Förändring av attityder till NP-problematiken i stat, samhälle och skola (9-10) Jag frågar de intervjuade om deras åsikt huruvida synen på NP-funktionshinder

förändrats i statens (=beslutsfattarnas), samhällets (=medborgarnas) och skolans ögon under de gångna 20 åren. Följdfrågan är huruvida de kan se en praktisk förändring i hur man på deras arbetsplats arbetar med NP-funktionshindrade elever idag?

När det gällde staten var samtliga tillfrågade överens om att en förändring helt klart skett i synen på NP-funktionshinder. Detta på grund av den nya kunskap som finns kring

funktionshinder och den problematik som följer, vilket resulterat i en del nya resurser, och lagstiftning som exempelvis LSS. Just synen på Autism tar både Anna och Bengt upp som ett

exempel på hur både stat och samhälle förändrat synsätt och arbetssätt i takt med att forskningen gått framåt och kunskapen ökat.

Anna berättar om hur synen på autistiska personer förändras under de drygt trettio år hon arbetat med funktionshindrade;

De med autism fanns ju inte förr överhuvudtaget. Några fick väl vara hemma bara, jag har jobbat i trettio år och det kan man tycka är en lång tid men det är det ju inte. Jag har varit med om att jobba med människor som suttit inlåsta i hemmet, instängd på en vind för att inte… ja man skämdes så för det här barnet./…/ Det är inte så länge sedan. (Anna 2006)

Och de här attityderna är, enligt Anna, inte helt borta ännu idag i vår moderna värld utan kan fortfarande se olika ut i olika länder och kulturer;

”Jag har också haft en som kom från ett annat land som alltså hade stora ärr på handlederna efter att ha varit fastbunden, som en hund!”, berättar hon vidare. Hon slår fast att;

Nu ser man dem som en grupp med de här problemen. Man har börjat uppmärksamma och förstå att de här människorna behöver ha något från det att de är små till de är stora, och att det måste vara något som följs upp hela tiden så att de inte vandrar mellan olika ställen. Det är en grupp med specifika problem, och samhället måste ordna så att de får en bra skolgång och ett bra fortsatt liv. (Anna 2006)

Att just autism uppmärksammats av staten under den här perioden (exempelvis i nämnda LSS-lagstiftningen 1994) och tilldelats mer resurser upplever hon som bara positivt även för andra NP-diagnoser. Ju mer fokus som sätts på de neuropsykiatriska funktionshindren desto bättre, anser hon.

När det gäller samhällets syn på de funktionshindrade och deras problematik så har de intervjuade olika synsätt. Bengt hävdar att det generellt sett finns en ökad medvetenhet och förståelse kring problematiken hos gemene man, men att det nu istället ibland handlar om ett motstånd mot diagnostiseringen för dess ”stämpling” av medborgarna som vi tidigare tagit upp. Bengt uppfattar det dock som att man ändå på olika sätt även tidigare kategoriserat och stämplat människor med den här problematiken, fast med andra termer. Anna är inne på samma tankegångar när hon berättar om hur hon i början av sin karriär hade en kollega som var utbildad idiotlärare. Den officiella yrkestiteln kom sig av att man då sågs barnen som, och officiellt klassade dem som, idioter.

Hur har då attitydförändringarna påverkat deras respektive arbetsplatser? Anna lyfter fram positiva effekter i form av en mer medveten pedagogik, specialklasser för de barn som

behöver det och integrering av övriga i den ordinarie skolan. Man har hittat metoder som passar eleverna med speciella behov – exempelvis visuell information till de ofta visuellt begåvade personerna med autistiskt syndrom som underlättar inlärningen. Fasta rutiner fungerar också bäst för barn med ASD-diagnoser.

Är det någonstans som pedagogik är viktigt är det just i mötet med barn med speciella behov och det är man sedan länge medveten om i särskolan. Anna påpekar att exempelvis

åtgärdsprogram funnits mycket längre i särskolan än i den ordinarieskolan, och att det är bara ett av flera arbetssätt och metoder som grundskolan tagit efter särskolan. Ämnesintegrering är ett annat.

Viktigast av alla förändringar är, enligt Anna, att man inte längre isolerar de funktionshindrade (exempelvis genom att gömma undan särskolorna i utkanten av samhällena) utan ger dem en plats i samhället.

Christer anser att både samhället och skolan intagit en slappare attityd gentemot ungdomar och elever, och anser att det beror på att vuxenvärlden backat på ett för ungdomarna förödande sätt;

Regelsystem och sådant är oftast upp till varje lärare att bestämma ramarna, och det gör ju att barnen blir väldigt förvirrade för det finns ingen… Alltså de lär sig ju att bemöta vuxna på olika sätt. Nu är det han som är rastvakt – exempelvis på högstadiet – och då kan jag spotta snus på foten, men nu är det han som är, eller hon, och då gäller reglerna. /…/ Där tycker jag att skolan har varit dålig på att greppa den biten. Ja, att vuxnas ord gäller inte riktigt. Det går att komma för sent och ha dåliga ursäkter… Så att skolan har varit dålig på att ställa ovillkorliga krav i vissa lägen, vilket då är ett handikapp för eleven, va. För då förstärker man ett beteende som inte är bra. Och det är eleven som får betala priset. /…/ Det blir ju så då för är strukturerna i skolan till exempel otydliga och eleven lever otydligt utanför skolan så att säga, har inga normer att rätta sig efter – ja då är det förödande. (Christer 2006)

Ett stort problem som Christer ser när det gäller undervisningen för barn med särskilda behov är att det saknas resurser för den enskilda undervisning han anser att många av de här eleverna skulle behöva ha. Han vill ge läraren större möjlighet att råda över sina timmar, så att man kan avsätta några av undervisningstimmarna till smågrupper för de elever som just då behöver mer tid. Många elever tycks, enligt Christer, hanka sig fram genom att nätt och jämt klara godkänt genom att skriva av kompisar och hålla en låg profil i klassrummet. Problemet är att de då inte får särskilt mycket redskap med sig ut i livet, och genom att kunna ge mer tid åt varje elev skulle man som lärare få chansen att hjälpa dem bättre. Nu handlar det, enligt

Christer, ofta om ett nästan ständigt dåligt samvete hos dagens pedagoger för att de inte hinner med allt som de ser skulle behöva göras…

Bengt påpekar att tjugo år tillbaka i tiden känns som rena ”stenåldern” när det gäller kunskap och arbetsmetoder. Utvecklingen, i form av kunskap om själva funktionshindren och hur man underlättar för den drabbade, är omfattande. Det han främst kommer att tänka på är hur man insett hur viktig tydliggörande pedagogik är för människor med autism. Tydliggörande pedagogik innebär att man strukturerar upp vardagen och dess händelser, exempelvis i form av scheman och listor. Pedagogiken är i sig inget revolutionerande, och brukar uppskattas även av elever utan funktionshinder. ”Det brukar personal säga i skolan – att ja det här är ju bra för alla, liksom. Det är ju så. Det är inga konstigheter i det egentligen – varför skriver vi själva en matlista innan vi går och handlar?” säger han.