Det syns inte på utsidan

Examensarbete

Det syns inte på utsidan

- En uppsats om fem kvinnors upplevelser av att ingå i en

rehabiliterings process

It is not visible on the outside.

Carina Ottosson

Studie- och yrkesvägledarexamen 180 hp

Datum för slutseminarium: 2012-12-17

Examinator: Thomas Persson

Handledare: Nils Andersson Fakulteten för

3

Sammanfattning

Föreliggande forskningsrapport syftar till fördjupning i frågor som rör långtidssjukskrivna kvinnor med psykisk ohälsa. I Sverige är i dag kvinnor överrepresenterade när det kommer till långtidssjukskrivningar och att delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram på arbetsförmedlingen. Syftet med undersökningen är att kartlägga fem långtidssjukskrivna kvinnors upplevelser av att vara i en rehabiliteringsprocess. Studiens intresseområde rör sig kring vad det kan vara för faktorer som påverkar om kvinnorna hjälps av att vara i ett åtgärdsprogram. Jag har använt mig av en kvalitativ intervju när jag samlat in mitt empiriska material. Analysen baseras på Aaron Antonovskys teori KASAM, känsla av sammanhang. Analysen bygger även på studier om rehabiliteringsprocessen, motivation, delaktighet, resurser, goda möten och genus.

Resultatet i studien visar på positiv social integration och växande av självförtroende till negativ stress och press. Kvinnorna anser att det viktigaste för en lyckad rehabiliteringsprocess är dialogen mellan rehabiliteringsaktörerna. Den är i dag obefintlig. Flertalet av kvinnorna har upplevelser av misstrohet och likgiltighet i möten med läkare. De blir missförstådda och läkare litar sinsemellan inte på varandras omdöme. Dock finns en solskens historia, när det kom till ett möte mellan en kvinna och hennes läkare. Kvinnornas uppfattning om sin självkänsla är mycket låg. Kvinnorna känner att omgivningen har oerhört svårt att förstå sig på deras sjukdomstillstånd. De upplever det som mycket stressigt och nedvärderande att hela tiden försöka bevisa för omgivningen hur sjuka de är. Ett dilemma är att kvinnorna själva har mycket svårt att förstå sin livssituation.

Nyckelord: Arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram, KASAM, rehabilitering, samarbete, och återgång till arbete.

4

Förord

Jag vill rikta ett stort tack till de kvinnor som gjort min studie genomförbar. Jag önskar er lycka till i framtiden. Tack till Nils Andersson för bra handledning. Jag vill rikta ett stort tack till mig själv som trots operation lyckats genomföra mitt arbete. TACK!

5

Innehållsförteckning

Sammanfattning ... 3

Förord ... 4

1. Inledning ... 7

1.1 Syfte och frågeställning ... 8

1.2 Disposition ... 9

2. Tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter ... 10

2.1 Rehabiliteringsprocessen ... 10

2.2 Motivation och delaktighet ... 11

2.3 Resurser ... 12 2.4 Goda möten ... 13 2.5 Genus... 14 2.6 KASAM ... 15 2.6.1 Teoretiska slutsatser ... 17 3. Metod ... 18 3.1 Kvalitativ metod ... 18 3.2 Urval ... 19 3.3 Genomförande av intervjuerna ... 19

3.4 Validitet och reliabilitet ... 20

3.5 Analysmetod ... 21

3.6 Etiska riktlinjer ... 22

4. Empiriskt resultat ... 23

4.1 Upplevelser av att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram ... 23

4.2 Upplevelser av rehabiliteringsaktörerna och samarbetet dem emellan ... 26

4.3 Upplevelser av möten med sjukvården och läkare ... 27

4.4 Upplevelser av självkänsla ... 29

4.5 Upplevelser av omgivningens förståelse ... 30

4.6 Upplevelser av den egna förståelsen för livssituationen ... 30

4.7 Sammanfattning av empiri ... 32

6

5.1 Analys av arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram ... 34

5.2 Analys av upplevelser av rehabiliteringsaktörerna ... 36

5.3 Analys av möten med läkare ... 37

5.4 Analys av upplevd självkänsla och förståelse för sin livssituation ... 38

5.5 Slutsatser av analys ... 39

6. Diskussion ... 41

6.1 Arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram... 41

6.2 Rehabiliteringsaktörerna ... 42

6.3 Självkänsla och egna förståelsen för sin livssituation ... 43

6.4 Slutdiskussion ... 43

6.5 Förslag till fortsatt forskning ... 44

Referenslista ... 45

7

1. Inledning

”Han tyckte bara att jag var en gnällig kärring!!!”

Kvinnor kan ha svårt att sätta ord på sina sjukdomssymptom och uppvisar inte sällan diffusa sjukdomstecken. När en person drabbas av långvarig sjukdom, kvinna som man, ställs de inför en brytpunkt i livet. Livet förändras och personen måste få tid till reflektion, bearbetning och förlikning. Individen måste känna sig motiverad och införskaffa en förståelse för sin nya livssituation för att kunna vara delaktig i en lyckad rehabiliteringsprocess (Gullacksen, 2000).

Det är många faktorer som spelar in om man ska lyckas återgå i arbete. Inom arbetsmarknadspolitiken i Sverige gäller arbetslinjen. Enligt professor Lennart Levi mår vi bra av att gå till ett arbete. Att inneha ett arbete skapar bland annat rutiner, självkänsla och identitet (Almqvist, 1991). Tittar vi på statistik i dag över långtidssjukskrivningar och deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärdsprogram visar de på att kvinnor är överrepresenterade. Det är framförallt kvinnor med värkproblematik eller psykisk ohälsa som drabbas av långtidssjukskrivning och utförsäkring i ett marknadspolitiskt åtgärdsprogram det vill säga arbetslivsintroduktion. Statestik från försäkringskassan visar att i september 2012 fick 134 747 personer sjukpenning utbetald av försäkringskassan, 85 516 kvinnor och 49 231 män. Dessutom fick 7 339 personer rehabiliteringspenning, 4 867 kvinnor och 2 472 män (Försäkringskassan, 2012b). Sedan 2008 har regeringen aktivt arbetat med att så fort som möjligt få ut sjukskrivna personer i arbete. Det har gjorts genom att tidsbestämma sjukersättningen och regelbundet pröva personernas arbetsförmåga. Det fokuseras på tidiga insatser och ett aktivt samarbete mellan individen, arbetsgivaren, landstinget, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialkontoret (Försäkringskassan, 2012a).

Trots denna massiva satsning på rehabilitering är det fortfarande övervägande många kvinnor som har svårt att komma tillbaks in på arbetsmarknaden. Det har riktats kritik mot

8

ansvarsförhållanden i rehabiliteringsprocessen. De inblandade myndigheterna har alla olika regelverk som gör att den helhetssyn man önskar ha på individen uteblir (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009). Förutom det fyrkantiga regelverket finns det faktorer som bemötande, intresse och hur myndigheterna väljer att engagera sig i individen som är viktiga (Müssener, 2012). Kan det finnas brister här som gör att kvinnornas rehabiliteringsprocess påverkas?

Studier har visat på att läkare har bristande kunskaper om den kvinnliga kroppen. Det gör att de rehabiliteringsåtgärder och medicineringar som sätts in inte är så effektiva på kvinnor då de är framtagna för män (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009). Det innebär enligt min mening en okunskap som kan skapa onödigt lidande för kvinnorna. Forskningen kring rehabiliteringsprocessen är gammal och inte uppdaterad sedan 2010 då regeringen införde ett nytt åtgärdsprogram, arbetslivsintroduktion i rehabiliteringsprocessen. Har då detta program underlättat för de kvinnor som drabbats av psykisk ohälsa att närma sig ett arbete, blir en rimlig fråga att ställa?

1.1 Syfte och frågeställning

Syftet med studien är att belysa och analysera mötet mellan långtidssjukskrivna kvinnor med diagnos psykisk ohälsa och dessa kvinnors upplevelser av att ingå i en rehabiliteringsprocess. Förhoppningen är att ge ett kunskapsbidrag i utveckling av förståelse och bemötande av dessa kvinnor. Bruksvärde är att materialet kan användas av arbetsförmedling, försäkringskassa och inblandade myndigheters personal i utbildningssyfte. Med utgångspunkt i syftet har följande frågeställning formulerats:

1.2 Disposition

Här presenteras uppsatsens upplägg som består av 6 kapitel. I kapitel 1 presenteras inledning och syftet med studien. Detta resulterar i en frågeställning bestående av en forskningsfråga. I kapitel 2 presenteras studiens tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter. Därefter följer metodkapitel 3 som förklarar studiens tillvägagångssätt. Undersökningens resultat presenteras och framförs i en empirisk resultatdel, kapitel 4. Studiens empiriska material har sedan analyserats och framförs i kapitel 5. Diskussionen kring studiens resultat och förslag på vidare forskning kan läsas i kapitel 6. Studien avslutas med referenslista och bilaga.

10

2. Tidigare forskning och teoretiska

utgångspunkter

I detta kapitel ges en beskrivning av rehabiliteringsprocessen. Jag visar även på vetenskapliga studier som gjorts om motivation, delaktighet, resurser och det goda mötet som jag anser har betydelse för analysen av min uppsats. Jag har valt att ta med ett genusperspektiv som jag finner vara relevant för forskningsstudien. Studien visar på läkares okunskap om kön. Detta kan påverka kvinnornas rehabiliterings insatser. Jag använde mig av Antonovskys teori KASAM för att förklara vad som ligger till grund för kvinnornas väg i rehabiliteringsprocessen mot ett arbete.

2.1 Rehabiliteringsprocessen

När det gäller arbetslivsinriktad rehabilitering så samverkar många olika aktörer. Det är försäkringskassan, arbetsförmedling, socialtjänst, skola, sjukvård och kriminalvård. Utgångspunkten i deras samverkan är att olika personer har olika behov vad gäller stöd i sin rehabilitering.

Den 1 juli 2008 infördes nya regler i sjukförsäkringssystemet som skulle underlätta för de sjukskrivna att fortare komma tillbaks ut i arbete. Dessa regler kallas rehabiliteringskedjan. Den innebär att den sjukskrivnes arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov ska prövas inom angivna tidsintervaller. Under de första 90 dagarna erhåller personen sjukpenning om denne inte kan utföra sina arbetsuppgifter. Efter ytterligare 90 dagar har personen bara rätt till ersättning om det inte finns något arbete alls hos arbetsgivaren, som individen kan utföra. Om den sjukskrivne inte kan arbeta efter 180 dagar ska försäkringskassan ta reda på om personen kan arbeta med någonting utanför

11

arbetsgivarens verksamhet. Rehabiliteringskedjan innebär även en tidsbegränsning vad gäller sjukersättning. De regler som gäller vid sjukskrivning i dag är att personen får vara sjukskriven med ersättning i 364 dagar, med ansökan om förlängd sjukpenning max 550 dagar (Försäkringskassan, 2012a).

Det sista steget i rehabiliteringskedjan är arbetslivsintroduktion som gäller från 1 januari 2010. Arbetsintroduktion rör de personer vars dagar med sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning tagit slut. Försäkringskassan lämnar här över ansvaret för rehabiliteringen på arbetsförmedlingen. Arbetslivsintroduktion går ut på att under tre månader pröva personens arbetsförmåga genom att bedöma hur mycket och om personen kan fortsätta vara inskriven på arbetsförmedlingen och kunna fortsätta ingå i åtgärdsprogram som hjälper dem att närma sig arbete (Arbetsförmedlingen, 2012a).

2.2 Motivation och delaktighet

När man som vuxen drabbas av långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning förändras livet i många aspekter. Det kan gälla allt från vardagliga rutiner till olika livsprojekt. I en studie presenterar Gullacksen (2000) hur viktigt det är att individer som är långtidssjukskrivna och ska rehabiliteras måste känna motivation och delaktighet för att det ska bli ett lyckat resultat. Resultatet visar att de studerade kvinnorna måste gå igenom tre stadier för att komma till motivationsfasen. Det första skeendet är kampen mellan att önska att livet blir som förr och att erkänna för sig själv att jag är sjuk. Andra förloppet är bearbetningen av att livet inte kommer att bli det samma, samtidigt som man lär sig leva med det. Tredje delen i processen är när kvinnan kan se sitt ”nya” liv och acceptera att det kommer att bli så. Nu utgår hon därifrån, gör lite omprioriteringar och kan känna att framtiden kan fyllas med nya mål och livsprojekt.

Ytterligare ett resultat i Gullacksen (2000) visade två motsatta situationer som rör motivation. En grupp kvinnor var mycket angelägna om att snabbt komma tillbaka till arbetet och ville att livet skulle bli som förr. Detta resulterade i, för många av kvinnorna med kroppslig värk, till utbrändhet och besvikelse. Den andra gruppen kvinnor, var inte alls

12

intresserade att diskutera återgång i arbete. De var fullt upptagna med att diskutera olika behandlingar och läkarundersökningar. Dessa kvinnor uppfattades av omgivningen som omotiverade. Detta visar på att den ena gruppen kvinnor hade sin motivation riktad åt ett helt annat håll än arbetslivet. Dessa kvinnor ville ha en ordentlig medicinsk undersökning och föra en diskussion om sin förändrade livssituation så att de kunde hantera de nya livsvillkoren. Med motivation menas kraft, uthållighet, resurser, att finna riktningen och att hålla hoppet uppe. Att orientera sig mot framtiden igen efter att livet förändrats, innebär att livet åter fått en mening och man blickar framåt. När personen kan rikta sin kraft framåt, förstå sin livssituation och känna sig stark blir hon också delaktig i rehabiliteringsprocessen. Rehabiliteringsprocessens gång måste därför anpassas efter klienternas behov av stöd i sin anpassning till sin nya livssituation (Gullacksen, 2000).

2.3 Resurser

Mårtensson (2011) har i sin studie visat på att kvinnor har svårigheter med att vara delaktiga i rehabiliteringsprocessen och kunna fatta välgrundade beslut. Att vara delaktig är en förutsättning för att uppnå resultat i rehabiliteringen. Kvinnor måste bli medvetna om sina resurser för att aktivt kunna delta. Ett forskningsresultat som Mårtensson (2011) resultat visar är att det finns fyra faktorer som bidrar till att kvinnor känner sig starka och kan fatta bra beslut i rehabiliteringsprocessen ” Att se sig själv som en kapabel person, att förvissa sig, att vara en värderad del av ett sammanhang och en stöttande omgivning” (Mårtensson, 2011, 428- 435).

När det kommer till att se sig själv som en kapabel person innefattar det enligt Mårtensson (2011) att själv kunna ta ansvar, att kunna stå upp för den egna uppfattningen om varför de blev sjuka och kunna se den mest lämpliga vägen tillbaka mot arbete. Det innebär att själv kunna ge förslag på åtgärder och kunna tolka symptom likväl som information och riktlinjer i anknytning till beslut. Grunden i denna kategori är att kunna känna tillit till sig själv, tidigare erfarenheter och logiskt tänkande. Kategorin att förvissa sig innebär att söka kunskap och information om ohälsa/sjukdom, behandlingsalternativ,

13

sjukskrivning och rehabiliteringsmöjligheter. Målet med detta är att kunna känna sig säker i beslutsdiskussioner, kontrollera olika situationer, diagnostisera sig själv. De bör kunna eliminera riskerna för att bli felbehandlade eller gå miste om åtgärder som hade gynnat dem. Att vara en värderad del av ett sammanhang innebär att man känner sig behövd, sedd och bekräftad. Att vara socialt aktiv i en interaktion med andra människor och inte bli betraktad som en börda. Det innebär också att kunna se till sig själv och kunna värdera vad som är viktigt i livet för just sig själv och vara medveten om sina egna resurser. Kategorin en stöttande omgivning omfattar en omgivning som är stöttande, beaktande och respekterande. Dessutom att kvinnan blir trodd och kan känna sig trygg och få avlastning när hon behöver. Det kan vara avlastning i hemmet eller avlastning av myndigheter som hjälper till att förklara eller assistera kvinnan. Omgivningen visar ett genuint intresse för kvinnan och förstår sjukdomssituationen och orsaken till den (Mårtensson, 2011).

2.4 Goda möten

Müssener (2012) visar i en studie hur viktigt mötet mellan den sjukskrivna personen och rehabiliteringsaktören är när det kommer till betydelsen om individen återgår i arbete eller inte. Det har visat sig vara mötet mellan myndighetsutövare och individen som är bland det viktigaste i rehabiliteringsprocessen. Ett gott bemötande innefattar respekt, visat intresse, stöttning och att bli trodd och tagen på allvar. I dag delas ansvaret för att stötta individer i återgång till arbete mellan försäkringskassan, arbetsförmedlingen, hälso- och sjukvården, arbetsgivaren och den sjukskrivne själv. Müssener (2012) skriver att i mötet med aktörerna var det vanligt att de sjukskrivna blev bemötta utifrån hur aktörernas arbetsförhållanden var för tillfället. Det var inte enbart personens egen professionalitet det hängde på. Bemötandet styrdes också av hårda regelverk som gjorde att aktörerna inte kunde möta individen utifrån dennes förutsättningar och behov. Tidsgränserna upplevdes som ett hinder, aktörerna hade inte tid att lyssna och förstå deras situation. Möten som ledde till att individerna kände att deras förmågor, styrkor och möjligheter lyftes fram blev resultatet att deras självförtroende ökade. Misstroende och nonchalans från myndighetspersonerna gjorde att personerna fick

14

försämrad självkänsla och försenad återgång i arbete. Skam gör att personen drar sig ifrån sociala interaktioner och personen känner sig misslyckad och oduglig. Stolthet däremot gör att personerna vill integrera sig med andra och vill bli hörda och sedda (Müssener, 2012).

2.5 Genus

Begreppet genus har presenterats för att förtydliga att könsskillnader inte är oföränderliga och opåverkbara. När det talas om det biologiska könet avser det skillnader som hormoner, kromosomer och könsorgan mellan kvinnor och män. Pratas genus avser det hur manligt och kvinnligt skapats i olika kulturella och sociala sammanhang. En utgångspunkt i genusperspektivet är att biologiska könsskillnader tolkas olika i olika samhällen. Samtidigt som det är viktigt att särskilja kön och genus är det centralt att visa att sociala och kulturella könsskillnader är svåra att skilja från de biologiska. Den medicinska genusforskningen framhåller att det finns ett nära samspel mellan biologiska och sociokulturella faktorer (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009). ”Genusforskningen har uppmärksammat att forskning som rör män kommit att generaliseras, så att den också anses gälla för kvinnor” (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009, s 42). Ett exempel är när det kommer till hjärtinfarkt så har det visat sig att kvinnor har helt andra symptom och riskfaktorer än män. Studier har även visat att kvinnor behandlas mer passivt och har därmed en sämre prognos (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009). ”Om man ska förbättra rehabiliterings situationen för kvinnor krävs det att läkare blir mera medvetna om hur kön fungerar i en behandlingssituation, eftersom presentation av symptom och orsaksförklaringen till dessa är könsrelaterade” (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009, s. 45). Studier visar att så länge klienten var godmodig och accepterade det som föreslogs i rehabiliteringsväg uppstod inga konflikter. Om klienten krävde åtgärder som vanligtvis inte brukar erbjudas visade tjänstemännen tydligt vilka uppfattningar de har om manliga och kvinnliga klienter. Dessa uppfattningar kunde visa sig i att kvinnorna fick mindre erbjudande om rehabiliteringsalternativ för de ansågs mindre motiverade och mindre tydliga. Kvinnorna ansågs som ovilliga att samarbeta om de sade nej till någon

15

åtgärd. Kvinnornas uppfattning om situationen var att det var svårt att kombinera förvärvsarbete och omsorgsarbete. Orsaken till att kvinnor har svårare att återgå i förvärvsarbete beror inte bara på en given orsak utan formas i interaktionen mellan kvinnan som klient och rehabiliteringssystemet (Vahlne Westerhäll, Bergroth & Ekholm, 2009).

2.6 KASAM

Hälsa uppkommer enligt Antonovsky (1991) när en människa innehar en stark känsla av sammanhang - KASAM. Att inneha en känsla av sammanhang anser Antonovsky vara en mycket viktig faktor när det kommer till att röra sig mot den friska polen på kontinuumet, hälsa – ohälsa. Teorin bygger på ett salutogent synsätt vilket innebär att i stället för att tänka sjuk, fokuserar man på frisk. När man tittar på en individ genom det salutogena perspektivet ser man till hela individens historia. Det ger en större förståelse för individens situation. Antonovsky menar att vi hela tiden rör oss mellan polerna hälsa och ohälsa. En individ är aldrig helt frisk eller bara sjuk. Det är vilken grad av KASAM som en person har som ligger till grund för hur han/hon mår.

Det salutogena synsättet ger inga garantier för att det går att lösa problemen i den komplicerade väv som människors liv utgör. Men om inte annat så leder det till en djupare kunskap och förståelse, vilket är en förutsättning för att man ska kunna skapa en rörelse i riktning mot den friska polen på kontinuumet (Antonovsky, 1991, s. 26).

Under ett liv utsätts människan för saker som gör att vi känner stress, dessa kallar Antonovsky för stressorer. Stressorer kan vara påtvingade eller frivilliga. Så som sjukdomar eller från den yttre miljön, de kan vara av akut dignitet eller av kronisk. De som har en stark KASAM tål stress i större utsträckning och det gör att individen ser de stressade situationerna som mindre allvarliga än de personer som upplever sig ha ett svagt KASAM. När svårigheterna ses som mindre svåra blir de också mer hanterbara för individen. När problemen känns hanterbara för personen flyr inte individen utan hanterar dem genom att lägga upp en lösande strategi. En individ med ett starkt KASAM utnyttjar

16

sina resurser på ett bättre sätt än den som har ett svagt KASAM. Har personen ett starkt KASAM kan detta jämföras med att vara stark mentalt.

Antonovsky talar också om generella motståndsresurser och generella motståndsbrister. Med detta förklaras att individens KASAM befinner sig på ett kontinuum där det i ena änden finns vad Antonovsky kallar för generella motståndsresurser, GMR. GMR kan stå för god ekonomi, kulturell stabilitet, jagstyrka och det sociala nätverket med mera. Om individen har starka och många av dessa GMR gör det att individen befinner sig högre på kontinuumet och i och med det har större chans att göra den typ av livserfarenhet som bidrar till ett starkt KASAM. På så sätt kan individen utgå ifrån de aspekter som gör situationen begriplig, de undviker inte stressiga situationer utan de kan hitta en ordning och se ett sammanhang. Vid den andra ytterligheten på kontinuumet finns det som Antonovsky kallar för generella motståndsbrister, GMB. GMB är stressorer som är kroniska, de så kallade livssituationsstressorerna. GMB kan ses som motsats till GMR. Detta innebär att en individ som befinner sig lägre ner på kontinuumet har således färre och svagare GMR och fler GMB. Detta gör att personen är närmare GMB på kontinuumet och det gör att individen sannolikt kommer att göra negativa erfarenheter när det kommer till hanterandet av stressorer och utveckla ett svagare KASAM. Individer med svagare KASAM förväntar sig kaos, har viljesvagare problemhantering och ger lättare upp.

Det finns tre centrala teman i KASAM.

Begriplighet: I vilken utsträckning individen upplever omvärlden som begriplig i stället för oförklarlig och kaotisk. ”En stabil förmåga att bedöma verkligheten” (Antonovsky, 1991, s. 39). En person med hög känsla av begriplighet förväntar sig kunna agera när de ställs inför förutsägbara stimuli i framtiden. När det kommer till överraskningar kan personen känna att detta går att ordna och förklara. Katastrofer kan hända, som bland annat död och misslyckanden men personen kan även göra dessa (be)gripbara.

Hanterbarhet: Hur individen upplever att han/hon har resurser att möta omvärldens krav. Resurser kan vara egna, anhöriga, gud, eller läkare – personer individen kan lita på. En hög känsla av hanterbarhet gör att människan inte känner sig som ett offer eller orättvist behandlad. Olyckliga saker sker i livet men personerna känner att de inte, för alltid kommer att sörja utan de kommer att klara sig.

17

Meningsfullhet: Hur individen känner känslomässigt för livet. Viktigt är att känna delaktighet, det gör att man kan känna motivation. Hur personen väljer att investera energi i problem som uppstår och ser utmaningar som ”välkomna” i stället för börda. Personer med högt värde på meningsfullhet drar sig inte för att i olyckliga situationer söka en mening i det som sker. Att med värdighet i behåll komma ur situationen.

Känsla av sammanhang är en global hållning som uttrycker i vilken utsträckning man har en genomträngande och varaktig men dynamisk känsla av tillit till att de stimuli som härrör från ens inre och yttre värld under livets gång är strukturerade, förutsägbara och begripliga, de resurser som krävs för att man skall kunna möta de krav som dessa stimuli ställer på en finns tillgängliga, och dessa krav är utmaningar, värda investering och engagemang (Antonovsky, 1991, s. 41).

2.6.1 Teoretiska slutsatser

Den teoretiska utgångspunkt som används i arbetet är Antonovskys teori KASAM. KASAM står för känsla av sammanhang och det är en viktig del i målet när jag ska förklara kvinnornas upplevelse av att ingå i en rehabiliteringsprocess. Det finns tre centrala teman i teorin som är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, viktiga teman när det kommer till att förklara varför vissa kvinnor kommit längre än andra i sin rehabiliteringsprocess mot att närma sig ett arbete.

18

3. Metod

Detta kapitel innehåller en beskrivning av studiens upplägg, urval och genomförandet av dessa. Hur det empiriska materialet samlats in kommer att belysas samt de etiska ställningstaganden som gjorts. Avslutningsvis presenteras hur det empiriska materialet analyserats.

3.1 Kvalitativ metod

Uppsatsen utgörs av en studie där fem långtidssjukskrivna kvinnor med diagnosen psykisk ohälsa studerats. För att försöka nå en djupare förståelse och kunna tolka dessa kvinnors livsvärld och upplevelser ansåg jag att en kvalitativ intervju vara lämpligast. I den kvalitativa intervjun kan jag ställa djupgående öppna frågor som kvinnorna själva kan formulera sina svar på. De kan ställa frågor till mig som intervjuare, detta gör att det minimerar missförstånden som kan uppstå. I interaktionen med kvinnorna kan jag känna av sinnesstämningar och gräva djupare i vissa frågor Detta är svårt när det kommer till kvantitativ forskning då den går ut på att ta fram uppskattningar som kan redovisas i form av statistik och intervjuaren har ingen personlig kontakt med informanterna (se Kvale, 1997). Personlig kontakt anser jag vara avgörande i en studie om kvinnors upplevelser av att vara i en rehabiliteringsprocess, därav vald kvalitativ intervju. Jag använde mig av en halvstrukturerad intervju med öppna frågor som utgångspunkt där intervjupersonerna kunde tala fritt och själva välja hur de ville framföra sina upplevelser. Frågornas form och ordningsföljd kunde ändras efter samtalets gång. Med denna metod fanns även en möjlighet

19

att följa upp oväntade svar och ställa följdfrågor (se Kvale, 1997). Diktafon kom att användas för att spela in intervjuerna.

3.2 Urval

Mina kriterier när det gällde intervjupersoner var att de skulle vara kvinnor som led av psykisk ohälsa. Kvinnorna skulle tidigare ha varit långtidssjukskrivna men nu skulle de ingå i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram på Arbetsförmedlingen. Mitt urval grundade sig på ett intresse för denna grupp av svenska kvinnor då psykisk ohälsa är en av de största anledningarna till sjukskrivning (Försäkringskassan, 2012a).

Jag tog kontakt med en arbetsförmedlare på en liten ort i Sverige och bad henne om hjälp med att få fram intervjupersoner. Hon frågade sex stycken kvinnor som blivit utförsäkrade från försäkringskassan och som nu ingår i ett åtgärdsprogram på arbetsförmedlingen, snöbollsmetoden (Larsen, 2009). Fem av kvinnorna tackade ja till att vara med i en studie om kvinnors upplevelser av rehabiliteringsprocessen. Arbetsförmedlaren förmedlade namn och telefonnummer på kvinnorna som jag sedan ringde upp. Jag förklarade vem jag var och syftet med min studie. Jag berättade att de kommer att vara anonyma och att de har rätt att avbryta sin medverkan när de ville. Vi bestämde via telefon var och när intervjuerna skulle genomföras.

3.3 Genomförande av intervjuerna

Dalen (2008) beskriver att intervjuaren ska kunna lyssna aktivt och visa ett äkta intresse för intervjupersonen. Det handlar om att visa empati och vara bekräftande, framförallt när det kommer till känsliga saker. Att kunna lyssna och låta intervjupersonen ta tid på sig och få framföra sin upplevelse med sina ord är en av förutsättningarna för att kunna använda

20

intervjun i forskningssammanhang. Innan jag genomförde intervjuerna hade jag läst facklitteratur, vetenskapliga artiklar och teorier som var av intresse när det kommer till långtidssjukskrivna kvinnor och rehabiliteringsprocessen. I mötet med mina intervjupersoner försökte jag ha ett öppet sinne och sympatiskt förhållningsätt.

Innan intervjuerna sammanställds en intervjuguide med halvstrukturerade frågor som jag skulle utgå ifrån. En av intervjuerna genomfördes hemma hos en av kvinnorna i enlighet med hennes önskemål. Tre av intervjuerna genomfördes, var för sig ute på kvinnornas praktikplats. Kvinnornas handledare ordnade ett litet samtalsrum där vi kunde sitta och tala ostört. Arbetsförmedlaren ordnade ett rum på arbetsförmedlingen till den femte intervjun. Samtliga intervjuer kunde således göras i lugna och relativt behagliga miljöer. Våra möten började med lite småprat för att lätta upp stämningen och jag berättade om syftet till denna studie. Intervjupersonerna gavs även möjlighet att ställa frågor. Jag använde mig av en diktafon för att spela in samtalen och intervjupersonerna informerades om att det inspelade materialet kommer att raderas efter transkriberingen är utförd. Kvale (1997) menar på att det bästa sättet att kunna vara koncentrerad och fokuserad under intervjun är att spela in samtalet. Det inkomna intervjumaterialet har transkriberats, dock inte alla i sin helhet på grund av tidsbrist.

En svårighet när det kom till intervjudelen var att flertalet av kvinnorna svarade osammanhängande på mina frågor. Ofta började de en ny mening utan att avsluta den första. Kvinnorna var ivriga att berätta och det blev därför rörigt med mycket information. Jag vill framhålla att när det kommer till mina resultat kan de även ha andra förklaringar, men det visar hur det kan vara och hur det kan upplevas. Mina resultat gäller inte heller för alla kvinnor med psykisk ohälsa som ingår i en rehabiliteringsprocess. Jag är införstådd med att om jag intervjuat fler kvinnor hade resultatet kunnat se annorlunda ut.

3.4 Validitet och reliabilitet

Validitet inom kvalitativ forskning syftar till att man undersöker bara det man har för avsikt att undersöka. Validering är en process som pågår under hela forskningsprojektet (Kvale,

21

1997). För att uppsatsen ska hålla hög validitet har jag under intervjuerna ställt öppna frågor med hjälp av en intervjuguide för att på så vis få en tydlig och klar bild av mina intervjupersoners uppfattningar. Jag har under intervjuernas gång bekräftat och återspeglat det de sagt för att kontrollera att jag förstått intervjupersonerna korrekt.

Reliabilitet handlar i forskningssammanhang om tillförsiktligheten i undersökningen. Intervjuaren ska vara lyhörd och uppmärksam på hur intervjupersonen beter sig. (Trost, 2004). Det kan vara svårt att uppnå total reliabilitet då denna uppsats är ett resultat som är präglad utefter min tolkning. För att få en så hög reliabilitet som möjligt i min undersökning har jag försökt att vara så noggrann som möjligt och har försökt att undvika ledande frågor som kunnat påverka intervjupersonerna under intervjuprocessen. Jag har delvis transkriberat mitt material och flera gånger lyssnat igenom intervjupersonernas berättelser för att kunna få en så rättvis bild som möjligt på deras upplevelser.

3.5 Analysmetod

Syftet med den kvalitativa forskningsintervjun är enligt Kvale (1997) att tolka och beskriva de teman som man lyckats tyda i intervjupersonens livsvärld. Kvale beskriver att analysen kan beskrivas i sex steg. Jag har använt fyra av dessa steg i min analys av det insamlade intervjumaterialet. Det första steget är att intervjupersonen beskriver sin livsvärld i förhållande till valt ämne. I andra steget ser intervjupersonen själv nya innebörder och upptäcker nya omständigheter i det hon gör. Tredje steget innebär att intervjuaren tolkar vad som sägs under intervjun och sänder sedan tillbaks det genom att återspegla det intervjupersonen sagt. Då kan intervjupersonen svara på om det tolkats rätt eller fel. I det fjärde steget tolkas det färdig transkriberade intervjumaterialet av intervjuaren. Detta görs genom att kartlägga och tematisera texten, skilja på väsentligt och oväsentligt. Det är dessa fyra steg som jag valt att följa när det kommer till min analys.

22

3.6 Etiska riktlinjer

Inför studien om långtidssjukskrivna kvinnors upplevelser av rehabiliteringsprocessen beaktades de forskningsetiska principer som finns inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Detta individskyddskrav uttrycks genom fyra huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2011). För forskningsprojektet medförde detta att studiens syfte klargjordes för intervjupersonerna. För att tillgodose informationskravet och nyttjandekravet delgav jag intervjupersonerna

information om arbetet och meddelade att det material som samlats in endast kommer att användas i studien. Vidare att deltagandet sker på frivilliga grunder och att vem som helst när som helst kan avbryta deltagandet utan negativa påföljder. För att tillgodose

samtyckeskravet förklarade jag hur intervjun kommer att gå till och att personerna kommer att spelas in på band. Förklarade att samtliga när som helst kan upphöra med sitt deltagande utan negativa påföljder. För att tillgodose konfidentialitetskravet är min ambition att alla uppgifter kommer att behandlas konfidentiellt och personers namn kommer att bytas ut, detaljer att ändras så att ingenting kan spåras till en enskild person. Jag kommer på grund av sekretesskäl inte att redovisa vilken ort personerna kommer ifrån.

23

4. Empiriskt resultat

Här presenteras resultatet av det empiriska material som inhämtats genom fem kvalitativa intervjuer. Kvinnorna som jag valt att intervjua har alla varit långtidssjukskrivna och ingår nu i en rehabiliteringsprocess. Resultatet av kvinnornas upplevelser kommer att presenteras i sex teman och avslutas med en sammanfattning.

4.1 Upplevelser av att delta i ett arbetsmarknadspolitiskt

åtgärdsprogram

Alla fem intervjupersonerna i undersökningen är inskrivna i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram på Arbetsförmedlingen. Några är i arbetslivsintroduktion och några har även tagit steget vidare i andra åtgärdsprogram. Dessa kvinnor har tidigare varit sjukskrivna från två till femton år. En av intervjupersonerna hade samma dag som intervjun genomfördes gått tillbaks i sjukskrivning efter att ha prövat på att vara i arbetslivsintroduktion. Hon anser att hon inte passar in någonstans och systemet kan inte anpassas efter henne som person. Kvinnan vill att åtgärdsprogrammen ska kännas meningsfulla och bidra till att hon stärker sin självkänsla. Det gör programmen inte i dag. Hon måste arbeta tio timmar i veckan och det orkar hon inte. Enligt kvinnan blev hon då erbjuden att vara på ett så kallat ”vuxendagis”. Detta ”vuxendagis” är åtgärdsprogrammet arbetslivsintroduktion och syftar till att kvinnan får prova på hur många timmar hon orkar arbeta. Detta tyckte kvinnan var nervärderande och tackade nej eftersom hon vill vara i en ”frisk värld” och arbeta.

24

På frågan om vad åtgärdsprogrammen tillfört kvinnorna svarade den största andelen att det var positivt att få känna sig behövd. De kände sig trygga och genom programmen kände de att de bidrog med något. En kvinna beskriver det som en jättestor omvälvning i hennes liv. Efter att ha varit sjukskriven i cirka femton år fick hon vara en del av ett sammanhang och träffa människor som är i samma situation. Det kändes positivt. Samtidigt som de flesta tycker att det är bra att komma ut i ett åtgärdsprogram så upplever de att stressen och pressen som uppkommer sliter mycket på dem. En av kvinnorna säger med stressad ton:

Det jag känner e nog att de säger att vi tar det lugnt och så där men ändå så jagar de en, säg till så fort du känner att du vill öka en dag eller öka timmar eller känner du att det funkar så ökar vi nu och så där… jag ställer ju väldigt höga krav på mig själv också för jag vill ju, man vill vara duktig och man vill ju ut och jobba, man vill. Men ibland känner jag att jag skiter snart i alltihop snart.

Intervjupersonerna förstår att de måste öka på sina timmar men anser att de blir forcerade. De tycker att de behöver tid att vänja sig vid varje ny uppnådd timnivå. Varje timma som intervjupersonerna kan öka i arbetstid är ett enormt stort steg för dessa kvinnor som så länge varit borta från arbetsmarknaden. Några är rädda för att om de går ut för hårt och blir pressade är risken att de faller tillbaks i sjukdom igen och då blir det ytterligare ett misslyckande i deras liv. Varje gång de misslyckas är det svårare för dem att ta sig upp igen. Ett misslyckande innebär återgång i sjukskrivning och det drabbar därmed ekonomin. Flertalet av intervjupersonerna tycker att den tidsbestämda arbetsprövningen skulle vara mer anpassat för individen. I dag är systemet mycket strikt och fyrkantigt. Flertalet av kvinnorna tycker att tidsgränsen är mycket stressande. Kvinnorna vill att det är sjukdomstillståndet som rehabiliteringsaktörerna ska utgå ifrån och inte en tidsregel som politikerna bestämt. Så här säger en av kvinnorna:

Ja, att det mer anpassas efter sjukdomen och hur man e som människa, inte det här att nu e dina arbets- eller din sjuktid slut och nu måste du ut så bara i väg, ungefär. Jag tror att det hade varit mycket bättre om de såg till personerna.

Kvinnorna har under många år varit sjukskrivna. De nya reglerna med arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram, arbetslivsintroduktion trädde i kraft 2010. Tidigare löpte bara sjukskrivningarna på och det fanns inga givna tidsregler. Det blev förödande för en av kvinnorna. Kvinnan säger:

25

Det här med att sitta hemma och inte göra någonting, jag har ju förlorat väldigt många år på det. Jag har ju flera år, som jag minns ju inte! Jag har ingen aning och det e flera år som jag inte kan svara på för jag gjorde inget, jag var inte en del av någonting.

Upplevelsen av detta tyder på att det är positivt att personen ingår i ett åtgärdsprogram och får känna sig delaktig, sedd, behövd och har ett mål att arbeta mot. Alla kvinnor i intervjun ansåg det vara mycket viktigt att göra någonting som de kände meningsfullt. Några av kvinnorna hade gått kurser inköpta av utomstående aktörer. Det var delade åsikter om hur givande dessa kurser varit. En kvinna berättade:

Jag fick ju en, jag var på medborgarskolan och gick något sådant där step up, det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Den tjänsten förstår jag inte varför försäkringskassan köper för den var, nää.

En annan kvinna uttrycker sig så här om kursen hon deltagit i:

Det var ju det här Productiva jag gick på då, jag får ju säga att det var väldigt bra, väldigt positivt och så för det stärkte faktiskt just självförtroendet. Just att vi var ju inte många, vi var fem stycken och alla var ungefär i samma situation och så, det få jag säga att det var ju väldigt bra.

Två av kvinnorna påpekade att det som utlovats inte uppfyllts, som till exempel att de skulle få enskilda samtal under kursens gång, på Productiva. Så blev det inte, utan de samtalade lite i grupp och sedan fick de erbjudande om att köpa en tjänst om samtal. Kvinnorna upplever sig som väldigt stresskänsliga och tycker inte om stora folksamlingar och hög ljudvolym. Intervjupersonerna anser att det är bättre med kurser och program som är mindre folktäta och som bedrivs i en lugn miljö.

En av kvinnorna utmärker sig mer än de andra. Hon är fast besluten att återgå i arbete och hon gör allt för att lyckas. Hon har flyttat från en storstad till en liten stad under sin arbetsträning för att komma ifrån stressen och få en chans att lyckas. Hon säger så här om åtgärder hon blivit erbjuden på arbetsförmedlingen:

Okej vissa saker är hanterbara och begripliga men dom är inte meningsfulla som jag har gjort under de här sjukskrivningsåren, men jag har lärt mig så otroligt mycket.

Kvinnan ser positivt på den hjälp som myndigheterna erbjuder och litar på att hon ska lyckas. De flesta av intervjupersonerna upplevde att orsaken till att de kommit så långt i sin

26

rehabiliteringsprocess är att de deltagit i ett åtgärdsprogram på arbetsförmedlingen. Det kan vara jobbigt, stressigt och kravfyllt, men likväl säger de att de inte hade kommit så långt om de inte blivit tvingade till det.

4.2 Upplevelser av rehabiliteringsaktörerna och samarbetet

dem emellan

Rehabiliteringsaktörerna som det syftas på i denna intervjustudie är läkare, försäkringskassa och arbetsförmedling. Dessa ska samarbeta i individens resa mot ett jobb. Utgångspunkten för deras samverkan är att personer har olika behov av stöd i sin rehabilitering till arbete (arbetsförmedlingen, 2012b). Rehabiliteringsaktörerna är enskilda myndigheter med egna regler och bestämmelser men ska samtidigt samarbeta kring individen genom att ha möten, samtal och överlämningar. Samtliga intervjupersoner säger att de upplever samarbetet mellan de olika aktörerna som bra. ”det tycker jag har fungerat väldigt bra, att kontakten har fungerat mellan alla berörda” säger en av kvinnorna.

På ett annat plan uttrycks samtidigt en önskan om fler och tydliga dialoger mellan de olika rehabiliteringsaktörerna. Flertalet av intervjupersonerna berättade att den viktigaste förutsättningen för att de skulle lyckas i sin rehabiliteringsprocess var att det fanns en tydlig dialog mellan de berörda aktörerna. Det saknas i dag. En kvinna berättade att när läkaren skrivit ett sjukintyg så godkändes inte detta av försäkringskassan, för läkaren hade inte skrivit tydligt nog. Detta gjorde att det blev en fördröjning med kvinnans utbetalning och det orsakade onödig stress. Ekonomin är redan pressad som den är när man är sjukskriven eller i ett åtgärdsprogram. En kvinna berättade att hon gjorde en utredning på Previa. Hon får som svar av försäkringskassan att den gav ingenting. När hon kontaktade läkaren berättade han att försäkringskassan inte bett honom att bedöma hennes arbetsförmåga. Läkarnas samarbete med försäkringskassan upplevde kvinnorna som undermålig. Dålig kommunikation kan bli förödande för kvinnorna, när det gäller uteblivna utbetalningar och spring på onödiga utredningar.

27

Intervjupersonerna beskrev också att de upplevde stressen och pressen från rehabiliteringsaktörerna som den största orsaken till misslyckanden i rehabiliteringsprocessen. En kvinna beskrev att hon hela tiden måste strida mot myndigheterna och bevisa sitt sjukdomstillstånd för dem. Hon upplevde att de olika myndigheterna inte hade samma åsikt om hennes sjukdomsbild. Ett stort problem som de flesta av kvinnorna upplevde är att det är stor personalomsättning på försäkringskassan och bland läkarna på vuxenpsykmottagningen. Detta orsakar otrygghet hos kvinnorna och de känner inget förtroende för aktörerna. En kvinna berättar:

Det är jätte jobbigt och så med dessa papper, jag är ju ingen pappersmänniska va, det är ju bara årets papper som är i den pärmen. Jag har ju pärmar som är, så med alla papper. Nu är jag livrädd, nu när jag ska bli sjukskriven igen att jag ska få fylla i papper och jag klarar inte att fylla i papper, det e sån stress och sånt usch!

Lider man av psykisk ohälsa kan det vara mycket svårt att söka information, fylla i formulär och ringa olika myndighetspersoner. Det känns som att de ser sig själva som förmer än andra berättar kvinnan. Intervjupersoner efterfrågar tydligare kommunikation mellan myndigheterna. Flera av kvinnorna önskade att det fanns en person som samordnade allting och fanns med under hela vägen.

4.3 Upplevelser av möten med sjukvården och läkare

Alla intervjupersoner utom en upplevde stort missnöje när det kom till mötet med läkare. En av kvinnorna berättade att om hon fått hjälp på vårdcentralen första gången som hon sökte för värk i hela kroppen hade hennes sjukdomsförlopp inte behövt sluta i utbrändhet och sjukskrivning. Hon upplevde att läkaren som var manlig såg henne som en ”gnällkärring” och vägrade sjukskriva henne. Kvinnan upplevde det som att läkaren inte förstod hennes problem och hon har själv svårt att lägga fram sin sjukdomsbild. Kvinnan berättar:

Jag kan ju säga så här att när han frågade då läkaren om vad e det för fel, men jag e ingen psykiatriker men psykiatrikerna skriver ju så här och så här och så här och

28

det stämmer ju när dom säger det men jag kan ju bedöma mig själv, för jag e ju ingen psykiater.

Kvinnan uttrycker att det finns en oförmåga hos läkaren att förlita sig och ta del av tidigare läkarutlåtanden. Hon anser att de som förstår och hjälpt henne mest är psykiatrikerna. Allmänläkare på vårdcentralen har hon inget förtroende för alls. Skildringar om läkare som pratat över deras huvuden och sett dem som mindre värda hör också till historierna.

Två av kvinnorna upplevde att läkaren som de träffar på VPM, vuxenpsykmottagningen inte alls förstod dem, de var mycket missnöjda med henne. En av dessa kvinnor berättade att hon varit sjukskriven i ett och ett halvt år på grund av psykisk ohälsa. Under dessa år hade hon vilat och försökt att återhämta sig. Hon försökte att bringa ordning i det kaos som hon upplevde att hon hade runt omkring sig. Läkaren på vuxenpsykmottagningen sade till kvinnan att hennes sjukskrivning inte lett till någonting. Kvinnan upplevde då att läkaren inte hade någon förståelse för vad hon varit med om och vad som orsakat hennes sjukdomssymptom. Den andra kvinnan berättade en liknande historia där läkaren satte ut all medicinering som kvinnan stått på i många år. Kvinnan berättar:

Så sa läkaren i somras att eftersom ingenting hjälper så sluta med alla medicinerna. Då gick jag ner mig totalt, det var bara att börja om på noll igen, å du behöver ingen samtalskontakt.

Kvinnorna upplevde att den kvinnliga läkaren på VPM inte hade någon förståelse och litade inte på tidigare läkarutlåtanden. Hon bröt ner dem i stället för att bygga upp dem. Kvinnorna ansåg inte att de fått tillräckliga rehabiliteringsresurser. Läkaren sade bara att det finns ingenting som hjälper. En kvinna säger: ”det enda de erbjuder en är en massa piller”. Kvinnornas upplevelser av detta mynnar ut i tron att det varken finns hopp eller intresse från läkarens sida att få dessa kvinnor friska.

En av kvinnorna var mycket nöjd med sin kvinnliga läkare som hon tyckte fångade upp henne från första början. Intervjupersonen sade att hon trodde att läkaren själv gått igenom något liknande, därav hennes snabba uppfattningsförmåga angående intervjupersonens psykiska och fysiska tillstånd. Kvinnan har sedan kunnat vända sig till henne i stället för att ständigt mötas av nya läkare. De har byggt upp en relation av förståelse, respekt och empati.

29

4.4 Upplevelser av självkänsla

När det kommer till självkänsla så upplevde alla intervjupersonerna samma sak. En stor avsaknad av självkänsla. Här fanns upplevelser av förnedring, skam och av att ”inte duga”. De upplevde att när man är sjuk är man värdelös. En av kvinnorna säger: ”jag nedvärderar nog mig själv väldigt mycket. För mig själv så är jag ju ingenting värd”. Samtliga kvinnor tyckte att det var viktigt att bygga upp självkänslan. Det gjorde de genom att de fick utföra arbetsuppgifter som de kände var utvecklande. De kände sig stolta över vad de utförde. En kvinna sade:

Jag måste känna motivation, att det här e kul det här e viktigt, det här leder till någonting annars bara dör jag det här leder ju inte till någonting. Jag gör då inget bra ifrån mig.

En annan kvinna säger följande:

Det e ju självförtroendet jag tror det e en jätte stor grej det här med att sjukskrivningen blir så lång är att självförtroendet försvinner och då e det så svårt och jag får inget självförtroende av att göra något meningslöst.

Intervjupersonerna beskrev lite olika hjälpinsatser som de blivit erbjudna. Det hade varit mediciner, kuratorer, psykologer, kurser och praktikplatser. Kvinnorna som samtalat med psykolog var eniga om att det inte gav så mycket. De fick bara prata, inga verktyg att arbeta med för att kunna förstå och lösa sina problem. Några av intervjupersonerna hade en önskan om mer flexibla och individanpassade lösningar som kunde stärka deras självkänsla. Fler kurser eller mer individanpassade och tidsanpassade praktikplatser. En kvinna uttryckte det så här:

Viktigt att få klart för sig var man befinner sig, hur ser situationen ut och att man inte börjar skuldbelägga sig själv så mycket och känna sig misslyckad utan att se att nu e det som det är och detta kan vi göra för att förbättra situationen.

Kvinnan menade att det är viktigt att alla tjänstemän på de instanser som är delaktiga i kvinnornas rehabilitering är medvetna om problemen och har samma ståndpunkt. Därifrån kan de arbeta sig framåt och ge redskap som stärker dessa kvinnors självkänsla.

30

4.5 Upplevelser av omgivningens förståelse

Upplevelsen hos intervjupersonerna när det kommer till omgivningens förståelse för deras sjukdomstillstånd var likartade. Omgivningen hade svårt att visa förståelse. En av kvinnorna uttrycker det så här:

Det svåraste är omgivningen som inte riktigt, de glömmer lätt bort när man då ser ut och är eller ser den här som inte ligger och stirrar i taket längre och är helt förstörd och bara gråter, då syns det ju men sen när man då blir sitt vanliga jag så, ja kanske mer pigg och glad då har de så svårt att förstå utan då får man aldrig frågan: – hur mår du? - Hur går det? Utan: – NÄR SKA DU BÖRJA JOBBA HELTID? Till och med vänner och släktingar kan vara så där på. Man hör understatement att det här finns i huvudet på dem att nu har du väl gått tillräckligt länge, när ska du ut och göra rätt för dig? Det tycker jag är det jobbigaste, inte min egen utan jag försöker och ja jag har accepterat.

Kvinnorna beskriver psykisk ohälsa som mycket varierande, vissa dagar är bra och vissa dagar är sämre. Många av kvinnorna upplevde det som mycket jobbigt då omgivningen hade åsikter om deras liv. Som att, ska du inte börja jobba snart. Intervjupersonerna upplevde att de har en dålig självkänsla Den blir inte bättre av att omgivningen inte tror och litar på att de är sjuka. En av kvinnorna säger med gråt i rösten att när man är där nere på botten så är det nattsvart, det finns inte en chans att man kan rycka upp sig.

4.6 Upplevelser av den egna förståelsen för livssituationen

Kvinnornas upplevelser av att förstå sin ”nya” livssituation var likartade. När man drabbas av sjukdom blir det en stor omställning i livet. De hade alla svårt att acceptera att de blivit sjuka och fått sin livssituation förändrad. Det är inte bara livssituationen som förändras utan familjen blir också drabbad. Det var en stor sorg hos många av kvinnorna. Livet kommer inte att bli som förr och det tar tid att lära sig att leva med det.

Jag får nog erkänna att jag har inte erkänt att jag e sjuk egentligen och tycker att det är väldigt jobbigt att ha fått det på papper, tycker inte om det alls för jag e inte,

31

jag e för social. Men det e mer och mer nu som jag förstått att jag funkar inte som alla andra eller som de flesta i ens omgivning, jag gör inte det, det e bara så.

När intervjupersonerna beskriver den hjälp de fått med att förstå sina sjukdomstillstånd har de lite olika upplevelser. En kvinna säger: ”Alltså, jag säger det som jag sa till läkarna att ju mer jag e sjuk ju mindre vet jag”. En av kvinnorna berättade att hon gått hos psykolog och där pratat om sin livssituation. Kvinnan berättade att efter ett tag sade psykologen att, det är ingen idé att vi fortsätter, jag kan inte hjälpa dig ändå. Kvinnan ansåg att hon inte fått några konkreta verktyg att arbeta med för att försöka förstå sin situation. Intervjupersonen tyckte då att de skulle skickat henne vidare. Istället fick hon känslan att vara betydelselös och att det inte fanns något hopp. En av kvinnorna berättade om ett fantastiskt ställe, kvinnofrid som hon nu efter två år och några psykologer och kuratorer senare kommit till. Hon upplevde det jättepositivt och hon kände att här får hon hjälp med att förstå varför hon känner som hon gör och de hjälper henne att titta på och förstå sig på hennes ryggsäck. Ryggsäcken är de upplevelser som man bär med sig från livet.”Bara prata och prata hela tiden funkar inte utan man måste ju att, gör så här eller prova så här eller tänk så här”. Att förstå varför man mår som man gör och acceptera att man är sjuk innebär ett hårt arbete, berättade en kvinna.

Samtliga intervjupersoner upplevde det dock som att de nu på senare tid mer och mer börjat förstå och inse att livet har förändrats och även de som personer. Nu får de utgå från där de är i dag och bygga vidare därifrån. Denna insikt har kommit efter flerårig sjukskrivning och att de nu ingår i ett åtgärdsprogram på arbetsförmedlingen. ”Jag gör allt för att komma tillbaka åtminstone på halvtid”. Citatet ovan kommer från den av kvinnorna som var mest positiv till all den hjälp hon fått. Hon hade full tillit till rehabiliteringsprocessen och hade ett mål att arbeta mot. Hon tog lärdom av sina erfarenheter och ansåg att hon kommer att få nytta av dem i framtiden. Hon jobbade för att åter igen få vara en del av ett sammanhang och kunna känna att det finns en mening med livet och hon ska kunna vara en del av det.

En av kvinnorna har varit ifrån arbetsmarknaden nu i snart femton år. Hon har under dessa år inte varit en del av någon process innan på grund av att ingen tvingat henne och hon ville inte själv vara delaktig. Hon gick och väntade på att allt skulle bli som förr innan

32

hon blev sjuk. Här beskriver hon hur långt hon har kommit i sitt arbete med att förstå och acceptera sin livssituation nu.

Att man ser att den situationen som man befinner sig i just nu den definierar inte den jag är som person eller den definierar inte mitt liv som det varit hittills eller kommer bli i framtiden så det är ett gupp på vägen. Det kan vara lite mindre och det kan vara stort och det kan vara orättvist och man kan tycka synd om sig själv och det är ett elände och skit med allting, men ibland så bara ramlar himlen ner på ens eget hus och det e inte rättvist men det e bara det att mitt hus råkade stå i vägen och då får man arbeta sig igenom detta och göra dessa erfarenheter till en del av livet och sen se det som en avstickare. Det blev inte raka vägen framåt, bara försöka hitta nya vägar och ibland så kanske man går fel och det e jobbigt och man snubblar på vägen men att ändå se att det finns alternativ.

Kvinnan har efter lång tid anpassat sig till situationen, att hon ska ingå i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram och har accepterat att få hjälp med att närma sig arbetsmarknaden. Det tar olika lång tid att bli villig att ta emot den hjälp som finns, först måste förståelsen för sin situation förstås och sättas i ett sammanhang.

När intervjupersonerna börjar inse var de befinner sig i dag och kan börja jobba utifrån det, är det lättare att sätta upp mål inför framtiden. Har kvinnorna ett mål som känns meningsfullt att jobba mot föds också en motivation och som en utav kvinnorna i intervjun säger: ”Det e grundstenen i alltihopa för att lyckas!” I intervjupersonernas fall är det både att lyckas jobba sig vidare mot ett arbete och att kunna känna sig värdefull som person.

4.7 Sammanfattning av empiri

Kvinnornas upplevelser av att delta i åtgärdsprogrammen på arbetsförmedlingen var blandad. Det som ansågs positivt var programmens upplägg och att kvinnorna kom ut bland folk och blev sedda, hörda och fick känna sig behövda. Det negativa med programmen var den stress som de medförde för kvinnorna. Stressen att de måste ut i ett program, hur de än mår. Överlag ansåg kvinnorna att det som gjort att de kommit så långt som de gjort i sin rehabiliteringsprocess var att de deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram på arbetsförmedlingen och att de hade blivit tvingade in i det.

33

När det kom till samarbetet mellan rehabiliteringsaktörerna uttryckte kvinnorna att de tyckte samarbetet fungerade bra. Sedermera visade det sig att de tyckte att det viktigaste för deras rehabiliteringsprocess var dialogen mellan berörda parter och den visade sig vara obefintlig. Kvinnorna var mycket missnöjda framför allt med samarbetet mellan läkaren och försäkringskassan. Kvinnorna upplevelser av mötet med sjukvård och läkare var likartad förutom hos en person. Intervjupersonerna tyckte att de blev ignorerade och misstrodda. Läkare har svårt att förstå deras sjukdomssymptom och de visar ett ointresse för kvinnorna som personer. Kvinnorna anser att läkarna sinsemellan inte litar på varandras utlåtande. Intervjupersonerna anser inte att de blivit erbjudna några rehabiliteringsalternativ när det alternativ de provat först misslyckats. En av kvinnorna var mycket nöjd med sin kvinnliga läkare som nu följt henne i sju års tid.

Intervjupersonerna hade alla samma upplevelse av avsaknad av självkänsla. De tyckte de var mindre värda och betydelselösa då de är sjuka och inte kan göra rätt för sig. Ingen av kvinnorna i intervjun ansåg att deras omgivning förstår dem. Kvinnorna har en sjukdom som inte syns utanpå och det gör det extra svårt. Personerna i deras omgivning förutom familjen ser inte när kvinnorna mår som sämst. Den upplevda förståelsen för den egna livssituationen var samma för alla intervjupersoner. De hade mycket svårt att erkänna för att de är sjuka och att de inte längre är samma personer. De anser inte att de fått någon särskild hjälp och stöd med att förstå sin livssituation utan det är åren som gått som fått läka.

34

5. Analys

I detta kapitel analyseras resultatet av det empiriska materialet kopplat till tidigare forskning och det teoretiska perspektivet. Analysen är indelad i fyra teman.

5.1 Analys av arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram

Gemensamt för alla kvinnor utom en är att de uttrycker positivitet över åtgärdsprogrammens utformning. Samtidigt som det var positivt att delta i ett åtgärdsprogram var det en mycket stor press. De skulle hela tiden prestera mer när det kom till att arbeta fler timmar. Detta upplevde kvinnorna som mycket stressande och de var rädda för att falla tillbaks i sjukdom på grund av pressen. Trots detta så berättade flertalet av kvinnorna att det var på grund av att de blivit tvingade in i ett arbetsmarknadspolitiskt åtgärdsprogram som de kommit så långt som de gjort i sin rehabiliteringsprocess. Det positiva med att delta i ett åtgärdsprogram kan sättas i relation till en av Mårtenssons (2011) fyra faktorer, en del av ett sammanhang. Den hjälper till och bidrar till att kvinnorna kan fatta bra beslut och känner sig stärkta i rehabiliteringsprocessen. Faktorn att få vara en del av ett sammanhang och få ett värde innebär att personen känner sig behövd, sedd och bekräftad. Det gör att personen vill integrera socialt med andra människor och inte bli sedd som en belastning. Detta är en av faktorerna som får kvinnorna att bli medvetna om sina resurser och det gynnar rehabiliteringsprocessen. Ökade resurser, egna och med hjälp av rehabiliteringsaktörernas gör att kvinnorna känner att de lättare kan möta kraven som ställs på dem i åtgärdsprogrammen.

Slutsatsen av detta är att rehabiliteringsaktörerna försöker genom åtgärdsprogrammen utgå från det som är friskt hos kvinnorna. Ett salutogent synsätt (Antonovsky, 1991). Genom att delta i processen arbetar kvinnorna med att stärka sitt KASAM. Ju starkare

35

KASAM kvinnorna kan få ju lättare är det för dem att röra sig mot den friska polen, hälsa (Antonovsky, 1991). Deltagandet stärker självkänslan och kvinnorna får känna att de är en del av ett sammanhang. Genom detta stimuleras deras begriplighet och det medför att de kan ta fler aktiva steg i processen. Det gör att de kan känna en meningsfullhet i rehabiliteringen och de kan fokusera framåt

Den negativa stressen kan förklaras genom att kvinnorna efter långvarig sjukdom har en svagare känsla av sammanhang (Antonovsky, 1991). De har inte lika många resurser att sätta in mot stressen som en frisk person. Dessa kvinnor har många livssituationsstressorer, bland annat deras sjukdom som är kronisk. Många av kvinnorna har kanske inte så många av de generella motståndsresurser som till exempel en stark jagstyrka och ett socialt nätverk, saker som gör att de lättare kan stå emot stressen och pressen som kommer utifrån.

En av kvinnorna var mycket missnöjd med att delta i åtgärdsprogrammet arbetslivsintroduktion. Hon ansåg att programmet inte kunde anpassas utefter henne som individ. Kvinnan ville vara ute och arbeta i en frisk värd, inte bland andra som också var sjuka. Kvinnan orkade inte jobba tio timmar i veckan och tackade nej till arbetsförmedlingens olika förslag. Slutsatsen utifrån kvinnans berättelse tolkar jag som att hon inte riktigt har kommit till insikt med sin sjukdomsbild och vad det innebär för hennes livssituation. För att kunna rehabiliteras måste individen känna motivation och delaktighet. Det innebär att kvinnan måste gå igenom tre stadier, enligt Gullacksen (2000). Först måste kvinnan erkänna för sig själv att hon är sjuk och släppa sin önskan om att livet ska bli som förr. För det andra måste kvinnan bearbeta livsomställningen och lära sig leva med den. Den tredje delen i processen mot motivation är när kvinnan kan se sitt ”nya” liv. Sedan kommer det till det svåra att acceptera att det är så här det kommer att bli. Utifrån detta kan kvinnan känna att nu utgår jag härifrån och hon kan se att det finns en framtid (Gullacksen, 2000).

Med utgångspunkt av kvinnans berättelse tolkar jag det som att kvinnan inte har kommit igenom det första av dessa tre steg. Det medför att det blir svårt för kvinnan att aktivt delta i en rehabiliteringsprocess då hon inte kan se hur sjuk hon är. Detta kan göra att hon inte upplever de resurser som hon blir erbjuden som begripliga utan de ses mer som kaosartat (Antonovsky, 1991). När hon inte kan förstå kan hon inte heller aktivt påverka sin situation och då ser hon inte heller arbetslivsintroduktion som ett meningsfullt alternativ.

36

Slutledningen av detta är att kvinnan behöver ett stort stöd i att förstå sin livssituation genom aktiviteter som stimulerar förmågan till motivation.

Att vissa av kvinnorna lyckats bättre än andra att komma vidare i rehabiliteringsprocessen grundas i deras känsla av sammanhang. Dessa kvinnor har en förståelse för varför de är i ett åtgärdsprogram och kan se att programmet kommer att hjälpa dem vidare i livet. Detta kan förstås utifrån att om kvinnorna kan känna att de behärskar situationen och kan se att de växer som människa gör det att det känns positivt att vara i ett åtgärdsprogram (Mårtensson, 2011). Kvinnorna känner att det är meningsfyllt, det har ett syfte. Kvinnorna ökar på sina generella motståndsresurser. Vissa av kvinnorna har även en stabilare mental hälsa, KASAM som gör att de har resurser att möta faktorer som gör att de blir stressade (Antonovsky, 1991). De kan då göra dessa hanterbara och de slipper då uppleva att allt är kaos omkring dem. De kan hantera de uppkomna situationerna bättre än de med svagare mental hälsa.

5.2 Analys av upplevelser av rehabiliteringsaktörerna

Två av intervjupersonerna beskriver stödet från rehabiliteringsaktörerna som mycket stöttande. Detta tolkar jag som att kvinnorna är trygga med rehabiliteringsaktörerna och att de upplever att de blivit sedda som individer. I en rehabiliteringsprocess som ska bli lyckad är det viktigt hur kvinnorna upplever mötet med de olika aktörerna (Müssener, 2012). När kvinnorna blir mötta med respekt för sina förmågor, styrkor och möjligheter främjar det kvinnornas självförtroende. Självförtroendet gör att kvinnornas generella motståndsresurser ökar och detta leder till att kvinnorna får mer resurser för att röra sig mot hälsa. När man tror på sig själv ser man sig inte som ett offer och man kan se en mening med det som sker. Ökat självförtroende gör att kvinnorna kan se en meningsfullhet i sin process och det stärker kvinnornas KASAM, känsla av sammanhang. Ju starkare KASAM kvinnorna har ju närmare hälsa än ohälsa kommer de (Antonovsky, 1991). Detta gör att kvinnorna kan ta till sig rehabiliteringsinsatserna och nå ett lyckat resultat i sin process mot ett arbete.