Ambiguitetens nödvändighet

_

Vi har gjort tolv nedslag i ambiguitetens retoriska funktion. Vi har observerat den på teckennivå, som mångskiftande mönster av klangliga korrespondenser och ortotypografiskt som en rikedom i betydelsespridningen. Vi har iakttagit den som ett sammanhållande isärhållande av textdelar och vi har sett hur texten komponerar sitt citerande och disponerar sitt stoff som destabiliserande läseffekter. Vi har sett hur texten aktiverar ett frågande kring sin genre, kring gestalternas namn och kring plats och tid. Vi har sett hur den frågar utan att svara och hur den erbjuder en kalejdoskopisk, till synes ändlös bildrikedom. Men därmed har vi också givit ambiguiteten en så tjusande accent, att det läsnederlag och den tragik vi berörde vid den andra studsen hos Felman riskerar att glida oss ur händer. För att råda bot på det kan vi ställa denna fråga:

Vad är ambiguitetens retoriska nödvändighet?

2.5.1 Felman – tredje studsen

Frågan efter ambiguitetens retoriska nödvändighet är förrädisk. Den för oss snubblande nära en självmotsägelse. Ty vad skulle den nödvändigheten kunna vara om inte en disambiguering av ambiguiteten? Och hur ser i så fall denna icke självmotsägande disambiguering ut? Felman löser detta dilemma på ett sätt som vi kan inspireras av, men inte efterbilda.

Vi såg hur ambiguiteten snärjde uttolkarna av Dykungens dotter, liksom uttolkarna av The turn of the Screw. Men vi såg också att den fälla interpreterna fastnar i inte riktigt är den samma i båda fallen. Vi såg att ironin i vårt fall inte är meningens utplåning i ett ingenting, utan att vår text i stället hävdar meningens motstridiga pluralitet.

Hos James’ text (i Felmans läsning) är det själva fällan och ironin, som är den singularitet – det ingenting – vilket med retorisk nödvändighet disambiguerar ambiguiteten. Guvernantens spökjakt är en jakt på ingenting, likaväl som interpreternas. Författaren Henry James är lika lite herre över någon mening hos sin text, som guvernantens husbonde är herre över henne eller sitt hus. Bådas kontroll består i att de avsagt sig kontrollen. Det är därför de spökar, det är därför de är spöken i härskarrollen och det är därför den som söker besegra dem, gripa dem, griper tag i ”pricely nothing”. Texten är tragikomisk, spökerierna ett skämt, en utsökt mystifiering, men också en fasa, en plåga. Och det är inga andra än oss, läsarna, som den driver gäck med, och oroar: ”The yoke is indeed on us; the worry, ours.”161 Vad som gör denna disambiguering, detta ingenting, retoriskt nödvändigt, är alltså att det är den, och just den, som hävdar ambiguiteten, hävdar om man så vill, både komiken och tragedin.

Misstaget knyter sig i The Turn of the Screw således till spökena, och kan beskrivas som ”at once tragic and comic”.162 I Dykungens dotter är den tragikomiska motsättningen eller ambivalensen däremot sällsynt.163 Denna skillnad texterna emellan kan tydliggöras genom att vi utväljer epifanierna i vår text till spökenas motsvarighet. Den labyrintiska spökjakten, spökenas vara eller inte vara, besitter illusionen av att äga ett avgörande förklaringsvärde, är det som hos James (i Felmans läsning) påskins kunna ge den gäckande

161 Felman, s. 207.

162 Felman, s. 202.

163 Att den ändå förekommer kan vara intressant att notera. När mormodern besöker barnbarnet på

rättspsykiatriska avdelningen, där han är inlåst efter mordbranden, kramar hon om denna samhällsfarliga individ, varvid det med slapstickartad komik sägs att ”Vakten tittade i taket”! (261)

förklaringen till vem (barnen, guvernanten, uttolkarna, författaren) som dras vid näsan, som misstar sig, som är galen. Någon motsvarande jakt på epifaniernas fakticitet anställer inte vår text. Gudomen är visserligen mycket efterfrågad, exempelvis av gårdskarlen, men när den väl dyker upp är dess uppdykande för det första inte ifrågasatt som eventuell synvilla. Gårdskarlen berättar för styvdottern att han haft ”en bror” som kom till honom endast när han ”sov”, men tillägger också, utan dubier eller skepsis: ”en gång i livet har jag träffat honom.” (158) Att det är gudomen eller dess representant, han då träffat, framgår vidare av situationen, och av replikskiftet. Mötet inträffar när gårdskarlen överlever och hans första kvinna dör av koloset från kakelugnen. Gårdskarlen frågar ”bro/dern/”, som står ”bredvid” kakelugnen ”varför tog du henne” och får till svar ”’Därför att det var min hon var’”. (158) Av detta god dag yxskaft-svar framgår en andra skillnad hos epifanierna jämfört med The Turn of the Screws spökerier: epifanierna förklarar ingenting.

Likaledes såg flickan ”en duva” med ”ett sår” i huvudet, som ”gapade och rann”, som var ”öppet som en mun”. (87) Hon såg en padda med ”blodiga människoögon” börja dö, varvid ur ”den breda människomunnen” kom ”något vitt” och ”ett läte som gråt”. (104) Hon såg ”en gestalt” ”komma vandrande genom vatten” ”drypande av ljus”. (194) Hon fick se ”Guds svävande grå ljusdrypande kropp”. (233) Framträdandet av dessa representationer ifrågasätts aldrig och varför de är såriga, döende eller ljusdrypande förklaras inte. De dyker bara upp. Oförklarade.

Just därför, eftersom synerna saknar all makt att förklara något, kan vi också avfärda dem som tomma fantasier, ja rent av som spökerier, utan att detta ger oss den ringaste makt över textens meningsproduktion. Och lika lite kontroll över meningen får vi om vi tar epifanierna till oss som vittnesbörd om sanning. Dykungens dotter är kanske en med alla mått mätt mycket religiös text. Epifanierna, mottona, det rika återbruket av bibliska texter och i synnerhet den teologiska variationen av skapelse, apokalyps och återskapelse, kunde tala för det. Och textens religion kan antagligen inte kallas annat än kristen. Men vad hjälper oss detta namngivande när religionen i fråga hela tiden återvänder till sin början, av odifferentierad början och slut, liv och död, ljus och mörker, återvänder i detta återupprepande som ingenting förklarar, i detta återvändande upphävande av förklaringar som inte kan upphöra?

Om vi anropar den kenotiska koden, utblottelsen i Kristi efterföljd – vad ger oss den ifråga om förklaring, ifråga om mening? Ingenting, åtminstone ingenting som hindrar texten fortfara att alstra ontologiska, historiska, samhälleliga, ekonomiska, sociala, psykologiska, individuella, och så vidare, förklaringar till att bakslag, motgångar, missöden

och katastrofer drabbar gestalterna och människor, ja mänskligheten – förklaringar som motsäger varann, som upphäver varann, i en meningsalstring som förstör meningen. Det är här, vid sidan av religion och ideologi – eller vid deras början – vi har att söka ambiguitetens retoriska nödvändighet.

Det som förklaringen och meningen är fiende till, det som frodas i meningsförstörelsen och meningslösheten, är detta fenomen som texten aldrig nämner med namns nämnande: lidandet. Varje orsak, motiv eller ändamål försvagar och hotar förstöra lidandet. Varje upphävande av mening, varje upprepning av meningsförstörelsen, varje återkomst av meningslöshet gynnar och stärker lidandet. Och ambiguiteten är ett lidande, men lidandet är inte en ambiguitet. Lidandet är den singularitet, den disambiguering och den retoriska nödvändighet, som upprätthåller ambiguiteten.

Att lidandet frodas och upprätthålls av meningsförstörelsen och meningslösheten beror inte på att varje lidande skulle sakna förklaring, och heller inte på att förklaringen i varje enskilt fall måste vara maktlös mot lidandet. Det kan hända att den förklaring man finner på sitt eget lidande är vad som upphäver det, något som man emellertid endast vet om det lidande som redan drabbat en. Men den förklaring man kan finna till den andres lidande har föga makt att upphäva detta, och framförallt saknar den förklaring man eventuellt skulle kunna uppfinna till lidandet som sådant förmåga att upphäva lidandet som sådant. Lidandet som singularitet, som den disambiguering och retoriska nödvändighet, vilken upprätthåller ambiguiteten är alltså inte ett godtyckligt påfund. Denna nödvändighet är inte en fråga om tro, religion eller ideologi, utan tvärtom något som värderingar och värdesystem har att utgå från som det givna, som det som logiskt följer av förklaringens relation till, och obefintliga makt över, lidandet som sådant. Och det är just denna logik som vår, måhända mycket religiösa, men likväl oerhört realitetsanpassade text, erkänner, men som interpreterna förbiser.

Det är också därför – på grund av denna logik, som tillika är textens retoriska nödvändighet – som uttolkarnas försök att verkställa en meningstransport till läsaren genom att hänskjuta och avgränsa lidandet till gestalterna, är så futila. Ty inte sällan omfattar fiktion vad vi kan tro är verklighet, men någon gång omfattar den vad vi vet är sanning. Och medan fiktionen är fiktion, medan gestalternas lidande är fiktivt, är läsningen av meningsförstörelsen, läsningen av deras meningslösa lidande en realitet, en realitet vars retoriska kraft blir desto mer otyglad, som den otyglat den historiska realiteten, det ofantliga, meningslösa lidandet under ”människoomformarseklet” – ”den skrikande mälden”.

Nej, vår text är ingen komedi, men med Felman kan vi onekligen säga: The worry is ours.