Analys av bestämmanderättsfrågan i riksdagsdebatten

I riksdagsprotokollet från 2013 förefaller det finnas en konsensus, mellan S och C, om att tillämpningen av strandskyddsreglerna ser väldigt olika ut mellan olika kommuner och länsstyrelser runt om i Sverige. I detta fall är det dock S som, trots att man i reservation 6 till proposition 2008/09:119 – Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden – menade att behovet av en ”starkare [statlig] kontroll är stort” (Sveriges Riksdag, 2009, s. 57), nu trycker på att besluten om strandskyddsdispenser i LIS-områden, enligt Sven-Eric Bucht, ska ”flyttas ned till lokal nivå” (Sveriges Riksdag, 2013, s. 63; min kursivering).

Miljöminister Lena Ek (C) återkommer flera gånger i riksdagsprotokollet att länsstyrelsens tillämpning av strandskyddsreglerna är problematisk – att partimedlemmar i Norrland är

”bekymrade [över] länsstyrelsens diskussioner” (Sveriges Riksdag, 2013, s. 63; min kursivering), att det finns ”oskäliga […] regionala skillnader i tillämpning” (ibid.; min kursivering) samt att man behöver ”ensa länsstyrelsens handläggning” (ibid.; min kursivering). Detta tyder alltså sammanfattningsvis att det inom C finns en utbredd misstro mot länsstyrelsens arbete inom detta område.

7.2.3.2. Sveriges Riksdag 2017

I riksdagsprotokoll 2016/17:80 från 2017 återfinns flest identifierade argument kopplade till bestämmanderättsfrågan – d.v.s. om vem/vilka som bör ha rätt att bestämma över strandskyddet.

Centerpartiet, som den här gången är i opposition, kritiserar nu utredningen Strandskydd –

Redovisning av ett regeringsuppdrag (Boverket, 2014) som man själva tillsatte 2013. Eskil Erlandsson

(C), landsbygdsminister 2010– 2014 (Nationalencyklopedin, 2020a), säger här att resultatet ”inte [är] till fyllest i alla delar” (Sveriges Riksdag, 2017, s. 88; min kursivering), vilket kan tolkas som att Boverket och Naturvårdsverkets prestation enligt Erlandsson (C) varit undermålig och inte motsvarat det partiet ville få fram. Återigen får också länsstyrelsen en känga av partiet – ”diken

betraktar man [länsstyrelsen] som vatten i strandskyddslagstiftningens tillämpningar” (Sveriges Riksdag, s.

87; min kursivering).

Socialdemokraterna, genom Johan Büser, verkar dock ha vänt i synen på myndigheternas tillämpningar av strandskyddsreglerna och menar att länsstyrelsen återigen bör förhålla sig

Jens Holm (V) ansluter till S ståndpunkt att den totala strandskyddade arealen minskat och skräder inte orden när han säger att dispensgivningen under den borgerliga regeringen varit ”extremt frikostig [med] 4 500 dispenser [2015]” (Sveriges Riksdag, s. 79; min kursivering).

När det gäller MP:s inställning i bestämmanderättsfrågan är det intressant att deras förslag att få in klimatanpassningsaspekten i strandskyddslagstiftningen uppenbarligen ska vara ”till hjälp för

försäkringsbolagen” (Sveriges Riksdag, 2017, s. 84; min kursivering), vilket skulle kunna tolkas som

att privata försäkringsbolag ska vara en aktör med makt att påverka strandskyddsdispensgivning.

Moderaterna höjer, genom Jesper Skalberg Karlsson, ”ett varningens finger” (Sveriges Riksdag, 2017, s. 79; min kursivering) mot S och MP om att oppositionspartierna i riksdagen skulle kunna fälla minoritetsregeringen om de inte anpassar strandskyddslagstiftningen efter ”riksdagens vilja” (Sveriges Riksdag, 2017, s. 79; min kursivering).

Sverigedemokraterna, genom Runar Filper, visar en uttalad aversion mot länsstyrelsernas regionala myndighetsutövning när det gäller strandskydd. År 2014 gavs länsstyrelsen möjlighet genom MB 7:18 pkt. 2 att helt upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag

(Naturvårdsverket, 2020). Filper (SD) menar att länsstyrelsen ”[t]värtemot intentionerna” (Sveriges Riksdag, 2017, s. 82; min kursivering) med lagändringen fått utökad makt att utvidga

strandskyddet och att denna därmed bör ”begränsas” (ibid.; min kursivering). Därtill hävdar SD också att ”100 meters strandskydd, tillsammans med allemansrätten och övriga skyddsformer, är fullt

tillräckligt” (ibid.; min kursivering). Kristdemokraterna, genom Lars-Axel Nordell, går dock steget

längre än SD genom att föreslå att bebyggelse i strandnära läge ska tillåtas varsomhelst i

glesbygdsområden ”utom i områden som genom beslut pekas ut som skyddsvärda” och att dessa områden ”i allmänhet [ska] sträcka sig 50 meter från stranden” (ibid.; min kursivering).

Liberalerna, företrädda av Lars Tysklind, visar dock upp en mer diplomatisk sida i

strandskyddsfrågan när man säger att ”lokal anpassning [d.v.s. LIS] utifrån lokala förutsättningar [inte nödvändigtvis] är en försämring av strandskyddet” (Sveriges Riksdag, s. 96; min kursivering).

Tysklind (L) betonar också att det ”mest ödesdigra som kan hända för strandskyddsbestämmelserna är

att man skulle ifrågasätta lagstiftningen som sådan” (Sveriges Riksdag, s. 96; min kursivering). Detta kan

alltså tolkas som att L har tilltro till Länsstyrelsernas myndighetsutövning i strandskyddsfrågan, vilket verkar skilja partiet från övriga partier inom den då borgerliga alliansen.

7.2.3.3. Sveriges Riksdag 2019

I det sista riksdagsprotokollet (2019/20:30) från 2019 finns bara M och MP representerat. Debatten ger ändå en levande bild av strandskyddsfrågans politiska betydelse och hur tonläget förändrats sedan 2017. En förklaring till det senare skulle kunna vara S och MP:s

regeringssamarbete med L och C i den s.k. januariöverenskommelsen, 2019. Överenskommelsen innebär en svår balansgång för MP – att å ena sidan stå för sina vallöften att ”värna

strandskyddet” (Miljöpartiet, 2018, s. 29) och å andra sidan hålla sig på god fot med framför allt C, som inte är nöjda med LIS-reformen (se 7.2.3.2. ovan).

Det blocköverskridande samarbetet inom januariöverenskommelsen är skört, inte minst på miljöområdet. Detta gör att strandskyddsreglerna, för de oppositionspartier som gärna vill se en återgång till ett mer selektivt strandskydd, till ett lovligt byte. Följer inte MP punkt 23 i

januariöverenskommelsen att det ska bli ”enklare att få bygga strandnära” (Socialdemokraterna, 2019, s. 5) finns risken att samarbetet spricker och oppositionen kan fälla regeringen. Därför tar M tillfället i akt att ifrågasätta varför inte den utlovade strandskyddsutredningen i

januariöverenskommelsen blir klar snabbare och försöka påverka innehållet i direktiven genom att låta fyra av sina debattörer bombardera statsrådet med retoriska frågor. Tonläget har höjts och fokus har förflyttats från inland till kustland.

Carl-Oskar Bohlin (M) ifrågasätter miljö- och klimatminister Isabella Lövins (MP) uttalande om att ge ”de långa, orörda kuststräckorna” (Sveriges Riksdag, 2019, s. 16; min kursivering) särskild skyddsstatus, då flera av de norrländska kustkommunerna har vikande befolkningssiffror (detta gäller dock inte Hudiksvall (Statistiska centralbyrån, 2020) som Lars Beckman (M) hänvisar till ett antal gånger i dokumentet). I Hudiksvall är kommunen, enligt Beckman (M), bekymrad över länsstyrelsens överklaganden av byggnadslov som ses som ”ett allvarligt intrång i det kommunala

självstyret” (Sveriges Riksdag, 2019, s. 10). Detta är dock bara ett av flera ifrågasättanden, från M,

av länsstyrelsernas maktbefogenheter i strandskyddsfrågan.

Sten Bergheden (M) ställer sig (liksom även Centerpartiet, enligt Bergheden själv) till och med frågan om man ens ”ska ha kvar länsstyrelserna i [plan-] processen” (Sveriges Riksdag, 2019, s. 11).

Kjell Jansson (M) uttrycker sig om länsstyrelsens möjligheter att utöka strandskyddet från 100 till 300 meter vid särskilt känsliga områden som ”rena annekteringen av privat mark, som man dödar med

fel utgångspunkt” (ibid., s. 9; min kursivering) vilket han menar gjort det ”ännu jäkligare för folk att bygga” (ibid., s. 14). Notera dock att möjligheten för länsstyrelserna att utöka strandskyddet till

max 300 m (om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syften) inte är något nytt utan har funnits ända sedan 1950-talet (Naturvårdsverket, 2009). Vidare ifrågasätter Kjell Jansson (M) även länsstyrelsens juridiska kompetens och att kommunernas lokala kunskap ger dem bättre lämpade att avgöra i dispensfrågor:

Jag vill också höra om miljöministern tycker att det är en rättssäker hantering när länsstyrelsen går in och överprövar kommunernas strandskyddsdispenser och enskilda handläggare på länsstyrelsen överprövar byggnadsnämnder där man har lokal förankring med personer som kan sin bygd och gör bedömningar (Sveriges Riksdag, 2019, s. 17; min kursivering)

förutsättningar att bedöma” (Svea Hovrätt, 2017, s. 4; min kursivering). Här har dock Jansson (M)

tolkat landsbygdsutveckling i strandnära lägen som att man ska få bygga ”bygga nya marinor och varv

i skärgården” (Sveriges Riksdag, 2019, s. 9; min kursivering) i Stockholms län. Stolt proklamerar

Jansson (M) att han i egenskap av kommunstyrelseordförande i Norrtälje vann

brottningsmatchen mot länsstyrelsens tjänstemän som hade ”ett helt annat syfte än regeringsuppdraget” (Sveriges Riksdag, 2019 s. 14; min kursivering), d.v.s. regeringsuppdraget att lätta på

strandskyddet till förmån för landsbygdsutveckling i strandnära lägen.

I riksdagsprotokollet upprepas samma fråga från M till statsrådet Lövin (MP) ett flertal gånger – d.v.s. om Lövin vill att det ska byggas mer eller mindre i sjönära lägen. Dessa är ibland utformade som retoriska frågor som blir politiskt omöjliga för Lövin (MP) att svara på. Det tydligaste exemplet kommer från Lars Beckman (M): ”Brinner hon [Isabella Lövin] för att det ska byggas vid vatten?” (Sveriges Riksdag, 2019 s. 14; min kursivering). Skulle hon ha svarat ja på frågan hade detta ifrågasatts av medlemmarna i det egna partiet (MP). Hade hon svarat nej hade hon hamnat i fällan att ifrågasättas av C i regeringssamarbetet. Exemplet belyser politiska

utestängningsmetoder som ibland används i den miljöpolitiska strandskyddsdebatten.

Lövin (MP) besvarar de fyra M-männens påträngande frågor till en början med stoisk ironi om hur direktiven för den nya strandskyddsutredningen misstolkats:

Att det ska bli enklare [att bygga] i Stockholms skärgård är någonting utredaren [av direktiv 2019:41] får titta på; det är ingenting regeringen har definierat, och inte heller marinor eller 300 meter [utvidgat strandskydd] (Sveriges Riksdag, 2019, s. 16)

Lövin (MP) kallar LIS-reformen (2009) för ett misslyckande som M hanterar genom att skylla på myndigheterna – framför allt Naturvårdsverket genom länsstyrelserna – och menar underförstått att man inte först kan stifta en lag, som inte blev som man hade tänkt, och sedan försöka styra förvaltningsmyndigheterna att göra som man själv vill i efterhand:

Att man […] skyller misslyckandet med […] reformen [2009] på våra myndigheter tycker jag är mindre klädsamt; jag tror att vi behöver bättre handlag än så när det gäller att stifta lagar. (Sveriges Riksdag, 2019, s. 15; min kursivering).

Till slut har dock Lövin (MP) fått nog av de moderata riksdagsmännens upprepande frågor och uppvisar en uppenbar irritation över att dessa låtsas att inte förstå hennes resonemang:

Tack, Carl-Oskar Bohlin, för att ledamoten har upprepat samma fråga tre eller fyra gånger inklusive i skriftlig form! Jag anser att jag har gett ett väldigt tydligt svar. Man kan inte ställa en så grovt

förenklad fråga som det är att säga: Mer eller mindre [byggande i sjönära lägen]? (Sveriges Riksdag,

2019, s. 17; min kursivering).

Lövin (MP) besvarar Bohlins interpellation med att direktiven för den nya

verksamheter och människor att utvecklas på landsbygden” (Sveriges Riksdag, 2019, s. 17). Lövin undviker dock att svara på var de nya strandskyddsreglerna bör gälla i framtiden.