8. Analys
8.3 Analys av artiklarna om Srebrenica
I artiklarna om Srebrenica förekommer ett fokus som genomgående är riktat mot FN:s misslyckande samt klandervärda förmåga att fatta beslut gällande konflikten i Bosnien, både före och efter folkmordet i Srebrenica. ”Vad FN kan göra”66, ”Bomba för fred”67 och ”Den svarta dagen för FN och Bosnien”68 är tre artiklar som alla har fokus på att FN måste agera. Tidningarnas önskan om agerande syns eftersom skribenterna vid flera tillfällen larmar om hur nederlaget för FN kommer fortgå om organisationen fortsätter med samma handlingsförlamade agerande. Det är inte bara vid ett tillfälle skribenterna konkret lägger fram förslag och noga signalerar att det är tidningarnas åsikter. Båda tidningarna tar kraftiga ställningstagande både om militärt agerande samt om riskerna som behöver tas för att rädda den civila befolkningen. När tidningarna tämligen kraftigt tar ställning i konflikten och kritiserar världsorganisationen i öppna artiklar visar det hur samhället är styrt för att informera och öka intresset för händelser som är av politisk betydelse. Skribenterna diskuterar vilka möjligheter det finns för FN för att deras nederlag och misslyckande inte ska fortsätta. Exempelvis i artikel ”Bomba för fred” som är skriven på Aftonbladets ledarsida är skribenten tydlig med att de tycker att man måste bomba för att stoppa rebellerna. Det handlar inte om att FN ska försöka vinna kriget, men att de måste agera och visa att de har något att komma med för att sätta stop för vad som sker.69 Tonläget i artikeln är inte lättsam och analyserande utan det är klara besked och åsikter. Ska FN:s nederlag inte försätta behöver militära insatser bli av. ”Vad FN kan göra” är också den skriven på Aftonbladets ledarsida där tidningen tydligt fokuserar på att man måste riskera lite för att rädda civilbefolkningen. På grund av att tidningen skriver hur FN har styrkor på plats som kan och bör används i störta möjliga mån blir det ett tydligt ställningstagande från Aftonbladet att risker bör tas och ingripande bör göras.70
65 Svenska Dagbladet, ”För sent för samvete”, Svenska Dagbladet, 1994-06-17. 66 Aftonbladet, ”Vad FN kan göra”, Aftonbladet, 1995-07-15.
67 Aftonbladet, ”Bomba för fred”, Aftonbladet, 1995-07-21.
68 Aftonbladet, ”Den svarta dagen för FN och Bosnien”. Aftonbladet, 1995-07-12. 69 Aftonbladet, ”Bomba för fred”, Aftonbladet, 1995-07-21.
31
I artiklarna syns en vilja i att synliggöra vad som pågår i Srebrenica och ett fokus från tidningens håll är att få läsarna medvetna och intresserade i vad FN måste göra för att delta och stoppa rebellernas framfart i Bosnien. I Aftonbladets artikel ”Dra gränsen vid Gorazde”71 och Svenska Dagbladets artikel ”Vad ska FN nu ta sig till?”72 är budskapet att FN:s insatser är ett fiasko, organisationen beskrivs som handlingsförlamat vilket resulterar i att krigsförbrytarna kan skjuta oskyldiga i bergen. Även i artikeln ”FN:s störta motgång” beskrivs händelserna som förödande för FN då den bosnienserbiska intagandet av Srebrenica framställs som FN:s största bakslag. Intagandet av Srebrenica målas upp som ett stort misslyckande i organisationens historia men att FN:s insatser ändå är det minst dåliga av alla usla alternativ.73 I samtliga av de ovanstående artiklarna är det fokus på att kritisera FN:s oförmåga att rädda och hjälp den civila befolkningen. Civilbefolkningen framställs som offer i ett krig som utövas av rebeller och krigsförbrytare, genomgående i artiklarna finns det dock ett fokus på att de till varje pris ska räddas. Trots att FN var på plats och tog befolkningen under sitt beskydd miste många människor livet, fokuset läggs då på räddningsaktioner som ska rädda den civila befolkningen. I enlighet med Palmbergs resultat blir folket i Srebrenica personer som tidningarna väljer att belysa och sätta värde till då händelsen påverkar västvärlden och där med Sverige. Tidningarna beskriver såldes inte bilden av de drabbade i Srebrenica som hjälplösa offer, utan snarare civila som FN borde ha kunnat räddat från första början. Sätter man in Srebrenica i Prakkes diagram om nyhetsvärde är den geografiska variabeln och den kulturella variabeln nära oss i Sverige, vilket gör det viktigt för tidningarna att rapportera om den händelseutveckling som sker.
Ett annat fokusområde är hur de länder med trupper i området är oeniga i hur de ska agera och vad som borde göras. I Svenska Dagbladets artikel ”Uppvisning i oenighet” blir detta som mest tydligt. Skribenten menar att ländernas oenighet bidragit till att det bosnienserbiska ledarskapet har spelat spelet betydligt bättre och kunnat förutse vad som kommer att ske för att sedan använda sig av det till sin fördel. FN:s säkerhetsrådsmöten har inte haft tillräckligt med genomslag för att kunna fullfölja en gemensam militär linje. Stormakterna spelar enligt artikeln ett mer diplomatiskt spel där de bryr sig om hur de framställs i konflikten samt att de måste lyssna in opinionen på hemmaplan.74 Eftersom artiklarna väljer att belysa de här politiska svårigheterna visar det ännu tydligare att politiken har en viktig roll gällande rapporteringen om folkmordet. Tidningarna både kritiserar att det har fått gå så långt som att politikernas
71 Aftonbladet, ”Dra gränsen vid Gorazde”, Aftonbladet, 1995-07-17.
72 Svenska Dagbladet, ”Vad ska FN ta sig till?”, Svenska Dagbladet, 1995-07-13. 73 Svenska Dagbladet, ”FN:s störta motgång”, Svenska Dagbladet, 1995-07-12. 74 Svenska Dagbladet, ”Uppvisning i oenighet”, Svenska Dagbladet, 1995-07-23.
32
oenighet drabbar de civila i kriget men synliggör också problematiken med att länderna inte bara kan agera utan måste tänka på konsekvenserna de får på hemmaplan. I artikeln ”Medan omvärlden ser på” kritiseras FN och de ledande politikerna än mer då skribenten belyser USA:s FN ambassadör Madeleine Albrights uttalande om att det inte bara är FN och NATO som misslyckats, utan att Bosnien som land har misslyckats med deras demokratiska tillvaro. Tidningen så när som hånar uttalandet och visar tydligt vad de anser om Albrights uttalande.75 Tidningarna skriver inte bara om de agerande politikerna runt om kring i Europa utan om de olika länderna och vilka personer som deltar i själva konflikten. Gång på gång nämns de krigförande vid namn och inte bara deras tillhörande etnicitet. Beskrivningarna blir då inte generaliserande och förenklande utan tvärt om, förklarande och målande. Allt i enlighet med att göra händelserna och aktörerna i Europa till olika individer och låta de ta mer plats i tidningarna.