Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60
Information@kau.se www.kau.se Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier
Cemile Dogan Lawen Hassan
Socialsekreterares och HVB-personalens erfarenheter av arbetet med
ensamkommande barn
Municipal social workers and HVB-staff´s experience of the work with unaccompanied
children
Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet
Termin: HT 2020
Handledare: Caroline Östman Examinerande lärare: Ulla Rantakeisu
Sammanfattning
Titel: Socialsekreterares erfarenheter i arbetet med ensamkommande barn Författare: Cemile Dogan & Lawen Dogan
Studien syftade till att undersöka socialsekreterares kompetens i arbetet med ensamkommande barn, utifrån socialsekreterarens perspektiv samt HVB-personalens perspektiv. Studien undersökte även vikten av kulturkompetens i arbetet med ensamkommande och hur samarbetet mellan aktörerna upplevs. I denna kvalitativa studie har nio intervjuer genomförts, med fyra HVB-personal och med fem socialsekreterare. En semistrukturerad intervju valdes eftersom en semistrukturerad intervju har fler öppna frågor och bredare tema, vilket ledde till att respondenterna hade möjlighet att påverka intervjuns innehåll. Författarna strävade efter ett resultat och en analys där respondenternas egna ord och upplevelser stod i centrum. Studiens teoretiska utgångspunkter postkolonialism och intersektionalitet gav studien dem perspektiv som möjliggjorde en analys av den insamlade empirin. Slutsatsen utifrån studiens syfte och frågeställningar tydde på att socialsekreterare behöver mer erfarenhet i arbetet med just ensamkommande då utbildningen inte sträcker sig över ämnet ensamkommande och migration.
Kulturkompetens visade sig vara av stor vikt i arbetet med ensamkommande för att kunna förstå deras kultur och bakgrund samt vad individen bär med sig. Samarbetet mellan aktörerna fungerade bra men kunde förbättras, aktörerna var dock oense om vem som oftast tog initiativet till kontakt. Det som försvårade för aktörerna var att rollerna kunde uppfattas som otydliga och brist på resurser.
Nyckelord: Ensamkommande barn, socialsekreterares kompetens, kulturkompetens, samarbete mellan myndigheter, HVB
Abstract
Title: Municipal social workers experience in the work with unaccompanied children Author: Cemile Dogan & Lawen Hassan
The purpose of the study was to investigate and gain an in-depth understanding of the municipal social workers competence in the work with unaccompanied children, this from the perspective of the municipal social workers and the HVB-staff. But also the importance of cultural competence and how the cooperation between the authorities worked. In this qualitative study, nine interviews were conducted, with four HVB-staff and five municipal social workers. A semi- structured interview was chosen to be conducted because it has more indefinite questions and a broader theme, which led to the respondents having the opportunity to influence the content of the interview. We strived for a result and an analysis where the respondents’ own words and experiences were in focus. The study’s theoretical starting points postcolonialism and intersectionality gave the study the perspectives that enabled an analysis of the collected empirical data. The conclusion based on the purpose of the study and issues indicated that municipal social workers need more experience in working with unaccompanied children as the education does not extend to the subject of unaccompanied children and migration. Cultural competence proved great importance in the work with unaccompanied minors in order to clearly understand their culture and background, what the individual carries with them. The cooperation between the authorities worked well but could be improved, however, the respondents disagreed on who most often took the initiative to contact. What made it difficult for the respondents was that the roles could be perceived as unclear and lack of resources.
Keywords: Unaccompanied children, municipal social workers, cultural competence, cooperation between authorities, HVB
Förord
Vi har ett flertal personer att tacka för detta examensarbete. Först och främst vill vi tacka vår handledare, Caroline Östman, för den handledning vi har fått inför uppsatsskrivandet. Ett stort tack för att du har gett tips, vägledning och tid till oss!
Vi vill också rikta ett stort tack till våra respondenter som var villiga att ställa upp och dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Utan er medverkan hade vi inte kunnat genomföra arbetet, så tack för att vi fick intervjua er!
Slutligen tackar vi varandra för all stöttning vi gett varandra under detta examensarbete. Vi har skrivit hela arbetet tillsammans, och tar därför gemensamt ansvar för samtliga delar.
Cemile Dogan & Lawen Hassan Karlstad, 2021-05-01
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
1.1 Problemformulering 1
1.2 Syfte och frågeställningar 2
1.3 Begreppsdefinitioner 2
1.4 Uppsatsens disposition 2
2. Kunskapsöversikt 3
2.1 Kompetens och utveckling 3
2.2 Kulturkompetens i socialt arbete 3
2.3 Samarbetet mellan aktörer 4
3. Teoretiska perspektiv 6
3.1 Postkolonialism 6
3.2 Intersektionalitet 7
4. Metod och material 9
4.1 Val av metod 9
4.2 Urval och avgränsning 9
4.3 Datainsamlingsmetod 10
4.4 Genomförande 11
4.5 Analys av insamlat datamaterial 11
4.6 Etiska överväganden 12
4.7 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet 12
5. Resultat och analys 14
5.1 Socialsekreterarens kompetens 14
5.1.1 Viktiga faktorer utifrån HVB-personalen 14
5.1.2 Socialsekreterarens tolkning gällande sin kunskap 16 i arbetet med ensamkommande barn
5.2 Kulturkompetens 18
5.2.1 Hur nödvändigt är det med kulturkompetens på HVB-hemmet 18
5.2.2 Socialsekreterarnas uppfattning av kultur 22
5.3 Samarbete 24
5.3.1 Samarbetet mellan aktörerna enligt HVB-personalen 24 5.3.2 Viktiga aktörers roll i arbetet med ensamkommande enligt socialsekreterare 25
6. Diskussion 28
6.1 Resultatdiskussion 28
6.1.1 Socialsekreterares kompetens 28
6.1.2 Kulturkompetens 29
6.1.3 Samarbete 31
6.2 Metoddiskussion 33
6.3 Förslag till vidare forskning 34
Referenslista 35
APPENDIX 38
Bilaga 1-Informationsbrevet 38
Bilaga 2-Intervjuguide 39
1
1. Inledning
Under 2019 beviljade Europeiska unionen (EU) tillsammans med 27 medlemsstater 295 800 asylsökande skydd, till skillnad från 2018 där 316 200 asylsökande fick skydd. Detta ledde till en minskning med 20 400 asylsökande som motsvarar 6 procent. Dessutom fick 21 200 asylsökande återvända (Eurostat 2020). Immigrationen till Sverige har lett till en rekordsiffra.
Under år 2019 inkom det 21 958 asylsökande ansökningar varav 902 var ensamkommande barn (Migrationsverket 2020). Detta har lett till nya krav på staten, samhället och socialsekreterare i deras yrkesutövning. Utifrån dem nya kraven behövs det en ny eller fördjupad kompetens i hanteringen av ensamkommande barn för att skapa en trygghet hos målgruppen. Ensamkommande barn är ett barn som är under 18 år och kommer utan föräldrar eller annan vårdnadshavare till Sverige för att ansöka om asyl (Migrationsverket 2020).
Det finns flertal orsaker till att ett ensamkommande barn flyr från sitt hemland. Det kan variera för varje ensamkommande barn, men för dem flesta har det förekommit en fara att vara kvar i sitt hemland. Krig, konflikter, fattigdom och risk för både liv och hälsa är dem vanligaste orsakerna. När ett ensamkommande barn anländer till Sverige och ansöker om asyl får barnet tillsammans med socialtjänsten ett tillfälligt omhändertagande och boende i den kommunen.
Kommunerna väljer en lämplig och möjlig lösning om hur vård och boende för ett ensamkommande barn ska ordnas (Migrationsverket 2020). Ett hem för vård eller boende (HVB-hem) tar emot ensamkommande barn och det skapas ett samarbete mellan socialtjänsten och personalen på boendet. Däremot har Socialstyrelsen ett ansvar för att göra en kartläggning för att stödja och underlätta socialtjänst, hälso- och sjukvård och elevhälsa i deras arbete med ensamkommande barn (Socialstyrelsen 2019).
I och med att socialsekreterare har ett flertal ansvarsområden i sitt arbete med ensamkommande barn så eftersträvas behov hos särskild utbildning för att kunna uppfylla behovet av målgruppen. Att de har separerats från sina familjer och sitt hemland kan skapa en risk för psykisk ohälsa hos ensamkommande barn. De kan ha upplevt traumatiska händelser på grund av upplevelser av hedersrelaterat våld och förtryck. Forskning visar att ett ensamkommande barn är utsatt för flera riskfaktorer för psykisk ohälsa och social problematik. Dessutom visar flera europeiska studier att ensamkommande barn oftast har ångest, depression och posttraumatiskt stressyndrom jämfört med barn som har kommit tillsammans med sina vårdnadshavare (Kunskapsguiden 2020).
Att ensamkommande barn inte är en homogen grupp är viktig kunskap. Alla barn är olika oavsett kön, ålder, bakgrund och erfarenheter eftersom de har olika styrkor och svårigheter.
Därför kan deras behov se olika ut. En socialsekreterare som möter ett ensamkommande barn i sitt arbete behöver lägga märke till både den utsatthet och de styrkor och förmågor som finns hos varje enskild individ. Socialsekreteraren har en viktig roll hos ensamkommande barn och behöver hjälpa dem med olika frågor i deras integrering, hälsa och funktionsförmåga (Kunskapsguiden 2020).
1.1 Problemformulering
Socialsekreterares kompetens är en grundläggande förutsättning för att målen för vården och behandlingen uppnås. En studie från Hessle (2009) har visat att i arbetet med ensamkommande barn, som har varit utsatta för svåra situationer, kan socialtjänsten sakna den kompetens och erfarenhet som krävs vilket påverkar de ensamkommande barnen. Socialsekreterare i flera studier har påstått att de upplever brister när det gäller förmågan att hantera ensamkommande barn på grund av sin kompetens och kulturella skillnader, vilket ibland är ett hinder för en god behandling (Kamali 2002; Miller m.fl. 2013). Kultur och andra närliggande begrepp som
2
etnicitet är ständigt ifrågasatta. De är komplexa och används på olika sätt och ofta på motstridiga sätt. I socialt arbete idag förekommer det att klienters “kultur” likställs med en svaghet eller ett problem som behöver rättas till (Montesino & Righard 2015). Det har även blivit ett behov och önskemål att anställa fler med kulturkompetens (Montesino & Righard 2015). Aktörer som socialtjänsten och HVB har olika yrkesroller och samarbetar för ensamkommande barns behov och stöd. Detta samarbete anses grundläggande och nödvändigt för en välfungerande process för barnen. I flera studier framkommer dock att aktörerna kring ensamkommande barn upplever att samarbetet kan förbättras och att yrkesrollernas arbetsuppgifter anses diffusa (Hjortsjö 2006; Sundqvist m.fl. 2015; Widmarks m.fl. 2011).
1.2 Syfte och frågeställningar
Syften med studien är att undersöka och få en fördjupad förståelse kring socialsekreterares kompetens i arbetet med ensamkommande barn, detta utifrån socialsekreterare och HVB- personalens perspektiv. Studien kommer även undersöka vikten av kulturkompetens och hur samarbetet fungerar mellan aktörerna. Syftet har utmynnat i följande frågeställningar:
• Vad anser socialsekreterare och HVB-personal om den kompetens socialsekreteraren har i arbetet med ensamkommande barn?
• Hur reflekterar HVB-personal och socialsekreterare kring kulturkompetens i sitt arbete med ensamkommande barn?
• Hur upplevs samarbetet mellan HVB-personal och socialsekreterare?
1.3 Begreppsdefinitioner Ensamkommande barn
Ensamkommande barn är individer under 18 år som kommit till Sverige utan någon förälder eller ansvarig vårdnadshavare (Migrationsverket 2020).
Hem för vård eller boende (HVB)
HVB-hem är en form av dygnsvård och är en institution som på kommunens uppdrag anpassar sig för barn, ungdomar samt vuxna som behöver någon typ av behandling, omvårdnad och stöd.
Kulturkompetens
Begreppet kulturkompetens definieras som att vara medveten om och förstå kulturens innebörd. Det är en lära om kulturella frågor och förståelse av sina egna förutfattade meningar (Chiang & Carlson 2003). Samtidigt finns det tre viktiga faktorer för kulturell kompetens;
förmågan att förstå sina egna tankar, värderingar och fördomar, förmågan att förstå klientens olika världsbilder samt förmågan att formulera lämpliga interventionsstrategier (Muñoz 2007).
1.4 Uppsatsens disposition
Studien innefattar sex kapitel. I det kommande kapitlet redovisas kunskapsöversikt om socialarbetarens kunskap samt nödvändigheten kring kulturkompetens och samarbetet i koppling till ensamkommande barn. Därefter kommer kapitel tre som handlar om studiens teoretiska utgångspunkter, postkolonialism och intersektionalitet. I kapitel fyra redovisas kvalitativ metod, urval och avgränsning, datainsamlingsmetod, genomförande, analysering av insamlat datamaterial, etiska ställningstaganden samt reliabilitet och validitet. I kapitel fem redovisas studiens resultat och analys i relation till valda teoretiska utgångspunkter tillsammans med studiens syfte och frågeställningar. I det sista kapitlet, diskuteras resultat och metod och avslutas med förslag till vidare forskning.
3
2. Kunskapsöversikt
I kommande kapitel presenteras den tidigare forskning som vi funnit vara av relevans för studiens syfte och frågeställningar. Nedan redovisas litteratur som berör socialsekreterares kompetens i arbetet med ensamkommande barn, socialarbetares syn på vikten av kulturkompetens samt hur samarbetet mellan aktörerna runt det ensamkommande barnet fungerar. Den tidigare forskningen kommer senare användas som ett verktyg för diskussionsdelen för att kunna jämföra och få en djupgående inblick på resultatet.
2.1 Kompetens och utveckling
Miller m.fl. (2013) redovisar i sin studie att socialsekreterare finner brister i kompetensen när det kommer till arbetet med ensamkommande barn och efterfrågar ofta något slag av kompetensutveckling för just denna målgrupp. Socialsekreterare i studien efterfrågade mer utbildning och ökad kompetens för behandling av traumatiserade barn. Detta eftersom de fann en svårighet att behandla och ge lämpligt psykologiskt stöd till ensamkommande barn, för att just kunna uppfylla villkoren som “barnets bästa” kräver (Miller m.fl. 2013). Socialsekreterare ansåg det vara en professionell utmaning att arbeta och förhålla sig till barn som söker asyl. Att engagera sig i arbetet med asylsökande personer som dessutom upplevt trauma kunde vara en utmaning (Hedlund 2018).
Kohli (2016) förklarar i sin studie att många klagomål från socialtjänsten gällande hanteringen av ensamkommande barn mottagits. Anledningen bakom detta kunde enligt Kohli (2016) vara att man i arbetet med ensamkommande barn behöver, som socialsekreterare, besitta fler roller än den terapeutiska och praktiska rollen, vilket komplicerar arbetet. Ensamkommande barn bär på mycket trauman vilket gör att socialsekreterarens roll kräver att vara mer stöttande för att hjälpa barnen till fullo. Erfarenheter från socialsekreterare var att ensamkommande barn är annorlunda och mer komplicerade. Socialsekreteraren anses vara en viktig person i de ensamkommande barnens liv, vilket egentligen är en stor fördel för att kunna skapa en starkare relation till barnet. Komplexiteten och den höga arbetsbelastningen för ensamkommande barn betraktas som potentiella anledningar till att förbise ensamkommande barns rättigheter.
Socialsekreterarna respekterar dock barnet och dess unika egenskaper (Kohli 2006).
2.2 Kulturkompetens i socialt arbete
Kultur är den komplexa helhet som inkluderar kunskap, tro, konst, moral, lagar, traditioner och andra göranden och vanor som människor tillägnar sig som medlem i ett samhälle. Ett sätt att leva på. Olika utvecklingsfaser präglas av kulturella skillnader (Montesino & Righard 2015).
När samhället är i konstant förändring är barns anpassningsförmåga en grundläggande funktion. Kulturkompetenta socialarbetare ger mer effektivt stöd och det är svårare för barnen att bygga förtroende eller skapa relationer med socialarbetare som saknar kulturell kompetens.
Kulturella skillnader mellan socialarbetare och klienter kan försvåra arbetet samt relationen (Kamali 2002).
Att prata om “kultur” på ett sammankopplande vis till ett land eller en region, eller specifikt om ensamkommande barn, kan kulturen ofta kopplas till deras mentalitet. Detta betonar i viss utsträckning social repetition, det vill säga tendenser till vissa sociala beteendemönster. Det är en fördel att vara medveten om att det kan finnas kulturella skillnader, för att undvika att kränka barns uttalande om sin bakgrund i vissa frågor (Hedlund 2018). Socialarbetare efterfrågar viss utbildning i kulturella bakgrunder eftersom de kulturella skillnaderna ibland kunde utgöra ett hinder för en god behandling. Miller m.fl. (2013) anmärker att det är socialarbetarens ansvar att integrera och balansera barnets anpassning i samhället. Det är viktigt att socialarbetaren kan föra samtal med ensamkommande barn, ett samtal ur ett integrationsperspektiv så att barn kan
4
få den vägledning gällande de sociala koderna som finns i mottagarlandet. På detta sätt kan barn lära sig att balansera sitt gamla “jag” med sitt nya “jag”. Detta balanserade beteende kan vara viktigt eftersom det kan förekomma nya möjligheter i mottagarlandet (Miller m.fl. 2013).
Även om det har varit populärt att prata om behovet samt nödvändigheten för socialarbetare att förvärva “kulturkompetens” kan det även finnas risker när man betonar att vissa grupper upprepar särskilda beteenden. Detta synsätt kan riskera att ensamkommande barn ses som begränsade av “sin kultur”, vilket därmed minskar omfattningen av deras handlingsutrymme.
Detta är särskilt riskabelt inom politiseringområdet relaterat till ensamkommande barn. Därför bör socialarbetare vara aktsamma med att inte “kulturalisera” ensamkommande, vilket innebär att man övertolkar fenomen och beteenden som kulturspecifika för särskilda etniska grupper, utan att en verklig grund för det finns (Hedlund 2018). Kritik som förts fram mot begreppet kulturkompetens pekar på dess osammanhängande konceptualisering och underliggande teoretiska spänning såsom att modeller för kulturkompetens ofta är baserat på antagandet att alla människor är kulturella varelser. Men när socialarbetaren ska utföra ett kulturkompetent socialt arbete utgår detta inte sällan från tanken att socialarbetaren förmår stänga av sig själv som kulturell varelse. Klienten ses som både bärare och begränsad av sin kultur, medan socialarbetaren då ses som opartisk, kulturbefriad och neutral i sitt handlande. En konsekvens av detta kan vara att det skapas och vidmakthålls en hierarkisk relation mellan socialarbetaren och klienten. En konsekvens med kulturkompetens kan även vara stereotypiseringen (Montesino & Righard 2015).
2.3 Samarbetet mellan aktörer
Socialtjänsten har huvudansvaret för att fatta beslut om ensamkommande barns behov av stöd, vård, omsorg och boende. Det är viktigt att de har en god samverkan mellan de olika myndigheterna och barnens närmiljö. Närmiljö för barnen kan vara hälso- och sjukvården, skola, god man och HVB-hemmet. Detta är viktigt eftersom socialarbetarens samarbete med andra myndigheter påverkar de ensamkommande barnens integration i samhället.
Socialtjänsten är den som ska bli informerad kring allt som sker barnen. Personalen på HVB- hemmet ska se till att barnens vardagliga behov uppfylls (Wimelius m.fl. 2016). Hedlund (2018) förklarar att handläggare har lyft begreppen snabb, prestigelös och tydlig kommunikation mellan socialtjänsten och överförmyndarnämnd som en nyckel till ett bra arbete. När flera aktörer är inblandade kommer också barnet att träffa flera olika personer som var och en har en del i ansvaret (Hedlund 2018).
För att samarbetet ska fungera i praktiken krävs ett samarbete baserat på gemensamma mål.
Detta innebär att olika organisationer tillsammans planerar tillvägagångssättet för samverkan baserat på deras gemensamma resurser. Delat ansvar mellan alla parter är viktigt för att främja gott samarbete och för att undvika missförstånd med alla inblandade parter (Widmark m.fl.
2011). Sundqvist m.fl. (2015) har i sin studie om svenska aktörers samverkansmönster i arbete med asylsökande flyktingbarn kommit fram till att förekomsten av gott samarbete baseras på en noggrann diskussion om parternas mål, principer och etik innan samarbetet börjar. Det bör även finnas en god relation och jämlikhet mellan dem olika organisationerna som samarbetar med varandra, och infria ytterligare resurser för att uppnå målen. Sundqvist m.fl (2015) uppmärksammade att hälften av aktörerna ville ha mer samordning i sina yrken, för att kunna skapa förståelse för andra aktörers roller.
Detta förekommer även i Widmarks m.fl. (2011) studie som inriktade sig på att studera samarbetet mellan yrkesverksamma inom hälsovård (landsting), socialtjänst (kommun) och skolor (kommun) i Stockholm. Fokusgruppen i studien delade sin erfarenhet av tidigare
5
samarbetsprojekt och förklarade att det goda samarbetet var möjligt. Detta eftersom de yrkesverksamma var lyhörda för varandras åsikter, vilket skapade en öppen atmosfär där aktörerna kunde utbyta kunskap. Resultatet visade också att yrkesverksamma ska ha gemensamma mål när de arbetar tillsammans, särskilt när det gäller barn som far eller riskerar att fara illa. Gemensamma mål skapar en känsla av tillhörighet i ett samarbetslag. En förutsättning för ett bra samarbete är att yrkesverksamma arbetar parallellt enligt den gemensamma stödplanen och planerar arbetsfördelningen. Det är även viktigt att upprätthålla ett bra samarbetsförhållande samt god tillgång mellan parterna och våga lyssna på andras expertutlåtanden (Widmark m.fl. 2011).
Att organisationerna kan vara så bundna till sina egna organisationsramar och arbetsmetoder, att gå utanför dessa ramar kan anses som skrämmande (Hjortsjö 2006). Aktörerna upplever att hinder såsom ansvarsfördelning och förtroende förekommer mellan dem yrkesverksamma i professionella möten. Hindren bakom samarbetet uppstår främst när det inte finns några förväntningar och förhoppningar kring samverkan sedan tidigare, vilket leder till besvikelse i praktiken. 20–30 procent av klienterna får insatser och behandlingar som inte fullt kan tillgodose deras behov av stöd. Därför tror forskare att om samarbetet skulle förbättras skulle behoven av stöd tillfredsställas på bättre sätt (Widmark m.fl. 2011).
6
3. Teoretiska perspektiv
Studiens teoretiska ramverk består av de teoretiska utgångspunkterna postkolonialism och intersektionalitet. Dessa teorier kommer användas som ett verktyg i koppling till studiens resultat.
3.1 Postkolonialism
Postkolonialismen lyfter syftet med studien då den tar upp vad som grundat stereotypiseringen i det svenska samhället och om dessa syns i arbetet med de ensamkommande barnen, som oftast kommer från länder utanför västvärlden, och i detta fall betraktas som “de andra”.
Postkolonialismen i detta sammanhang kan även förtydliga konstruktionerna av kategorier som ensamkommande barn har tillskrivits i samhället, samt hur de hanteras.
Postkolonialism kopplas ihop med kunskapssociologi och har begreppen makt och maktordning som viktiga utgångspunkter (Allwood & Erikson 2017). Teorin handlar om hur forskning och skönlitteratur i västerländska kulturer tar en oreflekterad europeisk-centrerad attityd i sina framställningar av icke-västerländska kulturer och samhällen. Med europeiskcentrerad, även kallat för eurocentrism, menas att normen för normalitet och utveckling sätts i Väst och Europa. Genom detta förhållningssätt har västvärlden och Europa kommit att begränsa beskrivningen av och attityden till ickevästerländska kulturer (Allwood &
Erikson 2017). Enligt Loomba (2008) kan detta även bero på att vi inte släppt det koloniala arvet och därför utvecklat ett, oftast omedvetet, postkolonialt sätt att existera och handla. Detta förhållningssätt eller tankesätt inverkar på politiska, ekonomiska, intellektuella och kulturella perspektiv och processer. Definition av skillnader kräver också att definiera roller. Begreppet har en grund i stereotypiseringar och fördomar och Loomba (2008) anser att dessa roller i huvudsak är stereotyper som härrör från vår åtskillnad av “vi och de andra”. “De andra” har kartlagts, beskrivits, värderats och diagnostiserats som att “de andra” alltid verkar vara motsatt annorlunda; “de” ligger efter, “de” har stagnerat och “de” behöver hjälp. Men “vi” däremot,
“vi” ligger före, “vi” är upplysta och “vi” har historiens facit i vår hand. “Vi” vet vad “de”
behöver. Detta är vad den postkoloniala teorin problematiserar och kritiserar (Carbin 2009).
Postkolonialismen står även för en teoretisk inriktning och ett forskningsfält som har betydelse i frågor om etnicitet, som då sätts i relation till kulturella och sociala processer samt förstår relationen mellan etnisk identitet till globalisering och kolonialism (Mattsson 2015). Teorin förklarar skapandet av identitet i det globala samhället, skapandet och upprätthållandet av rasismens stereotyper samt hur dessa stereotyper kan bekämpas. Den förklarar även möjligheterna som finns att skapa identiteter och strategier utom det som skapats av den västerländska moderniseringen (Mattsson 2015).
Jämfört med andra länder har Sverige nästan inga koloniala relationer och ingen framgångsrik historia om kolonialmakt. Det är dock troligt att bildandet av Sveriges identitet länge varit knuten till förståelsen av “det europeiska”. Historiskt sett kan man anta att Sverige, Europa, kristendomen och västerlandet inkluderats i samma “vi” i relation till de länder som definierats som “exotiska delar av världen” (Berg 2007). Postkolonialismen betecknar dock inte väst som endast ett geografiskt område utan snarare som en dominerande diskurs, som legitimerar kolonialismens ekonomiska, sociala och kulturella exploatering av stora delar av världen.
Koloniala strukturer fortsätter också att legitimera förtryck, rasism och diskriminering, inte minst genom att normalisera att människor betraktas som “de andra”. Sverige har formellt varit och är fortfarande en del av detta tänkande ekonomiskt, socialt och kulturellt (Wikström 2013).
Inom postkolonialismen innebär begreppet kulturell identitet, enligt den postkoloniala teoretikern Stuart Hall, ett fokus på föränderligheten och att individer själva deltar i att definiera
7
det eller vad som blir kulturell identitet, genom att positionera sig på olika sätt. Detta ställer Halls mot en grundläggande syn på kulturella identiteter, vilket innebär att människor föds med ett kulturellt innehåll, kultur anses statiskt, homogent och därför oföränderligt (Wikström 2013).
3.2 Intersektionalitet
Ett intersektionellt perspektiv hjälper studien att synliggöra hur olika maktaspekter samverkar och skapar ojämlikheter. Intersektionalitet kan användas som ett analysredskap inom flera områden och för studiens syfte. Utifrån intersektionalitet analyseras studiens frågeställningar och samspelet mellan olika kategorier och strukturer.
Ordet intersektionalitet kommer från engelskans intersection som betyder “korsning” eller
“skärningspunkt” (Mattsson 2015). Teorin används för att visa hur olika maktstrukturer och kategorier påverkar och förstärker varandra. En intersektionell analys handlar inte bara om maktstrukturer, utan handlar också om kategorier som är relevanta för den aktuella analysen.
Centrala kategorier för den intersektionella analysen är kön, sexualitet, klass och etnicitet.
Kategorierna har inriktat sig för att förstå förhållandet mellan kvinnor och män samt strukturen av femininitet och maskulinitet. Enligt intersektionalitet kan kön uppfattas olika beroende på vilken social, historisk och kulturell kontext som vi befinner oss i. Det finns erfarenheter av hur vi kan och förväntas förhålla oss till det kön vi har på olika sätt och i olika situationer (Mattsson 2015). Dessutom hur sexualitet, klass och etnicitet spelar roll i strukturer och hur maktrelationer mellan olika grupper har osynliggjorts. Den intersektionella analysformen visar att kön inte bara struktureras genom att kvinnor och män ställs mot varandra som olikheter, utan det finns flera olika femininiteter och maskuliniteter som struktureras genom kön, sexualitet, klass och etnicitet som sammankopplar strukturer. Klass som en konstruktion är något vi skapar och upprätthåller genom stereotypa bilder och föreställningar om grupper av människor. Klass är en tillhörighet som blir en del av identitet (Mattsson 2015).
Intersektionella analyser riktas mot hur ojämlikhet skapas mellan och inom olika grupper. Det finns inte enbart en ojämlikhet mellan kvinnor och män eller svenskar och invandrare, utan också mellan kvinnor och kvinnor, mellan män och män och mellan olika etniska minoritetsgrupper. Intersektionellt perspektiv handlar dock inte om kulturell olikhet, kulturmöten och kulturkrockar. Det handlar om etnicitet, kultur och “ras” och undersöker hur ojämlikhet och diskriminering skapas samt hur etnicitet kan förstås som en del i samspelet mellan olika grupper. Etnicitet handlar om att tillhöra en grupp och dela levnadsförhållanden.
Dessutom att etnisk samhörighet kan skapas i förhållande till ekonomiska resurser, kulturell eller språklig samhörighet och religion. Kultur handlar om regler, normer och värden som styr och skapar ett beteende som tillhör flera i en grupp. Mattsson (2015) skriver att båda begreppen, etnicitet och kultur, innebär en grupps gemensamma normer och värderingar samt en känsla av samhörighet och identitet. Kultur är en konstruktion genom människors samverkan. Etnisk identitet och att tillhöra en grupp har ett samband med aspekter som där vi är födda, språk, religion, seder och en gemensam historia (Mattsson 2015). Utifrån detta skapas “vi och de andra” för att sätta en gräns mellan oss själva och den andra. Detta leder till tankar om betydelsen av likheter och olikheter och även skillnader mellan människor. När positionen över- och underordnad kommer in i kategorierna innefattas maktaspekten i denna konstruktion (Mattsson 2015).
Maktstrukturer är en del av vår vardag. Könsordningen mellan kvinnor och män samt det som förväntas att göras utifrån påverkan av könet. För att förstå maktstrukturer upprätthålls vad som är normalt och avvikande. Detta uppmärksammas utifrån överordnade grupper på grund av den
8
maktposition de har när det gäller att definiera hur världen ska tolkas. Det är något som påverkar hur alla kommer att förstå och tolka världen och därmed grunden för strukturella orättvisor som finns i samhället. I socialt arbete innebär normalitet och skiljelinjen mellan vad som är normalt och avvikande genom lagstiftning, organisationer och den enskildas uppfattningar (Mattsson 2015).
9
4. Metod och material
I kommande kapitel beskrivs metodval, hur urval av respondenter skett, vilket tillvägagångssätt använts vid datainsamling, genomförandet samt hur det insamlade datamaterialet analyserades och tolkades. I detta kapitel beskrivs även de etiska överväganden vi tagit ställning till och innebörden av begreppet reliabilitet, validitet och generaliserbarhet samt hur dessa begrepp använts i studien.
4.1 Val av metod
Studien syftade till att undersöka och få en fördjupad förståelse kring socialsekreterares kompetens i arbetet med ensamkommande barn, detta utifrån socialsekreterares och HVB- personalens perspektiv. Studien har även undersökt vikten av kulturkompetens och hur samarbetet fungerar mellan aktörerna.
Kvalitativ metod valdes som utgångspunkt. Metoden fokuserar på meningar, eller innebörder, istället för statistiskt verifierbara samband (Alvehus 2013). Enligt Jacobsen (2012) är kvalitativ metod en öppen metod för datainsamling eftersom datamaterialet samlas in genom samtal och observationer. Att undvika att styra information som samlas in leder till att respondenterna får möjlighet att uttrycka sig med egna ord. Kvalitativ metod valdes eftersom den ansågs mest anpassad till studier som vill ge en fördjupad bild och förståelse av individers upplevelser.
Kvalitativa metoder används för att studera specifika upplevelser och erfarenheter. Det kan också säga något om människorna som ingår i studien (Kvale & Brinkmann 2009).
Då studien utgick ifrån en kvalitativ metod fokuserade vi på ord och inte siffror (Bryman 2011).
Ord, upplevelser och förklaringar ledde till den information som krävdes för att studien skulle uppnå en djupare insikt över respondenternas syn och perspektiv på problemet. Vi strävade efter ett resultat och en analys där respondenternas egna ord och upplevelser stod i centrum.
4.2 Urval och avgränsning
Enligt Alvehus (2013) är det viktigt att bestämma sig för vad som ska studeras och vilka som ska intervjuas. Urvalet ska vara planerat och bestämmas efter studiens syfte. Denna studie använder sig av ett strategiskt urval. Vi försökte utifrån ett strategiskt urval få tag på den information som var relevant för studiens syfte. Genom att intervjua respondenter med specifika erfarenheter blev urvalet ett strategiskt element i sig (Alvehus 2013). Utifrån detta kontaktades socialsekreterare i socialtjänsten och boendepersonal på ett HVB-hem. På HVB- hemmet var målgruppen ensamkommande barn mellan 16–21 år. Vid val av respondenter valdes de som hade erfarenhet inom området ensamkommande barn. Urvalet utformades därför specifikt utifrån studiens forskningsfrågor.
Respondenterna var fem socialsekreterare från olika städer i Sverige och fyra HVB- personal från ett HVB-hem. För att skydda respondenternas konfidentialitet har de tilldelats fingerade namn och presenteras nedan:
Jonas: arbetar som HVB- personal och innehar kockutbildning och idrottslärare och har sex års erfarenhet som ungdomshandledare med ensamkommande barn.
Emelie: arbetar som HVB- personal och innehar socionomexamen. Har under sina år arbetat som familjecoach, behandlingsassistent med aktivt missbruk och psykisk ohälsa, kvinnoboenden. Har mer än tre års erfarenhet som behandlingsassistent med ensamkommande barn.
10
Erik: arbetar som HVB- personal och innehar utbildning inom sociologi och olika kurser inom statskunskap och pedagogik. Har sex års erfarenhet som handledare på HVB-hemmet i arbetet med ensamkommande barn.
Cecilia: arbetar som HVB- personal och innehar utbildning inom den internationella samhällsvetarlinjen, har gått på journalisthögskolan, lärarhögskolan och studiecoachning. Har 10 års arbetserfarenhet som ungdomshandledare och behandlingsassistent.
Jenny: arbetar som socialsekreterare och innehar socionomexamen. Har arbetserfarenheter med ungdomar med normbrytande beteende och hedersrelaterad problematik.
Elin: arbetar som socialsekreterare och innehar socionomexamen. Har arbetserfarenheter på familjeavdelningen, utredare för ensamkommande barn, fältare ute på skolor och stan samt även med orosanmälningar.
Amanda: arbetar som socialsekreterare och innehar socionomexamen. Har arbetserfarenheter som behandlare inom öppenvården med ungdomar i riskzon, närhälsan med ätstörningsmottagning samt som socialsekreterare för barn och unga mellan 0–17 år och med ensamkommande barn.
Sandra: arbetar som socialsekreterare och innehar socionomexamen. Har arbetserfarenheter med ensamkommande barn. Har arbetserfarenhet på utredningsenheten med barnavårdsärenden och på familjeenheten med utredningar för ensamkommande.
Simon: arbetar som socialsekreterare och innehar socionomexamen. Har arbetserfarenheter med ensamkommande barn samt på familjeenheten.
4.3 Datainsamlingsmetod
Datainsamlingsmetod valdes utifrån metodvalet och urvalet som innehöll av relevanta respondenter för att besvara studiens syfte. Innan intervjuerna bokades med respondenterna skrev vi ett informationsbrev (Bilaga 1). Brevet innehöll en kort beskrivning om oss, studiens syfte och vad studien kommer att användas till. Detta för att skapa en tydlighet för respondenterna samt vad som förväntas av dem. Efter det bearbetade vi tillsammans en intervjuguide (Bilaga 2) som var baserad på studiens syfte och frågeställningar. Intervjuguiden skrevs innan intervjuerna för att samla in material och vi valde att utföra semistrukturerade intervjuer med öppna frågor (Kvale och Brinkmann 2014). Att intervjuguiden omfattade flera frågor som täckte flera områden gjorde att det blev möjligt att gå på djupet av ämnet, så långt som respondenterna medgav (Eliasson 2013).
Vi använde en kvalitativ intervju för att få djupare kunskap och förståelse kring studiens syfte.
Respondenterna från socialtjänsten är ansvariga och arbetar utifrån socialtjänstlagen, som innebär att ensamkommande flyktingbarn ska få det stöd och behov de behöver. Vidare har vi intervjuat respondenter från HVB-hem eftersom HVB-hemmet är en insats som erbjuds till ensamkommande barn och är en aktör mellan de ensamkommande barnen och socialtjänsten.
Det fanns både för- och nackdelar med att utföra kvalitativa intervjuer. Fördelarna var att vi fick möjligheten att ta del av respondenternas egna beskrivningar. Vi lyssnade på det som beskrevs under intervjun och genom detta sökte en förståelse i den upplevda världen med hjälp av att studera orden som delgavs. En nackdel var att det skapade ett maktförhållande mellan
11
oss och respondenterna. Det saknades jämbördiga parter i forskningsintervjun eftersom vi utformade och bestämde vilka frågor som skulle ställas (Kvale & Brinkmann 2014).
4.4 Genomförande
Vi skickade informationsbrev till respondenterna (Bilaga 1) via mail, kontakten togs med respondenterna för samtycke och bokade in en tid tillsammans. Informationsbrevet användes för att ge respondenterna en inblick i studiens syfte och vad som förväntades av respondenterna.
Med respondenternas samtycke gjordes fyra intervjuer på respondenternas arbetsplats, detta för att skapa en trygg miljö, samt för att få en bredare aspekt av hur det är att arbeta på dess arbetsplats. Fem intervjuer utfördes digitalt via Zoom och Teams på grund av den rådande pandemin med Covid-19 i landet. Intervjun varade mellan 30–60 minuter och spelades in med våra mobiltelefoner för att återigen kunna lyssna på intervjun och transkribera. Genom att spela in intervjun och anteckna under intervjuns gång skapade vi en god kontakt mellan oss och respondenten. Tillvägagångssättet ledde till en noggrannare granskning av materialet och ökad förståelse för innehållet. Samtliga respondenter blev informerade om att det som spelades in skulle användas för att besvara studiens syfte och samtliga respondenter medgav sitt samtycke muntligt. Respondenterna blev även informerade om att intervjun var av konfidentiell karaktär och att deras personliga identitet inte skulle avslöjas i studien, endast deras arbetsroll och kön.
Intervjuerna och intervjuguiden (Bilaga 2) var semistrukturerade för att kunna bredda möjligheten att ställa både strukturerade och ostrukturerade frågor. Denna samtalsmetod ledde till följdfrågor och intervjuerna kunde styras på ett naturligare sätt till skillnad från en strukturerad intervju. Det skapades en öppen och avslappnad stämning mellan respondenterna och oss, vilket gjorde att intervjufrågorna kunde besvaras på ett tillfredsställande sätt. Att ställa intervjufrågorna i en viss ordning skapade röd tråd i samtalet och den insamlade empirin.
4.5 Analys av insamlat datamaterial
Att transkribera intervjuer är en tidskrävande process men är viktigt för att kunna analysera och bearbeta datan (Bryman 2008). Transkriberingen skedde utifrån Brymans (2008) rekommendationer och underlättade dataanalysen. Vi transkriberade varje intervju efter att intervjun ägde rum för att underlätta skrivprocessen. Detta för att inte glömma viktig information som respondenterna uppgav under intervjun. Respondenternas upprepande ord som “öh”, “liksom”, “mm”, “och” har redigerats i studien men innebörden har inte ändrats.
Efter allt material transkriberats klart, genomfördes kodningen. Den data som samlades in analyserades och tolkades med hjälp av transkriberingen av samtliga intervjuer där bearbetningen skrevs om i textform. Tolkningen av det insamlade materialet är en viktig del av samhällsforskningen (Johannessen m.fl. 2019). Analysen genomfördes med analysmetoden
“meningskodning”. Meningskodning innebär att materialet delas in i olika koder, det vill säga nyckelord för att skapa en lättare identifiering. Med hjälp av det bildar man ett fåtal kategorier (Kvale & Brinkmann 2009). I varje text finns underliggande meddelanden som kan tolkas och beskrivas. I kategorierna presenteras vad texten säger och i temana förklaras vad texten talar om. Det som både texten och orden uttrycker är betydelsefullt för innehållet av dataanalysen.
Innehållet i en tolkande text talar om studien och temana tydliggör syftet (Graneheim &
Lundman 2003).
Därefter läste vi igenom och diskuterade resultatet flera gånger för att hitta likheter mellan respondenterna och få en klar bild av datamaterialet. Att markera texten med olika färger har lett till att vi lättare fann till exempel ord och meningar som var återkommande. Med hjälp av Kvale och Brinkmann (2009) meningskodning använde vi oss av ett eller flera nyckelord för
12
att kunna sammankoppla resultatet till en helhet. Genom att läsa in sig på materialet tillsammans ledde till att dataanalysen speglade respondenternas åsikter. Detta skapade en helhetsbild, sammankoppling och en röd tråd mellan respondenternas resultat.
Processen med meningskodning i olika steg har följts (Kvale & Brinkmann 2009). Första steget handlade om att skapa en helhetsbild, vilket gjordes genom att läsa samtliga intervjuer. Sedan har respondenternas resultat tolkats och utifrån det analyserade datamaterialet skapat olika teman som var aktuella för studiens syfte (Kvale & Brinkmann 2009). De olika temana såsom socialsekreterarens kompetens, kulturkompetens och samarbete i resultat och analysdelen har grundats efter respondenternas data.
Ur citaten har upprepningar, pauser och det som kan avslöja respondenternas eller de omtalade ungdomarnas identitet tagits bort. Vi har undvikit att ha med personliga tolkningar för att enligt Kvale och Brinkmann (2009) leder detta tillvägagångssätt till oriktig kunskap, vilket är en viktig del i en analys som använder meningskodning som analysmetod av studiens datamaterial.
4.6 Etiska överväganden
Forskningsetiska principer innebär principer, regler och riktlinjer för att förstå förhållandet mellan människor. Att samla in och bearbeta personlig information från respondenterna ska göras med aktsamhet. Det är vår skyldighet att säkerhetsställa konfidentialitet och inte använda information som kan identifiera respondenterna (Johannessen m.fl. 2019).
I studien utgick vi från fyra grundläggande etiska principer. Den första principen kallas informationskravet som innebär att vi ska informera respondenterna om studiens syfte och upplägg innan en intervju genomförs. Den andra principen är samtyckeskravet och innebär att vi kommer att inhämta ett samtycke från respondenterna. Ett samtycke har efterfrågats vid första mötet med respondenterna. Samtycket ska innebära att respondenterna godkänner att informationen får bearbetas i studien. Den tredje principen, konfidentialitetskravet, innebär att all inhämtat känsligt material som vi kommer att använda ska avidentifieras samt förvaras på en oåtkomlig plats. Vi har dolt respondenternas identitet och har överfört det insamlade materialet till datorn. Den fjärde principen är nyttjandekravet och handlar om att det insamlade materialet får endast användas för forskningsändamål och får inte lämnas vidare till andra (Vetenskapsrådet 2017).
Med hjälp av dessa etiska principer tog det hänsyn till forskningsprocessen. När kontakt togs med respondenterna förklarades studiens syfte och struktur. Respondenterna, i detta fall socialsekreterare och HVB-personalen informerades att de kunde avbryta intervjun när de ville, att de kommer vara anonyma, att det inte fanns något tvång till att svara på frågorna och att det insamlade materialet endast skulle användas för studiens ändamål.
4.7 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
Det är många kvalitativa forskare som är kritiska till att använda begreppet reliabilitet och validitet eftersom dessa begrepp kommer ifrån kvantitativ metod och handlar om kunskapens mätbarhet (Kvale & Brinkmann 2009). En del kvalitativa forskare har enligt Kvale och Brinkmann (2009) dock använt dessa begrepp med en anpassning till kvalitativa studier. Att resultatet i kvalitativa intervjuer inte kan generaliseras på grund av respondenternas antal är en vanlig kritik. Denna studie utifrån ovanstående kan inte generaliseras eftersom studien är genomförd på en liten grupp av socialsekreterare och HVB- personal. Syftet med denna studie är inte generalisera, utan att få en fördjupad förståelse för socialsekreterarens kunskaper och
13
kulturkompetens i arbetet med ensamkommande barn. Detta genom att få socialsekreterarens och HVB-personalens perspektiv kring ämnet, samt att undersöka hur HVB-personalen ser på socialsekreterarens kompetens och kulturkompetens. Studien kan dock visa att det kan finnas likheter mellan liknande miljöer och situationer, om hur socialsekreterare och HVB- personal upplever och uppfattar socialsekreterarens kompetens i sitt arbete med ensamkommande barn samt samarbetet mellan aktörerna.
Begreppet reliabilitet handlar om noggrannheten i som studiens data innehåller, vilken typ av data som användes, hur vi samlade in samt bearbetade det insamlade materialet. Det finns olika förfaringssätt att undersöka datans reliabilitet. Ett sätt är att upprepa samma studie med samma respondenter vid två olika tidpunkter. Om studien uppnår samma resultat innebär detta att studien har en hög reliabilitet (Johannessen m.fl. 2019). Dessutom skriver Kvale och Brinkmann (2009) också att begreppet reliabilitet innebär tillförlighet i samband med att resultatet kan speglas av andra forskare vid andra tillfällen. Vi har försökt presentera tillvägagångssättet under metoddelen för att studien ska ha en hög reliabilitet. Dessutom användes respondenternas datamaterial, vilket styr studien. Vid analys hade vi oss själva som redskap och att det var två individer som tolkade det insamlade materialet ledde till en fördel och påverkade tillförlitligheten.
Det andra kriteriet handlar om validitet. Enligt Kvale och Brinkmann (2009) innebär begreppet validitet, sanningen och giltigheten i ett skrivande eller berättande. I studier med kvalitativ metod handlar validitet och reliabilitet om att kunna beskriva att den insamlade och bearbetade datan är systematiska och hederliga. Eftersom studien handlar om ord och om att tolka subjektiva förståelser och upplevelser så måste det finnas en pålitlig tolkning. Vi upplevde att det var svårt att på ett objektivt sätt bearbeta det insamlade materialet.
14
5. Resultat och analys
I resultatdelen kommer respondenternas tolkningar och åsikter kring socialsekreterares kompetens samt vikten med kulturkompetens i arbetet med ensamkommande barn redovisas.
Respondenternas identiteter är anonymiserade och vi har valt fingera respondenterna i form av fingerade namn för att skydda respondenternas konfidentialitet. Resultatet kommer redovisas med hjälp av analysverktyget “meningskodning”. Rubrikerna under resultatdelen är dem kategorierna som skapats. Dessutom kommer respondenternas uppfattning av kompetens, kulturkompetens och samarbetet analyseras med hjälp av dem två valda teoretiska utgångspunkterna (postkolonialism och intersektionalitet). Studiens teoretiska utgångspunkter används för att öka förståelsen och stärka respondenternas påståenden.
5.1 Socialsekreterarens kompetens
5.1.1 Viktiga faktorer utifrån HVB-personalen
Jonas anser att allt är individuellt, men att en socialsekreterare som har mer erfarenhet i arbetet med ensamkommande barn har mer kunskap för att kunna hantera olika situationer som uppstår. Utifrån intersektionalitet kan detta sammankopplas med “vi och de andra”. I detta fall kategoriserar Jonas socialsekreterarna utifrån kunskap och erfarenhet som i sin tur leder till “vi och de andra”. “Vi” blir socialsekreterarna som har kunskap och erfarenheter enligt Jonas, medan “de andra” blir socialsekreterarna som saknar kunskap och erfarenheter i arbetet med ensamkommande barn. Enligt Mattsson (2015) sätter uppdelningen “vi och de andra” en gräns mellan oss själva och den andra, vilket i sin tur leder till tankar om betydelsen av likheter och olikheter samt skillnader mellan människor. Dessutom kan det också sammankopplas med maktstrukturer som är en del av intersektionalitet (Mattsson 2015). Maktstrukturerna, i det fallet, kan visa socialsekreterarnas handlingsutrymme i sitt arbete i jämförelse med kunskapen de innehar. För att på bästa sätt kunna arbeta med ensamkommande barn ska man enligt Jonas ha arbetat med ungdomar innan, kunna en del om barnkonventionen, om deras rättigheter och skyldigheter, ha ett gott humör och anpassningsförmåga.
Jonas anser att socialsekreterarens tidsbrist är en nackdel och kan leda till en negativ påverkan på ungdomarnas utveckling. Socialsekreterarna är väldigt empatiska i början men desto mer erfarna de blir så har de lärt sig mer av ungdomarnas strategier påstår Jonas. Detta beror på att socialsekreteraren inte träffar ungdomarna så ofta, men även på hur mycket de som individ vill lägga ner på ungdomarna för att verkligen lära känna dem. Men även att det ibland inte finns en röd tråd i socialsekreterares arbete, vilket leder till svårigheter för både HVB-personalen och ungdomarna enligt Jonas. Speciellt när socialsekreterare arbetar så olika blir besluten olika och det påverkar ungdomarna.
Vissa har dock för många ungdomar så de hinner inte med, vilket gör att vi får ta initiativet att informera dem, då det faktiskt är vi som vet hur det går till med ungdomarna.
Socialsekreterare ser bara fakta. (Jonas)
Emelie uppger att alla som har erfarenhet med att arbeta med människor egentligen kan arbeta på HVB-hem, men att utbildningen i helhet spelar stor roll. Enligt Emelie behöver HVB- personalutbildning inom olika metoder och teorier som till exempel motiverande samtal eller lågaffektivt bemötande. Personal som har den kunskapen från sin utbildning arbetar annorlunda från någon som inte har den. Detta leder till en känsla av “vi och de andra” på arbetsplatsen.
Personalen som läst en anpassad utbildning till det området anses ha en högre maktposition utifrån klass, som är något intersektionalitet nämner, till skillnad från personalen som inte har det. Enligt Mattsson (2015) är klass som en konstruktion, något vi skapar och upprätthåller genom föreställningar om grupper av människor. Klass är en tillhörighet som blir en del av
15
identitet (Mattsson 2015). Utbildningar är något som Emelie anses behövas mer i verksamheten. Att uppdatera sig själv med fler metoder och teorier från socionomutbildningen är en fördel enligt Emelie.
Emelie har förståelse för socialsekreterarnas arbete och även hon anser att de har hög arbetsbelastning och tidsbrist. Emelie påstår att socialsekreteraren uppfyller andra behov för ungdomarna som exempelvis ansökningar, handläggning och kunskap om lagstiftningen.
HVB-personalen har mer tillsyn över ungdomarna och dess vardagliga liv eller känslomässiga behov enligt Emelie. Detta är ett exempel på att ett “vi och de andra” har skapats då HVB- personal anser att de har mer tid för ungdomarna jämfört med socialsekreterare som har tidsbrist i sitt arbete. “Vi och de andra” uppdelningen leder till att grupperna, i detta fall HVB- personalen och socialsekreterarna, sammankopplas med positiva respektive negativa egenskaper. När positionen över- och underordnad kommer in i kategorierna innefattas dessutom maktaspekten i denna konstruktion (Mattsson 2015). Det kan knytas an till att HVB- personalen inte har lika hög maktposition över ungdomarna jämfört med socialsekreterarna och kan därför känna sig mer bekväma kring personalen.
“Om ungdomen till exempel är ledsen eller haft det jobbigt kommer de inte ringa till sin socialsekreterare utan kommer till oss” påstår Emelie. Just därför anser hon att det skulle vara bättre om socialsekreterare hade möjligheten att träffa sina ungdomar oftare. Socialsekreteraren behöver träffa ungdomarna mer förutom uppföljningsmöten eftersom deras behov inte endast är att ta hänsyn till deras problematik. Emelie förklarar att socialsekreterarnas tillgänglighet påverkar ungdomarna, en socialsekreterare som har tid leder till en positiv utveckling i ungdomarnas liv jämfört med en socialsekreterare som har tidsbrist. Påståendet visar en kategorisering utifrån Mattsson (2015), där “vi och de andra” uppdelningen har sin fokus mellan själva socialsekreterarna. Socialsekreterarna som har tidsbrist anses vara “de andra”
med negativa egenskaper, jämfört med “vi” som är tillgänglig i sitt arbete.
Emelie anser att det är viktigt att ha erfarenhet när det kommer till att ha balans mellan det professionella och personliga. Man måste arbeta med ett mänskligt hjärta och inte bara fokusera på dem praktiska delarna, man ska jobba utifrån individens behov och vara flexibel. Emelie anser att man i arbetet med ungdomarna ska kunna vara “leading”, det vill säga visa hur man gör och vara medhjälplig, inte lägga allt på ungdomarna. Ge de kunskap för att kunna hitta rätt samt gällande sina rättigheter och skyldigheter. Det finns mycket man kan göra utan att de ska behöva tappa sin identitet. Postkolonialismen förklarar vilka möjligheter det finns att skapa identitet förutom det som skapats av den västerländska moderniseringen (Mattsson 2015).
Skapande eller behålla sin identitet är ett sätt att bekämpa stereotyperna (Mattsson 2015) och minska normaliseringen att betraktas som “de andra” (Wikström 2013). Identitet behöver inte vara det man har med sig från innan, utan kanske är nu de börjar finna den. Individer deltar själva i att definiera det eller vad som blir identitet, genom att positionera sig på olika sätt (Wikström 2013).
I arbetet med ensamkommande barn anser Erik att erfarenhet inom integration eller med ungdomar är viktigt. Integration i detta fall är en stor fördel för att kunna bryta känslan av “vi och de andra”, samt kunna ändra attityden gentemot dem icke-västerländska kulturerna som fått så pass begränsade beskrivningar på grund av den så kallade eurocentrismen som förekommer inom postkolonialismen (Allwood & Erikson 2017). Erik anser att socionomutbildningen är viktig och utöver det är utbildning inom beteendevetenskap eller samhällsvetenskap också en fördel. Eriks svar liknar dem ovanstående respondenternas där
16
även han påstår att en socialsekreterare i överlag har tillräcklig med kompetens för att arbeta med ensamkommande barn.
Socialsekreterarna har dock en hög arbetsbelastning vilket kan leda till att de målungdomarna har inte alltid förts fram. Det som en socialsekreterare skulle kunna göra bättre är att ha mer kontakt med ungdomarna och de andra aktörer. Dessutom behövs det mer uppföljningsmöten kring uppdraget. (Erik)
Cecilia håller med om att man ska ha ett “coach” förhållningssätt och inte tar över eller gör arbetet åt ungdomarna, även om det kan vara lättare. Cecilia anser även att man måste ha tillräckligt med kunskap för att veta vart man ska vända sig, ständigt söka och uppdatera sin information kring de nya lagar, vara lyhörd eftersom man aldrig är färdigutbildad och diskutera med sina kollegor. Däremot anser Cecilia också att det är viktigt med kontakt och uppföljning i arbetet med de ensamkommande barnen för att en socialsekreterare är ytterst ansvarig för ungdomarnas placering på HVB-hemmet.
“Socialsekreterarens kompetens påverkar inte vårt arbete så mycket egentligen men det påverkar främst ungdomarna” enligt Cecilia. Detta lyfter också upp klass utifrån intersektionalitet. Mattsson (2015) påstår att klass som konstruktion är en tillhörighet som blir en del av identiteten. Att Cecilia påstår att det inte påverkar deras arbete, utan ungdomarnas liv är ett exempel på hur klassen påverkas av socioekonomiska förutsättningar och utveckling.
Detta kan i sin tur ännu en gång skapa “vi och de andra” mellan både HVB-personalen och socialsekreterarna samt socialsekreterarna och ungdomarna. En konsekvens i detta fall blir att ungdomarnas status förminskas i samhället på grund av brist på förutsättningar. Detta kan i sin tur göra att det blir svårare för ensamkommande barn att utvecklas och lyckas integrera sig i det svenska samhället.
Cecilia berättar att en socialsekreterare som har tid och kommer in i en situation för att lösa och lugna leder till fördelar för ungdomarna. En socialsekreterare som har tidsbrist och inte ser ungdomarnas beteende och behov kan leda till konsekvenser för ungdomarna enligt Cecilia.
Hon uppger att det pratas mycket om att de är tonåringar, men där de kommer från finns förmodligen inte ens det begreppet. Tonåring för dem är något annat och dessa
“tonåringsfasoner” som nämn i Sverige kan de egentligen tycka är lite naivt. Postkolonialismen har en grund i stereotypiseringar och fördomar vilket Loomba (2008) anser härrör från vår åtskillnad av “vi och de andra”. Att begreppet tonåring för dem betyder något annat kan likväl vara byggt på fördomar som fakta. Sedan om våra tonåringar är annorlunda, till skillnad från deras syn på tonåringar, kan även det försvåra arbetet med dem ensamkommande då socialsekreterare inte ser ungdomarnas beteende eller behov precis som Cecilia nämner.
5.1.2 Socialsekreterarens tolkning gällande sin kunskap i arbetet med ensamkommande barn
Jenny anser att en socialsekreterare behöver vara lyhörd och lyssna in vad man har att jobba med, samt utgå från att de ensamkommande barnen har en annan verklighetsuppfattning. Detta kan dock tolkas som att ensamkommande barn inte är eller tänker som oss eftersom de kommer från ett annat land. Eurocentrismen inom postkolonialismen menar att normen för normalitet och utveckling sätts i Väst och Europa. Detta enligt Loomba (2008) kan även bero på att vi inte släppt det koloniala arvet och därför utvecklat ett, oftast omedvetet, postkolonialt sätt att existera och handla gentemot dem icke-västerländska.
17
Empati, kulturkompetens och nyfikenhet är viktigt enligt Jenny. Hon menar att kunskapen som behövs skiljer sig beroende på problematiken men generellt behöver man ha respekt och nyfikenhet. Berg (2007) menar att man kan anta att Sverige, kristendomen och västerlandet inkluderats i samma “vi” i relation till dem länder som definierats som “exotiska delar av världen”. Dessa länder kan anses som det okända och det krävs därför kulturkompetens och nyfikenhet som socialsekreterare för att få en ökad förståelse. I övrigt påstår Jenny att socialsekreteraren har tillräcklig kompetens men behöver mer erfarenhet.
I arbetet med ensamkommande barn anser Elin att kunskap kring migrationsprocessen och vart de kommer ifrån viktigt för att kunna förstå deras kultur och hur könet påverkar deras plats och förhållningssätt i samhället. Utifrån detta resonemang kan frågan om vad kultur är och hur etnicitet förhåller sig till kultur diskuteras (Mattsson 2015). Båda begreppen avser de ensamkommande barnens normer och värderingar samt en känsla av samhörighet och identitet.
Enligt Mattsson (2015) innebär begreppet “kultur” regler, normer och värden som i sin tur skapar ett beteende som tillhör flera i en grupp. Utifrån Elin kan dessa regler, normer och värden i de ensamkommande barnens kultur hjälpa henne som socialsekreterare i arbetet, samt skapa en värdefull känsla hos båda parterna.
Enligt Elin har de flesta socialsekreterare lämplig utbildning, dock är utbildningen inte tillräcklig för att arbeta just med ensamkommande barn. Detta beror enligt Elin på att de flesta socialsekreterarna saknar kunskap om heder, struktur och hur det fungerar i ensamkommande barns länder. Detta skapar också en kategorisering hos själva socialsekreterarna utifrån kunskap, där “vi och de andra” kommer in (Mattsson 2015). Elins påstående kan tolkas som att socialsekreterarna som har kunskap om heder, struktur och systemet i ensamkommande barns länder blir “vi” och anses positivt, till skillnad från socialsekreterarna som inte har den kunskapen och anses negativt på grund av kategoriseringen “de andra”.
Att kunna använda kulturkompetens på rätt sätt, ha kunskap kring lagar och regler samt vara pedagogisk i hur man förklarar saker och använda sig av tolk på ett bra sätt är viktigt i arbetet med ensamkommande barn enligt Amanda. Postkolonialism har begreppen makt och maktordning som viktiga utgångspunkter (Allwood & Erikson 2017). Som Amanda nämner är det viktigt att använda tolken på ett bra sätt i arbetet med ensamkommande för att kunna få de att känna sig delaktiga och bryta makthierarkin i mötet. Tolken blir även en bro mellan dem två “världarna” eller “kulturerna” som kan bryta känslan av “vi och de andra” eller att “vi” vet vad “de andra” behöver som Carbin (2009) nämner. Samspelet mellan socialsekreteraren och den ensamkommande kan på detta sätt förbättras och behoven kan förutses utifrån barnet i frågan.
Dessutom påstår Amanda att kunna hantera asylprocessen och arbeta tillsammans med kollegor från andra länder leder till en ökad förförståelse i arbetet. Även detta kan framstå som en fördom enligt postkolonialismen, att ha kollegor från andra länder behöver inte betyda att man kan förstå de ensamkommande barnen bättre eller få en ökad förståelse. Att “vi” ska kunna förstå “de andra” genom att känna några som i västvärlden anses vara “de andra” är enligt Loomba (2008) en stereotypisering. Det skapas en kategorisering, det vill säga Europa och västvärlden klassas som ett och resten är dem icke-västerländska (Allwood & Erikson 2017).
Utöver detta anser Amanda att socialsekreterare har tillräcklig kompetens för att kunna arbeta med ensamkommande barn, enligt henne beror detta på att de som sökt socionomutbildningen har intresse eller särskild kunskap kring ämnet. Om intresse eller särskild kunskap räcker för att ha en oreflekterad europeisk-centrerad attityd i sina framställningar av icke-västerländska kulturer och samhällen, som Allwood & Erikson (2017) nämner, kan dock ifrågasättas.
18
Till skillnad från samtliga respondenter anser Sandra att erfarenhet med andra barnavårdsärenden är en fördel i arbetet med ensamkommande barn för att behoven i stort sett är detsamma oavsett vart de kommer ifrån. Däremot anser Cecilia att våra tonåringar är annorlunda till skillnad från ensamkommandes syn på tonåringar. Socialsekreteraren kan därför inte arbeta med förhållningssättet att alla barns behov är lika oavsett vart de kommer ifrån. Här skapas ett dilemma, behandlas inte ensamkommande barn som vilket barn som helst kan det enligt den intersektionella teorin skapa en ojämlikhet och diskriminering baserad på etniciteten (Mattsson 2015). Enligt Sandra är det viktigt att ha kunskap om deras bakgrund och kultur för att förstå deras tankar. De flesta ensamkommande barnen vill arbeta när de kommer till Sverige för att kunna försörja sin familj. Sandra uppger att hon har ringt och förklarat för ungdomarnas föräldrar om hur det fungerar i Sverige för att kunna hjälpa ungdomarna att må bättre och inte bli påverkade av familjens tankesätt. Just därför anser Sandra att det är viktigt att kunna förklara detta på rätt sätt. Denna förståelse för kulturskillnad minskar enligt postkolonialismen normaliseringen att betrakta människor som “de andra” genom att förklara och försöka förstå skillnaderna och liknelserna (Wikström 2013).
Simon anser att det är viktigt att förtydliga att ett barn inte får arbeta i Sverige, eftersom “... en fjortonårings roll där är annorlunda från våra fjortonåriga här”. Detta kan också sammankopplas med det intersektionella perspektivet som undersöker hur ojämlikhet och diskriminering skapas, samt hur etnicitet kan tolkas som en del i samspelet mellan olika grupper. Simons påstående kan leda till stigmatisering och diskriminering för det ensamkommande barn i samhället. En uppdelning mellan ungdomarna skildrar även en strukturell diskriminering mellan barnen där de kategoriseras som ett “svenskfött barn” och ett
“ensamkommande barn”. Denna “vi och de andra” uppdelning av barnen kan leda till att ett
“svenskfött barn” får fler möjligheter i Sverige, till skillnad från ett ensamkommande barn som inte har samma möjligheter på grund av vart de kommer ifrån. Detta endast byggt på stereotypiseringen att “... fjortonåringars roll där är annorlunda jämfört med våra fjortonåringar här”. En sådan behandling kan i framtiden påverka ensamkommande barns chanser att lyckas och utvecklas i det svenska samhället. Detta leder till tankar om betydelsen av likheter och olikheter samt skillnader mellan människor (Mattsson 2015).
För att kunna integrera de ensamkommande barnen i samhället anser även Simon att familjen är en viktig del i arbetet. Utöver det anser Simon som samtliga respondenter att socionomutbildningen förbereder framtidens socialsekreterare tillräckligt för att kunna arbeta med ensamkommande barn i deras problematik.
5.2 Kulturkompetens
5.2.1 Hur nödvändigt är det med kulturkompetens på HVB-hemmet
Jonas anser att kulturkompetens är nödvändigt i arbetet med ensamkommande barn. Enligt Jonas så lär sig en individ, som träffar individer med en annan bakgrund, hur viktigt kulturkompetens är för att kunna hantera problem. Desto fler man träffar desto mer lär man sig påstår han, men att det är viktigt att tänka på att varje individ är en egen samt att det lika mycket är en resa för både de ensamkommande och personalen. Detta är ett bra exempel på att man inte kan stereotypisera en kultur eller lands befolkning efter att ha träffat en individ från det landet. Begreppet postkolonialism har en grund i stereotypiseringar och fördomar och Loomba (2008) anser att dessa roller i huvudsak är stereotyper som härrör från vår åtskillnad av “vi”
och “de andra”. Genom att vara kulturkompetent och inte generalisera hela folkgruppen efter att man träffat en individ från ett annat land bryter dessa stereotypiseringar och minskar även
