5.1. Sammanfattande analys
I och med att vi har studerat den digitala sexuella kommunikationen har vi som konsekvens behövt sätta den i relation till den kommunikation som sker “på riktigt” i en interaktion ansikte mot ansikte. Då våra informanter (för intervjuerna samt enkätundersökningen) uppmanats reflektera kring skillnaderna mellan dessa interaktioner har vi kunnat bilda en uppfattning om vad som värderas som just “på riktigt” och vad som upplevs som ett “substitut” eller en “extra dimension”. Av vår studie har vi kunnat uttolka och definiera tre huvudsakliga aspekter av den digitala kommunikationen inom sexuella relationer som skiljer den från den
interaktionstyp som Thompson definierar som “interaktion ansikte mot ansikte” (se kapitel 2.1.7), vilket våra informanter överlag värderar högst. Dessa ämnar vi sammanfatta i detta kapitel.
Att man via digitala textbaserade medier skapar en digital sfär som är beroende av en delad samtida närvaro, och att själva interaktionen äger rum i en fysisk kontext trots att mediet i sig är oberoende av tid och rum. Vilket överensstämmer med Walthers resultat angående att relationen
styr mediet och inte tvärtom (1996, s. 12). På så sätt är kommunikationen beroende av de yttre omständigheterna i ens fysiska tillvaro, då det ses som en privat angelägenhet och alltså kan störas om den fysiska situationen inte
motsvarar den digitala sfären.
Detta att man i en digital sfär söker efterlikna de rumsliga och tidsmässiga förhållandena i en interaktion ansikte mot ansikte, menar vi kan förklaras med den teori Giddens definierar som ontologisk trygghet. Då man är så van vid medierade interaktioner i ens vardag att det upplevs nästan lika naturligt och verkligt som i en fysisk interaktion, tyder det på ett behov att skapa “en känsla av att det finns en kontinuitet och ordning i händelser, inklusive sådana som inte befinner sig inom direkt synhåll för individen” (1991, s. 275). Detta skulle inte fungera om inte gemensamma regler och procedurer sedan tidigare etablerats till den grad att de är självklara och inte reflekteras över.
Det mest intressanta med denna specifika interaktion och dess förhållande till tid och rum är att den bekräftar Giddens teori om ontologisk trygghet samtidigt som den även bekräftar och förtydligar hans teori om de digitala mediernas
då i och med de regler och procedurer som begränsar kommunikationens tidsrum för att ge en känsla av trygghet.
Att den digitala sexuella kommunikationen blir ett verktyg för att kompensera för bristen av den typ av intimitet som relationen upplevs sakna, och fyller alltså olika syften beroende på om en relation bygger på fysisk intimitet eller känslomässig intimitet. Att känslomässig intimitet inte är samma sak som fysisk intimitet, då den förstnämnda är mer oberoende av tid och rum
Men den initimitet som man upplever i en digital kommunikation kan tolkas på olika sätt av olika individer, då det för vissa förutsätter ett förtroende och en antagelse om att man delar lika uppfattningar om vad som är privat även utanför relationens tidsramar.
Här bryts alltså föreställningen om att de regler och procedurer som formar den digitala sfären är gemensamt överenskomna och statiska. Den delade
överenskommelsen begränsas alltså bara till den aktuella situation som det digitala textutbytet sker inom, utöver det har man ingen kontroll över vilka tolkningar som görs utanför denna situation.
Vi har sett att många anser att en digital sexuell kommunikation är likvärdig en interaktion IRL, men samtidigt värderar man IRL-interaktionen högre då den anses vara “på riktigt”. Det är alltså två olika värderingssystem som överlappar varandra, där upplevelsen i stunden och den bekräftelse det ger uppfyller ett behov i ett kortvarigt tidsrum som har väldigt enkla kriterier. I ett längre
tidsperspektiv ställs högre krav på fysisk interaktion, vilket förklarar den annars något paradoxala karaktären av dessa svar.
Walthers menar att vi gör ett misstag i att jämföra och värdera IRL interaktion med digital interaktion, då dessa bygger på just olika kommunikations-processer med olika tidsuppfattningar som båda har sina egna fördelar (1996, s. 25). Men att så många i vår studie har ett problematiskt förhållande till hur dessa olika interaktioner ska värderas, och gärna sätter dem i en och samma kontext (den sexuella interpersonella relationen), bygger på behovet av den ontologiska tryggheten. Den hyperpersonella interaktion som ibland kan upplevas i en digital kommunikation - och beskrivs med både ord som “mer vågad” och som “en extra dimension” - kan alltså infinna sig utan att parterna som upplever den fäster någon större betydelse vid den.
I en digital offentlighet reproducerar man en förbättrad version av sin identitet och en representation av sin kropp för att söka bekräftelse, i en digital sfär bekräftar man varandras sexuella självidentiteter genom att med ord beskriva den andres kropp. I och med att den digitala sfären skapar en fysisk distans mellan
detta inger en trygghet att våga uttrycka sig med ett grövre och mer sexuellt explicit språk.
I likhet med Johanssons studie (2006) av oförkroppsligandet i anonyma relationer kan vi här se att också i fall av fysiskt intima relationer kan den digitala
kommunikationens anonyma karaktär gynna djupgående och utlämnande diskussioner. Alltså antar den tack vare dessa begränsningar en hyperpersonell karaktär, i likhet med Walthers studier.
Detta sker dock i mindre utsträckning när det gäller relationer i ett långvarigt stadie, då den digitala sexuella kommunikationen fyller ett annat syfte. Detta syfte tolkar vi ur informanternas svar som ett sätt att (åter)skapa och bevara den
sexuella självidentiteten, att detta enligt Giddens är en rutinmässig reflexiv handling (1991, s. 67).
5.2. Förslag på vidare forskning
Vi anser att den empiri och även de analytiska slutsatser som denna studie resulterat i med fördel skulle kunna användas till vidare forskning i ytterligare fält utanför det medie- och kommunikationsvetenskapliga, specifikt inom
beteendevetenskap, sociologi och sexologi.
Med hänsyn till vår metodiska modell (trianguleringsmodellen, se kapitel 3.5.) kan vi poängtera vissa brister av omfattning i vår studie som vidare skulle kunna diskuteras. Vi har t.ex. haft en ambition om att undersöka eventuella skillnader vad gäller kön i denna typ av interaktion, dessa funderingar har tagits upp i delar av studien men visat sig ofruktsamma på grund av empirins begränsning.
En annan aspekt av studien som vi av tidsbegränsningar inte fokuserat på är ålder, då vi genom enkätundersökningen samlade in svar från en väldigt bred skara åldergrupper. Ytterligare teorier om ålderstillhörighet ur ett intersektionellt perspektiv hade kunnat fånga upp mer kunskap om fenomenet.
Då vi via ett öppet och självselektivt urval i ett tidigt skede inte ställt några specifika krav på studiens omfattning vad gäller den sexuella orienteringen hos våra informanter, har detta av olika anledningar resluterat i en övervägande homogen urvalsgrupp. En studie av en annan specifik urvalsgrupp kan eventuellt resultera i en utökad förståelse av denna typ av digitala sexuella kommunikation. Det gestaltningsarbete som varit en integrerad och värdefull del av vår metodik (för både insamlingen av empiri och tolkningen och presentationen av denna) har i sig genererat en ansenlig metodisk kunskap som vi gärna hade reflekterat över mer ingående. Detta hade dock frångått studiens syfte och fokus, och bör istället sammanfattas i en separat utvärdering som då skulle kunna användas som ett handledande exempel för vidare etnografiska arbeten i digitala miljöer.