Analys

I denna del kommer vi att analysera dem resultat som framkommit i studien. Vi kommer att ha en utgångspunkt där vi jämför vad IP 3 har berättat om dem olika ämnena med vad medarbetarna på resursenheten och utredningsenheten berättat om hur det fungerar i praktiken. Detta gör vi för att kunna få en bild av hur det är tänkt att det ska vara och hur det faktiskt är ute i praktiken.

6.2.1 Implementering av barnkonventionen i praktiken

Studiens resultat visar att kunskap är grundläggande för att kunna implementera

barnkonventionen. Detta går i samma linje med det som Leviner (2018) skriver i sin artikel om att implementera barnkonventionen. Hon menar att för att lyckas behöver det läggas mycket resurser och planering bakom hur implementeringen ska gå till. Leviner förklarar att det behöver ges tid till att göra det ordentligt och inte försöka stressa fram något bara för att det ska se bra ut ur ett barnrättsperspektiv. Socialstyrelsen (2012) förklarar att en

implementering sker i fyra olika steg. I det andra steget av processen handlar det om att installera metoden i arbetet vilket kan innebära bland annat utbildning.

I det andra steget av en implementering så är det också viktigt att syftet och information om implementeringen sprids i organisationen, även till medarbetare som inte direkt berörs av det (Socialstyrelsen, 2012). Detta är något som utbildningssatsningen hade som mål, då syftet var att hela socialförvaltning inom kommunen skulle gå samma webbaserade utbildning. Att denna satsning gjordes redan under tre år innan barnkonventionen blev svensk lag kan tyda på att kommunen legat lite i framkant med implementering av barnkonventionen och att kommunen redan tidigt insåg vikten av att implementera barnkonventionen. IP 3 är en stor del av att det uppmärksammades.

IP 4 i studien arbetar på den aktuella utredningsenheten som undersöktes och hen berättade att hen fick en utbildning i barnkonventionen när hen påbörjade sin anställning. Detta är något som IP 3 berättar är en del av förbättringsarbetet som gjorts, att alla nyanställda får denna utbildning. Utbildningen är inte webbaserad längre utan den sker i sal. Detta kan tyda på att kommunen har tagit ytterligare ett steg i processen av att implementera

barnkonventionen. Bergnehr (2019) tar upp att barns aktörskap behöver belysas och tydliggöras när det kommer till begrepp som barnperspektiv och barns perspektiv. Den aktuella kommunen utför ett arbete för att belysa barns aktörskap genom att ge alla nyanställda en specifik utbildning där dessa får god kunskap om barnrätt och barnkonventionen.

Skillnaden som går att se på respondenterna från utredningsenheten är att de har arbetat olika länge. Detta innebär att en har fått den nyare utbildningen och den andra inte har fått det. IP 5 har arbetat så pass länge att hen bör ha fått den webbaserade utbildningen under utbildningssatsningen, men hen uppger i intervjun att hen inte fått någon utbildning om specifikt barnkonventionen. Detta gör att vi ställer oss frågan huruvida alla verkligen fick den webbaserade utbildningen. Det som också går att se i resultaten är att IP 4 som har fått den nya utbildningen ändå anser att den inte gav så mycket. Hen berättar att problemet är att det

enbart var den utbildningen och att det inte hänt mer efter det. IP 5 berättar samma sak, att det inte pratas mycket om barnkonventionen. Detta kan vara en anledning till att det upplevs som att barnkonventionen inte får så mycket plats på den aktuella utredningsenheten. Socialstyrelsen (2012) förklarar att efter två år av en implementering så ska det nya kunna ses som en rutin. Socialstyrelsen menar också att det är viktigt att följa upp arbetet för att kunna identifiera eventuella problem eller förbättringsområden. Enligt resultaten i vår studie kan vi se att detta inte har fungerat optimalt på den aktuella utredningsenheten.

Skillnaden som går att se på respondenterna från resursenheten är att IP 1 arbetar som barnrättsombud medan IP 2 inte gör det. Detta innebär att IP 1 har fått mycket utbildningar gällande barnkonventionen och sedan är ansvarig för att övriga medarbetare får ta del av informationen. Däremot så uppger IP 2 att detta sköts mycket bra på resursenheten.

Respondenterna från resursenheten uppger att barnkonventionen är levande på enheten och att den diskuteras varje vecka på möten vilket respondenterna från utredningsenheten uppger att det inte gör hos dem. Selemun och Kolm (2021) får i sin studie ett resultat som bland annat visar på att sedan barnkonventionen blev svensk lag har fler och fler

verksamheter vaknat upp och funderat kring hur lagen påverkar arbetet. I vår studie kan vi konstatera att detta skiljer sig åt beroende på vilken del av förvaltning det handlar. På den aktuella utredningsenheten så får barnkonventionen plats men inte så mycket som hade behövts. På den aktuella resursenheten kan vi se att barnkonventionen får mycket plats och är en konstant del av det dagliga arbetet.

Vi ställer oss frågan varför det skiljer sig så mycket åt på de olika enheterna. Selemun och Kolm (2021) tar upp i sin studie att det behöver bli tydligare vad som är barns bästa och finnas en samstämmig tolkning angående barnkonventionen. Utifrån vår studie ser det ut som att det inte finns en samstämmig tolkning av barnkonventionen och hur varje enhet ska arbeta med den. IP 3 berättar att det till exempel är helt upp till enhetscheferna att avgöra hur till exempel barnrättsombuden väljs ut. Detta får oss att tro att det är ledningen som också har en avgörande del i hur barnkonventionen implementeras i övrigt. Medarbetare från den aktuella resursenheten tar upp att de har en chef som anser att barnkonventionen är en viktig del av arbetet. Medarbetare från den aktuella utredningsenheten tar upp att det i vanliga fall alltid är ett aktivt arbete som görs från ledningen när det kommer till förändringar, men att man tror att den rådande pandemin har lett till att ledningen har prioriterat andra saker under den korta tiden som barnkonventionen varit svensk lag.

Utifrån denna studie kan vi inte konstatera eller veta hur samarbetet mellan enheterna ser ut, men bara utifrån de resultat vi har fått så kan vi se att det förmodligen hade varit fördelaktigt att ledning för både utredningsenheten och resursenheten hade kunnat sitta ner tillsammans och lagt upp en gemensam plan för hur barnkonventionen skall implementeras. Det hade kunnat göra så att enheterna kan utbyta erfarenheter och lära sig av varandra. Detta skulle även kunna vara en aktivitet som utförs på medarbetar-nivå. Att socialsekreterare och familjebehandlare hade kunnat ha gemensamma workshops för att utbyta erfarenheter. Vi kan som sagt inte veta om detta redan har gjorts, men utifrån resultaten så ser det ut som att enheterna arbetar mycket på egen hand.

6.2.2 Hur fungerar implementeringen i det dagliga arbetet?

Leviner (2018) tar upp att för att kunna göra inkorporeringen så trygg och rättssäker som möjligt, behövs det tydlighet i hur denna ska fungera i praktiken efter att den blev svensk lag. Genom att stressa fram en inkorporering kan det skada barnen mer än skydda dem. Detta går att se i vår studie genom att till exempel IP 3 saknar stöd och handledning. Medan

respondenterna på resursenheten har bra med stöd och handledning i frågor som rör barnkonventionen, så uttrycker IP 5 på utredningsenheten att hen är ganska utlämnad och får göra egna tolkningar. IP 3 är en del av att arbetet som gjordes för att barnrättsnätverket skulle bildas. Frågan som vi ställer oss är då varför hen inte har stöd och handledning. Är det något som glömdes bort eller är det ett aktivt val att inte lägga resurser på det? Brist på stöd och handledning kunde vi även se på respondenterna från utredningsenheten. Är detta också en brist på resurser eller handlar det om brist på tydlighet var medarbetarna kan vända sig vid frågor?

Utifrån att uppgifter om att få ta stort eget ansvar i tolkningar om barnkonventionen och hur den ska tillämpas i det praktiska arbetet, bör frågan om barnrättsperspektivet (SKL, 2018) tas hänsyn till. Blir denna egna tolkning av barnkonventionen att barnen riskerar att utsättas för vuxnas välvilja istället för att vara egna rättighetsbärare (SKL). Vid denna utlämning av tolkningen vid beslut som rör barn, görs det någon BKA i dessa tolkningar?

Selemun och Kolm (2021) menar att barnkonventionen är enbart ett dokument om det inte efterlevs i praktiken. Detta kopplar an till frågan vi ställde till respondenterna om hur arbetet med barnkonventionen följs upp. IP 3 uppgav att arbetet följs upp genom att

barnrättsombuden ombeds att vid varje träff med barnrättsnätverket berätta hur deras arbetet med barnkonventionen har sett ut sen sist nätverket samlades. Det är också något som IP 1 bekräftar i intervjun. Både IP 3 och IP 1 anser att arbetet med barnkonventionen följs upp bra, medan IP 5 uppger att arbetet med barnkonventionen var något som pratades om i början när den precis hade blivit lag. Hen berättar vidare att det är ett ämne som ibland kommer upp i lunchrummet under lunchrasten, men inte mer än så.

IP 3 nämner i intervjun att flera enheter inom socialförvaltningen har stående punkter om barnkonventionen på deras APT och enhetsmöten. Detta är något som IP 1 även tar upp i intervjun att dennes enhet har. Respondenterna från resursenheten berättar att deras arbetsplats har väldigt mycket barnfokus och att det är övergripande i allt arbete de gör. Medan respondenterna från utredningsenheten inte nämner något om APT eller

enhetsmöten, så säger båda att de tror implementeringen fungerar bra. IP 4 säger att enheten tar hänsyn till barnen och IP 5 säger sig tro att alla på enheten använder sig av

barnkonventionen. Detta går att se i Selemun och Kolms (2021) studie, där de framkom att sedan barnkonventionen blev lag så har flera verksamheter vaknat till och funderat kring hur de ska agera utifrån det. IP 3 säger att flera enheter har stående punkter på sina APT och enhetsmöten, det kanske är ett led i implementeringsplanen av barnkonventionen att alla enheter inom socialförvaltningen ska ha dessa stående punkter på sina möten. På

resursenheten är det tydligt att denna eventuella plan har fungerat, medan på

utredningsenheten lyser dessa punkter med sin frånvaro på deras möten, i alla fall om vi ska tolka våra respondenter från den enheten. Resursenheten har agerat och ändrat sin

verksamhet utifrån att barnkonventionen är lag, men utredningsenheten har inte utfört lika många åtgärder för att implementera barnkonventionen.

6.2.3 Förbättringar med implementeringen av barnkonventionen

Leviner (2018) tar upp att varje land som valt att ratificera barnkonventionen får själva ansvara för hur utformningen ska se ut. Det gäller även på kommun-nivå. I denna aktuella kommun har de valt att ha ett barnrättsnätverk som ansvarar för att implementeringen av barnkonventionen går framåt. IP 3 som arbetar i barnrättsnätverket i den aktuella

kommunen berättar att arbetet med att implementera barnkonventionen inte är färdigt. Samtidigt så anser hen att det i dagsläget är så pass långt framskridet så att alla medarbetare är medvetna om barnkonventionen. Intervjuerna med resursenheten och utredningsenheten bekräftar detta. Alla som vi intervjuade är medvetna om barnkonventionen, men vad som anses behöver förbättras skiljer sig åt.

Respondenterna från resursenheten är båda samstämmiga i att enheten kommit långt i implementeringen och att det inte finns mycket förbättringar att göra. Respondenterna från utredningsenheten anser tvärtom att det finns mycket arbete kvar att göra på deras enhet. På utredningsenheten så framstår tidsaspekten som en bidragande faktor till att

barnkonventionen inte implementeras i så stor utsträckning. Respondenterna från

utredningsenheten uppger båda två att de inte pratar om barnkonventionen med klienter och att den sällan tas upp i samtal med barn och föräldrar. Bergnehr (2019) diskuterar barns inflytande, hon förklarar att det är viktigt att lyssna på barns åsikter och även att undersöka hur barns inflytande ser ut. Fagerstrand m.fl. (2014) menar att många barn saknar makt att bestämma över sitt eget liv. Detta är varför det är viktigt att barnkonventionen

implementeras i det praktiska arbetet med barn.

IP 4 och IP 5 tar upp att de anser att barnkonventionen finns med hela tiden i bakgrunden och att den är en av grundpelarna i metodstödet BBIC (Socialstyrelsen, 2019). Socialstyrelsen förklarar att metodstödets syfte bland annat är att öka barns delaktighet. Vi ställer oss dock frågan om metodstödet räcker för att göra barnkonventionen levande. I intervjuerna med resursenheten tas det upp att barnkonventionen ständigt används och att de alltid utgår från att barnet är i fokus. Det tas även upp att föräldrar själva kan ta upp barnkonventionen. Denna upplevelse verkar inte finnas på utredningsenheten. Där menar IP 5 att det snarare kan bli övermäktigt för föräldrar och barn när det blandas in lagar och paragrafer i möten. Det som skiljer enheterna åt är hur det arbetas med barnkonventionen. Här kan vi se att utredningsenheten inte har kommit lika långt i implementeringen som resursenheten har. Det behöver dock tas hänsyn till att utredningsenheten i stort inte aktivt arbetar med att implementera barnkonventionen, vilket kan innebära att medarbetarna inte heller fått rätt förutsättningar för att arbeta med barnkonventionen i praktiken.

IP 4 och IP 5 anser att det behöver pratas mer om barnkonventionen och dess artiklar samt att dessa behöver brytas ner i mindre delar och sedan diskuteras för var de passar in i arbetet. Detta är något som redan görs på resursenheten där de diskuterar barnkonventionen varje vecka. Båda uppger i sina intervjuer att de önskar att barnkonventionen var en stående punkt

på möten så att den fick mer plats. Detta knyter återigen an till det Socialstyrelsen (2021) diskuterar kring vikten av att följa upp arbetet under en implementerings-process.

7

DISKUSSION

I detta avsnitt kommer vi att eftersträva att rama in arbetet i sin helhet. Vi kommer att diskutera de viktigaste resultaten och diskutera kring dessa. Vi kommer också att diskutera kring metod.

Syftet med den här studien var att undersöka implementering av barnkonventionen i socialt arbete sedan barnkonventionen blev svensk lag den 1 januari 2020. Med implementering menas allt som hör det sociala arbetet till på de verksamheterna vi valt att undersöka, såsom möten med klienter, administration, rutiner med mera.

De frågeställningar som låg till grund för denna studie är följande:

1. Hur implementerar medarbetarna och enheterna barnkonventionen i det dagliga arbetet? 2. Hur fungerar implementeringen i det dagliga arbetet?

3. Vad kan förbättras med implementeringen av barnkonventionen i verksamheterna?

7.1 Resultatdiskussion

Utifrån utbildningssatsningen som gjordes mellan år 2017-2019 är det värt att diskutera om alla medarbetare blev utbildade inom barnkonventionen och hur det har följts upp. I

resultaten i studien kunde vi se att utbildningsläget på medarbetare skiljer sig åt markant. När vi ser till de svar vi fått in från respondenterna så ser det ut som att de enda som kan vara helt säkra på att få utbildning i barnkonventionen är de som är direkt involverade i barnrättsnätverket, eller de som är nyanställda. De övriga anställda som arbetat länge och som inte har några sidouppdrag är inte lika högt prioriterade i att få utbildning. Där är det snarare upp till barnrättsombuden att ombesörja utbildning. Studiens resultat målar upp en splittrad bild där graden av kunskap om barnkonventionen är mycket varierande. Så frågan är hur väl utbildningssatsningen egentligen har följts upp och hur mycket det egentligen arbetas med att implementera barnkonventionen? En av respondenterna redogör för att utbildningen inte gav så mycket på sikt, då det inte har pratats om barnkonventionen så mycket på enheten efter det. Det har inte hållits vid liv och således inte heller använts i praktiken i lika stor utsträckning på utredningsenheten som på resursenheten.

Halldén (2003) skriver om vikten att anamma en barnkultur och tillvarata ta barns villkor allt utifrån att ha ett barnperspektiv för att verka för barns bästa. Hon menar vidare att ha ett barnperspektiv handlar om vilken plats vi ger barnen i vårt samhälle. Resursenheten i

studien arbetar aktivt för att implementera barnkonventionen. Har resursenheten lyckats bättre med sitt barnperspektiv än utredningsenheten? Även kring denna fråga, skiljer sig de

framkomna svaren i studien. Mycket beroende på vilken verksamhet det handlar om. Båda enheterna menar att de tänker på barnets perspektiv och ser vikten av att lyssna på barnet. Bergnehr (2019) menar dock att det inte enbart räcker att bara lyssna på barnens åsikter utan det behövs även undersöka hur barnen har inflytande samt vilken makt de tilldelas genom inflytande. Utredningsenheten pratar med barn, men tar de verkligen till sig och använder barnens åsikter på rätt sätt i utredningar? Resursenheten utger sig för att ha ett mycket stort fokus i allt de gör, från samtal med barn, samtal mellan kollegor och till hur de utformat sina väntrum utifrån ett barnperspektiv.

Vidare en markant skillnad som går att se i resultaten är att tillgången till kunskap och stöd varierar. På resursenheten finns det en kunskapsbank som de kan vända sig till när det behövs. Där kan de få tips om olika lösningar och det finns material att använda i det

praktiska arbetet. På utredningsenheten finns inte samma tillgång. Däremot så är detta något som efterfrågas av respondenterna från utredningsenheten. En av respondenterna vill ha auto-texter om barnkonventionen i utredningsmallarna för att kunna använda i

beslutsunderlag. Detta skulle kunna vara en slags kunskapsbank för utredningsenheten. Tyvärr finns det inte än, men medarbetarna har efterfrågat det. Det som blir tydligt är att när det inte finns tydliga hjälpmedel så är det lätt att barnkonventionen hamnar i bakgrunden. Detta kopplar bra an till Selemun och Kolms (2021) studie där de nämner att om inte barnkonventionen efterlevs blir det ”bara” ett dokument som vilket som helst.

När det kom till frågor om vilka förbättringar som skulle kunna göras, kunde vi se att resursenheten inte hade så mycket att bidra med. Medan respondenterna på

utredningsenheten gav flera förslag till förbättring av arbetet med att införa

barnkonventionen i det praktiska arbetet. Det var dels att det kunde finnas en stående på punkt på enhetens möten om barnkonventionen dels att dem tillsammans på enheten skulle kunna bryta ner artiklarna och få en mer tydlighet i vad de står för. Resursenheten har redan barnkonventionen som stående punkt på sina veckomöten och har ett mer levande arbete kring barnkonventionen. Är det tydligheten från barnrättsnätverket som brister i vad som krävs i uppdraget som barnrättsombud eller är det, som en av respondenterna säger, tidsaspekten som spelar in. Eller skulle resursenheten kunna föregå som gott exempel i hur ett lyckat implementeringsarbete ska gå till enligt Socialstyrelsens (2012) modell. Är det fler enheter inom socialförvaltningen som inte har lyckats så bra i att få in barnkonventionen i det praktiska sociala arbetet.

I Leviners (2018) artikel diskuterar hon om att göra barnkonventionen till svensk lag är svaret på att öka barns rättigheter eller om det räcker med att öka tydligheten med

barnkonventionen. Hon menar vidare att inkorporera barnkonventionen till svensk lag är en positiv sak. Hon anser att problemet ligger i hur tolkningen av barnkonventionen ska gå till samt hur den ska användas i praktiken. Leviners artikel är skriven innan den blev svensk lag, nu ett drygt ett år efter att den inkorporerats som svensk lag så visar vår studie på att

tolkningen av barnkonventionen och hur den ska användas i praktiken inte har lyckats i alla verksamheter. Det skulle vara av intresse att ytterligare en enkät skickades ut till samtliga medarbetare för att återigen stämma av kunskapsnivån inom socialförvaltningen inom den aktuella kommunen samt se hur arbetet med barnrättsombuden uppfattas av alla. Detta

skulle vara ett sätt att följa upp hur arbetet går och se vad barnrättsnätverket redan nu gör bra och vilka förbättringar som skulle kunna göras.

7.2 Metoddiskussion

I studien använde vi oss av semistrukturerade intervjuer. Detta val har hela tiden känts som det bästa valet för studiens syfte och frågeställningar. Metodvalet möjliggjorde att

intervjuerna kunde ha en blandning av strikt och mer fri karaktär vilket innebär att det fanns utrymme till att få information av respondenterna som vi inte tänkt på innan. Nackdelen med att använda sig av kvalitativ metod är att det är svårare att nå ut till en större målgrupp och