Narratio, namn

Vi saknar vetskap om namnet på gestalterna i Dykungens dotter. Det innebär inte att de saknar namn, utan att de har flera, vilka, förvisso likt namn i allmänhet (såväl egen- som artnamn), är applicerbara på olika referenter, men av vilka en del faktiskt appliceras, utan särskiljande, på olika gestalter. Benämningens flerställighet och (i vissa fall) utbytbarhet gestalterna emellan, problematiserar snart sagt varje påstående om dem, men ger sig

särskilt till känna som ett reflexivt, ironiskt fenomen vid försök att återberätta berättelsen.

Med hänsyn till återberättandet vill vi ju använda det tecken som i återberättandet är återberättandets otvetydiga beteckning, vilket emellertid inte är och inte kan vara, lika med textens otvetydiga beteckning i det avsnitt vi återberättar. Vi ställs inför en stor mängd kombinationsmöjligheter, vilka var och en för sig är otillräckliga och vars fullständiga

uttömmande inte vore ett återberättande, utan ett upprepande, utan selektion, av hela texten.

Likt ett epitafium, en stele, utbruten ur textflödet och återbildad liksom i faksimil, står, på sid. 246, omgiven av blankrader och centrerad, inskriften på ”en liten svart” gravsten:

Arbeterskan

Laila Andersson-Rosenkvist 1929 – 1954

Här hejdas läsningen, kanske av pietet, men också av nödvändighet, såvida den är någorlunda uppmärksam. Vid återgivandet av gravinskriften är det första (och enda) gången flickan kallas, vad hon uppenbarligen enligt mantalslängden hetat. Efternamnet Rosenkvist måtte vara från modern, och kanske påminner sig läsaren att moderns far en gång i berättelsens början kallats vid för- och efternamn, (Julius Rosenkvist). (11) Mellannamnet Andersson måtte vara från gårdskarlen, med vilken modern gift sig och vars efternamn nämns endast på sid. 137, (förutom på styvdotterns gravsten), och måhända påminner sig läsaren att det nämnts att hon ”skrivits in under hans namn”. (170) Men förnamnet Laila brukas denna enda gång, med följden att det för läsaren inte är mindre främmande än just namnet på någon okänd på någon gravsten på någon ”kyrkogård/---/”. (246) Och halvsystern (moderns barn med gårdskarlen) som kallas vid sitt egennamn Vera två gånger (144, 164) hinner under sina få levnadsmånader av svaghet och sjukdom knappt bli riktigt levande. Eftersom dessutom, den som endast en gång kallas Julius Rosenkvist namnges i samband med den olycka där han miste synen och så gott som uteslutande skildras med association till den bländningen, och eftersom ”Elna Svensson” är det enda ytterligare egennamn som nämns – och det en enda gång i samband med att hon (som var gårdskarlens första kvinna) dog (118) – kan vi nära nog säga att egennamnen i Dykungens

dotter tillkommer de döda.

Nära nog. Ett slags sagans egennamn bär ju två gestalter: dykungen och dennes dotter. Men det är namn de bär i frånvaron av deras användning. Dykungen kallas aldrig dykungen när han själv närvarar i berättelsen, utan bara en gång när Mojan tänker på honom, (76) och två gånger när flickan gör det. (236, 238) I alla tre fallen är han ett slags undergångs- eller dödsmetafor. Vid andra tillfällen är han i Mojans tankar ”/e/n kung med krona /---/ i kärret”, en bild som kan varieras i kristologisk riktning – ”en fången slagen kung”, vars ansikte glödde likt ”den kommande soluppgången”. (132, 140) Andra gånger är han i Mojans drömmar ”den mörke” hon ömsom fruktar, ömsom längtar efter, (101,

134), och i flickans drömmar den ”far” hon saknar, (102, 105, 154) och som hon kan likna vid en padda. (104) Då han närvarar, är han ”en avsatt kung”, en ”blind kung, kasperkung”, (66, 96) kallas han ”en djurmänniska”, ”det storögda djurhuvudet”, ”ett känseldjur” (27, 37, 38) och betecknas han som ”den före detta sjömannen” och ”en älskad fosterson”. (18, 35) Men samtidigt närvarar han, i kraft av titeln, berättelsen igenom, som den aldrig närvarande ”Dykungen/---/”.

Hans dotter kallas först ”den nyfödda”, (31) blir småningom barnet (47, 48, 49, 51, 52) och sedan flickan, (53, passim) som i slutet av sitt liv ”egentligen inte alls var någon flicka”. (234) Hon är i Mojans tankar ”kungadottern” och ”prinsessa”. (76, 80) Hon kallas av andra barn, (79, 93, 153) och följriktigt, apropå samhällsförhållandena även av berättaren, (186) för ”tattare”. Hon associeras, som vi redan sett, med solen, och även med en fågel (179) och en ”katt” (64), förutom i talrika variationer med olika kräldjur. Men här ska vi göra halt, eftersom kommit vi dit vi skulle komma, till att vi för att göra rättvisa åt dessa epitet och sol-dy-padd-jord-träskvatten-mörker-djur-tattar-associationer, är tvungna att återberätta större och större, och allt mer sammanflätade delar av berättelsen, vilken dock aldrig, förutom i titeln, kallar henne ”Dykungens dotter”. Så vad ska vi kalla henne för att göra rättvisa åt henne, åt vår läsning om henne, och av henne? Enskilda epitet, namn eller associationer blir för partikulära, eller för generella. Flickan är hon inte enbart, från början eller ”egentligen” hela tiden. Flicka är hon inte heller ensam om att vara. Det var även modern (13, 14) och halvsystern (145, 146). Modern är därtill ”dottern”. (11, 20, 23) Flickan är flickan som är flickan som inte är flickan, i likhet med hennes mor, far, styvfar, syster och son, vilka också är och inte är till exempel Mojan, far, gårdskarlen, systern och pojken.

När vi talar om textens gestalter saknar vi det tecken som är tecknet för dem. I den avsaknaden framträder den i och för sig självklara skillnaden mellan tecknet och det betecknade, som den ironiska, reflexiva påminnelsen om denna självklara skillnad. Men att vi inte vet namnet betyder inte att vi vet ingenting, utan att vi vet några ting – namn – mellan vilka vi inte kan få stopp på rörelsen från ett ting, eller namn, till ett annat. Gårdskarlen/pojken/styvfadern/mannen/fyllejonet/den goda människan/Andersson (eller berättaren) säger, under eller apropå, en av sina (hans) drömvisioner kring sökandet efter gudomen att ”den säger ju aldrig sitt namn”. (169) Parafraserande kunde vi om texten säga: den säger aldrig gestalternas rätta namn.