Analys av Virkespartier

I detta fall hade HD behandlat alla de relevanta aspekterna för att kunna utreda rättsläget om virkespartiet skulle utmätas eller ej. HD beaktade att Peder hade köpt en del av fastigheten och virkespartiet av sin fader men de kunde inte framlägga att det fanns några oklarheter vid köpet.

HD lämnade även utrymme i sina domskäl för ett uttalandet av lagrådet och hur dem har uttryckt beviskravet i förarbeten

”för att gäldenären skulle anses vara ägare, krävdes ett mindre mått av bevisning än i allmänhet är fallet då man för att ett visst sakförhållande skall anses föreligga säger att detta skall framgå av utredningen. Enligt lagrådet borde vanliga bevisregler gälla. Skulle gäldenären inte på grund av någon presumtion anses som ägare, borde utmätning ej få äga rum med mindre övertygande utredning förelåg att egendomen tillhörde gäldenären”.¹⁹⁹

Med denna bakgrund hade HD framfört att köpekontraktet och även kvittot var viktiga aspekter vid bedömningen om att virkespartiet tillhörde Peder. HD tog hänsyn till villkoren i köpekontraktet och att kontraktet för köpet av fastigheten ej hade framkommit för skens skull. Syftet till köpet hade även en klarhet i sig, vilket var att Peder så småningom skulle överta fastigheten och det var även han som förvaltade fastigheten och inte fadern.

Det var dock kvittot som fick den avgörande betydelsen i detta fall. HD uttryckte att

”Peder D åberopade kvittot i fråga om såväl datering som beloppet passar väl in i den av Peder lämnade redogörelsen får kvittot anses stärka tilltron till Peder D:s påstående om förvärvet av Lages D:s andel i virkespartierna”²⁰⁰.

HD framförde att även fast det inte kunde redogöras någon direkt skriftlig bevisning som styrker förvärvet, ansågs detta inte anmärkningsvärt. Då det inte gällde ett formbundet köp mellan närstående.

Med denna bakgrund kan det tyckas förvirrande då Lars Heuman har uttryckt

”Då tredje man påstår sig vara ägare till egendom måste den åberopade bevisningen värderas med viss skepsis. Detta gäller särskilt då tredje man och gäldenären är nära anhöriga”.²⁰¹

199 Citatet är hämtat från prop. 1980/81:8 s. 1099.

200 Citatet är hämtat från NJA 1983 s. 436.

201 Citatet är hämtat från Heuman, Specialprocess - Utsökning och konkurs, s. 163.

34 6.6 Försäkringsersättningen

I rättsfallet NJA 1984 s. 73 skulle HD utreda rättsfrågan om vem som försäkringsersättning ansågs tillhöra.²⁰² Då försäkringsersättningen utgör en fordran kan inte denna vara föremål för någons besittning.

En av parterna, gäldenären (Lars) hade kommit att utmätas på grund av en obetald restförd skatt.

För uttagande av statens fordran hade KFM genom beslut gjort anspråk på en försäkringsersättning hos Folksam för en försäkrad egendom som hade råkat ut för en vattenskada. Skadeanmälan hade undertecknats utav Lars och enligt Folksam hade han även uppgett att den förstörda egendomen tillhörde honom. Tredje man (Ann) som var gift med Lars yrkade dock att försäkringsersättningen tillhörde henne på grund av äktenskapsförord emellan dem. Ann anförde även att det var hennes grammofonskivor och kassettband som var den vattenskadade egendomen och att dessa tillhörde henne. Ann förklarade att hennes make hade felaktigt angett skivorna som sina i skadeanmälan och Ann hade även bifogat ett intyg som skulle styrka hennes äganderätt till skivorna och kassettbanden.

HD beslutade att häva utmätningen då det inte fanns tillräckligt med underlag för att försäkringsersättningen tillhörde Lars. I fallet uttryckte HD att

”fordran på försäkringsersättning - som inte kan vara föremål för någons besittning, får utmätning äga rum endast om det framgår att egendomen tillhör gäldenären (4 kap. 17 § UB). Att den egendom som försäkringsersättningen avser må ha befunnit sig i gäldenärens besittning kan inte leda till någon annan bedömning”.²⁰³

Att maken stod som försäkringstagare ansågs inte vara tillräckligt och detta säkerställde inte heller att försäkringsersättningen skulle tillkomma honom. Vidare anförde HD, trots att det endast var Lars som var försäkringstagare tillfaller även ersättningen dennes maka. Med denna bakgrund gjordes en hänvisning till 4 § 1 st. Konsumentförsäkringslag (1980:38) jämfört med 55 och 57 §§

lag (1927:77) om försäkringsavtal, där följande stadgas

”om inte annat framgår av omständigheterna, en sådan försäkring varom i målet är fråga (hemförsäkring) anses omfatta jämväl lös egendom som tillhör försäkringstagarens make och har maken rätt till utfallande försäkringsbelopp för den egendomen”.

Av det ovan nämnda ansåg HD att försäkringsersättningen tillhörde Ann, varför ersättningen skulle tillkomma henne. HD förklarade att utmätningen skulle hävas på grund av det inte kunde anses styrkt att den utmätta fordringen tillhörde Lars.

6.6.1 Analys av Försäkringsersättningen

I detta fall konstaterade HD att en fordran på en försäkringsersättning ej kan vara i någons besittning. För att fordran ska vara föremål för utmätning ska det framgå att den tillhör gäldenären.

I detta fall gjorde HD bedömningen att det inte framgick, att försäkringsersättningen tillhörde Lars.

Ann hade redogjort att egendomen som försäkringsersättningen avsåg tillhörde henne och därför skulle fordringen tillkomma henne. Då Ann hade hänvisat till andra lagrum som avsåg

202 Det följande bygger på NJA 1984 s. 73.

203 Citatet är hämtat från NJA 1984 s. 73.

35 konsumentförsäkringslagen och lagen om försäkringsavtal ansåg HD att det inte räckte med att Lars var försäkringstagare. Lars hade inte framfört någon annan typ av bevisning därför beslutade HD att utmätningen skulle hävas. I detta fall kan det tyckas att domskälen var kortfattade, dock var frågan om det behövdes mer utvecklande argument för domskälen. Av omständigheterna i detta fall kan tyckas att det ej förelåg sådan situation att det behövdes mer utvecklade domskäl.

36

7. Genomgång av beviskravet

7.1 Inledning

Inom förfarandet för utmätning är det en självklar princip att det endast är egendom som tillhör gäldenären som får tas i anspråk.²⁰⁴ Denna princip är svår att tillämpa i praktiken bland annat genom att utmätningsförfarandet, efter uppställda mål, ska vara snabbt, enkelt och effektivt.²⁰⁵ I och med kravet på snabbhet, enkelhet och effektivitet torde en fullständig utredning kring gäldenärens fullständiga äganderätt vara omöjlig.²⁰⁶ Samtidigt som det ej går att kräva en fullständig utredning avseende äganderätten, måste det föreligga någon form av skydd mot att egendom som tillhör tredje man inte tas i anspråk.²⁰⁷ KFM har för att underlätta avvägningen mellan de uppställda målen för verksamheten och som skydd för tredje man uppställt de tidigare nämnda presumtionsreglerna.²⁰⁸ KFM utgår således från att egendom som är i gäldenärens besittning helt tillhör gäldenären och kan därför tas i anspråk för dennes fordringar, men om tredje man eller gäldenären kan motbevisa detta blir egendomen fredad från utmätning. Detta i sin tur leder till ett förfarande som är effektivt och rättssäkert.²⁰⁹

De frågor som detta förfarande ger upphov till är huruvida högt beviskrav som ställs för att tredje man, ska kunna styrka sin äganderätt till utmätt egendom samt vad som krävs för att tredje man ska visa att egendomen tillhör honom. Det ska dock inte glömmas varför dessa högt uppställda krav föreligger. En principiell anledning till att beviskravet är så högt är av den anledning som nämnt s i tidigare kapitel att gäldenären inte ska kunna hävda att egendomen tillhör någon annan för att undgå utmätningen.²¹⁰

7.2 Rekvisitet framgår

I de fall då tredje man ska bevisa sin äganderätt till egendom som gäldenären haft i sin besittning vid utmätningstillfället, har tredje man i enlighet med 4 kap. 18-19 §§ UB att visa att det framgår att egendomen tillhör honom. Tredje man har alltså att motbevisa den äganderättspresumtion som föreligger.

Rättspraxis visar att UB uppställer mycket höga krav för att det ska anses framgå att tredje man styrkt sin äganderätt. Det har diskuterats om det är någon skillnad på rekvisitet framgå i 4 kap. 18 § UB och 4 kap. 19 § UB. Det framgick i tidigare kapitel att så inte var fallet.²¹¹ Gregow har dock uttalat att det vore lämpligt att bestämmelsen i 4 kap. 19 § UB ändras. Han menar att det idag inte är rimligt att presumera att gäldenären är ägare till allt lösöre som finns i det gemensamma hemmet.

Detta med bakgrund av att det i dagens moderna samhälle kan antas att båda makarna eller samborna vanligtvis har en förvärvsinkomst. Det är därför enligt Gregow orimligt att presumera att egendomen i hemmet enbart tillhör gäldenären. Vidare förklarar Gregow att det med hänsyn till svårigheten att bryta presumtionen innebär att makar och sambor ansvarar för varandras skulder

209 Zackariasson, Lika inför lagen?, s. 129.

210 se avsnitt 4.3.

211 se avsnitt 4.3.

37 vilket inte är förenligt med äktenskapsbalken²¹² eller sambolag (2003:376), vilka stadgar det motsatta.²¹³

Fortsättningen av denna analys kommer därför ej göra någon åtskillnad avseende rekvisitet framgå i 4 kap. 18 och 19 §§ UB. Det kan efter en jämförelse med 4 kap. 22 § UB konstateras att det inte är tillräckligt att tredje man gör sin äganderätt sannolik för att kravet i 4 kap. 18 och 19 §§

UB ska anses vara uppfyllt.²¹⁴ Beviskravet framgå likställs med att det ska anses styrkt²¹⁵, klarlagt eller utrett att det är tredje man som har äganderätt till egendomen.²¹⁶ Av rättspraxis att döma råder det inga tvivel om att det krävs en omfattande utredning från tredje man för att presumtionen ska anses bruten.

7.3 Sammanfattande analys av rättspraxis

Det uppställs varken i lagstiftningen eller i förarbetena exakt vad som krävs för att det ska anses att tredje man styrkt sin äganderätt. Det kan dock utifrån de rättsfall från HD som vi har refererat och analyserat uppvisas olika förslag på bevismaterial som har varit av betydelse för tredje man ur bevisningssynpunkt. Det ska här söka klarläggas vilken bevisning som tredje man ska åberopa för att det ska anses att det framgår att han visat sin äganderätt till egendom som blivit utmätt enligt 4 kap. 18 och 19 §§ UB.

7.3.1 Köpehandlingar

Den vanligaste uppgiften som tredje man söker styrka sin äganderätt med är den köpehandling som legat till grund för förvärvet av utmätningsobjektet. Köpehandlingar har åberopats som bevisning i NJA 1984 s. 375 (Båten) och NJA 1984 s. 132 (Travhästen). I det senare fallet var det inte tillräckligt att tredje man kunde visa att det var hon som hade förvärvat hästen, trots det köpeavtal som angav henne som köpare. HD uttryckte i detta fall, trots att det var tredje man som stod på köpeavtalet, hade hon inte förmått styrka att hon haft förmågan att finansiera ett sådant köp. Det ansågs därför inte att hon styrkt sin äganderätt.

Att åberopa en köpehandling till stöd för sitt yrkande kan beroende på den mängd relevanta uppgifter som nämns däri tillmätas viss vikt vid bevisningen. Om det av köpehandlingen framgår att det är tredje man som köpt den aktuella egendomen och att den är undertecknad av säljaren är det mycket som tyder på att det är tredje man som är sakrättslig ägare till egendomen. Det ska dock beaktas att det inte förefaller särskilt svårt att upprätta en handling av detta slag för skens skull.²¹⁷ Som tidigare nämnts är det ju inte omöjligt att det är gäldenären som finansierat köpet, men att tredje man blivit utställd som köpare i syfte att freda gäldenärens egendom från kommande utmätning.²¹⁸ Detta synsätt styrker den förda bevisningen i NJA 1984 s. 375 (Båten) där tredje man lyckades bevisa att egendomen tillhörde henne och inte gäldenären. Tredje man kunde i detta fall, genom den åberopade köpehandlingen och utifrån hennes ekonomiska situation vid tidpunkten för köpet styrka att det var hon som var den rättmätige ägaren till egendomen. Tredje man hade i detta fall förmått visa hennes äganderätt både genom köpehandlingen och att hon finansierat köpet.

212 Äktenskapsbalk (1987:230) som trädde i kraft 14 maj 1987 förkortas i det följande ÄktB.

213 Gregow, Utsökningsrätt, s. 158.

214 Heuman. Specialprocess – Utsökning och konkurs, s. 159.

215 Prop. 1980/81:8 s. 423.

216 Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, s. 125.

217 Gregow, Avtalsprincipens fördelar, SvJT, s. 1070.

218 Heuman, Specialprocess – Utsökning och konkurs, s. 162.

38 I NJA 1983 s. 436 (Virkespartier) ansågs att kvittot och köpekontraktet med tillhörande villkor som tredje man lade fram för sin bevisning kunde visa att det framgick att han var den rättmätige ägaren till egendomen. Villkoren i kontraktet talade för att kontraktet inte hade kommit till för skens skull, varför det kunde konstateras att det var tredje man som var den rättmätige ägaren till egendomen.

7.3.2 Intyg

I de fall då någon form av handling exempelvis ett köpekontrakt eller ett intyg ligger till grund för tredje mans åberopande om hans äganderätt, får det inte föreligga något som talar emot att handlingen avser just den utmätta egendomen. I NJA 1983 s. 553 (Tavlorna) åberopade tredje man en kommissionshandling till stöd för sitt yrkande. Vid den av domstolen gjorda jämförelsen av kommissionshandlingen och utmätningsprotokollet visade det sig att handlingarna skilde sig åt. Det ansågs att de båda handlingarna med goda skäl avsåg samma egendom, men den osäkerhet som skillnaderna förorsakade medförde enligt domstolen att tredje man inte ansetts styrkt sin äganderätt.

I NJA 1984 s. 132 (Travhästen) åberopade tredje man en köpehandling, ett äktenskapsförord och även en handling som intygade att det var hon som stod upptagen som ägare till hästen i Svenska Travsportens Centralförbunds register till hästen. Då tredje man som i det här fallet var gift med gäldenären krävs det en mer omfattande granskning av köpehandlingen eftersom det är större risk att handlingen upprättats för skens skull. Det ska även beaktas att det intyg som kunde identifiera tredje man som ägare inte tar hänsyn till de verkliga äganderättsförhållandena.²¹⁹ Att endast åberopa ett sådant intyg till stöd för sin äganderätt tillmäts därför knappt någon betydelse. Trots den av tredje man förda bevisningen ansågs det inte framgå att hon var ägare till egendomen. Tredje man kunde inte visa att hon förmått finansiera köpet och med bakgrund av den närståendesituation med gäldenären var det möjligt att köpehandlingen tillkommit för skens skull.

7.3.3 Äktenskapsförord

Det hör inte till ovanligheterna att tredje man som i NJA 1984 s. 132 (Travhästen) och NJA 1984 s.

73 (Försäkringsersättningen) söker styrka sin äganderätt genom ett äktenskapsförord, då gäldenären och tredje man är gifta och har gemensam besittning till egendomen. Ett äktenskapsförord gör att giftorättsgods blir enskild egendom i enlighet med 7 kap. 3 § ÄktB. För att ett äktenskapsförord ska tillmätas betydelse i ett utmätningsmål måste det innehålla en förteckning över den egendom som äktenskapsförordet avser.²²⁰ Dock gäller samma sak här som med att tredje man styrker sin äganderätt genom uppvisande av att han är upptagen som ägare i ett register. Vid registrering av ett äktenskapsförord görs ingen undersökning av de verkliga äganderättsförhållandena, vilket leder till att ett äktenskapsförord har ett lågt bevisvärde.²²¹ Med beaktande av att HD:s domskäl i varken NJA 1984 s.132 (Travhästen) eller NJA 1984 s. 73 (Försäkringsersättningen) inte kommenterat att tredje man åberopat äktenskapsförord till stöd för sin bevisning, kan dess låga bevisvärde konstateras.

7.3.4 Tredje mans hänvisning till sin självdeklaration

219 http://www.svehast.se/%C3%A4garbyte.

220 Riksskatteverket, Utsökning, s. 70.

221 Äktenskapsförords bevisvärde vid utmätning, SvJT, s. 131.

39 Ytterligare ett exempel på anförd bevisning som inte tillmäts något större intresse är då tredje man hänvisat till sin självdeklaration. Tredje man har då menat att den utmätta egendomen är upptagen som tillgång i densamma, vilket var fallet i NJA 1984 s. 375 (Båten). HD tog ingen särskild hänsyn till den nämnda omständigheten att tredje man tagit upp den utmätta båten som tillgång i självdeklarationen. Anledningen till att en självdeklaration inte tillmäts särskild betydelse är att SKV väldigt sällan ifrågasätter varför en person tar upp en tillgång i självdeklarationen. Däremot kan SKV ifrågasätta varför en tillgång inte tagits upp.²²²

7.3.5 Uppgifter från gäldenären

En framstående omständighet då en gäldenär blir utsatt för utmätning är att han hävdar att han ej är ägare till den egendom som KFM vill ta i anspråk för att kunna betala hans skulder. Gäldenären kan påstå att det inte är han som är ägare till egendomen och han kan också uttryckligen peka ut tredje man som ägare till egendomen. Detta förefaller inte särskilt märkligt eftersom gäldenären oftast vill hindra KFM att ta egendom som han har i sin besittning. Huruvida ett sådant påstående tillmäts betydelse vid en utmätning är också av intresse.²²³

I NJA 1983 s. 553 (Tavlorna) gjorde gäldenären i samband med utmätningen gällande att tavlorna inte tillhörde honom utan tredje man. Av domskälen framgår det ej något som antyder att domstolen tog hänsyn till att gäldenären i samband med utmätningen uttalade att egendomen inte tillhörde honom utan tredje man. Det kan därför konstateras att uttalanden av detta slag knappt tillmäts betydelse. Det kan dock föreligga anledning att anse att domstolen bör beakta sådana uttalanden, då det tillsammans med tredje mans övriga bevisning skulle kunna medföra att tredje man uppfyller beviskravet framgå.

222 Prop. 1989/90:110 s. 475.

223 Kronofogdemyndigheten, Utmätning, s. 252.

40

8. Slutsats

8.1 Inledning

Det är högt prioriterat för KFM att tillgodose borgenärerna så att de får betalt för sina fordringar.

För att KFM:s syfte ska uppnås är det av vikt att det inte krävs en särskilt avancerad utredning om gäldenärens egendom. Det har konstaterats att KFM får utmäta egendom som tillhör gäldenären, egendom som presumeras tillhöra gäldenären eller om det finns sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären. Samtidigt som KFM inte behöver föra en noggrann undersökning avseende att egendomen verkligen tillhör gäldenären uppkommer det risker att någon annans egendom blir utmätt. Rättsfallen visar på den svårighet som det svenska utmätningsförfarandet kan medföra för tredje man då dennes egendom blivit utmätt för en gäldenärs fordran. Kraven som uppställs för att tredje man ska få rätt till sin utmätta egendom är högt ställda. I de fall då KFM har utmätt egendom som tredje man åberopar sin rätt till, ankommer det på tredje man att styrka sin rätt till den utmätta egendomen. Detta är både kostsamt och tidskrävande och det kan enligt oss uppfattas som att det åligger mer arbete för tredje man att visa sin äganderätt till den utmätta egendomen än vad det gör för KFM att kunna utmäta egendomen.

8.2 Hur tredje man kan visa sin äganderätt och hur högt är beviskravet

Det vanligaste bevismaterialet som tredje man har sökt styrka sin äganderätt till utmätt egendom med har varit genom uppvisande av en köpehandling. Om det i köpehandlingen framgår att säljaren har utställt egendomen till tredje man kan det tillmätas mer betydelse än om det inte framgår av köpehandlingen vem som förvärvat egendomen. Problematiken som uppstår för tredje man, då han hänvisar till en handling av detta slag har visat sig vara att det inte enbart med köpehandlingen kan anses framgå att det är han som förvärvat egendomen. Bakgrunden till detta har visat sig vara att det likväl skulle kunnat vara gäldenären som bekostat egendomen men att tredje man genomfört köpet.

Det har dock visats sig framgångsrikt då tredje man sökt visa sin äganderätt genom en köpehandling och en handling som även styrker att han finansierat köpet. Det är av stor vikt att kunna visa hur finansieringen gått till. I de fall då finansieringen varit genom ett lån från en närstående har

Det har dock visats sig framgångsrikt då tredje man sökt visa sin äganderätt genom en köpehandling och en handling som även styrker att han finansierat köpet. Det är av stor vikt att kunna visa hur finansieringen gått till. I de fall då finansieringen varit genom ett lån från en närstående har