Aktivitetsbyte

Besök hos logoped anses vara av institutionell karaktär, ty logopeden är den som styr besöket och begär responser från barnet (Nettelbladt, 2013, s. 479). Det är logopeden som strukturerar och reglerar över när aktiviteter påbörjas och avslutas (Plejert et al., 2010). Följande utdrag uppvisar tillämpandet av preannonsering, topikalisering, gränsmarkerat aktivitetsbyte,

mindre utmärkande aktivitetsbyte, förberedande stimuli, uppmärksamhetssignal, variation i taltonläge, pauser och kroppsspråk samt beröm och bekräftelse.

Utdrag 9 – Gränsmarkerat aktivitetsbyte.

Logopeden har inhämtat anamnes och ska påbörja bedömning av Hampus. Pojken har under intervjun med vårdnadshavarna lekt självständigt vid sidan av.

25

1. L2: vet du ↑va, (.) ska vi ta å packa ihop leksakerna?

2. (0.3) <så ska vi kolla:>, (.) <i min> stora väska som ja har här bakom¿ 3. H: ja: o.

4. L2: de gör vi.

5. HM: då måste vi städa här först.

6. L2: .hh då får vi städa. (0.4) plocka ihop alltihopa. ((börjar plocka undan)) 7. H: ((plockar undan föremål))

8. HP: ska vi ta-

9. L2: (0.6) titt↑a >plocka ihop de- ner i lådan< ((tar undan föremålen)) 10. H: ((tar undan föremålen))

11. L2: <å gubben,> hjälper du me:j? (0.6) allting ner i lå:dan¿ ((tar undan föremål)) 12. H: ((plockar undan)) e

13. L2: .hh <bra:> (0.6) å, o:rmen också. 14. H: ((lägger ner sista leksaken))

15. L2: de:n, ((tar bort lådan)) ◦sny:ggt◦ (1.1) <bra> 16. HP: ((applåderar))

17. L2: då ska vi kolla, ((tar fram reynellväskan))

L2 förbereder byte av aktivitet, påkallar Hampus uppmärksamhet och ställer en fråga (rad 1). Reynell-väskan presenteras, L2 förklarar att de behöver städa undan föregående

aktivitetsföremål (rad 2-6). När den sista leksaken städats undan av Hampus (rad 14)

tydliggör L2 att denna aktivitet är avslutad samt berömmer honom (rad 15). I rad 17 påkallar logopeden återigen uppmärksamheten hos Hampus genom att signalera att den nya aktiviteten ska påbörjas.

24. L2: (1.4) hä:r ska vi se, >har du sett< vilken stor väska:? 25. HP: ◦oj◦

26. H: ((visar förväntad min)) 27. (2.4)

28. HM: [va tror du e i ↑den hampus¿]

29. HP: ((lutar sig fram mot barnet)) [◦va tror du att de är◦ ] ((pekar)) 30. H: (0.3) ◦va◦

31. HP: ◦va tror du att de ä?◦ 32. H: (0.5) ◦<a:>◦

33. HP: ◦va¿◦

34. L2: ((ser förvånad ut)) 35. L2: ((tar fram föremål)) 36. HP: .hh

37. L2: .hh koll↑a ((lägger fram nallen))

Fokus på den nya aktiviteten har avbrutits innan ovanstående utdrag och logopeden presenterar nu återigen Reynell-väskan för Hampus (rad 24). Vårdnadshavarna är också aktiva i att försöka skapa intresse hos Hampus för vad som ska ske härnäst (rad 25-36).De strategier som används för att fånga pojkens uppmärksamhet innan aktivitetsbytet utförs, är i linje med Norrby (2014, s. 182, 189-190) eftersom L2 använder en förberedande fras ”ska vi kolla i min stora väska?”. Denna fråga kan även ses som en preannonsering, då hon söker hans godkännande till bytet. Innan bytet sker visar L2 tydligt att föregående aktivitet är

26 avslutad, vilket följer Bublitz (1998, s. 42), genom att de gemensamt städar undan föremålen som använts i den tidigare sekvensen. Sacks (1992, s. 88-89) beskriver att ämnesövergångar sker gränsmarkerat i samtal av formell karaktär, vilket skulle kunna konstateras i ovanstående utdrag. Andra strategier som L2 förefaller att använda är i enighet med Dwight (2015, s. 93), exempelvis uppmärksamhetssignal och varierad intonation i rösten. Det kan anses att L2 förbereder aktivitetsbytet genom att signalera både verbalt och visuellt vad som ska hända. Reynell-väskan tycks användas som ett förberedande stimuli där L2 försöker skapa intresse hos Hampus genom att tala om väskans attribut och variera sitt uttryckssätt, vilka är

tillvägagångssätt som Dwight (2006, s. 101) och Hegde (2001, s. 11) beskriver. Utdrag 10 - Avslut av aktivitet.

Logopeden har inhämtat information från Ronaldos mamma medan Ronaldo har lagt ett pussel. Logopeden riktar nu sitt fokus mot pojken för att påbörja bedömning.

L1=Logoped 1, R=Ronaldo.

1. L1: du ronaldo? 2. R: (0.3) a=

3. L1: =äru färdi: me pusslet¿ ((håller handen på pusslet)) 4. R: NÄ:J.

5. L1: inte, ska vi lägga dä då >innan vi tar bort de?< 6. R: ((skakar på huvudet)) gol↓a:h.

7. (0.8)

8. L1: ((tar upp en pusselbit)) va e de här för nånting? 9. R: (1.2) ◦vet i:te◦

10. L1: (0.8) äre ett ↑träd 11. R: (0.7) vä:v.

12. L1: (0.7) ◦träd.◦ (1.3) <åsså har vi:> den här kunde ju du, ((visar en ny pusselbit)) 13. R: (0.8) lak↓to:

14. L1: a: traktor¿ (1.8) ◦va e därå?◦ ((viskar)) 15. R: (0.6) tä je.

16. L1: (0.8) hästen?

17. R: (1.8) me få va de ↑hä:j

18. L1: kolla <där> ska den va. ((visar en ny pusselbit)) 19. (2.4)

20. R: de- de va ↑hä:j

L1 vill byta aktivitet genom att först påkalla Ronaldos uppmärksamhet (rad 1). På rad 3 ställer hon en fråga om han är färdig med aktiviteten. Pojken uttrycker att han vill fortsätta med pusslet (rad 4) och L1 accepterar hans önskemål (rad 5). De samtalar sedan om pusselbitarna medan de lägger färdigt pusslet (rad 8-20). I början av utdraget synliggörs hur L1 fångar Ronaldos uppmärksamhet genom att använda uppmärksamhetssignalen, ”du Ronaldo”. Förmodligen medför denna handling att pojken uppmärksammar att något ska hända, vilket är ett förfarande som också beskrivs av Håkansson och Hansson (2007, s. 186) och Rogers och

27 McPherson (2014, s. 19). Logopedens strategi att fråga Ronaldo om han är färdig med pusslet skulle kunna ses som en preannonsering inför tänkt aktivitetsbyte. Enligt Norrby (2014, s. 189-190) bör ett sekvensbyte godkännas innan etablering av nästkommande moment, detta för att främja samarbetet mellan samtalsparterna som möjligen är L1:s intention. Logopeden involverar och följer Ronaldo i bestämmandet av aktivitetens avslut troligen för att

upprätthålla ett positivt klimat. Øvreeide, (2010, s. 236-237) hävdar att en ömsesidig dialog mellan barn och vuxen medför en ökad delaktighet. En lekfull dialog kring pusselbitarna förefaller skapa ett symmetriskt samtalsmönster mellan L1 och barnet, vilket Merrills (2009) beskriver är en strategi till att skapa kontakt och få barn att vilja kommunicera med

logopeden. Hoogsteder och medarbetare (1996) betraktar att lek bidrar till jämnare fördelning mellan turer och medför en ökad symmetri i interaktion. Detta kan bekräftas på rad 20, där Ronaldo är bekväm att ta initiativ som inte utgör respons på logopedens uppmaning.

Eisenberg (2004) anser att barns ökade initiativtagande är en positiv effekt av att använda lek. L1 repeterar genomgående pojkens yttranden, vilket kan ses som ett sätt att bekräfta honom och visar att hon förstått honom rätt (Schegloff, 1993; Strömqvist, 1984, s. 133).

Återspeglingen kan vara en strategi av L1 till att få Ronaldo att följa besökets

turtagningsmönster i denna uppgift, vilket skulle kunna vara i linje med vad Plejert och Samuelsson (2008) beskriver.

Utdrag 11 - Avslut av deluppgift i test.

Bedömning pågår genom Reynell och logopeden ska skifta till en ny deluppgift. L2=Logoped 2, A=Alice.

1. L2: >vetu< nu får de här hoppa ner igen ((högt taltonläge)) 2. ((öppnar väskan)) <i på:sen> (0.6) ska du hjälpa <mej>¿

3. (0.8) ↑titta, städa. ((lägger i föremål i påsen)) ◦kan du hjälpa till?◦ 4. A: ((kollar på logopeden))

5. L2: ((plockar i föremål)) ↑allihopa ner där 6. A: dy:s

7. L2: ↑titta (0.3) <nu komme:r nallen tillba:ka,> ((plockar fram nya objekt)) 8. dä:r >har vi< ↑nått (3.7) å dä:r.

9. A: ((tar lådan och öppnar den))

10. L2: .hh ◦haru sett◦ (0.7) titta den var alldeles tom va?

11. ((tar lådan)) va ingenting i den ((stänger locket på lådan)) eller hur, alldeles tom. ↑↓m 12. (1.6) nu: <får du lyssnarå>¿ (1.0) ska vi se, ((ställer iordning föremål))

13. (1.2) lägg nyck- <nallen> på sängen.

L2 uttrycker att Alice och hon tillsammans ska plocka undan föremål (rad 1-3). Logopeden presenterar ett redan känt föremål samt nya objekt som ska användas i den kommande sekvensen (rad 7-8). Alice tar lådan som står på bordet, vilket L2 kommenterar och fortsätter

28 sedan att inhämta flickans uppmärksamhet till den nya deluppgiften (rad 9-13). Ovanstående utdrag visar på att L2 verkar vilja uppmärksamma Alice på att den föregående deluppgiften är avslutad genom städning. Tydliggörandet av slutförd sekvens utförs innan påbörjandet av den nya aktiviteten (Bublitz, 1998, s. 42). I linje med Hegde (2001, s. 11) och Norrby (2014, s. 182) använder L2 en förberedande fras i detta fall ”vet du?”, för att fånga flickans fokus till att introducera det nya ämnet. Alice koncentration påkallas troligen också genom att L2 ändrar sitt sätt att tala eftersom hon har ett överdrivet högt taltonläge, sådant tillvägagångssätt beskrivs av Dwight (2006, s. 101) och möjliggör att flickan förmodligen observerar att något nytt ska hända. Strömqvist (2010, s. 69) beskriver att vid 3;0 år har barn lärt sig att följa uppmaningar, eftersom Alice är yngre än 3;0 år kan det vara en anledning till att L2 väljer att upprepa uppmaningen om att städa. Det kan tolkas som att L2 väljer att kommentera Alice pysslande med lådan som ett kommunikativt initiativ från flickan. Bekräftandet från

logopeden kan bidra till att barnet upplever sig involverad i besöket, vilket skulle kunna öka samarbetsviljan (Lundqvist, 2011, s. 29-30; Hundeide, 2009, s. 42). Flera olika

uppmärksamhetssignaler används när själva bytet ska utföras (Håkansson & Hansson, 2007, s. 186; Rogers & McPherson, 2014, s. 19). Indikerandet på viljan till att byta sekvens följer Wardhaugh (1985, s. 148) genom att pauser samt den ökade prosodin verkar tillämpas av L2 i momentbytet. Logopeden uttrycker även att Alice ska lyssna för att förbereda henne på den nya aktiviteten. Interaktionen kan då upplevas stå stilla, ty logopedens yttranden är kortare och långsammare, vilket Bublitz (1998, s. 73) beskriver ske vid ämnesövergångar.

Utdrag 12 – Aktivitetsbyte av mindre utmärkande karaktär.

Logopeden övergår från att presentera föremål ur en påse tillsammans med Ronaldo till att han nu ska utföra handlingar med de framplockade objekten.

L1=Logoped 1, R=Ronaldo, RM=Ronaldos mamma.

1. L1: ◦va kommer härå¿◦ 2. R: (0.8)↑vo:

3. L1: ja en ↑ko (0.7) mu: säger den.

4. (0.6) <å här> ((lägger fram borsten)) hade vi en sån där borste igen, ((viker ihop påsen)) 5. R: va? ((tar borsten och börjar borsta sitt hår))

6. L1: ja preci:s? den kan man borsta håret med. (1.4) ◦å◦, du ronaldo? ((letar ögonkontakt)) 7. R: va¿

8. L1: (0.5) kossan e hungri? 9. R: (0.8) ↑va

10. L1: kossan <e hungri¿> 11. R: ((borstar håret))

12. L1: kan kossan <få ett päron¿> 13. R: va¿ ((borstar håret))

29

14. L1: <kossan> vill ha ett päron.

15. R: ((borstar håret)) (0.8) ((kollar mot mamman)) 16. RM: ja, kolla inte på mej¿ ((fnissar))

17. L1: ((fnissar)) titta, (.) kossan, ((tar kossan mot päronet)) vill ha päronet namnamnamnamnam

L1 presenterar ett objekt som hon vill att Ronaldo ska benämna (rad 1), vilket Ronaldo gör (rad 2). Hon tar sedan fram det sista föremålet, benämner själv ”borsten” och viker ihop påsen (rad 4). På rad 6 bekräftar logopeden pojkens initiativ att borsta håret, detta fortsätter han att göra under resterande delen av utdraget. L1 begär därefter Ronaldos uppmärksamhet och han svarar ”va” på hennes yttrande (rad 7), varpå logopeden ger en ny sorts uppmaning (rad 8). Logopeden repeterar samt omformulerar när förväntade responser uteblir (rad 10-14) och uppmaning besvaras slutligen av L1 själv (rad 17). I utdraget verkar L1 sträva efter att skapa samförståelse om att ett byte av deluppgift ska ske. Pausen som förekommer innan skiftet skulle kunna indikera för Ronaldo att något nytt ska hända, då pauser enligt Norrby (2014, s. 182) ofta tillämpas vid byte av samtalsämne. En annan strategi som L1 verkar tillämpa är att variera betoning och kan anses vara i linje med Dwight (2006, s. 101), eftersom användandet av intonationsvariation kan tydliggöra att en övergång mellan moment ska ske. På rad 6 skulle denna intonationsvariation kunna påvisas, ty både slutintonation och intonationshöjning förekommer. L1 tycks även vilja påkalla barnets uppmärksamhet genom att hon uttrycker ”du Ronaldo”, som förberedande stimuli innan kommande bytet (Hegde, 2001, s. 11). Plejert och medarbetare (2010) beskriver att logopeder ofta har sista ordet före byte av aktivitet, detta tycks stämma överens med L1:s agerande. L1 kommenterar Ronaldos borstande av håret för att sedan presentera den nya handlingen som han är tänkt att utföra, detta skulle kunna indikera på att hon är den som styr över momentordningen. Skiftet mellan aktiviteterna kan upplevas vara utan tydlig övergång för pojken. Dwight (2006, s. 101) beskriver att mindre märkbara övergångar ofta sker genom presentation av stimuli som barnet i sin tur ger respons på. L1 tror sig antagligen ha Ronaldos uppmärksamhet i och med hans respons och begär därför den nya uppmaningen. Anledningen till att pojken inte verkar uppfatta bytet skulle bland annat kunna bero på att L1 inte har Ronaldos fullkomliga fokus. Pojken distraheras förmodligen av borstandet, vilket kan ses som ett tecken på att uppmärksamhetsgraden är låg. Ytterligare en förklaring är att de två nya uppmaningarna inte tydliggör att pojken ska utföra en handling. Plejert och medarbetare (2010) visade i sin studie att aktivitetsbytets utfall är beroende av hur initieringen av det nya skiftet utförs, introduktionen ska ge riktlinjer för barnet att följa. Det kan därför tolkas som att Ronaldo inte får tillräckligt tydliga riktlinjer till att förstå den nya aktivitetens innebörd. Presentationen är möjligen även mindre anpassad till hans förståelsenivå, vilket enligt Hansson (2010, s. 203) och Merrills (2009) tenderar vara

30 orsaken till uppkomst av missförstånd i samtal med barn. Den nya uppmaningen som L1 begär av Ronaldo följer inte det föregående samtalsmönstret, vilket också skulle kunna vara en anledning till det kommunikativa sammanbrott som förefaller ske (Yont et al., 2002). Ellneby (2010, s. 66-67) beskriver att det ofta är den vuxne som stödjer barnet i dialog. L1 verkar försöka etablera förståelse hos Ronaldo genom att hon kontinuerligt förtydligar och omformulerar uppmaningarna. Slutligen agerar L1 som modell, eftersom hon själv utför uppmaningen. Eisenberg (2004) anser att elicitering kan styra ett barn till förväntad handling. Utdrag 13 – Förberedande stimuli inför aktivitetsbyte.

Logopeden introducerar SIT för Corinne. L1=Logoped 1, C=Corinne.

1. L1: ↑kolla <hä:r> (0.6) va äre för färger på den hä:r boken¿= 2. C: =a:h (1.0) defö (0.4) den bl↑å::

3. L1: blå:

4. C: (0.3) r↑ö:d, 5. L1: rö:d,

6. C: (0.6) e gjö:n gjö:n, gjö:n.

7. L1: .hh a preci:s, (0.5) å (0.5) <vet du va> cori:nne?

8. (0.6) nu ska du får hö:ra om <när per o lis↑a> skulle hälsa på sin mormor.

Den nya aktiviteten introduceras genom att logopeden ber Corinne att benämna färgerna på bokens omslag (rad 1). Flickan benämner färgerna och L1 upprepar kontinuerligt hennes yttranden (rad 2-6). På rad 7 och 8 bekräftar L1 flickans yttrande och byter sedan fokus genom att inleda det nya momentet. Aktivitetsbytet förefaller ske i linje med Hegde (2001 s. 11), då logopeden förbereder Corinne inför den nya sekvensen genom att presentera boken som ska användas och pratar om dess attribut. L1 verkar utnyttja den inledande fasen till att fånga flickans fokus och framkalla respons från henne, vilket Dwight (2006, s. 101) beskriver är en strategi som kan användas vid aktivitetsbyte av mindre uppenbar karaktär.

Tillvägagångssättet kan anses förbereda Corinne inför den nya uppgiften genom att L1 gör att skiftet upplevs naturligt och följsamt. Det kan tolkas som att anledningen till att logopeden bekräftar flickans yttranden är för att motivera henne till ett fortsatt deltagande, eftersom känslan av att prestera korrekt uppges motivera barn till att medverka mer (Dwight, 2015, s. 315-316). Logopedens upprepningar skulle kunna vara en sätt för att bevara samtalets struktur och sammanhang, vilket är väsentligt i dialog där barn med språkliga svårigheter involveras (Ellneby, 2010, s. 66-67; Hansson, 2010, s. 203). I rad 7 visas den faktiska övergången från presentation av stimuli till att aktiviteten startar. L1 verkar försöka bibehålla Corinnes fulla fokus vid övergången och skapa intresse för uppgiften när hon uttrycker en förberedande fras

31 och tilltalar flickan vid förnamnet. Uppmärksamhetssignaler av denna typ beskrivs i Hegde (2001, s. 11), Håkansson och Hansson (2007, s. 186) och Rogers och McPherson (2014, s. 19).

Utdrag 14 – Långvarigt aktivitetsbyte.

Ronaldo har fått benämna föremål och nu vill L1 byta övning, men han vill fortsätta att leka med leksaksbilen.

L1=Logoped 1, R=Ronaldo, RM=Ronaldos mamma.

1. L1: ska vi stoppa i dom här igen¿ så får de sova i lådan?= 2. R: =ja.

3. L1: (1.1) vetu va. ja tror att vi istället ska kolla, (0.7) på en påse ↑ja har dä:r borta¿ 4. R: (2.5) ja pel- pela b↓i:l.

5. L1: (0.6) ◦ska du stoppa i?◦

6. R: (5.0) ((fortsätter leka med bilen))

7. L1: gillar du bila:r? ((vänder sig mot mamman och ler)) 8. RM: ((himlar med ögonen))

9. L1: ((nickar)) >kan du< köra i påsen här då, 10. R: LA.

11. L1: ↑a. 12. (1.9)

13. RM: ((fnissar tyst)) om de e fordon- 14. L1: komsi bi:l¿ ((skrattar))

15. RM: fordon å- 16. R: A: 17. (2.4)

18. L1: ronaldo:¿ vet du ↑va, nu vill bilen åka å sova. 19. R: (2.9) ((sätter bilen i påsen))

20. L1: a tack så mycke¿ ((tar undan påsen))

21. R: oa bi: bi: ((gestikulerar mot lådan med babblarna))

22. L1: ◦<kolla hä:r>, ska du se¿◦ ((tar fram en tygpåse)) 23. R: hu?

24. L1: (0.5) ◦<va de finns hä:r>◦

I utdrag 14 försöker L1 avsluta en aktivitet och gå vidare i besöket (rad 1 och 3) genom att plocka undan de föremål som använts i tidigare sekvens samt förklara den nya uppgiften. Logopeden väntar på respons, eftersom Ronaldo inte vill ge ifrån sig leksaken och hon

försöker på olika sätt få honom till att göra det (rad 4-18). Han ger på rad 19 tillbaka bilen och resterande del av utdraget visar hur L1 presenterar den nya aktiviteten. Bublitz (1988, s. 42) beskriver att ämnesbyten ofta sker med tydligt start och avslut. Det kan ses som att L1 vill avsluta föregående aktivitet markant, genom att involvera Ronaldo i ihopplockandet av

föremålen innan den nya sekvensen kan ta vid. Logopeden förklarar för pojken att sakerna ska ”sova” och att de därför ska gå vidare, vilket skulle kunna anses vara en strategi för att

32 (2009) skapa samförståelse och i sin tur leda till att barn lättare följer logopeders

instruktioner. Aktivitetsbytet i detta utdrag tenderar att ta lång tid, då Ronaldo inte tillåter logopedens tänkta avslut. Anledningen till den utdragna processen skulle kunna förklaras av att det planerade avslutet försvåras genom att Ronaldo involveras i beslutandet. Detta

fenomen beskrivs även av Plejert och medarbetare (2009). Processen där L1 väntar in pojken skulle kunna ses som en sorts preannonsering, då överlämnandet av bilen kan tolkas som ett godkännande till att byta ämne och sedan gå vidare (Norrby, 2014, s. 189-190). Ronaldos påstådda intresse för bilar kan också vara en anledning till att han inte vill byta ämne.

Logopedens uppmärksammande av bilintresset skulle kunna syfta till att få pojken intresserad av L1 istället för leksaksbilen. Identitetsmarkörer kan enligt Øvreeide (2010, s. 229) utnyttjas för detta syfte. En strategi L1 sedan tycks använda för att få pojken att följa hennes avsikt är att viska, skifta i betoning samt använda gester. Detta följer Dwight (2006, s. 95-96), eftersom avsikten förmodligen är att motivera honom till att ändra fokus och skapa ett ökat intresse för den nya aktiviteten. Aktivitetsbytet sker när L1 ger bekräftelse till Ronaldo för hans

tillbakalämnande av leksaken. Dwight (2015, s. 315-316) beskriver att bekräftelser kan verka som en inre motivationsfaktor, sådana skulle kunna öka intresset för det nya momentet. Skiftet genomförs genom att L1 uttrycker förberedande fraser samt gestikulerar mot vad som ska hända, vilket är i linje med Hegde (2001, s. 11).