Allas lika chans – verklighet eller utopi?

(24) Resonemanget kring barn och ungdomar med NP-funktionshinder och de förutsättningar de får att klara skolan leder fram till en viktig knäckfråga som jag måste ställa; Anser du att alla elever idag får samma chans i skolan? Även på den här frågan är svaret från de

intervjuade enhälligt. Ingen av dem anser att samtliga elever får samma chans i dagens skola. Anna konstaterar;

Jag tror att många barn kommer till korta tidigt. Det blir värre ju äldre de blir, så fort de har fått en känsla själva av att du duger inte tappar de snabbt hopp och styrka. Får de ingen stöttning orkar en del inte ens kämpa trots att de annars kunnat göra det. /…/ Jag vet ju att barn slås ut redan i förskoleklass idag, och det är på tok alltså! Redan där finns det barn som inte kan ta del av den undervisning som bjuds, för att man inte klarar av att delta. (Anna 2006)

Både Bengt och Christer ser också problemet, och samtliga slår fast att man i sin yrkesroll aldrig får ge upp hoppet om att nå dit och arbeta maximalt för att hjälpa så många barn som

möjligt. Och de intervjuade ger exempel på saker man som lärare kan göra och tänka på här, vilket jag återkommer till under punkt 3.5.

(25) Huruvida förutsättningarna förbättrats för eleverna idag jämfört med för tjugo år sedan, och om detta skiljer sig mellan de tidiga och de senare skolåren är en svårare fråga för intervjupersonerna att besvara. Christer tycker inte att vi ger eleverna bättre förutsättningar idag, och det motiverar han med det tidigare nämnda resonemanget att vuxenvärlden tycks ha backat. Han har – inte minst i sitt jobb med kriminella – sett hur en utslagning ofta tycks ske under högstadietiden. Det är en svår tid i många ungas liv, med omvälvningar av olika slag i samband med en ofta försämrad vuxenkontakt (inte minst i skolmiljö med fler olika lärare inblandade och en ökad anonymitet).

En viktig del av skolans arbete är, som vi tidigare varit inne på, enligt Christers vision att sätta upp normer och regler som ska gälla för alla hela tiden, och konsekvenser för dem som bryter emot detta. Christer poängterar att konstruktionen av reglerna måste göras i samförstånd mellan samtliga vuxna i skolan så att alla kan skriva under på både regler och konsekvenser. Detta gör att alla kan dra lasset när det gäller själva genomförandet, och tystar effektivt diskussioner som ”Ja men för den läraren får jag ju göra det…”. Normlösheten, och bristen på konsekvenser när man bryter mot de normer som finns, är förödande för många ungdomar idag, hävdar Christer. Men det gäller att välja sina strider – som lärare är det lätt att uppröras över saker som Christer, med sin gedigna erfarenhet av möten med människor i kris, uppfattar som småsaker. När ungdomarna står utan klara och tydliga riktlinjer blir de förvirrade. Saker och ting gäller inte, hävdar Christer, och det de vuxna säger fungerar inte riktigt i

verkligheten. Han ger ett exempel där en elev stod och rökte alldeles utanför entrén där det råder rökförbud. En manlig skolpersonal kom förbi, och talade om för den kvinnliga eleven att hon inte fick röka där utan fick flytta på sig till anvisad plats. Eleven stod lugnt kvar och blåste rök i ansiktet på honom, som därmed gav upp och efteråt hävdade att han inte kunde göra mer åt saken. ”Och då förstår du ju, att en sådan ungdom som ser att de har ett sådant övertag på vuxna människor, så att det händer inget ens då trots att de provocerar så

enormt….” säger Christer och fortsätter; ”Han skulle ha tagit henne i hampan och gått in, nu ringer jag dina föräldrar och kallar hit dem… Alltså det måste ske något. Men många sådana händelser händer i skolan idag där vuxenvärlden liksom på något sätt låter det gå, och det lär

Både Christer och Bengt tar upp kravnivån när det gäller betygen i dagens grundskola, och de sänkta krav de båda upplever sig ha mött. Christers resonemang berör det ökade krav på utbildning som samhället idag har, och går ut på att man i någon sorts missriktad förhoppning om att hjälpa svaga elever vidare ger även elever som sett till sina kunskaper borde ha varit underkända godkänt. För de drabbade individerna blir det, enligt Christer, personlig katastrof när deras betyg och kunskaper sedan genomskådas på gymnasiet, och på sikt leder sänkta krav i ett försök att inkludera alla, enligt Bengt, till en sänkt nivå på utbildningar ända upp till universitetetsnivå som kan leda till sämre yrkeskunskaper och lägre kompetens på de utexaminerade.

Anna och Bengt tar även upp skillnader när det gäller förutsättningarna under de tidiga åren. Anna pekar på den ökade kunskap som finns bland personalen som något positivt, men hävdar att många av barnen med NP-funktionshinder hade mått bättre i den gamla grundskolan där var och en hade sin egen bänk som man satt i och där alla samtidigt och lärarstyrt arbetade med samma ämne och uppgifter under en fast lärare. Bengt lyfter fram förskolans allt större grupper och det stressande tempo som man som förälder i dagens samhälle tidigt måste vänja in barnen i. Idag kräver ekonomin i de flesta hushåll att båda arbetar, och då gärna heltid för att klara de ökade levnadskostnaderna. Numera måste så gott som samtliga små barn in på dagis redan vid mycket ung ålder, vilket kan vara extra stressande om man har ett NP- funktionshinder.

4.4.5 Förutsättningar i gymnasieskola och arbetsliv för elever med NP-problematik