Analys av arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram

Gemensamt för alla kvinnor utom en är att de uttrycker positivitet över åtgärdsprogrammens utformning. Samtidigt som det var positivt att delta i ett åtgärdsprogram var det en mycket stor press. De skulle hela tiden prestera mer när det kom till att arbeta fler timmar. Detta upplevde kvinnorna som mycket stressande och de var rädda för att falla tillbaks i sjukdom på grund av pressen. Trots detta så berättade flertalet av kvinnorna att det var på grund av att de blivit tvingade in i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram som de kommit så långt som de gjort i sin rehabiliteringsprocess. Det positiva med att delta i ett åtgärdsprogram kan sättas i relation till en av Mårtenssons (2011) fyra faktorer, en del av ett sammanhang. Den hjälper till och bidrar till att kvinnorna kan fatta bra beslut och känner sig stärkta i rehabiliteringsprocessen. Faktorn att få vara en del av ett sammanhang och få ett värde innebär att personen känner sig behövd, sedd och bekräftad. Det gör att personen vill integrera socialt med andra människor och inte bli sedd som en belastning. Detta är en av faktorerna som får kvinnorna att bli medvetna om sina resurser och det gynnar rehabiliteringsprocessen. Ökade resurser, egna och med hjälp av rehabiliteringsaktörernas gör att kvinnorna känner att de lättare kan möta kraven som ställs på dem i åtgärdsprogrammen.

Slutsatsen av detta är att rehabiliteringsaktörerna försöker genom åtgärdsprogrammen utgå från det som är friskt hos kvinnorna. Ett salutogent synsätt (Antonovsky, 1991). Genom att delta i processen arbetar kvinnorna med att stärka sitt KASAM. Ju starkare

35

KASAM kvinnorna kan få ju lättare är det för dem att röra sig mot den friska polen, hälsa (Antonovsky, 1991). Deltagandet stärker självkänslan och kvinnorna får känna att de är en del av ett sammanhang. Genom detta stimuleras deras begriplighet och det medför att de kan ta fler aktiva steg i processen. Det gör att de kan känna en meningsfullhet i rehabiliteringen och de kan fokusera framåt

Den negativa stressen kan förklaras genom att kvinnorna efter långvarig sjukdom har en svagare känsla av sammanhang (Antonovsky, 1991). De har inte lika många resurser att sätta in mot stressen som en frisk person. Dessa kvinnor har många livssituationsstressorer, bland annat deras sjukdom som är kronisk. Många av kvinnorna har kanske inte så många av de generella motståndsresurser som till exempel en stark jagstyrka och ett socialt nätverk, saker som gör att de lättare kan stå emot stressen och pressen som kommer utifrån.

En av kvinnorna var mycket missnöjd med att delta i åtgärdsprogrammet arbetslivsintroduktion. Hon ansåg att programmet inte kunde anpassas utefter henne som individ. Kvinnan ville vara ute och arbeta i en frisk värd, inte bland andra som också var sjuka. Kvinnan orkade inte jobba tio timmar i veckan och tackade nej till arbetsförmedlingens olika förslag. Slutsatsen utifrån kvinnans berättelse tolkar jag som att hon inte riktigt har kommit till insikt med sin sjukdomsbild och vad det innebär för hennes livssituation. För att kunna rehabiliteras måste individen känna motivation och delaktighet. Det innebär att kvinnan måste gå igenom tre stadier, enligt Gullacksen (2000). Först måste kvinnan erkänna för sig själv att hon är sjuk och släppa sin önskan om att livet ska bli som förr. För det andra måste kvinnan bearbeta livsomställningen och lära sig leva med den. Den tredje delen i processen mot motivation är när kvinnan kan se sitt ”nya” liv. Sedan kommer det till det svåra att acceptera att det är så här det kommer att bli. Utifrån detta kan kvinnan känna att nu utgår jag härifrån och hon kan se att det finns en framtid (Gullacksen, 2000).

Med utgångspunkt av kvinnans berättelse tolkar jag det som att kvinnan inte har kommit igenom det första av dessa tre steg. Det medför att det blir svårt för kvinnan att aktivt delta i en rehabiliteringsprocess då hon inte kan se hur sjuk hon är. Detta kan göra att hon inte upplever de resurser som hon blir erbjuden som begripliga utan de ses mer som kaosartat (Antonovsky, 1991). När hon inte kan förstå kan hon inte heller aktivt påverka sin situation och då ser hon inte heller arbetslivsintroduktion som ett meningsfullt alternativ.

36

Slutledningen av detta är att kvinnan behöver ett stort stöd i att förstå sin livssituation genom aktiviteter som stimulerar förmågan till motivation.

Att vissa av kvinnorna lyckats bättre än andra att komma vidare i rehabiliteringsprocessen grundas i deras känsla av sammanhang. Dessa kvinnor har en förståelse för varför de är i ett åtgärdsprogram och kan se att programmet kommer att hjälpa dem vidare i livet. Detta kan förstås utifrån att om kvinnorna kan känna att de behärskar situationen och kan se att de växer som människa gör det att det känns positivt att vara i ett åtgärdsprogram (Mårtensson, 2011). Kvinnorna känner att det är meningsfyllt, det har ett syfte. Kvinnorna ökar på sina generella motståndsresurser. Vissa av kvinnorna har även en stabilare mental hälsa, KASAM som gör att de har resurser att möta faktorer som gör att de blir stressade (Antonovsky, 1991). De kan då göra dessa hanterbara och de slipper då uppleva att allt är kaos omkring dem. De kan hantera de uppkomna situationerna bättre än de med svagare mental hälsa.