Amanda uppger att hon hade förväntat sig mer av HVB-hemmen men att det generellt fungerade bra. Hon förklarade att det oftast var HVB-hemmen som tog kontakt eftersom socialsekreterare hade så hög arbetsbelastning var de dåliga på att ta kontakt.
Enligt Amanda var skolan den viktigaste aktören att ha ett bra samarbete med eftersom ungdomarna är där dagligen och mycket av deras fokus ligger på skolan, men även HVB och familjehem. Sandra ansåg att samarbetet med god man eller förordnad vårdnadshavare var viktigast då det är de som är ansvariga för att hjälpa ungdomarna med frågor kring migrationsverket och asyl. De har även mest kontakt med andra myndigheter och skolan. Hon uppger att samarbetet för det mesta fungerar bra, dem gånger det fungerar mindre bra är när
27
man har olika förväntningar på rollerna. Men då är det viktigt att förtydliga rollerna så att samarbetet ska fungera bra.
Jag tycker att HVB- och familjehemmet är viktiga ha ett bra samarbete med eftersom de har daglig koll på ungdomarnas vardagliga liv. Dessutom väger skolan en stor vikt i ungdomarnas liv och anses som en framgångsfaktor för att de ska lyckas i samhället.
(Simon)
I frågan om vem det oftast är som tar initiativet till kontakt anser Simon att det är olika, ibland är det gode män som är mer insatta och ibland är det socialsekreteraren. Det beror på omständigheterna. Detta skapar en klass mellan aktörerna. Mattsson (2015) skriver att klass är något vi skapar och upprätthåller genom föreställningar om grupper av människor. Utifrån klass kan “vi och de andra” diskuteras mellan själva aktörerna. Alla aktörer kan inte etiketteras som “de andra” eftersom rollerna är så olika.
28
6. Diskussion
I följande kapitel diskuteras resultatet utifrån studiens syfte och frågeställningar. Kapitlet inleds med en resultatdiskussion i följd av en metoddiskussion och förslag till vidare forskning.
6.1 Resultatdiskussion
Syften med studien är att undersöka och få en fördjupad förståelse kring socialsekreterares kompetens i arbetet med ensamkommande barn, detta utifrån socialsekreterarnas och HVB- personalens perspektiv. Studien kommer även undersöka vikten av kulturkompetens och hur samarbetet fungerar mellan aktörerna. Det empiriska materialet kopplades till kunskapsöversikten för att bygga på forskningen och studiens syfte. Likheter och skillnader presenterades och diskuterades.