Allmänna iakttagelser

Gemensamt för de vägledare jag intervjuat är att de tycker att ett lämpligt bemöta bland annat är att visa sig intresserad, att va

klienten att känna sig välkommen, att lyssna, vara seriös och inte vara värderande. De tycker alla att de ger sina klienter ett bra bemötande, och de säger alla att de på ett eller annat sätt tänker på bemötandet i sina samtal, vissa bollar problemen med kollegorna, medan andra vägledare efterfrågar tid för att kunna reflektera över gjorda samtal. Vinsten med det menar vägledare Sofia är att den egna utvecklingen som samtalare skulle gynnas. En vägledare säger att hon behöver bättra sig när det gäller att komma i tid till avtalade möten, medan de andra inte kommenterar tidsbristen.

Några av de författare som vägledarna nämner att de har läst och har kunskap och kännedom om är bland annat Gerard Egan, Norman E Amundson och Carl Rogers, och de modeller och teorier som de förespråkar. De strategier gällande bemötande av sökande som vägledarna följer är de råd som ges i de samtalsmetodiska modeller som Egan (2000), Lindh (1988) och Peavy (2000) förespråkar, samt Amundsons (2000) och Rogers (Karlsson 2001) tips. Dessutom anser vägledarna att deras egna personligheter är avgörande för det bemötande de ger.

Vid en jämförelse mellan vägledarnas agerande och den valda litteraturen, ser jag överrensstämmelse på flera punkter. Maria och Sofia mötte klienterna i dörren och visade dem in i rummet, vilket Amundson påpekar att man bör: ”Att man sätter klienterna på en piedestal och behandlar dem som betydelsefulla påverkar

vägledningssessionens kvalitet” (Amundson, 2000, s.25). Även äktheten, den positiva stämningen och empatin talar Amundson om, och alla vägledare var överens om att det var grundläggande för bra bemötande, allt enligt Carl Rogers och hans tydliggörande av empatibegreppet. (Amundson, 2000). SOLER, den förkortning som Amundson beskriver, handlar om att man som vägledare ska sitta mitt emot klienten, lite framåtlutad för att visa intresse och vara inbjudande, ha ögonkontakt och vara avspänd, kan jag se att alla vägledare indirekt följer. Alla vägledare hade ju ett bord mellan sig

ch klienten, men de hade den avspända men intresserade framtoningen.

talar om i boken The skilled helper, (2002) säger ägledarna att de använder sig av som inspirationskälla i samtalen. De delar i modellen

sivitet påverkat, i ch med att jag i möte med vägledarna blev sedd och bekräftad när jag fick svar på

om den sociala fasen, där klient och vägledare all lära känna varandra.(Ohnstad, 1995) Zimsens (1998) tankar om bemötande verkar

tiden skall sätta klienten i centrum, vilket jag anser att både intervjusvaren och o

Den modell som Gerard Egan v

som avser bemötande, såsom att aktivt lyssna, visa sig intresserad och vara empatisk, ser jag att alla vägledarna använder när de tar emot klienter. Maria till exempel hade ofta ögonkontakt med klienten, och Sofia speglade klienterna med sitt kroppsspråk.

Johan Asplunds teori om den sociala responsiviteten (Asplund, 1987) har självklart påverkat resultatet av studien. Asplund menar att individen ändrar sitt beteende för att han/hon är föremål för undersökning eller blir uppmärksammad, och eftersom jag kontaktade vägledarna med frågan om jag kunde få komma och observera och intervjua dem, så blev de uppmärksammade. Dessutom har min sociala respon

o

mina frågor. Det kan ha påverkat min förmåga att se beteenden och mönster (Ibid).

Ingen av vägledarna inledde sina samtal genom att gå rakt på sak, utan istället pratade de först lite allmänt om väder och vind. Detta är något som Amundson (2000) förespråkar, då han säger att det ger klienten en känsla av gemenskap för klienten. Greta beskrev det som att hon vill få klienterna att ”luta sig tillbaka”. Det här är något som Ohnstad också lyfter upp då hon pratar

sk

delas av vägledarna, då de enligt min uppfattning försöker vara tillmötesgående och visa respekt och intresse.

observationerna med vägledarna visade. Gretas citat belyser detta: ”Positivt, välkomnande och den som kommer ska stå i centrum. Det är den personen det gäller, och den personens tyck och tänk som är viktigt”.

Examensarbetet Professionellt förhållningssätt (Erikson & Riedel, 2005) undersöker det professionella förhållningssättet mellan klient och vägledare och visar att denna relation inte är optimal. Detta förvånar mig, då jag har kommit fram till att de vägledare jag har intervjuat har samma strategier angående bemötande som de författare jag har tagit del v under min utbildningstid. Skillnaden i studien om professionellt förhållningssätt och

sig tresserad av klienten och vara positiv. De tre kriterierna för empatiskt beteende som

ståelse för att det är vägledaren som bör vara flexibel och kunna npassa sig efter personen. Alla vägledarna är överens om att lyssnandet är en viktig a

min studie är att jag inte har intervjuat de klienter som har träffat vägledaren, och har alltså inte deras perspektiv. En viktig aspekt som man bör ta i beaktande är också att den studie och de resultat som jag har fått fram, troligtvis bara gäller just de vägledarna som jag har intervjuat, under just de förutsättningarna och med just mig som intervjuare och observatör. Samma sak gäller troligtvis för studien i professionellt förhållningssätt.

Detta är de mer generella iakttagelser som jag kan se efter mina intervjuer. Nedan går jag igenom resultaten tematiskt.

6.2 Empati

Vägledarna ansåg att bemötande var att vara empatisk i den bemärkelsen att visa in

Amundson (2000) talar om, tolkningsförmåga, begränsning och djup, kan jag indirekt se att vägledarna använder sig av. Carina talar ju om sunt förnuft, Sofia om att hon alltid varit en person som bemöter människor väl och Greta ser att vissa individer behöver ha något att göra med händerna, för att kunna öppna sig inför någon annan. Då kommer hennes pysselsaker till användning. Marias ord ”jag vill möta klienten på ett sätt som lyfter honom” visar likt Gretas pysselsaker på insikt om att människor har olika preferenser för lyssnande, lärande och självutlämnande, för att nämna några. Citatet tyder också på en för

aspekt gällande bemötandet, och genom att lyssna och försöka förstå klienten, så visar vägledarna empati.

6.3 Respekt

Att respektera klienterna ser vägledarna som en viktig del av ett lämpligt bemötande. Greta menar att respekt också kan vara att berätta något om sig själv, när klienten delar med sig av sina problem och funderingar. Detta visar klienten att han eller hon inte är ensam om problem, samtidigt ger det också en känsla av trygghet. Här talar både Zimsen (1998) och Amundson (2000) likväl som Peavy (1998) om fördelarna med att dela med sig på detta vis. Av intervjuerna kan jag tyda att respekt, precis som det står i böckerna, är att visa klienten att man är intresserad av vad han berättar.

Observationerna jag gjorde visade inte att någon vägledare inte respekterade sina klienter, men vissa av vägledarna visade större hänsyn och respekt, enligt mitt sätt att

. Maria till exempel knackade på dörren innan hon gick in i rummet till en väntande

erbjöd dem kontorsstolen istället för trästolar. Hon ger att hon skulle känna sig dum om hon skulle sitta på den bästa stolen.

.4 Kroppsspråk

klient, och visade dessutom in klienten innan hon själv gick in. Sofia gick och mötte sina klienter utanför dörren, och

sä

6

Kroppsspråkets betydelse för vägledningen är stor. Lindh (1988) menar att vad som sägs inte är lika viktigt som omständigheterna som det sägs på. En av vägledarna visade tydligt i sitt kroppsspråk att hon inte var bekväm när hon hjälpte en klient, men hon lät hela tiden trevlig. Jag är övertygad om att klienten märkte detta, och att informationen hon gav honom inte gick fram på grund av det. Det inkongruenta budskapet som hennes ansikte och kroppshållning gav, gjorde honom förvirrad.

I de planerade samtalen tittade alla vägledarna klienterna i ögonen, vilket kan vara förtroendeingivande, men i vissa kulturer kan det tolkas på helt annat sätt än vad det gör i vår västerländska kultur.

Amundson (2000) lyfter fram tydliga kroppsspråkliga markörer som tyder på engagemang. Vägledaren skall gärna sitta lite framåtlutad för att visa intresse och vara

ögonkontakt och samtidigt vara avspänd. Detta lyckades alla vägledare i in studie överlag bra med.

ientens sociala sponsivitet att hon inte förstod vägledaren. Eftersom Carina då förklarade betydelsen

ock utanför men för språkbruket. Generellt kunde jag dock märka att vägledaren anpassade både nläge, uttryck och i vissa fall till och med dialekt efter klienterna. Kanske är det detta änker på när hon varnar för att göra sig för lik klienten. Det kan ju tt uppfattas som parodi.

svaren och i observationerna amgick det att vägledarna var inspirerade av Egans samtalsmodell. Greta var enligt

om individen är kinestetisk, taktil, visuell eller auditiv inbjudande, ha

m

6.5 Språk

Det språk som vägledarna använde var överlag ett vardagligt språkbruk utan byråkratiska inslag. Det var bara i enstaka fall som Carina använde förkortningar som klienten inte var så insatt i betydelsen av, men hon upptäckte på kl

re

på en nivå som var lagom anpassad till klienten, så ser jag det som att Carina så att säga räddade situationen. Att genom språket bekräfta klienten är viktigt enligt Ohnstad (1995) och Zimsen (1998). Jag kan dock inte se några tillfällen på varken bekräftelse eller negligering i själva språkbruket hos vägledarna. Däremot förekom ofta en annan typ av språklig bekräftelse, som var på det innehållsliga planet. Detta var till exempel följdfrågor och dubbelkollar av att man förstått klienten rätt. Detta faller d

ra to

Zimsen (1998, s. 70) t lä

6.6 Samtalsmetodik

Att ha kunskap om de olika modeller och teorier gällande vägledningssamtalets innehåll och uppbyggnad är viktigt för vägledarna. Både i intervju

fr

min uppfattning minst influerad av Egans modell, och hade istället Prashnigs tankar om olika lärstilar i åtanke. Prashnig menar att varje individ har en sätt att lära som passar honom/henne, beroende på

(Prashnig, 1999). Gretas pysselsaker gynnade de taktila eleverna och de kinestetiska, eftersom de kunde hålla på med något samtidigt som de pratade med henne.

6.7 Deltagande och värme

ad jag kunde utläsa från intervjuerna så var det ingen vägledare som följde de punkter, hur man inte ska bemöta klienter, som Zimsen (1998) tar upp, såsom att te titta på klienten utan istället ut igenom fönstret, eller ha en telefon som ringer ofta.

var Marias rum relativt mörkt, och Sofias rum var inte synsskyddat, utan hade en glasruta som möjliggjorde för andra att försöka få kontakt ed vägledaren genom att knacka på den. Amundson (2000) anser att man ska möblera et som ska förekomma där, och ha till exempel pennor och lock tillgängligt för både klienten och vägledaren. Sofia hade på båda sina kontor

uttrycker det. V

som talar om in

Istället utstrålade alla ett lugn och en värme, som gjorde att åtminstone jag kände mig välkommen, och vad jag kunde se i mina observationer så upplevde klienterna detsamma. Sofia, med sin positiva attityd förmedlar ett engagemang, och som Carina uttryckte det, att bemötandet mot klienten var ”behagligt … ganska lätt…”. Maria visade respekt och värme när hon som jag tidigare har nämnt visade klienterna in i samtalsrummet. Greta visar också på värme när hon uttrycker sin önskan om att hon vill att klienterna ska gå ifrån henne och vara gladare än när de kom dit.

6.8 Rummet

Vägledarnas rum hade behövt en del förändringar, med bättre samtalsavdelning som möjliggjorde för den optimala sittställningen som Ohnstad (1995) talar om, snett mitt emot varandra. Dessutom

in m

rummet efter den aktivit b

papper och penna tillgängligt för båda parter, medan Greta förvarade sina papper längst bort i rummet. Både Carina och Maria hade också pennor och papper nära till hands, men använde dem inte i samma utsträckning som Sofia gjorde.

Den etiska deklarationen (se s.19) kan jag se att vägledarna i studien följer, då de bland annat värnar om klienten, och respekterat allas lika värde. ”De är unika!” som Greta

6.9 Slutsatser

Efter tre års utbildning tror jag att mina kunskaper om bemötande börjar sitta som man brukar säga i ryggmärgen, likväl som det troligtvis gör på de vägledare jag intervjuat. Jag kan dock se vilka teoretiker som jag är influerad av, såsom Peavy, Amundson, Rogers och Egan. Dessutom har jag Johan Asplunds teori om social responsivitet i bakhuvudet, och är medveten om att den kan påverka mitt resultat av studien.

Jag tolkar mina resultat av studien som att den litteratur som jag har läst under min utbildningstid är väl anpassad för arbetslivet, i och med att vägledarna i arbete anser sig influerade av och anser sig använda de teoretiker och modeller som ingår i den kurslitteratur som jag har läst under min utbildningstid. Det var inte någon av ägledarna som nämnde någon bok eller någon teoretiker som inte varit aktuell som urslitteratur under min utbildningstid. Däremot ansåg vägledarna att deras bemötande dade sig på så mycket mer än bara teorier, såsom sunt förnuft och ersonlighet. Min slutsats är att det är en kombination av dessa. Under vägledarnas

tt göra fel ibland, är en iktig insikt som jag fått under min utbildningstid. Att kunna skratta åt sina misstag tror v

k

av eleverna grun p

utbildningstid läste de troligtvis, precis som jag, en uppsjö av böcker med teorier, modeller och instruktioner om hur de skulle arbeta med bland annat bemötande. När de sedan började arbeta så kom de ifrån det teoretiska och omsatte kunskaperna i praktiken istället. När de gjorde så, så gjorde de instruktionerna och råden till en del av deras eget beteende, vilket kan förklara varför de inte tror sig bemöta klienter enligt böckernas instruktioner, vilket de faktiskt gör.

Man kan alltså sluta sig till att mycket går att läsa i böcker, men man verkar inte kunna bli någon bra vägledare utan ett visst mått av sunt förnuft och fingertoppskänsla. Att inte ta sig själv på alltför stort allvar och förstå att det är okej a

v

jag också gör en bra vägledare. Eller som Stefan Einhorn säger i boken Konsten att vara snäll

Det finns inga perfekta människor och det vet vi alla innerst inne. En form av generositet är därför att vara öppen med sina brister, misslyckanden och tillkortakommanden. Det är generöst, eftersom det får andra människor att känna sig större (Einhorn, 2005, s.164).