Aldrig ett otillåtet främjande

I sammanhanget kring vad som aldrig är ett otillåtet främjande har främst livets regel

diskuterats. Enligt livets regel ska någon som gillande åskådar en misshandel inte ha gjort sig skyldig till medhjälp till misshandeln. Olika åsikter råder dock om hur långt regeln sträcker sig, främst beroende på vem åskådaren är i relation till gärningsmannen. I det här avsnittet kommer frågan om vad som aldrig är ett otillåtet främjande analyseras. Analysen kommer främst ha livets regel som utgångspunkt med syfte att förklara hur långt den egentligen

sträcker sig. Av naturliga skäl kan dock inte alltid livets regel användas som utgångspunkt vid bedömningen. Efter att livets regel analyserats kommer därmed situationer där regeln inte är tillämplig analyseras.

5.2.1

Räckvidden av livets regel

Det råder inte delade meningar om att livets regel är gällande rätt. Regeln tillämpas av

domstolarna och det är konsensus inom doktrinen. I NJA 1984 s. 922 (Raggarfallet) hänvisade HD till regeln och förklarade att en gärning som inte övat inflytande på en gärning, varken fysiskt eller psykiskt, inte är ett otillåtet gärningen. Som framgått tidigare är dock räckvidden av regeln inte helt säker. Medan vissa menar att regeln gäller samtliga möjliga personer menar andra att regeln inte ska tillämpas när den som åskådar gärningen är en vän till förövarna. Bara en av åsikterna kan dock vara gällande rätt och det är det som nu ska analyseras. 5.2.1.1 Faktorer för en restriktiv tolkning

En restriktiv tolkning av livets regel skulle innebära att regeln inte kan tillämpas på samtliga fall där en person gillande åskådar en misshandel. Lernestedt uttrycker sig på så sätt att en person, okänd för gärningsmannen, som gillande åskådar en misshandel inte gjort sig skyldig till medhjälp till misshandel. Asp, Ulväng och Jareborg uttrycker sig på så sätt att den

straffrättsliga bedömningen beträffande en åskådare till en misshandel blir svårare när åskådaren är en vän till gärningsmannen än när åskådaren är en utomstående tredje man. Samtligas resonemang stannar i princip där och är relativt korta. Det verkar inte vara några starka åsikter och de har ingen omfattande argumentation för åsikterna. Uppenbart är dock att ståndpunkterna öppnar upp för straffbarhet för åskådare till otillåtna gärningar när åskådaren är vän med gärningsmännen.

NJA 1963 s. 574 (Rockfallet) öppnar möjligtvis upp för en sådan tolkning av livets regel. I doktrinen är det i princip konsensus om att det som HD lade vikt vid i sin bedömning inte var att medhjälparen tog emot rocken, utan faktumet att han var närvarande när brottet begicks. Enligt Lernestedt spelade, eventuellt, rockhållningen inte någon rolls alls när HD bedömde fallet. I så fall var medhjälparens närvaro på platsen det enda som låg honom till last. Ågren, Leijonhufvud och Wennberg anförde också att en för gärningsmannen okänd rockhållare troligtvis inte skulle åtalats, även om den okände rockhållaren haft uppsåt till misshandeln. Det styrker att en tillämpning av livets regel skulle kräva att åskådaren är okänd för

gärningsmannen. Det enda som skiljer den dömde medhjälparen i NJA 1963 s. 574

29

skulle åtalats är just relationen till gärningsmannen. I den första situationen är rockhållaren och gärningsmannen vänner och i det senare exemplet var rockhållaren okänd för

gärningsmannen.

Det kan även ifrågasättas vad som skiljer medhjälparens handlande i NJA 1963 s. 574 (Rockfallet) från den som gillande, och straffritt, åskådar en misshandel enligt livets regel. Ågren, Leijonhufvud och Wennberg ifrågasätter just vad som är skillnaden. När dessutom själva rockhållningen verkar varit betydelselös, eller i vart fall av ringa betydelse, ter sig skillnaden vara i princip obefintlig. Om rockhållningen var betydelselös är det enda som ligger åskådarna till last deras närvaro på brottsplatsen, men som leder till att den ena närvarar straffritt medan den andras närvaro är straffbar. Livets regel tillämpas när ett åskådande varit straffritt. Faktumet att medhjälparen i NJA 1963 s. 574 (Rockfallet) ändå blev dömd för medhjälp till misshandeln ger därmed stöd för att tillämpningen av livets regel kräver att åskådaren som närvarar inte har någon koppling till gärningsmannen.

Visst stöd kan möjligtvis hämtas från NJA 2002 s. 489 (Sambandscentralen). Enligt Wennberg finns två tolkningar för HD:s bedömning. Den ena är att de tilltalade handlat i samförstånd och därmed har bedömningen skett på gruppnivå, den andra är att samtliga i vart fall avlyssnat polisradion och att det räckte som otillåtet främjande. Skulle den första

tolkningen vara den korrekta skulle det innebära, till skillnad från den andra tolkningen, att själva avlyssningen och insikten om sambandscentralens syfte inte självständigt var

tillräckligt för otillåtet främjande. Det skulle innebära att det för någon eller några av de tilltalade varit av avgörande betydelse att de närvarat inne i lägenheten där sambandscentralen höll till. Till saken hör att polisradion varit på i lägenheten och skruvats upp när något av intresse sagts i radion. Det tyder inte på att alla aktivt lyssnat utan att vissa personer i teorin kan ha suttit där i vänligt sällskap till någon annan i lägenheten. Information från polisradion nedtecknades och vidarebefordrat vilket ostridigt varit ett otillåtet främjande, vem som gjort det kunde dock inte bevisas.

Bedömningen på gruppnivå öppnar upp för att någon eventuellt dömdes för medhjälp när personen bara gillande suttit och beskådat vad som skett i lägenheten. Det låg samtliga till last att alla visste vad som pågick i lägenheten. Den som gillande åskådar en misshandel vet nog dock att det är en misshandel som pågår. Enbart det resonemanget är därmed inte övertygande i sig. Faktumet att personerna i lägenheten var vänner eller bekanta kan därför tyda på en restriktivare tolkning till livets regel. I så fall kan en närvaro i kombination med vänskap legat till grund till att alla i vart fall främjat gärningarna. Polisradion torde i så fall spelat mindre roll. Skruvar någon i lägenheten upp radion är det inte rimligt att en person som bara är där i sällskap med någon annan håller för öronen för att undvika att göra sig skyldig till ett otillåtet främjande. Med den tolkningen är det därmed närvaron kombinerat med vän- eller bekantskap som ligger personen till last vid bedömningen.

Det som framgått i föregående stycke kan inte styrkas fullt ut. En annan tolkning är möjlig, men verkar orimlig. Om avlyssning av polisradion under omständigheterna räckte för att ett otillåtet främjande skulle föreligga innebär det i princip att personerna i lägenheten var tvungna att hålla för öronen för att undvika att otillåtet främja gärningen. Med det

30

resonemanget verkar den första tolkningen rimlig. I så fall finns också en teoretisk möjlighet att någon i lägenheten bara befunnit sig i lägenheten i sällskap med någon annan. Den teoretiska personen skulle inte ha kunnat missat vad som skedde i lägenheten, men torde likställas med den som gillande beskådar en misshandel om ingen aktiv gärning företagits. Vad som då ligger personen till last är närvaro och eventuell vänskap med gärningsmännen. 5.2.1.2 Faktorer för en extensiv tolkning

Till skillnad mot en restriktiv tolkning av livets regel skulle en extensiv tolkning innebära att regeln ska tillämpas i samtliga fall då det enda som ligger en åskådare till last är att gillande ha kollat på brottet. Den extensiva tolkningen förespråkas av Wennberg. Enligt henne spelar det ingen roll om åskådaren är okänd för gärningsmannen, är vän med gärningsmannen eller till och med är i samma gäng som gärningsmannen. Om allt som kan läggas åskådaren till last är att denne kollat på brottet med gillande min spelar det ingen roll vilken relation denne har till gärningsmannen, denne ska alltid vara fri från ansvar. Hon anser också att straffrihet ska gälla när åskådaren tar sig till brottsplatsen tillsammans med gärningsmannen för att se på brottet. Även Hoflund anser att någon som bara är fysiskt närvarande på brottsplatsen inte gjort sig skyldig till ett brott. Han anser dock att ett undantag föreligger när personen kommit till platsen med vetskap om att dennes närvaro har betydelse för gärningen.

Den som förklarat och gett upphov till livets är Ivar Strahl. I sin framställning gav han ingen särskild värdering för fall där åskådaren skulle vara en vän till gärningsmannen. Samtidigt gav han visserligen inte heller ett uttryckligt stöd för att det inte spelar någon roll vem åskådaren är i relation till gärningsmannen. Ett uttalande om att åskådare till otillåtna gärningar inte ska anses otillåtet främja gärningen torde dock innefatta alla typer av åskådare om inget annat nämns. Det är själva åskådandet som är gärningen. Samtidigt är Strahls åsikt egentligen bara en i mängden. Visserligen hänvisar i princip samtliga uttalanden om livets regel i doktrinen till honom, men vissa anför samtidigt att annat gäller om åskådaren är vän med

gärningsmannen. Strahls ståndpunkt lades fram under 1970-talet och oavsett vad han menade exakt är det ändå möjligt att rätten justerats under tiden. På grund av hans uttalande av allmän karaktär utan inskränkningar ger det stöd åt att livets regel gäller alla sorts åskådare. Med hänsyn till det nyss nämnda bör dock stödet inte ha extra tyngd enbart för att han var den första som förklarade regeln, utan det bör väga lika tungt som andra forskares åsikter.

I NJA 1984 s. 922 (Raggarfallet) hänvisade HD till Strahl när livets regel blev aktuell. För en av passagerarna låg inget annat till last än att han gått ut ur bilen och kollat på misshandeln. I den situationen var det hans vänner som begick misshandeln och han åkte därifrån

tillsammans med vännerna när misshandeln var utförd. Passageraren gick fri från straffansvar. HD använde Strahls teori om livets regel som underlag och fann att passageraren varken psykiskt eller fysiskt övar inflytande på brottet, vilket är straffritt. Rättsfallet ger stöd för att livets regel gäller även om åskådaren är vän med gärningsmannen.

Ett stöd för en extensiv tolkning av livets regel ger även faktumet att det för straffansvar vid främjande genom underlåtenhet krävs att medhjälparen är i garantställning. Det fastslogs av HD i bland annat NJA 2003 s. 473 (Inneboendes narkotikaförvaring) där en

31

lägenheten förvarade narkotika med lägenhetsinnehavarens vetskap. Det torde vara jämförbart att gillande beskåda en misshandel med underlåtenhet så länge åskådaren inte hejar på eller något liknande. Jämförs passageraren i NJA 1984 s. 922 (Raggarfallet) med RH 2005:56 (Filmad skadegörelse) och de två andra nämnda rättsfallen i kapitel 4.2 syns en tydlig skillnad. I alla tre rättsfallen fälldes personer som filmade deras vänner begå brott för

medhjälp till brotten. Med hänsyn till NJA 1984 s. 922 (Raggarfallet) blir det tydligt att det är en skillnad mellan att enbart kolla på en otillåten gärning och att filma en otillåten gärning, även om alla berörda är vänner i samtliga fall. Den som filmar ett brott har gått ett steg längre och personens handling är mer aktiv och övar ett mer tydligt och kausalt inflytande på

gärningsmannen medan åskådandet är mer passivt.

En form av underlåtenhet, eller i vart fall passivitet, förelåg i NJA 2003 s. 645 (Passagerare i tillgripen bil). HD fann att passageraren inte hade främjat det olovliga brukandet genom sitt handlande, vilket var att endast följa med som passagerare i bilen. Även det här rättsfallet visar vilken betydelse endast närvaro har. Passageraren främjade inte brottet genom sin närvaro, trots att passageraren var vän med båda gärningsmännen. Trots att det inte är fråga om misshandel här utan olovligt brukande torde livets regel kunna tillämpas på fallet.

Åskådaren i misshandelsexemplet kan jämställas med passageraren i rättsfallet. Det borde inte vara någon skillnad på den som gillande åskådar en misshandel och den som gillande följer med i en tillgripen bil. Rättsfallet ger därmed stöd för en extensiv tolkning av livets regel då samtliga tilltalade var vänner.

Slutligen är NJA 2006 s. 577 (Inbrottet) i vissa delar relevant för den här delen av analysen. En av gärningarna från medhjälparen som HD bedömde var att medhjälparen hade gått fram till huset för att kolla på när gärningsmannen begick inbrottet. HD fann att det inte var ett otillåtet främjande och påpekade specifikt att det gällde oavsett vad medhjälparens inställning till brottet var. I rättsfallet är därmed personen åskådaren som enligt livets regel gillande beskådar ett brott, bara att det i det här fallet var ett inbrott och inte en misshandel. Även här var både gärningsmannen och medhjälparen vänner. Därmed styrker också även det här rättsfallet en extensiv tolkning av livets regel.

5.2.1.3 Utvärdering

För en restriktiv tolkning av livets regel talar främst NJA 1963 s. 574 (Rockfallet). Där blev åskådaren dömd för att ha närvarat på brottsplatsen och sannolikt spelade åskådarens vänskap med gärningsmännen en avgörande roll. Även ett flertal forskare öppnar upp för eventuell straffbarhet då åskådaren är vän med gärningsmannen. Uttalandena är dock vaga och utan speciell argumentation. I princip nämner bara forskarna att bedömningen om straffansvar kan bli annorlunda eller mer komplicerad när en åskådare och gärningsman är vänner. Utan argumentation och stöd i övriga rättskällor är ståndpunkterna inte övertygande. Även NJA 2002 s. 489 (Sambandscentralen) kan ge stöd åt den restriktiva tolkningen. Som framgått öppnar en tolkning av rättsfallet upp för att enbart närvaro i kombination med vänskap kan vara ett otillåtet främjande. Stödet för den restriktiva tolkningen är dock begränsat. Osäkerhet råder kring hur rättsfallet ska tolkas, även om den nyss nämnda ter sig rimligast. Förutom det

32

är rättsfallet speciellt av sitt slag då det berör medfrämjandeskap. Inga liknande rättsfall finns som kan stötta att tolkningen som stödjer en restriktiv tolkning av livets regel är den korrekta. Wennberg är däremot av en helt annan åsikt, det vill säga en extensiv tolkning, och tycks ha en starkare åsikt i frågan. Hoflund är på samma linje och troligtvis även Strahl. Mest

övertygande är dock att rättspraxis verkar följa just den extensiva linjen. Samtliga berörda relevanta rättsfall, förutom NJA 1963 s. 574 (Rockfallet), ger stöd åt en extensiv tolkning av livets regel. I sammanhanget är även NJA 1963 s. 574 (Rockfallet) det äldsta bland de

rättsfallen som har undersökts. Till saken hör också att ett justitieråd var skiljaktigt och ansåg bland annat att rockhållarens närvaro inte främjade gärningen vilket gör utfallet något mindre övertygande. Faktumet att en garantställning krävs för att kunna fällas till ansvar för

främjande genom underlåtenhet ger också stöd för tolkningen. Med hänsyn till det som gåtts igenom i föregående avsnitt torde det vara lämpligt att jämföra enbart åskådande med underlåtenhet. Ett beskådande av en otillåten gärning bör jämställas med underlåtenhet, det vore orimligt att kräva att åskådaren måste kolla bort för att slippa straffansvar. En

garantställning föreligger uppenbarligen inte heller bara för att någon är vän med en

gärningsman. Den som enbart gillande åskådar en otillåten gärning handlar därmed straffritt, oavsett om åskådaren och gärningsmannen är vänner. Har åskådaren däremot kommit överens med gärningsmannen om att ett brott ska begås eller om åskådaren tar upp en kamera och filmar är det däremot ett otillåtet främjande. Då är inte livets regel tillämplig mer och medhjälparen har då gått över gränsen.

5.2.2

Bedömningen i andra fall

Om bedömningen inte kan göras utifrån livets regel är det inte bara fråga om ett åskådande, utan den eventuella medhjälparen har agerat på något sätt. Förarbetena ställer som sagt låga krav, den som främjat händelseförloppet i brottsfrämjande riktning har gjort sig skyldig till ett otillåtet främjande. Beträffande psykisk medhjälp räcker det att medhjälparen styrkt

gärningsmannen i sitt uppsåt. Det betyder att en person som uppmuntrar någon att begå en otillåten gärning har gjort sig skyldig till ett otillåtet främjande förutsatt att den som blivit uppmuntrad begår gärningen.

Flera gärningar bedömdes i NJA 2006 s. 577 (Inbrottet) än den som hittills analyserats. HD ansåg bland annat att ett främjande förelåg när medhjälparen sade något som gav

gärningsmannen intrycket att medhjälparen skulle hålla vakt. Det är i linje med förarbetenas uttalanden om att en gärning som styrker en gärningsman i sitt uppsåt är ett främjande. Tror gärningsmannen att en medhjälpare håller vakt är gärningsmannen mer benägen att utföra brottet då gärningen kan avbrytas om någon är på väg att upptäcka gärningen. Vidare ansågs det vara ett främjande när medhjälparen ropade på gärningsmannen att komma tillbaka när de blev upptäckta och när han satte sig på motorcykeln och startade den. Inbrottet kunde avbrytas när gärningen höll på att upptäckas och de tilltalade kunde åka därifrån snabbare när motorn var påslagen. Gärningarna främjade brottet och en annan bedömning hade varit främmande. Förarbetenas krav på att händelseförloppet utvecklats i en brottsfrämjande riktning är uppfyllda och bedömningen är inte komplicerad.

33

I uppsatsen har straffgränsen vid medhjälp främst diskuterats i förhållande till livets regel. De flesta rättsfallen som ligger till grund för analysen kan använda livets regel som grund för bedömningen av om främjandet varit otillåtet eller inte. Anledningen till det är inte att rättsfall som kan användas för att analysera livets regel aktivt valts. Snarare är bedömningen av fall då livets regel inte är tillämplig inte lika komplicerat. Någons närvaro på en brottsplats är mer komplicerad och olika åsikter finns beroende på situationen. Lika komplicerat är det inte när regeln inte är tillämplig vilket förklarar varför andra fall inte prövats lika ofta. Någon som tillhandahåller ett hjälpmedel har främjat en otillåten gärning. Den som fysiskt underlättar en otillåten gärning, till exempel genom att hålla vakt, har främjat gärningen. Detsamma gäller den som på något sätt uppmuntrat gärningsmannen. Främjanden av sådant slag är ostridigt otillåtna och orsakar i huvudsak inga bedömningsproblem. När livets regel inte kan användas som bedömningsunderlag har medhjälparen gjort något mer aktivt än att bara kolla på. Samma bedömningsproblem föreligger inte som när gärningen är av passivt slag.

NJA 2006 s. 577 (Inbrottet) är det enda fall i kapitel 4 som behandlat vissa gärningar som inte kan lösas med livets regel. Den gärning som var värd att pröva var emottagandet av fönstret med hänsyn till medhjälparens syfte med det. Faktumen att medhjälparen gav intrycket att han skulle hålla vakt, att han varnade gärningsmannen och att han startade motorcykeln för att komma därifrån var däremot tydliga främjanden. Enligt förarbetena är kraven lågt ställda och om medhjälparens gärningar inte skulle uppfylla kraven skulle det som sagt vara förvånande. De lågt ställda kraven i kombination med att onödigt och motverkande främjanden är otillåtet gör att de flesta främjanden kommer vara otillåtna. Situationer där livets regel kan tillämpas har förklarats. Resterande situationer kommer i enlighet med vad som nyss anförts oftast vara otillåtna främjanden. Den som i en sådan situation underlättar, eller begår en gärning som är ägnad att underlätta, ett medverkansobjekt kommer i regel anses ha begått ett otillåtet

främjande. Jämfört med livets regel kan det ju i och för sig vara så att ett åskådande styrker en gärningsman i sitt uppsåt, men som framgått är det inte ett otillåtet främjande. Det straffria utrymmet i en situation där livets regel inte kan tillämpas har inte samma utrymme.