Medhjälpsgränsen : Gränsen mellan straffrihet och straffbarhet

J U R I D I C U M

Medhjälpsgränsen

Gränsen mellan straffrihet och straffbarhet

Frej Palmlöv

VT 2020

JU600G Självständigt juridiskt arbete, 15 högskolepoäng Examinator:

Innehåll

ABSTRACT

1

SAMMANFATTNING

2

FÖRKORTNINGAR

3

1 INLEDNING

4

2 MEDHJÄLP TILL BROTT

8

3 RIKTLINJER FÖR STRAFFGRÄNSEN

14

4 GRÄNSEN I PRAKTIKEN

18

5 ANALYS

25

6 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER

36

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

38

RÄTTSFALLSFÖRTECKNING

40

1

Abstract

The purpose of this essay is to find where the line between criminal and non-criminal

participation is drawn. In the 4th paragraph of the 23rd chapter of the Swedish Penal Code the criminalization for participation in a crime is found. A participation can be done physically and psychologically. An example of physical participation can be to providesomeone with a murder weapon. Psychological participation can be to encourage someone to commit a crime. If the participation is unnecessary it is still criminal, for example if two people are keeping watch when it would have been enough if one of them did it. The same applies with

participation that makes the crime harder to commit or if it counteracts the crime, for example if someone provides someone with a non-functioning weapon. Participation that counteracts the crime is however not criminal if the purpose was to counteract the crime.

According to the preparatory works the bar for criminal participation is low. It is enough that someone promotes the sequence of events in a way that supports the crime, for example to encourage a perpetrators criminal intent. “The rule of life” is used as the line between non-criminal participation and non-criminal participation. According the rule it is not non-criminal participation to spectate an assault with a smile. There are different opinions in the doctrine about the scope of the rule. While some claim that it is criminal participation if the spectator and the perpetrator are friends, some claim that the spectator is never subject to criminal liability even if the spectator is a friend to the perpetrator. Cases have mostly followed an extensive interpretation of the rule of life and the courts have found the defendant not guilty when the defendant only was present at the crime scene and a friend to the perpetrator. When the rule of life can’t be used as base of assessment the participant has taken action, it is no longer a question of passivity. Since the preparatory works sets a low bar, and since unnecessary, counteracting and participation that makes the crime harder to commit is criminal, the participation will mostly be criminal in such situations.

Some circumstances can adjust the bar and set a higher limit for when a participation is considered criminal. If a person does not have the purpose to promote the crime it can sometimes result in a non-criminal participation. In situations where fundamental rights and freedoms can be invoked the limit can also be set higher. When limit affecting circumstances are relevant the participation can be non-criminal, even if the same participation in other situations is criminal. The situations do not automatically exclude criminal liability, only less comprehensive and less severe actions will be caught by the relief.

2

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen är att hitta vart gränsen för straffbar medhjälp ligger. Medhjälpsansvaret framgår av 23 kap. 4 § brottsbalken (1962:700). Ett främjande kan ske genom både psykisk och fysisk medhjälp. Psykisk medhjälp kan begås till exempel genom uppmuntran. Fysisk medhjälp är exempelvis att tillhandahålla någon ett mordvapen. Om ett främjande är onödigt är det ändå otillåtet, till exempel om två personer håller vakt när det hade räckt att en av dem gjorde det. Detsamma gäller främjande som försvårar eller motverkar gärningen, till exempel om någon tillhandahåller ett trasigt brottsverktyg. Främjande som försvårar eller motverkar är dock inte otillåtet om syftet varit att motverka eller försvåra medverkansobjektet.

Enligt förarbetena är medhjälpskravet lågt ställt. Främjar någon händelseförloppet i en brottsfrämjande riktning, exempelvis genom att styrka en gärningsman i sitt uppsåt, är det tillräckligt. ”Livets regel” används som nedre gräns för otillåtet främjande. Enligt regeln är det straffritt att stå som åskådare till en misshandel med gillande min. I doktrinen förekommer olika åsikter om regelns räckvidd. Vissa hävdar att det kan vara ett otillåtet främjande om åskådaren och gärningsmannen är vänner. Andra hävdar att åskådaren ska vara fri från ansvar även om åskådaren och gärningsmannen är vänner. Rättspraxis har främst följt en extensiv tolkning av livets regel och friat tilltalade medhjälpare när allt som legat dem till last är

närvaro på brottsplatsen och vänskap med gärningsmannen. När livets regel inte kan användas som bedömningsunderlag har medhjälparen gått till handling, det är inte längre fråga om passivitet. Då förarbetena ställer låga krav, och då onödigt, försvårande och motverkande främjanden är otillåtet, kommer främjanden i sådana situationer oftast vara otillåtna.

Vissa omständigheter kan påverka gränsen och sätta högre krav för att ett främjande ska vara otillåtet. Har en person inte haft som syfte att främja gärningen kan det i vissa fall leda till att främjandet inte är otillåtet. Även situationer då grundläggande fri- och rättigheter kan

åberopas kan gränsen sättas högre. I fall där gränspåverkande omständigheter är aktuella kan medhjälpsansvar vara uteslutet, trots att samma handlande i andra situationer anses vara otillåtet främjande. Situationerna utesluter dock inte automatiskt ansvar, utan endast mindre omfattande och mindre allvarliga gärningar kommer träffas av lättnaden.

3

Förkortningar

NJA Nytt Juridiskt Arkiv

Prop. Proposition

RH Rättsfall från hovrätterna

SOU Statens offentliga utredningar

4

1 Inledning

1.1 Introduktion

Den som begår ett brott och därmed uppfyller samtliga rekvisit i ett straffbud begår brottet som gärningsman. Straffbuden finns främst i brottsbalken (1962:700) men även i andra lagar, den så kallade specialstraffrätten. Ett brott begås dock inte alltid av en enda person. I ett brott kan det vara flera personer inblandade och någon kanske inte ens uppfyllt något brottsrekvisit, någon har kanske bara hjälpt till med ett moment i brottet. Förutom gärningsmannen döms även den som främjar en otillåten gärning. Det följer av 23 kap. 4 § första stycket BrB att den som främjar en otillåten gärning med råd eller dåd ska bära straffansvar. Enligt andra stycket döms den som förmått annan till brottets utförande för anstiftan till brottet och den som främjat det på annat sätt för medhjälp till brottet.

Det är det sistnämnda, medhjälp till brott, som den här uppsatsen kommer behandla. Precis som allt annat i juridiken är det inte helt självklart vad som är ett straffbart främjande av ett brott. Otydligheten kan vara ett problem då legalitetsprincipen är av stor betydelse för

rättsskipningen i svensk rätt. Principen innehåller ett krav på rättssäkerhet, vilket bland annat innebär att det i förväg ska vara förutsebart vilken sorts handlande som är straffbart.1 Det bör därmed vara möjligt att urskilja vad som är ett straffbart handlande och vad som är ett

straffritt handlande. Straffbuden innehåller rekvisit och om en gärning uppfyller rekvisiten är

det en otillåten gärning. Otydligheter kan visserligen förekomma vid tolkning av rekvisiten men i det stora hela framgår det vilket sorts handlande som är straffbart. Vid medhjälp till en otillåten gärning föreskrivs endast att en person främjar gärningen. Rekvisitet ”främjar” är inte speciellt tydligt. När sker ett främjande och när sker det inte? Dessutom är syftet att endast straffvärda gärningar ska vara straffbara.2 För att det inte ska föreligga otydligheter och för att tillfredsställa kravet på förutsebarhet är det viktigt att kunna veta vad som är ett

straffbart främjande respektive straffritt handlande.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med uppsatsen är att hitta vart gränsen går mellan straffbar medhjälp och straffritt handlande. Den gräns som sökes är av allmänt slag och syftet är inte att bedöma gränsen för varje brott specifikt. Istället är syftet att hitta vad som allmänt kan sägas om reglernas innehåll för att kunna bestämma gränsen vid prövningen av olika brott. Huvudfrågeställningen i

uppsatsen är därmed följande:

- Vart går gränsen för straffbar medhjälp till brott?

1 _{Ågren, Jack, Leijonhufvud, Madeleine och Wennberg, Suzanne, Straffansvar, 10 uppl., Norstedts Juridik AB,}

Stockholm, 2018 [cit. Ågren, Leijonhufvud och Wennberg], s. 28 f.

5

1.3 Metod och material

Målet att hitta en konkretiserad gräns för straffbar medhjälp kommer nås med hjälp av delfrågeställningar. För att ta reda på gränsen måste först och främst frågan om vilka grundförutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett straffbart främjande ska föreligga besvaras. Delfrågan inrymmer främst vilka objektiva och subjektiva rekvisit som måste vara uppfyllda. En konkretisering av det straffbara området kan besvaras med hjälp av kunskap från det straffria området. Det som är straffritt kan inte vara straffbart och utan fokus på det straffria området riskeras en ofullständighet när gränsen analyseras. Frågan om i vilka situationer ett otillåtet främjande, det vill säga i objektiv mening, aldrig föreligger kommer därmed också besvaras. För att få en fullständig gräns efter att de två frågorna besvarats måste gränspåverkande faktorer utredas. Frågan om vilka förhållanden som påverkar gränsen för straffbart främjande kommer därför också besvaras.

För att besvara frågeställningen och uppnå syftet krävs det en utredning om vad som är gällande rätt på medverkansområdet. Det blir därmed nödvändigt att använda en traditionell rättsdogmatisk metod till uppsatsen. En sådan metod redogör för vad som är gällande rätt med hjälp av vedertagna rättskällor. Detta innebär fastställande och tolkning av gällande rätt samt en systematisering för gällande rätt.3 De vedertagna rättskällorna som kommer att användas som material, i enlighet med metoden, är lagtext, rättspraxis, lagförarbeten samt doktrin.4

Uppsatsen använder lagstiftning som utgångspunkt, men kompletteras med en redogörelse av relevanta delar om medhjälpsläran från förarbeten, doktrin och praxis. En rättsfallstudie kommer redogöra för domstolarnas tillämpning av rätten vid medhjälpsbedömningar i de enskilda fallen. Tillsammans jämförs och analyseras all information för att hitta gemensamma nämnare för samtliga delfrågor som leder fram till ett fastställande av gränsen för straffbar medhjälp.

Lagstiftningen om medhjälpsansvar är öppet formulerad. Därmed krävs stöttning av

rättspraxis, förarbeten och doktrin för att kunna hitta en konkret gräns. Förarbetena ger uttryck för lagstiftarens syfte och därför av vikt. Doktrinen förklarar reglernas tillämpning och ger uttryck för olika teorier. En konkretisering av gränsen för straffbar medhjälp har inte behandlats i större omfattning i vare sig förarbeten eller doktrinen. Förarbeten och doktrin förklarar däremot centrala delar på medverkansområdet och skapar ett grundunderlag för att besvara frågeställningen. Rättsfallstudien gör en analys på detaljnivå möjlig för att se hur domstolarna tillämpat rätten i enskilda fall. Rättspraxis kan sedan speglas med uttalanden ur förarbeten och doktrin för att visa hur reglerna ska tillämpas och de gemensamma nämnarna uppsatsen söker efter kan finnas.

1.4 Avgränsningar

På grund av uppsatsens begränsade utrymme är det lämpligt med ett flertal avgränsningar. Den enda form av medverkan som kommer behandlas är medhjälp. Gränsen mellan straffbar

3 _{Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare : ämne, material, metod och argumentation, 4 uppl.,}

Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2018, s. 49.

6

och straffri medverkan i form av anstiftan lämnas därmed utanför uppsatsen. Vidare kommer underlåtenhet att behandlas. Frågan om straffansvar för äkta underlåtenhetsbrott, det vill säga brott som förutsätter underlåtenhet för straff, berörs dock inte. Alla brottstyper kommer inte att kunna undersökas på grund av utrymmesskäl, men inga brottstyper förutom nyssnämnda är specifikt undantagna. Frågor om påföljder, straffvärdesbedömningar och bevisproblem berörs inte alls.

Det enda fokuset kommer ligga på är gränsen mellan just straffbarhet och straffrihet vid medhjälp. Frågor om medgärningsmannaskap, där frågan är om personen ska betraktas som medhjälpare eller som gärningsman, är därmed undantagna. Detsamma gäller situationer där en person döms för medhjälp då det inte går att bevisa ett gärningsmannaskap men endast ett främjande. Själva begreppet medgärningsmannaskap kommer dock beskrivas kort då

förståelse för gärningsmannaskap är centralt för att förstå medverkansreglerna. Inget politiskt eller historiskt perspektiv kommer gås igenom. Slutligen lämnas 23 kap. 5 och 6 §§ BrB helt utanför uppsatsen.

1.5 Tidigare forskning

Frågan om vart gränsen går för straffbar medhjälp har diskuterats i doktrinen, men inte i någon större omfattning. Ivar Strahl har i Allmän straffrätt i vad angår brotten givit upphov till ”livets regel”. Enligt regeln är det inte ett främjande att med gillande min stå som åskådare till en misshandel. De flesta framställningarna på området hänvisar till livets regel. Suzanne Wennberg har redogjort för sin åsikt i förhållande till regeln i bland annat Brottsbalken: En

kommentar. Del II (13–24 kap.). Brotten mot allmänheten och staten m.m. Även Petter Asp,

Magnus Ulväng och Nils Jareborg har berört gränsen i Kriminalrättens grunder. Olle Hoflund har redogjort för sin åsikt i Medverkan till brott. I Straffansvar för Jack Ågren, Madeleine Leijonhufvud och Wennberg fram sina åsikter. Även Claes Lernestedt har diskuterat regeln i sin text i Katedralen. Tre texter om straffrätt.

Gemensamt för samtliga ovan nämnda framställningar är att de diskuterar gränsen för straffbar medhjälp främst i förhållande till livets regel. Däremot finns flera olika åsikter beträffande hur livets regel ska tolkas bland forskarna. Förutom diskussioner kring livets regel berör alla rättsfallen NJA 1963 s. 574 för att förklara hur lite som krävs för att ett främjande ska föreligga och NJA 1984 s. 922 för att förklara i vilka situationer ett främjande inte anses vara otillåtet. Några omfattande diskussioner eller analyser för att fastställa en mer

konkretiserad gräns för straffbar medhjälp görs dock inte i någon av framställningarna.

1.6 Disposition

Efter det här inledande kapitlet kommer uppsatsen börja med att förklara begreppet medhjälp till brott närmare. Här förklaras vilka förutsättningarna är för att kunna döma en person för medhjälp. Avsikten är att få ett stabilt grepp om medhjälpsansvaret inför kommande framställningar om medhjälpsgränsen. I det tredje kapitlet utreds vilka riktlinjer som kan användas generellt för att ta reda på var gränsen för straffbar medhjälp ligger. Här undersöks lagstiftarens syfte med medhjälpsansvaret och åsikter inom doktrinen men även två centrala

7

rättsfall. Avsikten är att hitta en utgångspunkt för bedömningen av när straffansvar för medhjälp är aktuellt och inte. Det fjärde kapitlet behandlar sedan hur HD och hovrätterna bedömt frågor om medhjälp i praktiken. Här är avsikten att få en mer precis uppfattning om vart medhjälpsgränsen går i enskilda fall. Kapitel fem innehåller sedan en analys av vad som framkommit i det andra, tredje och fjärde kapitlet i uppsatsen. Här bedöms den information som framkommit i undersökningen och kopplas till hur gränsen mellan straffbar medhjälp och straffrihet ska bedömas och vart den ligger. Uppsatsen avslutas i kapitel sex där slutsatserna till frågeställningen sammanfattas och besvaras.

8

2 Medhjälp till brott

2.1 Centrala begrepp

För att fortsättningsvis kunna förstå uppsatsen krävs kännedom om olika begrepp. Eftersom en brottsbeskrivningsenlig gärning ligger bakom ett främjande är brottsbegreppet centralt. Brott begås av en eller flera gärningsmän så även gärningsmannabegreppet är centralt. Då uppsatsen behandlar medhjälp är medhjälpsbegreppet givetvis av stor vikt. Inledningsvis kommer begreppen därför förklaras närmare.

2.1.1

Brottsbegreppet

Enligt 1 kap. 1 § BrB är ett brott en gärning som beskrivs i BrB eller i specialstraffrätten där ett straff är föreskrivet. Straffbuden innehåller en beskrivning av brotten och beskrivningarna innehåller rekvisit. Om en person begår en gärning som uppfyller straffbudets samtliga rekvisit har personen begått en brottsbeskrivningsenlig gärning.5 Rättfärdigande

omständigheter, till exempel nödvärn eller nöd6, gör att gärningen inte är brottslig.7 Föreligger en brottsbeskrivningsenlig gärning men ingen sådan omständighet är gärningen otillåten.8 Delarna som berörts i det här stycket är av objektiv karaktär då de berör omständigheterna beträffande själva gärningen.

I 1 kap. 2 § BrB framgår det att en otillåten gärning endast är brottslig om den begås

uppsåtligen, om inte straffbudet innehåller ett oaktsamhetskrav. Slutligen kan en gärning vara otillåten utan att vara brottslig på grund av ursäktande omständigheter, exempelvis om

personen handlat i excess eller frivilligt tillbakaträtt9. Begås en otillåten gärning uppsåtligen av någon som inte är ursäktad på grund av någon ursäktande omständighet är gärningen

brottslig.10 _{Delarna som berörts i det här stycket är av subjektiv karaktär då de berör}

omständigheterna beträffande gärningsmannen. Det centrala att ta med sig är faktumet att en gärnings otillåtlighet inte är beroende av personens uppsåt/oaktsamhet eller eventuella ursäktande omständigheter.

2.1.2

Gärningsmannabegreppet

Huvudsakligen är den som företar den gärning som kan subsumeras under ett straffbud

gärningsman. När flera personer begår brott tillsammans förekommer det ibland att ingen av

personerna enskilt uppfyller samtliga rekvisit. Om deras gärningar tillsammans uppfyller rekvisiten kan personerna ändå straffas som gärningsmän genom så kallat

5 _{Asp, Peter, Ulväng, Magnus och Jareborg, Nils, Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala,}

2013 [cit. Asp, Ulväng och Jareborg], s. 60.

6 _{Se 24 kap. 1 respektive 4 §§ BrB.} 7 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 63.} 8 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 59.}

9 _{Se 24 kap. 6 § respektive 23 kap. 3 § BrB.} 10 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 65 f.}

9

medgärningsmannaskap. Straffbudet läses då som ”de som” istället för ”den som”.11 Slutligen föreligger det i vissa situationer ett utvidgat gärningsmannaskap. I 23 kap. 4 § andra stycket BrB föreskrivs att den som inte anses vara gärningsman kan dömas som medhjälpare eller anstiftare. Beskrivningen har tolkats så att även den som inte uppfyllt något rekvisit i ett straffbud, men haft en betydande roll för att brottet skulle ske, kan dömas som

medgärningsman när denne främjat brottet.12

2.1.3

Medhjälpsbegreppet

Alla som medverkat till en otillåten gärning harinte uppfyllt rekvisiten som framgår av straffbuden. I flera fall skulle en reglering som bara straffar den som faktiskt uppfyllt rekvisiten leda till att endast en eller ett fåtal skulle kunna dömas för en gärning som flera medverkat till. Därmed är det även lämpligt att straffbelägga den som har medverkat till att en otillåten gärning begåtts.

Som nämnts tidigare straffbeläggs medhjälp till otillåtna gärningar i 23 kap. 4 § BrB. Den som har främjat en gärning med råd eller dåd döms för medhjälp till brottet om främjandet skett på annat sätt än att denne förmått någon annan till brottets utförande. Straffskalan är densamma som för den främjade gärningen. Innan år 1949 krävdes det att gärningen var brottslig för att kunna döma någon annan person för medhjälp till brottet. Nu är det dock tillräckligt att gärningen som medhjälparen främjar är otillåten.13 Ansvar för medhjälp gäller främjande av samtliga brott i BrB och brott inom specialstraffrätten som har fängelse i sin straffskala. Vissa brott är dock straffbelagda som ett enskilt straffbud trots att gärningen i princip är ett främjande av annan gärning, till exempel tillåtande av olovlig körning.14 Varje medhjälpare döms utefter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger medhjälparen till last. Sammanfattningsvis kan sägas att om en person främjat någon annans otillåtna gärning kommer personen dömas för medhjälp till brottet om övriga rekvisit av subjektiv karaktär föreligger.

2.2 Medverkansobjektet

Medhjälp till en otillåten gärning består i att främja gärningen. Den otillåtna gärningen har begåtts av gärningsmannen och det är därmed den gärningen som är möjlig att främja. Av den anledningen kallas gärningsmannens otillåtna gärning för medverkansobjektet.15

Inledningsvis måste det därför fastställas vem eller vilka som är gärningsmän, vilka otillåtna gärningar som vidtagits samt vilkas gärningar som kan tänkas ha främjat gärningarna.

11 _{Wennberg, Suzanne, Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i}

medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002/03 [cit. Wennberg, Från Malexander till

Sambandscentralen], s. 593.

12 _{Wennberg, Suzanne, Tillsammans och i samförstånd – ett nytt begrepp för gärningsmannaskap, Trettiosjätte}

nordiska juristmötet, 2002 [cit. Wennberg, Tillsammans och i samförstånd], s. 617 f.

13 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 425 och SOU 1944:69 s. 87.}

14 _{Se 3 § tredje stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.} 15 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 429 f.}

10

Medverkansobjektet sätter gränserna för vad som går att främja. Alla otillåtna gärningar som gärningsmannen begått ryms inom medverkansobjektet.16 Vid grova brott ”konsumeras” ofta mindre grova brott som ryms inom det grova brottet. Om en gärningsman misshandlar någon till döds begås brotten mord enligt 3 kap. 1 § BrB17 och misshandel enligt 3 kap. 4 § BrB. Rekvisiten för båda brotten är uppfyllda med samma gärning. Gärningsmannen skulle dock endast dömas för det grövre brottet mord, misshandeln skulle konsumeras enligt

konkurrensläran.18 De konsumerade brotten ingår också i medverkansobjektet. Även mindre grova gärningar ryms inom medverkansobjektet, exempelvis ryms dråp och vållande till annans död inom medverkansobjektet när gärningsmannen begått ett mord. Medhjälparen kan ju ha uppsåt till ett mindre grovt brott medan gärningsmannen har uppsåt till det grövre brottet.19

I vissa fall kan ett medverkansobjekt utvidgas utöver gärningsmannens otillåtna gärningar och det beror då på omständigheter hos medhjälparen. Vissa straffbud innehåller som rekvisit att gärningen bara kan begås om gärningsmannen är av en specifik egenskap, till exempel gäldenär.20 Om gärningsmannen inte är av den specifika egenskapen kan medverkansobjektet ändå inrymma den otillåtna gärningen om en medhjälpare är av den egenskapen.21 Detsamma gäller när en otillåten gärning har ett överskjutande uppsåt som rekvisit, det vill säga en omständighet som kräver uppsåt redan vid bedömningen om gärningen är otillåten eller inte. Exempelvis krävs det att gärningsmannen haft ett tillägnelseuppsåt för att stöld enligt 8 kap. 1 § BrB ska vara begånget.22 Har en medhjälpare det överskjutande uppsåtet, men inte

gärningsmannen, inrymmer medverkansobjektet ändå brottet. På samma sätt som

medhjälparen kan ha uppsåt till ett mindre grovt brott och gärningsmannen till ett grovt kan omständigheterna vara omvända. Om omständigheter hos medhjälparen gör att främjandet kan betraktas som grovt fastän den otillåtna gärningen är mindre grov, till exempel om medhjälparen bär på ett automatvapen vid ett rån av normalgraden men inte gärningsmannen, inryms det grövre brottet, grovt rån, också i medverkansobjektet.23

Eftersom medverkansobjektet är knutet till otillåtna gärningar är det möjligt att döma någon för medhjälp till brott, trots att ingen gärningsman döms. Har gärningsmannen begått en otillåten gärning men inte haft uppsåt till gärningen kan en medhjälpare fortfarande dömas för medverkan till gärningen. Detsamma gäller om gärningsmannen är ursäktad på grund av till exempel excess. På grund av att straffansvaret för medhjälp är självständigt kan en

medhjälpare bli dömd utan att gärningsmannen ens hittats. Eftersom medverkansobjektet är en otillåten gärning måste det dock vara klarlagt att en brottsbeskrivningsenlig gärning begåtts och att inga rättfärdigande omständigheter förelåg.

16 _{Ågren, Leijonhufvud och Wennberg, s. 160.}

17 _{Förutsatt att gärningsmannens uppsåt omfattar rekvisiten för mord.} 18 _{Ågren, Leijonhufvud och Wennberg, s. 182.}

19 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 436.} 20 _{Se till exempel 11 kap. 1 § BrB.} 21 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 442.} 22 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 60.} 23 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 442 f.}

11

2.3 Främjandet

En gärningsmans gärning består i regel av att denne uppfyller rekvisiten i ett straffbud. Medhjälparens gärning framgår istället av 23 kap. 4 § BrB. Enligt bestämmelsen är rekvisitet att medhjälparen ska ha främjat en otillåten gärning med råd eller dåd. Främjandet kan förövas både genom fysisk och psykisk hjälp.24 I NJA 2006 s. 577 förelåg till exempel ett främjande när medhjälparen gav gärningsmannen intryck av att han skulle hålla vakt under ett inbrott, trots att han sedan inte höll vakt. Ett annat främjande förelåg i samma rättsfall när medhjälparen startade motorcykeln de skulle åka därifrån med när gärningsmannen var på väg ut ur huset.

Det krävs inte att medhjälparen har främjat gärningen på ett sätt som varit nödvändigt för att brottet skulle kunna förövas. Även om främjandet är onödigt är det alltså en otillåten gärning, till exempel om två medhjälpare tillsammans bär bort ett stöldgods när det är uppenbart att det hade räckt med att en av dem gjorde det.25 _{En liknande situation är om främjandet gjort att}

brottet har blivit svårare att genomföra eller helt motverkat det. Ett exempel är om en medhjälpare är så oskicklig att brottet skulle varit lättare att utföra utan att medhjälparen deltagit eller om medhjälparen av misstag lämnar över ett vapen som inte fungerar till en gärningsman som haft uppsåt att begå ett mord. Enligt Strahl omfattas även sådana handlingar av straffansvar,26 _{vilket även är den dominerande uppfattningen i doktrinen.}27 _Även

Lernestedt påtalar att Strahls uppfattning i saken är gällande rätt, även om han är något kritiskt inställd till synsättet.28 Hoflund menar att Strahls uppfattning inte är lockande utan att ett främjande enligt 23 kap. 4 § BrB bör tolkas enligt ordets vardagliga betydelse, det vill säga ett underlättande. Vidare tycker han att det inte finns anledning att straffbelägga en gärning som försvårat eller motverkat ett brotts utförande. Skulle det kriminaliserade området vara så omfattande anser han att en lagändring bör ske, och då bör ordet ”främja” bytas ut till något som språkligt omfattar sådana gärningar.29

En förutsättning för att en gärning ska ha medverkat till den otillåtna gärningen är dock att den på något sätt varit av betydelse. Om bidraget varit helt och hållet betydelselöst föreligger inget främjande. Håller någon vakt medan en gärningsman begår en otillåten gärning och vakthållningen är helt onödig sker inget fysiskt främjande. Vet inte gärningsmannen heller om att personen håller vakt sker inte heller något psykiskt främjande.30Rekvisiten är då inte uppfyllda och sålunda föreligger inget främjande av den otillåtna gärningen.

24 _{Johansson, Stefan m.fl., Brottsbalken: En kommentar. Del II (13–24 kap.). Brotten mot allmänheten och staten}

m.m., Studentutgåva 8, Wolters Kluwer Sverige AB, Stockholm, 2017 [cit. Johansson m.fl.], BrB 23:4 s. 5.

25 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 438 och SOU 1944:69 s. 90 f.}

26 _{Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1uppl., Norstedts, Stockholm, 1976 [cit. Strahl], s. 252 f. Se}

även Ågren, Leijonhufvud och Wennberg, s. 161 f.

27 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 438.}

28 _{Lernestedt, Claes, Katedralen. Tre texter om straffrätt. Upplösta kroppar, upplöste sinnen: medverkansläran}

och bortom, 1 uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2009 [cit. Lernestedt], s. 72.

29 _{Hoflund, Olle, Medverkan till brott, 1uppl., P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1972 [cit. Hoflund], s.}

63.

12

Främjandet behöver inte ha pågått från och med att den otillåtna gärningen påbörjades till dess att den avslutades. Medverkansgärningen kan utföras samtidigt som medverkansobjektet utförs eller dessförinnan. När medverkansobjektet har avslutats är det dock inte möjligt med ett främjande.31 En avslutad otillåten gärning är dock inte synonymt med en fullbordad otillåten gärning. I NJA 1972 s. 429 hade en kvinna hjälpt en man att driva in betalning för en narkotikaaffär som hade ägt rum tidigare. HD anförde att narkotikabrottet visserligen

fullbordades när narkotikan överlämnades, men att det inte avslutades förrän betalningen hade skett. Kvinnan dömdes därmed för medhjälp till narkotikabrott. Detsamma gäller för

perdurerande brott, det vill säga brott som pågår från och med att ett tillstånd påbörjas till dess att tillståndet upphör. Ett olaga frihetsberövande fullbordas till exempel när målsäganden frihetsberövas och avslutas när målsäganden inte längre är frihetsberövad.32

Medhjälp behöver inte ske genom handling, det kan även ske genom underlåtenhet. Då svensk rätt inte ställer upp ett allmänt krav på att förhindra brottgäller det dock bara vissa situationer. För att en person ska kunna främja en otillåten gärning genom underlåtenhet krävs det att personen har en garantställning.33 En garantställning föreligger i tre olika situationer. Den första är när en aktivitetsplikt följer genom lag eller författning, nära levnadsgemenskap eller myndighets bud. Ett exempel är en förälders handlingsplikt för att skydda sitt barn. Den andra situationen föreligger när en aktivitetsplikt följer genom avtal. Exempelvis måste en väktare ingripa om denne ser en stöld begås. Slutligen kan en garantställning föreligga på grund av eget agerande som skapat en farlig situation, till exempel om någon råkar starta en eld som riskerar att sprida sig.34 Det otillåtna främjandet är då underlåtenheten.35

2.4 Uppsåtet

När medhjälparen har främjat medverkansobjektet i objektiv mening utreds medhjälparens personliga omständigheter. Enligt 23 kap. 4 § tredje stycket BrB döms varje medhjälpare utefter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger denne till last. För att medhjälparen ska ha begått ett brottsligt främjande krävs således att denne handlat med uppsåt eller oaktsamhet om det är vad som krävs. Uppsåtet eller oaktsamheten ska täcka både medverkansobjektet och medhjälparens egen främjandegärning.36 _{Om det är flera som är iblandade i ett brott kan det}

vara så att alla inte vet om hur själva gärningen kommer gå till. Hur mycket av

medverkansobjektet som ska vara täckt av uppsåt eller oaktsamhet kan därmed verka oklart. I NJA 2007 s. 929 förklarade HD att omfattningen av vad som måste vara täckt av uppsåt eller oaktsamhet ska bedömas beroende på vilket brott det är fråga om. Som grundregel anförde HD att det vid uppsåtliga brott krävs att rekvisiten för den otillåtna gärningen i vart fall omfattar medhjälparens uppsåt.

Vad gäller gärningsmannens överskjutande uppsåt krävs det i regel endast att medhjälparen har uppsåt till att gärningsmannen har det överskjutande uppsåtet. Ett undantag föreligger

31 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 439.}

32 _{Ågren, Leijonhufvud och Wennberg, s. 52.} 33 _{Johansson m.fl., BrB 23:4 s. 8.}

34 _{Ågren, Leijonhufvud och Wennberg, s. 56 ff.} 35 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 453.}

13

dock om medhjälparen av någon anledning inte tror att det överskjutande uppsåtet kommer inträffa, till exempel om medhjälparen planerat eget agerande som kommer hindra att det inträffar. Följaktligen krävs det att medhjälparen har uppsåt till att gärningsmannen har det överskjutande uppsåtet och att medhjälparen har uppsåt till att det överskjutande uppsåtet kommer inträffa.37

14

3 Riktlinjer för straffgränsen

För att få ett grepp om vart gränsen mellan straffritt handlande och straffbar medhjälp ligger krävs kunskap om ytterkanterna av skalan. En djupare undersökning kräver att någon slags ram sätts upp. Syftet här är främst att dels kunna förstå vad som aldrig är ett otillåtet

främjande, dels hur lite som krävs för att ett otillåtet främjande ska föreligga. Två rättsfall är centrala vad gäller gränsen för främjande och kommer ligga i kapitlets fokus. Rättsfallen kommer gås igenom var för sig och doktrinens åsikter angående rättsfallen kommer läggas fram. Innan dess kommer dock något nämnas om vad som uttalats i förarbetena.

För enkelhetens skull och för att det ska bli lättare att förstå kommer en viss terminologi användas när rättsfallen beskrivs. Istället för namnen eller initialerna på de tilltalade kommer bokstäver användas. Den som betraktats som gärningsman i målet kommer att kallas för G. För den som är eventuell medhjälpare kommer M att användas som namn. Eventuellt brottsoffer kommer benämnas som O. I rättsfall där det förekommer flera gärningsmän och/eller eventuella medhjälpare används en siffra efter bokstaven, till exempel G1 och G2.

3.1 Förarbetsuttalanden

Vad som är ett främjande enligt 23 kap. 4 § BrB är som sagt inte helt klart38, det framgår inte riktigt av rekvisitens ordalydelse. Råd och dåd är öppna uttryck. Enligt förarbetena till

medverkansbestämmelsen räcker det med att främjandet har haft inflytande ”i brottsfrämjande riktning, vore det så än blott genom att styrka de andra i deras brottsliga beslut”.39 Av

uttalandet följer att det inte krävs mycket för att ett otillåtet främjande ska föreligga.

Uttalandet ger också en bra definition av hur lite som anses vara ett ”råd”. Den som stärkt en gärningsmans uppsåt har främjat gärningsmannens otillåtna gärning.

3.2 NJA 1984 s. 922 (Raggarfallet)

3.2.1

Bakgrund

G1, G2, M1 och M2 var ute och körde bil när de under två olika tillfällen stannade bilen varefter flera personer blev misshandlade av G1 och G2. Det var aldrig tal om att någon misshandel skulle ske innan gärningarna begicks. Vid det första tillfället gick M1 ut ur bilen samtidigt som resterande tilltalade, men han deltog inte i misshandeln. Han satte sig kort senare återigen i bilen och uppmanade föraren att köra efter vännerna. M2 var bilens förare och stannade bilen, på uppmaning av G1, innan den första misshandeln påbörjades. Vid det andra tillfället uppmanade G1 återigen M2 att stanna bilen vilket han gjorde. M1 gick aldrig ut ur bilen vid det andra tillfället. Frågorna i målet var om M1:s respektive M2:s gärningar främjat misshandelsgärningarna.

Vad gäller det första misshandelstillfället fann HD att M1 inte främjade misshandeln bara genom att han gick ut ur bilen med resterande tilltalade och genom att han uppmanade M2 att

38 _{SOU 1996:185 s. 221.} 39 _{SOU 1944:69 s. 90.}

15

köra efter vännerna. Föraren M2 främjade visserligen misshandeln när han stannade bilen enligt HD, men då det inte tidigare diskuterats om att någon misshandel skulle ske hade han inget uppsåt till misshandeln. Beträffande det andra tillfället fann HD att M1 inte främjade misshandeln eftersom han inte ens gick ut ur bilen. HD fann dock att M2 främjade gärningen när han stannade bilen och att han då visste att misshandel skett tidigare. Då han även såg de som misshandlades senare när G1 bad honom att stanna fann HD att M2 hade uppsåt till misshandeln vid det andra tillfället. M2 dömdes därmed för medhjälp till misshandel.

3.2.2

Livets regel

Rättsfallet kan användas för att beskriva vad som aldrig anses vara ett otillåtet främjande. HD fastslog här att en gärning som varken fysiskt eller psykiskt haft någon påverkan på en

otillåten gärning inte är otillåten medhjälp till gärningen. Strahl, till vilken HD hänvisade i rättsfallet, kallar en situation liknande den som M1 befann sig i för ”livets regel”. Enligt Strahl innebär regeln att den som endast är på plats och med en gillande min står som åskådare till en misshandel inte gör sig skyldig till medhjälp till misshandeln.40 Den härskande åsikten i svensk rätt är att livets regel är gällande rätt.41 Exakt hur långt regeln sträcker sig är emellertid oklart. Olika åsikter finns beroende på vem det är som står som åskådare till misshandeln.

Lernestedt anför att livets regel ska gälla den som gillande åskådar en misshandel om denne inte har någon koppling till gärningsmannen.42 Mer än så utvecklar han inte, men

formuleringen antyder att resultatet kan bli annorlunda när åskådaren har koppling till gärningsmannen och att åskådaren då skulle kunna anses ha otillåtet främjat gärningen. Samtidigt hänvisar han dock till Strahl, som i sin tur inte ställer upp ett krav på att det inte ska finnas någon koppling mellan åskådare och gärningsman. Även Asp, Ulväng och Jareborg uttrycker sig på ett liknande sätt. De beskriver att åskådaren normalt inte ska anses ha främjat gärningen i enlighet med regeln, men att bedömningen är svårare när den som är närvarande är en vän till gärningsmannen eller gärningsmännen.43 Formuleringen öppnar upp för att eventuellt medhjälpsansvar kan bli aktuellt när gärningsman och åskådare är kamrater. Wennberg är däremot av en helt annan uppfattning och tolkar livets regel till extensiv förmån för åskådaren. Enligt Wennberg gäller livets regel oavsett om gärningsmannen och åskådaren är vänner. Till och med om åskådare och gärningsman är med i samma gäng eller grupp är straffansvar uteslutet om allt som ligger åskådaren till last är just själva åskådandet och eventuell sympatisering med brottet.44 Hoflund ställer sig något mellan de olika

ståndpunkterna. Hoflund anför att en person som endast är fysiskt närvarande på brottsplatsen inte kan ha främjat en gärning. Om personen däremot tar sig till platsen med vetskap om att personens närvaro har betydelse för att gärningen ska ske, och närvaron faktiskt har betydelse, så kan det vara fråga om ett främjande av gärningen genom dåd. Vidare anför han att någons

40 _{Strahl, s. 281.}

41 _{De flesta författare lägger själva regeln till grund för straffrihet men tolkar den på något olika sätt, jfr det som}

framgår fortsättningsvis i det här avsnittet.

42 _{Lernestedt, s. 73.}

43 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 438 f.}

16

närvaro på platsen styrker en gärningsman i dess uppsåt eller att det påverkar målsägande negativt.45 Wennberg anför också att en gärningsman visserligen kan styrkas i sitt uppsåt då denne kan bli mer motiverad om åskådare finns på platsen. Enligt henne kan dock, som konstaterats ovan, endast närvaro på platsen aldrig medföra ansvar för medhjälp till brottet. Det gäller även om personen inte bara var på brottsplatsen av en slump, utan också om personen fattat ett beslut att ta sig dit med gärningsmannen för att vara där när

gärningsmannen begår brottet. Hon menar att det, för medhjälpsansvar, krävs att i vart fall någon form av psykisk medhjälp ligger åskådaren till last, till exempel i form av en överenskommelse med gärningsmannen om att ett brott ska begås.46

3.2.3

Förarens agerande

När föraren stannade bilen båda gångerna ansåg HD att det var ett främjande av

misshandelsgärningarna, men att han hade uppsåt till gärningen andra men inte första gången. Rättsfallet visar att något så vanligt som att stanna bilen på uppmaning av en passagerare kan konstituera medhjälpsansvar när uppsåt till medverkansobjektet föreligger. Det vanliga torde vara att stanna en bil på uppmaning av en passagerare och inte att köra vidare. Rättsfallet visar också hur uppsåtet bedöms med hänsyn till ens egna främjandegärning när straffansvaret bedöms.

Då HD enbart argumenterade utifrån åtgärden att stanna bilen var det fråga om fysisk medhjälp. Lernestedt argumenterar dock att HD:s dom är problematisk om bedömningen grundades på att främjandet skedde fysiskt. Problematiken grundar han främst vid det som konstaterats ovan, att släppa av en passagerare som ber om att bli avsläppt är så normalt det kan bli, och bör inte enligt Lernestedt föranleda straffansvar. Faktumet att föraren objektivt sett skulle gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande om han inte stannat bör också

kommenterats av HD enligt honom. Slutligen spekulerar Lernestedt i att HD möjligen ansåg att faktumet att föraren insåg vad som skulle ske och därutöver manifesterat ett psykiskt stöttande genom att stanna bilen utgjorde ett psykiskt främjande. Han menar att HD inte ansåg sig kunna skriva så i en dom och valde då att gå vägen via fysiskt främjande.47 Ytterligare stöd för spekulationen föreligger dock inte.

3.3 NJA 1963 s. 574 (Rockfallet)

3.3.1

Bakgrund

G1, G2 och M gick på en väg där de mötte O. G1 och G2 började misshandla O och rånade därefter honom på sin plånbok. Omedelbart innan rånet hade G1 lämnat över sin rock till M som tog emot rocken. Det enda M gjort var därmed att närvara på brottsplatsen i sällskap av G1 och G2 samt ta emot G1:s rock innan rånet. Innan gärningen hade det aldrig varit på tal mellan de tilltalade om att de skulle misshandla eller råna någon. Frågan i målet var om M främjat rånet.

45 _{Hoflund, s. 51.}

46 _{Wennberg, Tillsammans och i samförstånd, s. 618 f.} 47 _{Lernestedt, s. 74 f.}

17

HD fann att M inte haft uppsåt till att något rån skulle ske, men däremot att han hade uppsåt till att en misshandel skulle ske. M dömdes därmed för medhjälp till misshandel. Ett

justitieråd var skiljaktig. Justitierådet ansåg att det varken var styrkt att M hade uppsåt till misshandeln eller att M:s närvaro på platsen utgjorde ett otillåtet främjande.

3.3.2

Reflektion

Rättsfallet används ofta som exempel på hur lite som krävs för att ett otillåtet främjande ska föreligga. Endast faktumet att medhjälparen höll i gärningsmannens rock innebar medhjälp till misshandeln och straffansvar förelåg därmed. Det framgår inte tydligt från HD:s dom om främjandet bestod i själva rockhållningen eller om rockhållningen manifesterat ett psykiskt stöd. Själva rockhållningen skulle då vara främjande genom dåd och en psykisk manifestation skulle vara främjande genom råd. HD gav inte någon motivering till domen utan fastställde endast underinstansernas bedömning av skuldfrågan. Rådhusrätten, dåtidens motsvarighet till tingsrätten, ansåg att M måste förstått att G1 skulle misshandla O när han tog hand om hans rock. Ändå stod han kvar och lämnade platsen tillsammans med gärningsmännen. Det var närvaron som låg M till last. En gärning som inte har haft betydelse alls för gärningen, varken fysiskt eller psykiskt, är ju inte straffbar. Emottagandet av rocken kan knappast haft betydelse fysiskt för gärningen, inte ens i form av otillåtet onödigt främjande. Bedömningen måste rimligen gjorts utifrån att emottagandet av rocken påverkat gärningen på ett psykiskt plan.

3.3.3

Doktrinen om fallet

Ågren, Leijonhufvud och Wennberg jämför fallet med det ovan diskuterade ”livets regel”. De jämför M:s gärning med den som enligt livets regel gillande åskådar en misshandel, vilket är straffritt. Den enda skillnaden var att M tagit emot en rock av gärningsmannen innan

misshandeln. Vidare frågar de sig om M:s närvaro hade betydelse för straffansvaret på det sättet att närvaron styrkte G1 i sitt uppsåt. Resonemanget avslutas med att det förmodligen haft betydelse att M och G1 var vänner. Enligt dem skulle förmodligen en eventuell tredje man, okänd för G1, inte åtalats om det istället var den tredje mannen som tagit emot rocken. Bedömningen skulle vara densamma även om han haft uppsåt till misshandeln.48

Även Asp, Ulväng och Jareborg tror att A ansågs främja misshandeln genom att närvara på platsen. Emottagandet av rocken torde varit betydelselöst. I sammanhanget argumenterar de även för att tröskeln för medhjälpsansvar bevisligen är lågt ställt, så lågt att de ifrågasätter lämpligheten i det. Slutligen anser de att utfallet om medhjälpsansvar i det enskilda fallet, förutom vid grova brott, verkar avgöras av tillfälligheter.49 Lernestedt tror också att det avgörande för bedömningen var det psykiska stödet från M i kombination med att han och gärningsmännen kände varandra. Faktumet att M tog emot rocken och stannade kvar

manifesterade ett psykiskt stöd till gärningsmännen. Själva rockhållandet som fysisk gärning i sig kan enligt Lernestedt eventuellt varit utan betydelse för bedömningen.50

48 _{Ågren, Leijonhufvud och Wennberg, s. 162 f.} 49 _{Asp, Ulväng och Jareborg, s. 438.}

18

4 Gränsen i praktiken

I det här kapitlet kommer rättsfall gås igenom för att se vart domstolarna bedömt gränsen för straffbar medhjälp i enskilda fall. Genomgångarna börjar med en bakgrund av fallen och HD:s bedömning. Sedan ges en reflektion av rättsfallen. Den terminologi som använts i kapitel 3 kommer användas även i det här kapitlet. Rättsfallen kommer också benämnas med ett namn. Det är inga vedertagna namn utan till för att underlätta läsaren att komma ihåg rättsfallen när de diskuteras närmare i analysdelen.

4.1 RH 2005:56 (Filmad skadegörelse)

4.1.1

Bakgrund

G och M kom överens om att de skulle ta med en kamera för att filma ”något roligt”. Det roliga bestod i att krossa fönster på en skola och en vårdcentral. G tog sönder alla

fönsterrutorna och M:s gärning bestod endast av att filma delar av gärningarna. Det var inte utrett att de i förväg kommit överens om att krossa fönsterrutorna eller att de diskuterat om det på platsen innan skadegörelsen. Frågan i målet var om M medverkat till skadegörelserna genom att filma gärningen.

HovR anförde att det var av betydelse för bedömningen om M haft del i planeringen av brottet. Varken G eller M hade planerat skadegörelserna innan gärningarna. Filmandet måste dock enligt HovR ha styrkt G i hans uppsåt att föröva brotten. HovR fann därmed att M gjort sig skyldig till medhjälp till skadegörelse.

4.1.2

Reflektion

Det här rättsfallet visar, precis som förarbetsuttalandena, att inte speciellt mycket krävs för att ett otillåtet främjande ska föreligga. Det klargör även att filmning av en otillåten gärning utgör ett främjande av gärningen då ett sådant förfarande stärker gärningsmannen i sitt uppsåt. Ytterligare två rättsfall styrker att en person som filmar en otillåten gärning i regel gör sig skyldig till medhjälp till brottet. I det första fallet51 filmade en person en misshandel. HovR lade vikt vid att filmaren var medveten om vad som skulle ske, att det var en del av brottets plan samt att filmandet stärkte gärningsmannen i sitt uppsåt. Filmaren dömdes för medhjälp till misshandel. Nästa rättsfall52 handlade om en person som filmat en tortyrliknande

misshandel. Även här var filmaren medveten om att målsäganden i vart fall skulle skrämmas och filmandet hade skett länge och aktivt med byte av vinklar och zoomningar under

händelseförloppet. Filmaren måste, enligt HovR, ha förstått att filmningen var en central del i gärningen. Därmed dömdes filmaren för medhjälp till gärningsmännens otillåtna gärningar, vilka var olaga frihetsberövande, olaga hot och misshandel. Rättsfallen styrker att gällande rätt är, som huvudregel, att den som filmar en otillåten gärning gör sig skyldig till ett otillåtet

51 _{Svea hovrätts dom 2010-09-06 i mål nr B 6392-10.} 52 _{Svea hovrätts dom 2010-03-31 i mål nr B 1115-10.}

19

främjande av gärningen. Det förutsätter dock att gärningsmannen vet om att personen filmar gärningen då det annars inte påverkar gärningsmannens uppsåt.

4.2 NJA 2003 s. 645 (Passagerare i tillgripen bil)

4.2.1

Bakgrund

G1 och G2 tillgrep en bil och åkte sedan till en fest. När de senare lämnade festen åkte även M med i bilen. G1 startade bilen genom att använda en kniv. Bilen fick bensinstopp på vägen och samtliga lämnade då bilen. Frågan i målet var om M olovligen brukat bileneller i vart fall främjat G1 och G2:s olovliga brukande.

HD anförde att M måste ha insett att bilen var tagen olovligt i vart fall när bilturen började. Vidare anförde HD att det krävs att en passagerare har en medverkan vad gäller vägen för färden, hur färden ska gå till eller vid påbörjandet av färden för att passageraren ska kunna dömas som gärningsman. Ingen sådan medverkan låg M till last. För att han ska ha främjat det olovliga brukandet måste han ha främjat gärningen genom sitt handlande. Handlandet som låg M till last var endast att han följt med som passagerare i bilen. Enligt HD var medföljandet inget främjande och därmed ogillades åtalet mot M.

4.2.2

Reflektion

Två ledamöter var skiljaktiga och ville döma M för olovligt brukande i

medgärningsmannaskap, vilket tingsrätten och HovR också gjorde. Ledamöterna lade vikt vid att M måste insett att bilen var tagen olovligt senast när föraren G1 använde en kniv för att starta bilen. Majoriteten lade som sagtockså vikt vid M:s insikt, men anförde att det inte räckte som otillåtet främjande. Jämförs de tilltalades handlingar med varandra är majoritetens resonemang övertygande. G2, som också suttit som passagerare, hade en betydande roll i gärningen. Han tillgrep bilen tillsammans med G1 i gemensamt intresse för att färdas dit de skulle. M blev däremot varse om att bilen var tagen olovligen först efter att han suttit sig i bilen och var därefter passiv. För att kunna dömas i medgärningsmannaskap krävs att någon i vart fall främjat gärningen.53 Det torde inte föranleda straffansvar för medhjälp att förhålla sig helt passiv och det var inte fråga om någon garantställning i fallet. Vad majoriteten kommit fram till bör därmed vara gällande rätt. Den som endast är passagerare i en olovligt tagen bil främjar inte gärningen.

4.3 NJA 2006 s. 577 (Inbrottet)

4.3.1

Bakgrund

När G och M åkte hem från en fisketur stannade G vid ett hus som var okänt för M. G bröt sig sedan in i huset medan M stod utanför. När G gick in i huset hade han brutit upp ett fönster. Då G tänkte kasta iväg det sa M till honom att ge fönstret till M, vilket G gjorde. M tog emot fönstret och ställde det på marken så att det inte förstördes. Efter en stund gick husets larm igång och G bad då M att hålla vakt. M uttryckte sig då på ett sätt som gav G uppfattningen

20

att M skulle hålla vakt mot bilvägen, men M satte sig med sin rygg mot bilvägen för att visa att han inte var med på att begå brottet. En bil stannade framför huset. Bilföraren signalerade och åkte sedan därifrån. Efter det sprang M till huset och skrek att G skulle komma ut för att M ville åka hem. M rusade då till deras motorcykel och startade motorn, varvid G kom ut, lastade på stöldgodset och körde därifrån. Frågan i målet var om M främjat G:s grova stöld. HD bedömde händelseförloppet stegvis. Inledningsvis fann HD att M inte främjade gärningen då M gick fram till huset så att han kunde se vad G gjorde, oavsett vad M:s inställning till händelsen var. Inte heller när M tog emot fönstret främjades gärningen eftersom syftet med mottagandet var att fönstret inte skulle skadas. Däremot fann HD att gärningen främjades när M gick med på att hålla vakt efter att G bett honom göra det. M:s inställning till

vakthållningen och om han höll vakt eller inte var irrelevant, främjandet låg främst vid att G fick intrycket av att M skulle hålla vakt. Slutligen förelåg även ett främjande när M ropade åt G att gå ut ur huset efter att bilföraren passerade och när M startade motorcykeln. HD dömde därmed M för medhjälp till grov stöld.

4.3.2

Reflektion

Rättsfallet är pedagogiskt då det är fråga om flera gärningar inom samma händelseförlopp som bedöms som eventuella medhjälpsgärningar. Faktumet att M inte ansågs främja brottet genom att gå fram till huset visar att hans blotta närvaro på platsen inte varit tillräckligt för att ett främjande förelegat. Emottagandet av fönstret var inte heller ett främjande då det skedde i ägarens intresse och inte syftat till att främja brottet. Det är rimligt då emottagandet av fönstret inte var nödvändigt alls för brottets utförande och att lägga ner ett fönster försiktigt under ett högljutt inbrott kan rimligen inte ens styrkt G i sitt uppsåt. När M explicit

accepterade att hålla vakt var det dock ett främjande, trots att han inte tänkte fullfölja löftet. Handlingssättet hade förändrats från att endast passivt närvara till att M uttryckligen sagt till G att M ska hålla vakt, vilket styrkt G i sitt uppsåt. Detsamma gäller de sista gärningarna, när M startar motorcykeln och ropar till G att han ska komma ut efter att bilföraren signalerat. HD framhöll förvisso att M haft ett eget intresse av att åka därifrån. Tidpunkten var nog dock till M:s nackdel. Gärningarna sker ju efter att händelsen gått över från straffri närvaro till otillåten medverkan. I det egna intresset låg därför också en vilja att inte åka fast. Det var inte endast en vilja att inte blanda sig i något olagligt, vilket kunde varit fallet tidigare i

händelseförloppet. HD beaktade även att M inte deltog i brottets planering när omfattningen av hans medverkan bedömdes.

4.4 NJA 2002 s. 489 (Sambandscentralen)

4.4.1

Bakgrund

En ”sambandscentral” skapades under EU-toppmötet i Göteborg år 2001. Under mötet avlyssnade sambandscentralen polisradion. Demonstrationer ägde rum och det begicks även flera fall av våldsamma upplopp under mötesdagarna. Sambandscentralen skickade SMS med information om vad som framkom ur polisradion och från ”interna spanare” till personer som begick våldsamma upplopp. Förutom information skickades även meddelanden innebärande att vissa deltagare i upploppet skulle hjälpa andra deltagare att försvara sig och bryta sig loss

21

från polisgripanden. Centralen var verksam dygnet runt under mötesdagarna och bedrevs enligt ett arbetsschema. Frågan gällde hur sambandscentralen skulle bedömas straffrättsligt med hänsyn till de våldsamma upploppen.

HD anförde att sambandscentralen endast samlat in uppgifter beträffande hur polisen rört sig och inte om eventuella motdemonstranter. Därmed fann HD att uppgifterna hade samlats in för att användas vid eventuell konflikt mellan polisen och demonstranterna som

sambandscentralen hade kontakt med. Sedan hade HD en utläggning med slutsatsen att

kommunikationen främjat de våldsamma upploppen. HD anförde att det inte gick att fastställa vad alla tilltalade gjort, men att det var utrett att de både vetat om sambandscentralens

funktion och att de våldsamma upploppen skulle främjas av sambandscentralen. Samtliga sju tilltalade dömdes för medhjälp till våldsamt upplopp.

4.4.2

Reflektion

Rättsfallet berörs oftast när medgärningsmannaskap, eller mer specifikt medfrämjandeskap, diskuteras. Anledningen till att det tas upp är dock att det ändå säger något om gränsen för medhjälp. HD förklarade nämligen att de tilltalades enskilda gärningar inte kunde fastställas utan bedömningen gjordes på gruppnivå. Det som låg de tilltalade till last var att de befunnit sig i lägenhet och arbetat utifrån ett arbetsschema. HD lade vikt vid att samtliga tilltalade visste om vad som skulle ske, att de hade som avsikt att de våldsamma upploppen skulle främjas och att arbetet i sambandscentralen utförts gemensamt och i samförstånd mellan de tilltalade.

Faktumet att HD bedömde sambandscentralen på gruppnivå och inte på individnivå ger enligt Wennberg upphov till två tolkningar. Den första tolkningen är att de tilltalade handlade i samförstånd och i så fall behövdes ingen utredning om vem som gjorde vad. Enligt den andra tolkningen menade HD att omständigheten att samtliga tilltalade avlyssnat polisradion räckte som straffbar medhjälp, trots att alla inte erkände att de vidarebefordrat information från avlyssningen.54 Då skulle alltså endast avlyssning räcka som ett otillåtet främjande. På vilket sätt gärningen i så fall främjades blir oklart i och med att domskälen inte ens fastställer om resonemanget ska tolkas på det sättet.

4.5 NJA 2003 s. 473 (Inneboendes narkotikaförvaring)

4.5.1

Bakgrund

M ägde en bostadsrätt och hyrde ut ett rum till G. I det uthyrda rummet hittades ett hundratal ecstasytabletter vid en husrannsakan. M var medveten om att narkotika förvarades på rummet men motsatte sig inte förvaringen. Frågan i målet gällde huruvida M var skyldig som

gärningsman eller om han i vart fall främjat narkotikabrottet.

Inledningsvis anförde HD att M inte kunde anses vara innehavare av narkotikan, då G var den som förfogade över den och M inte ens visste exakt vart den var gömd. Vidare förklarade HD att då det handlade om underlåtenhet från M:s sida så krävdes det att han befunnit sig i en

22

garantställning för att medhjälpsansvar skulle kunna bli aktuellt. Då G förvarade tabletterna i det rum han hyrde kunde M inte anses varit i en garantställning. HD ogillade åtalet mot M.

4.5.2

Reflektion

Rättsfallet visar först och främst att det även för medverkansansvar för underlåtenhet

förutsätts att personen är i garantställning.55 Situationen hade kunnat vara annorlunda om M uttryckligen godtagit att narkotikan skulle förvaras i lägenheten. I den situationen är det möjligt att G hade blivit styrkt i sitt uppsåt och med ett uttryckligt godkännande skulle han ju faktiskt ha gjort något. Det som är helt klart är att även här kunde inte passivitet leda till straffansvar.

4.6 RH 2013:4 (Miljörättsaktionen)

4.6.1

Bakgrund

En miljörättsorganisation tog sig till ett kärnkraftverk där de utförde en fredlig aktion. Alla aktivister hade särskilda uppgifter i aktionen. Flera aktivister gick in i ett avspärrat område och begick därmed brottet olaga intrång, vilket de även dömdes för. De flesta aktivisterna gick dock inte in i det avspärrade området och hjälpte inte heller till med själva intrånget. Frågan i målet var om även de aktivister som höll sig utanför det avspärrade området främjat brottet.

De tilltalade hade som sagt olika uppgifter i aktionen. M1 och M2 stod på stegbilen som användes för att komma in på det avspärrade området. Allt de gjorde var dock att demonstrera mot kärnkraftoch visa upp en banderoll medan de hade utklädnader i form en sol och en vattendroppe. M3 och M4 var utanför skyddsområdet på en gummibåt som skulle användas om någon aktivist ramlade in i vattnet. Där höll de endast upp en banderoll. M5 var utbildad sjuksköterska och var på aktionen för att hjälpa den som eventuellt skulle skada sig. M6 filmade aktionen i vissa delar. M7 och M8 vidarebefordrade filmer, fotografier och information om demonstrationen till olika medier. M9 och M10 körde fyra respektive tre aktivister till området.

HovR anförde inledningsvis att en intresseavvägning kan ske vid en bedömning beträffande olaga intrång och medhjälp till sådant brott. Vidare förklarade HovR att yttrande-, mötes-, informations- samt demonstrationsfriheten enligt regeringsformen (1974:152) måste beaktas med hänsyn till gärningarna. Yttrande- och demonstrationsfriheten slås även fast i

Europakonventionen. Beträffande skuldfrågan anförde HovR att ingen av de tilltalade

aktivisterna var med och planerade den olagliga delen av aktionen. HovR fann vidare att M1, M2, M3 och M4:s handlingar förmodligen styrkt någon aktivist i sitt uppsåt, men att deras handlingar inte utgjort ett otillåtet främjande. M5:s närvaro hade förmodligen också styrkt någon aktivists uppsåt, men HovR fann att hennes handlande inte var klandervärt och därmed inte heller straffbart. M6, M7 och M8:s handlande ansågsrimligen ha styrkt aktivister i sitt uppsåt. Med beaktande av informations- och yttrandefriheten fann dock HovR ändå att

främjandet inte var otillåtet. Slutligen fann HovR att M9 och M10 inte främjat gärningarna, då

23

det inte kunde fastställas vilka M9 skjutsat och de aktivisterna M10 hade skjutsat friades från ansvar.

4.6.2

Reflektion

Även det här rättsfallet är pedagogiskt genom att det behandlar flera eventuella främjanden under samma händelseförlopp. Det är även speciellt på det sättet att HovR fann att nästan alla tilltalade hade styrkt de dömda aktivisterna i deras uppsåt, men dömde ändå ingen av dem för medhjälp till brottet. Vad gäller M1 och M2 så befann de ju sig på den stegbil som hjälpte gärningsmännen att komma in på området. Eftersom de enbart demonstrerade lagligt och inte uppmuntrade gärningsmännen till intrånget är det rimligt att de inte straffades. Detsamma gäller M3 och M4 som endast stod med en banderoll utanför skyddsområdet. M5 närvarade endast på platsen och faktumet att hon var sjuksköterska föranleder inte straffansvar. Det var självklart att M9 och M10 gick fria från ansvar då en otillåten gärning från eventuell

gärningsman inte ens kunde styrkas.

När det gäller M6, M7 och M8 är bedömningen intressant. M6 filmade aktionen och M7 och M8 förmedlade filmen, foton samt information vidare till media. Filmning av en otillåten gärning utgör som huvudregel ett otillåtet främjande vilket har konstaterats tidigare.56 Den som vidarebefordrar filmen borde styrka gärningsmannen i sitt uppsåt utifrån samma

resonemang. Trots det, och trots att HovR fann att gärningarna styrkt gärningsmännen i sina uppsåt, friade HovR alla tre. Anledningen var att deras handlande har vägts emot

informations- och yttrandefriheten enligt Europakonventionen och regeringsformen.

Rättsfallet visar på att samma typ av handlande kan bedömas olika under vissa förhållanden, där det i ena fallet blir fråga om straffbar medhjälp och i det andra fallet straffritt handlande.

4.7 NJA 2008 s. 697 (Bristfällig bokföring)

4.7.1

Bakgrund

G:s bokföring sköttes av redovisningskonsulten M. Bokföringen skötte M med hjälp av vad G muntligen sagt till honom trots att det inte fanns tillräckligt underlag som styrkte uppgifterna. Däremot var M inte nöjd med underlaget som G lämnade och påminde honom ett flertal gånger om att han behövde vara noggrann med att lämna in underlag. G dömdes för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Frågan i målet var om M främjat gärningarna genom att ändå bokföra uppgifterna utan att försäkra sig om att den blev rätt utförd.

HD anförde att M:s arbete bara gällt ansvar för att G:s affärshändelser skulle bokföras så systematiskt som en huvudbokföring förutsätter. Vidare anförde HD att det skulle beaktas att M ett flertal gånger bett G att komma in med mer och bättre underlag och att arbetet inte skett under alltför lång period. Det var därmed inte fråga om en passiv eller okritisk acceptans av de bristfälliga uppgifterna. Slutligen fann HD att M inte kan ha ansetts främja gärningarna