Analys och avslutande kommentarer

Ärenden som gäller övergrepp mot barn är alltid svåra att hantera. Det svenska rättssystemet är inte anpassat för barn då barn har helt andra förutsättningar än vuxna när det kommer till att svara på frågor från polis- och rättsväsendet, att ta till vara sina rättigheter och att förstå vad det är som händer i en rättsprocess.

7.1 Analys

Som jag ovan konstaterat görs avsteg från några av de processrättsliga principerna när ett barn står som målsägande i en brottmålsprocess. Omedelbarhetsprincipen uppfylls dock genom att det videoinspelade förhöret spelas upp och videoförhöret får, som diskuteras av Sutorius, nog anses vara det bästa bevismedlet då ett videoinspelat förhör kan vara det enda sättet att få ta del av barnets utsaga. Då omedelbarhetsprincipen och principen om det bästa bevismedlet på ett tillfredställande sätt tillgodoses bör vi härur kunna konstatera att även bevisomedelbarhetsprincipen är uppfylld. Att det videoinspelade förhöret får anses utgöra det bästa bevismedlet kan sin tur rättfärdiga avsteget från muntlighetsprincipen då man istället för att förhöra barnet inför rätten spelar upp det inspelade förhöret. Den kontradiktoriska principen uppfylls genom att försvaret får ställa frågor till barnet under förundersökningen. Vid förhör med barn ställs höga krav på förhörsledaren. Tidigare stod det i 18§ FUK att den som skulle hålla förhör med barn borde ha en särskild fallenhet för uppgiften men detta kriterium har nu tagits bort. Vad denna särskilda fallenhet skulle ha inneburit har jag inte funnit i den juridiska doktrinen, men som jag nämnt tidigare verkar den utbredda uppfattningen vara att det inte gick att lära sig konsten att förhöra barn genom utbildning utan att det krävdes medfödda anlag att umgås med barn. Detta uttalande kan jag inte tolka på något annat sätt än att förhörsledaren skulle vara en kvinna.

Trots att lagstiftaren konstaterat att barnförhör skiljer sig avsevärt från förhör med vuxna finns det inte någon närmare beskrivning om vilken kompetens som krävs för att förhöra barn. Man får dock se det som klarlagt att det inte handlar om kunskaper som man kan tillgodoräkna sig efter någon fortbildningskurs. Den som ska leda ett barnförhör bör vara lyhörd för vad barnet säger och hur barnet uttrycker sig och ha skickligheter som får barnet att utveckla sin berättelse utan att sänka kvaliteten på utsagan. Det är inte endast de som ska hålla i barnförhöret som behöver bättre kunskaper i hur barn fungerar, även åklagare behöver mer kunskaper för att kunna bedöma om barnets utsaga är stark nog för att väcka åtal samt domstolen som ska ta ställning till om bevisningen, bl.a. barnets utsagor kan räcka för en fällande dom.

41

Att det inte finns några närmare bestämmelser eller riktlinjer för vilken kompetens som bör krävas för att få hålla barnförhör kan ha en negativ inverkan då ett förhör utfört med rätt verktyg med största sannolikhet skulle leda till att fler förhör med barn skulle uppfylla de hårda krav som ställs på förhöret som bevisning. Möjligheten som uppställts i 19§ FUK att anlita någon som äger särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi för att biträda vid förhöret utnyttjas alltför sällan. I den utredning som sammanställdes 2010 framkom det att endast 2 av 26 barnahus hade alltid en företrädare från BUP närvarande och att hela 16 barnahus hade aldrig någon företrädare från BUP närvarande. Dock statistik är alltid svart på vitt och med tanke på att företeelsen barnahus inte startades upp i Sverige förrän 2005 kan dessa siffror säkerligen bero på att vissa barnahus inte lyckats starta upp sin verksamhet ordentligt eller bero andra rent praktiska orsaker.

Enligt artikel 3 i BK skall vid alla åtgärder som berör barn, barnets bästa komma i främsta rummet och denna artikel anses kombinera synen på barnet som sårbart och i behov av skydd samt beaktandet av barnets egna perspektiv på sin tillvaro. Detta ska sedan ses i relation till artikel 12 i BK som markerar barnet både som ett subjekt och en aktör med rätt att delta i de processer som berör denne. Barnets rätt att få komma till tals bestäms utifrån den bedömning som görs angående barnets ålder och mognad. Denna bedömning varierar beroende på vilken kompetens som förhörsledaren i det enskilda fallet besitter. En utredare som, utöver den särskilda kompetens som föreskrivits, har erfarenhet och fallenhet att skapa en relation till barnet gör troligtvis en annan bedömning än den som endast har teoretiska eller inledande kunskaper om förhör med barn.

Ansvaret att se till att barnets rättigheter tillgodoses faller sig naturligt i första hand på vårdnadshavarna, men i de fall de inte är lämpliga som beslutsfattare, t.ex. om det är någon närstående som är misstänkt för övergrepp, utses en särskild företrädare som ska se till att barnets rättigheter tillgodoses. Denne övertar då all beslutanderätt gällande barnet när det kommer till förundersökning och en eventuell rättegång. År 2009 förordnades särskilda företrädare i över 50% av alla ärenden med barn, men här är det viktigt att observera att en 100-procentig nivå inte kan uppnås då inte alla ärenden uppfyller de kriterier som ställts upp för förordnande av särskild företrädare.

Vad gäller de uppställda kriterier som ovan beskrivits för trovärdighetsbedömning kan en strikt tillämpning av dessa resultera i att den bedömning som görs blir helt och hållet felaktig. Ett barn som inte har de ålderstypiska drag och därmed inte uppfyller de mognadskrav som är uppställda riskerar att dennes utsaga inte anses som tillförlitlig och trovärdig. Genom en sådan tillämpning av kriterierna anses barnets ålderstypiska form för tal och tankar ha större vikt än själva innehållet i barnets utsaga. Det faktum att de yngsta barnen inte hörs överhuvudtaget trots att de har en rätt att bli hörda enligt artikel 12 i BK innebär en kränkning av denna rättighet. Barnets ålder och mognad bör inte begränsa dess yttranderätt under förundersökningen, utan hänsyn till barnets ålder och mognad bör istället beaktas först när rätten eller åklagaren i sin åtalsprövning ska pröva vilket bevisvärde barnets utsaga kan tillmätas.

42

Barns berättelser, i egenskap av målsägande, klassificeras som ett bevisfaktum. Ett bevisfaktum kan ostridigt, som enda bevis, läggas till grund för en fällande dom. Slutsatsen blir, att det bevisteoretiskt är möjligt för rätten att avkunna en fällande dom med enbart barnets utsaga som grund. Detta erkänns i praxis, bland annat i NJA 1993 s. 616. Detta prejudikat ställs dock mot NJA 1994 s. 268 i vilket HD påtalar att när det kommer till barn under tre års ålder räcker det inte med barnets utsaga utan det måste även finnas någon annan stödbevisning i målet för en fällande dom. HD har i ovanstående fall uppställt krav att utsagor av barn under tre år måste utsagan stödjas av annan bevisning. Detta uttalande av HD är inte förenligt med principen om den fria bevisprövningen. Hur ska rätten tolka prejudikatet om den ska pröva ett mål där målsägande är ett barn på strax under tre år som är mogen och väldigt språkligt begåvad och på ett tydligt och trovärdigt sätt kan redogöra för vad han eller hon blivit utsatt för. Det som verkar mest troligt är att rätten för att vara på säkra sidan kräver att det finns annan bevisning som stöder barnets utsaga samtidigt som att de konstaterar att barnets utsaga är trovärdig och tillförlitlig.

Den praxis från Europadomstolen som medger den tilltalades försvarare rätt att närvara vid något förhör med barnet, är ett moment som måste ses över och utredas vidare. Under utredningen ska hänsyn tas till barnets bästa men jag har inte kunnat se att möjligheten för försvaret att genom medhörning få möjlighet att ställa kontradiktoriska eller utredande frågor skulle påverka barnet negativt. En utveckling av detta förfarande skulle enligt min mening med största trolighet ge barnets utsaga ett högre bevisvärde inför en eventuell åtalsprövning. Vad gäller det faktum att videoförhör inte tillmäts samma bevisvärde som en muntligt framförd utsaga direkt inför rätten, behöver ändras enligt min mening. Det kan inte ses som ändamålsenligt att rättssystemet erkänner att det är såpass påfrestande för barn att framträda i rätten, att de inte bör utsättas för det och istället filma deras utsaga under förundersökningen för att sedan spela upp denna inför domstolen och sedan hävda att videoutsagor inte har ett lika högt bevisvärde som ett förhör inför rätten. Naturligtvis ställer detta krav på kvaliteten av det filmade förhöret men bördan för detta ska inte läggas på barnet utan på åklagaren, försvararen och förhörsledaren. Det måste vara i allas intresse att saken blir utredd och att detta utmynnar i ett slutligt beslut. Både för barnets och den misstänktes skull. Att ett åtal blir nedlagt innebär ju inte att den misstänkte är oskyldig utan endast att saken inte har kunnat utredas ordentligt. Å andra sidan kan man säga att det för barnets skull, skulle vara bättre att åtalet blir nedlagt med möjlighet att ta upp målet igen om det framkommer nya bevis men ett sådant förfarande skulle innebära att barnet skulle behöva gå igenom hela processen igen och det måste ses som ett misslyckande från rättsväsendets sida då det för barnets bästa stadgas att en process när det gäller övergrepp mot barn ska bedrivas skyndsamt.

Således är det min mening att det borde vara självklart att videoutsagor ska kunna tillmätas ett lika högt bevisvärde som muntligt gjorda utsagor. Det argument att rätten inte på samma sätt kan avläsa barnets reaktioner och beteende vid videoförhör håller inte då det, med den avancerade teknik som används vid videoförhör, idag går att läsa av såväl barnets beteende, kroppsspråk som utsaga. Dock ställer detta högre krav än tidigare på de som genomför förhören vilket endast kan ha positiva effekter för rättsäkerheten.

43

Under mina litteraturstudier har jag inte en enda gång stött på diskussionen att istället för att barn endast ska höras under förundersökningen, att de även ska höras under huvudförhandlingen. Om detta beror på att rättsläget är som det är eller att det anses bevisat att videofilmade förhör är det ostridigt bästa för barnet kan jag inte ta ställning till. Ostridigt är dock att det inte enligt svensk lag finns någon nedre åldersgräns när det gäller att höra en målsägande under en rättegång och att det får ses som att bestämmelsen om att barn inte ska höras under huvudförhandling grundas på barnets bästa och om det ligger i barnets intresse att höras under huvudförhandlingen i förhållande till det skyddsperspektiv som man måste ta hänsyn till när barn är inblandande.

Låt oss leka med tanken att vi har två val, antingen att skydda barnet från det obehag som ett domstolsförhör skulle medföra eller låta barnet bli en aktör i sin egen process. Nu får vi ställa principen om barnets bästa i både ett långsiktigt och ett kortsiktigt perspektiv. Att skydda barnet från stressen med en domstolsförhör är det absolut bästa ur ett kortsiktigt perspektiv men möjligheten att få lämna en muntlig utsaga vid rätten (högre bevisvärde) har större chans att ge upprättelse och är bättre ur ett långsiktigt perspektiv. Vilket ska man välja? Jag tror att den metod som vi använder oss av här i Sverige faktiskt är den bästa metoden. Med förutsättning att arbetet med att förbättra kvaliteten på barnförhören fortsätter.

De fördelar jag kan se är exempelvis att processen anpassas till barnets förutsättningar och barnet tar inte samma skada som det troligen hade gjort vid ett korsförhör i rätten, och sen sker videoförhöret i närmare anslutning till övergreppet och minnet är mer obearbetat och opåverkat än om barnet måste vänta tills rättegången för att återigen berätta vad som har hänt. Barn har som jag nämnt ovan en annan tidsuppfattning och glömmer snabbare än vuxna.

7.2 Avslutande kommentarer

Sammanfattningsvis vill jag säga, för att både barnet och den misstänktes rättigheter ska tas tillvara på bästa sätt måste rättsväsendet se över sitt förfarande när det kommer till att förhöra barn. Den som ska genomföra förhöret måste ha en särskild kompetens och det måste utredas ordentligt vad det är för kompetens som bör krävas. En polisiär/juridisk/psykologisk utbildning skulle jag tro vore den bästa kombinationen. Hur detta ska regleras har jag inte något svar på. Att förtydliga FUK 18§ är en möjlighet men risk är att, innan det finns en väl utarbetad metod för barnförhör, det skulle göra mer skada än nytta med en strikt bestämmelse. Jag skulle vilja föreslå att alla inblandade aktörer, tillsammans, utarbetar en standardiserad metod som sedan kan implementeras inom rättsväsendet och som obligatorie för den som ska förhöra barn.

För att barnets utsaga ska bli så komplett och utredd som möjligt anser jag att försvarets möjligheter att få förhöra barnet genom medhörning bör lagstadgas, det skulle troligen innebära mer stress för barnet under förundersökningen, men genom att ställa detta mot att ärendet kan bli ordentligt utrett bör väga upp den stress som barnet tillfälligt skulle utsättas

44

för. Med en förhörsledare som har fått ordentlig handledning och kan genomföra bra förhör skulle i sig minska barnets stress avsevärt. Dessa i kombination skulle betyda att barnets videoutsaga skulle kunna tillmätas lika stort bevisvärde som en muntligt gjord utsaga och på så vis garantera en korrekt och rättvis process.

45