Regeringens förslag: Målet med smittskyddslagens bestämmelser skall vara att med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet tillgodose befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar.
Regeringens bedömning: En humanistisk människosyn bör ligga till grund för samhällets smittskydd. Smittskyddslagen bör i första hand rikta in sig på åtgärder som syftar till att förhindra spridning av smitta från person till person och på åtgärder som riktar sig till män-niskor. Tyngdpunkten i smittskyddsarbetet bör ligga på det frivilliga förebyggande arbetet. Särreglering av hivinfektion bör undvikas.
Smittskyddskommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna stödjer inrikt-ningen på förslaget till ny smittskyddslag. De flesta remissinstanser, bl.a.
Vårdförbundet, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges Läkarförbund och flera landsting, välkomnar att förslaget utgår från människors lika värde och respekt för människors integritet. Många remissinstanser, varav flera landsting, instämmer i att smittskyddsarbetet bör ha sin tyngdpunkt i det frivilliga förebyggande arbetet. Flera av remissinstanserna, däribland ett par landsting och Smittskyddsläkareföreningen, påpekar att huvudintres-set för smittskyddslagen är att värna om de osmittade men att detta inte utesluter att hänsyn tas till de smittades situation. Ett par remissinstanser, däribland Landstingsförbundet, ställer sig frågande till varför man anser att det finns behov av att göra så omfattande ändringar i smittskydds-systemet, som faktiskt har fungerat bra. Flertalet remissinstanser, där-ibland en majoritet av landstingen och Riksförbundet för sexuell upp-lysning, framhåller att det är positivt att särregleringen av hivinfektion minskar. Ett par remissinstanser anser att det behövs en tydlig markering så att tillämpningen av bestämmelserna i smittskyddslagen sker i över-ensstämmelse med målen i FN:s barnkonvention.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I ett internationellt perspektiv är situationen i Sverige gynnsam när det gäller spridningen av smittsamma sjukdomar. Den inhemska spridningen av mera allvarliga smittsamma sjukdomar är begränsad. För ett flertal smittsamma sjuk-domar, däribland de sexuellt överförbara sjukdomarna, har antalet ny-smittade personer under den senaste 10–15-årsperiden minskat markant eller legat på konstant nivå. Dock har det de senaste åren märkts en ökning av främst klamydia och gonorré. Samtidigt kan det konstateras att smittsamma sjukdomar fortfarande tillhör de vanligast förekommande sjukdomarna och att de utgör ett väsentligt problem både för samhället och för enskilda individer. Vidare är risken för smittspridning av smitt-samma sjukdomar från andra länder större än tidigare på grund av det utökade utbytet med omvärlden. Det är också nödvändigt att ha en
bered-64 skap mot förändringar i karaktären eller spridningen av smittsamma
sjukdomar som gör att dessa på nytt kan bli ett allvarligt hot mot befolk-ningen i Sverige, exempelvis på grund av att smittämnen blir resistenta mot läkemedel. Det finns därför ett behov av en lagstiftning som ger samhället möjligheter att vidta åtgärder för att skydda befolkningen från smittsamma sjukdomar, samtidigt som den enskilde skyddas från onödigt långtgående ingrepp.
Spektret av smittsamma sjukdomar är mycket vitt och omfattar såväl mycket allvarliga sjukdomar med hög dödlighet som mera ordinära domar. Emellertid är inte behovet av åtgärder likartat för samtliga sjuk-domar. Lagen måste av detta skäl vara utformad så att den så långt det är möjligt tar hänsyn till att behovet av åtgärder är skiftande beroende på vilken sjukdom det är frågan om och hur den epidemiologiska situatio-nen ser ut. Ett grundläggande krav som måste beaktas vid bedömningen av vilken åtgärd som får eller skall vidtas, oavsett om den bygger på fri-villighet eller ej, är att åtgärden i fråga är motiverad utifrån en epide-miologisk bedömning. I lagen måste också ges möjlighet att snabbt kunna möta nya och oväntade problem. Dessa förhållanden bör beaktas när det gäller utformningen av bestämmelser rörande såväl anmälnings-system som andra direkta smittskyddsåtgärder.
Syftet med smittskyddslagstiftningen måste primärt vara att skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar och inte att tillförsäkra den enskilde erforderlig vård. En smittskyddslag måste dock ge ett skydd även åt den som är smittad. I likhet med vad som konstaterades vid till-komsten av nuvarande smittskyddslag torde detta kräva en särskild reglering vid sidan av hälso- och sjukvårdslagen. De särskilda skyldig-heter – för såväl samhället som för den enskilde individen – och de åt-gärder som erfordras för ett effektivt smittskydd talar också för en sär-skild lag. Regeringen anser att det finns skäl för större tydlighet när det gäller syftet med smittskyddslagens bestämmelser än vad som är fallet i nuvarande smittskyddslag (1988:1471). Till skillnad från vad som gäller i nuläget bör det övergripande målet för smittskyddet och vissa allmänna riktlinjer anges i smittskyddslagen. Det bör av smittskyddslagen även framgå att en humanistisk människosyn bör ligga till grund för sam-hällets smittskydd. Större vikt bör också läggas vid det frivilliga före-byggande arbetet samt det ansvar var och en, såväl smittade som osmitta-de, har för att förhindra smittspridning. Av dessa skäl anser regeringen att målet med den nya smittskyddslagens bestämmelser skall vara att med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet till-godose befolkningens behov av skydd mot smittsamma sjukdomar.
Smittskyddslagen bör i första hand inrikta sig på åtgärder som syftar till att förhindra spridning av smitta från person till person och på åtgärder som riktar sig till människor. Den dubbelreglering som finns i nuvarande lagstiftning av objektinriktade åtgärder bör så lång möjligt undvikas för att inte skapa oklarhet om ansvaret för åtgärder. Åtgärder mot objekt och djur som sprider smitta bör således i sin helhet regleras i andra lagar.
Dessa förändringar bör enligt regeringens uppfattning komma till uttryck i en ny smittskyddslag.
Tyngdpunkten i smittskyddsarbetet måste ligga på det frivilliga före-byggande arbetet. Det huvudsakliga smittskyddsarbetet genomförs på fri-villighetens väg och möjligheterna till tvångsåtgärder spelar i praktiken
65 inte någon framträdande roll. Detta bör också prägla lagstiftningen på
smittskyddsområdet. I de fall då ingrepp i den enskildes frihet eller int-egritet anses befogade måste ingreppet anses vara nödvändigt och pro-portionerligt med hänsyn till andra människors liv och rättigheter.
Regeringen vill framhålla att samhällets smittskydd bör vara förankrat i en humanistisk människosyn där principerna om alla människors lika värde samt den enskilda människans värdighet och självbestämmanderätt är viktiga inslag. Detta bör prägla synen på smittade människor. Den humanistiska människosynen talar enligt regeringens uppfattning för stor tydlighet när det gäller skyddet för individen. En modern smittskyddslag måste tillgodose alla rimliga krav på rättssäkerhetsgarantier för enskilda, inbegripet avgränsningar av hur mycket tvång som får tillgripas och vill-koren därför.
Var och en skall ha ett ansvar för att så långt möjligt vidta rimliga för-siktighetsåtgärder för att skydda såväl sig själv som andra mot att utsättas för risk att smittas av smittsamma sjukdomar. Samtidigt måste dock den som bär på eller misstänker sig bära på en smittsam sjukdom i många situationer ha ett särskilt ansvar för att förhindra vidare spridning av sjukdomen. Vikten av att samhället tillhandahåller det stöd och den hjälp den enskilda individen behöver för att kunna ta sitt ansvar och uppfylla de krav som smittskyddslagen ställer på honom eller henne bör också framgå av smittskyddslagens bestämmelser.
I FN:s konvention om barnets rättigheter slås det fast att barn, på grund av sin sårbarhet, behöver vård och skydd samt att barnet har rätt till hälsa, liv och utveckling och vila och fritid. Det betonas också att det är familjen som har det primära ansvaret för den vård och det skydd barnet behöver, samtidigt som barnet är i behov av samhälleligt skydd. Det är en självklarhet att bestämmelserna i barnkonventionen bör tas i beak-tande när smittskyddsåtgärder vidtas. Det gäller såväl i de fall som barnet själv bär på en smittsam sjukdom som i de fall åtgärder behöver vidtas för att förhindra att barn smittas.
Många av problemen med den nuvarande regleringen kring smitt-samma sjukdomar har att göra med att den har kommit att tillämpas på hivinfektion, som skiljer sig från de tidigare kända smittsamma sjuk-domarna för vilka bestämmelserna ursprungligen utformats. Smittsam-heten är, såvitt man för närvarande kan bedöma, livslång. Samtidigt har kunskaperna om hivinfektion ökat jämfört med slutet av 1980-talet då nuvarande smittskyddslag tillkom. Det kan konstateras att det under de senaste tio åren gjorts betydande framsteg såväl när det gäller de medi-cinska kunskaperna om sjukdomen som när det gäller uppehållande behandling. De nya behandlingsmetoder som framtagits synes kunna skapa möjligheter att hindra inträdet av aidsrelaterade sjukdomar och därmed skapa förutsättningar för ett längre och friskare liv för många av de smittade. Det finns skäl för att arbeta för en förändring av synen på sjukdomen så att synen blir mer realistisk och tolerant, varvid utrymme skapas för öppenhet kring sjukdomen. En del i ett sådant arbete bör enligt regeringen vara att så långt möjligt undvika särreglering av hivinfektion i olika sammanhang.
66