Jag har valt att diskutera och analysera mina resultat av undersökningen i förhållande till de teorier samt tidigare studier jag presenterat i arbetet. Analys och diskussion skrivs under samma rubrik med förhoppningen om att göra det hela intressantare för läsaren.
Vilka teorier som ligger bakom verktygens verkan kunde arbetsförmedlarna ej hjälpa mig att klargöra, utan hänvisade till skaparen av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibility). En av arbetsförmedlarna trodde dock att verktygens funktionsduglighet grundades på beprövad erfarenhet. När jag frågade skaparen av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibid) om det här så svarade han att han inte visste, men han påpekade att materialet är praktiskt tillämpat och utvärderingar finns på det. Jag har vid flertalet tillfällen via e-post bett att få ta del av utvärderingarna men ej fått gehör för min önskan så jag får lämna denna fråga obesvarad.
När jag intervjuade skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibid) så frågade jag om det fanns någon vetenskaplig teori bakom materialet och enligt honom finns det många teorier. Vidare sa han att han skulle översända ett kvalitets- säkringsdokument över Biologdesignern (Tjakovski, 2006) till mig så han inte skulle säga fel. (Dokumentet kom dagen efter per e-post). Han tillade sedan att det är en beteendevetenskaplig metod, som skall locka arbetsgivare till att lyssna och tro på den arbetssökande och därefter anställa honom. Det är en marknadsförningsteori för- tydligade han. Han tillade att de övningar och metoder som återfinns i materialet har prövats under tretton år i hans tidigare företag. I det dokument som jag fick mig tillsänt kunde jag ej finna några vetenskapliga teorier, ej heller under rubriken Bakgrund och teoretisk förankring. Det som finns att läsa under den rubriken är att ”Biologdesignern bygger på klassisk teori för vägledning, främst Gerard Egans” (Tjakovski, 2006, s.3). Vad jag fått lära mig så är Egan ingen teoretiker utan han har utvecklat en modell för vägledningsprocessen. Att ge sken av att ens material lutar sig på en vetenskaplig teori när det förefaller vara beprövad erfarenhet som styrker materialet och övningarnas genomslagskraft ställer jag mig undrande till. Det står i högskoleförordningen att ”all högre utbildning [ska] vila på vetenskaplig […] grund […]” (Skolverket) och kanske
vill skaparen av Biologdesigners gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) få materialet att verka mer gediget med sitt påstående.
När jag tittat i Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibid) tycker jag att flera av övningarna från detta gruppvägledningsmaterial överrensstämmer med dem som Norman. E. Amundson presenterar i sin bok Aktivt engagemang (2000). Som jag kan se det är den stora skillnaden övningarna emellan just benämningen på dem. Amundson är känd hos Ams då han hjälpt till att utveckla deras gruppvägledning under 80-talet, för att hjälpa bland annat långtidssjukskrivna åter till arbetslivet. I Aktivt engagemang (2000) tipsar Amundson läsaren om att ta kontakt med arbetsgivaren ”innan platsannonserna dyker upp […]” (Amundson, 2000, s.143). Samma tips hade tre av de sex respondenterna, som tagit del av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.), lärt sig och detta hade resulterat i att en skickat sin CV till arbetsgivare, som ej sökt personal. Övningen baklängesintervjuer i Biologdesignerns gruppväg- ledningsmaterial (Ibid) syftar till att bygga nätverk (se bilaga 3). Deltagarna tipsas om att försöka få till ett möte med arbetsgivare för att intervjua dem och på så vis skapa en kontakt. När de sen träffar denne arbetsgivare uppmanas de att fråga honom om ytter- ligare intressanta kontakter. Avslutningsvis får deltagarna rådet att skicka ett tackkort till den de träffade. Vad jag kan se så är det samma övning som återfinns i Amundsons bok (2000) men har då en annan benämning: informationsintervju. Även Amundson tipsar om att skicka ett tack efter intervjun (se citat s.20). Övningen namnförvirringen i Biologdesignern (Ibility, u.å.) går till som följer, arbetsförmedlaren skriver ett yrke på tavlan, därefter ber han deltagarna att komma med fler förslag (brainstorma) på yrken som de tycker har någon anknytning till det som står på tavlan. I Amundsons bok (2000) benämns samma övning som jag kan se det för karriärexpansion. Att söka efter idéer i telefonkatalogens Gula sidor tipsas deltagare om i Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) som en källa till att få idéer till möjliga arbeten. Samma tips återfinns i Amundsons bok (2000). I Biologdesignerns vägledningsmaterial (Ibility, u.å.) använder man sig av papperskort som är förtryckta med exempelvis värderingar, kunskaper och intressen. Korten fungerar som hjälp för deltagarna att avgöra, genom rangordning, vilka värderingar, kunskaper och intressen som är mest betydelsefulla för individen i sin strävan efter att hitta det rätta arbetet för just honom. Amundson beskriver i sin bok (2000) hur han använder sig av kort för att hjälpa
den sökande. Amundson beskriver att syftet med användandet av korten är att det underlättar för deltagaren att ta beslut. Kanske skulle jag vänt mig till Amundson för att få reda på den teoretiska grund som Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) vilar på?
Carl Rogers klientcentrerade teori tar upp betydelsen av vägledarens förhållningssätt gentemot klienten. Mötet skall präglas av positivitet och empati, då detta hjälper till att starta en förändringsprocess hos klienten. Under denna process blir klienten ”alltmer medveten om sina […] erfarenheter och hans självbild blir mer i överrensstämmelse […]” (Karlsson, 2001, s.339). Författaren tar upp att enligt Carl Rogers gör detta att individen upplever mer kongruens och öppnar sig då för nya idéer. Att klienten blir mer öppen för nya idéer är något som jag tycker deltagarna verkar ha blivit, då två av sex deltagare uppger att de använt sig av baklängesintervjuer eller skulle komma att göra det. Tre av sex deltagare har även uttryckt att det varit bra att öva sig på att skriva CV. Jag tolkar att det här kan bero på arbetsförmedlarnas bemötande av klienterna. Tre av de sex deltagarna har ej påpekat bemötandet från arbetsförmedlarna. Jag tolkar det som om bemötandet varit så som Carl Rogers (ur Karlsson, 2001) förespråkar, positivt och med visad empati. Detta har resulterat i att deltagarna har blivit mer öppna och mottagliga för nya förfaringssätt i att söka arbete. Jag har under utbildningens och examensarbetes gång åter fått bekräftat vad jag redan tidigare ansåg som viktigt, möten skall präglas av positivitet och empati. Det jag har lärt mig av resultatet i examensarbetet är att just ett sådant bemötande öppnar upp för individen att ta till sig nya idéer.
Jag tycker det är värt att påpeka att det jag kunnat se i den här undersökningen stämmer väl överens med det Inga Olsson (2002) skriver, de andra gruppdeltagarna kan ha betydelse för den enskilde individen. Gruppen kan fungera som perspektivvidgande. Nya infallsvinklar kan framtona samt individen kan se sina resurser i förhållande till de andra deltagarna, detta är väl överrensstämmande med respondenternas svar i denna undersökning. Känslan av ensamhet kan minska då man möter andra i samma situation (Olsson, 2002), vilket respondenterna i denna undersökning lyfte fram som ytterst betydelsefullt. Ytterligare resultat som framkom i undersökningen var betydelsen av att känna stöttningen och gemenskapen med de andra deltagarna, deltagarna såg och bekräftade varandras egenskaper, förmågor och talanger bland annat genom de grupp- vägledningsövningar arbetsförmedlarna använde sig av. Carl Rogers (ur Karlsson,
2001) omnämner vårt behov av att bli sedda och uppskattade. Att man kan få dessa behov tillgodosedda i gruppen är något som Inga Olsson (2002) påpekar. Olsson påtalar att ytterligare vinster med att arbeta i grupp är att man kan känna stöttning av de andra deltagarna samt man kan bli bekräftad och känna både samhörighet och gemenskap. Att grupprocessen är en betydelsefull faktor vid gruppvägledning påtalar respondenterna själva. Jag kan inte annat än hålla med, jag kan se att Biologdesignerns gruppväg- ledningsövningar (Ibility, u.å.) bidrar till att lyfta fram deltagarnas talanger, förmågor och egenskaper till diskussion. Dock omnämner respondenterna själva ytterst lite om Biologdesignerns övningar i sig, utan talar oftast om den värdefulla betydelsen av de andra deltagarna. Även tidigare projekts utvärderingar och teoretiker som omnämns i detta arbete pekar på den stora betydelsen av de andra gruppdeltagarna. Deltagarna i FullRiggen uttryckte att tiden i projektet gett dem bättre självförtroende, nya vänner och nya synsätt (Iseborn, 2004). Nya synsätt kan fås genom att man diskuterar och reflekterar tillsammans (Olsson, 2002). I gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibility, u.å.) framkommer att man både diskuterar och reflekterar i gruppen och respondenterna i den här undersökningen påtalade att även de fått nya infallsvinklar. Carl Rogers (ur Karlsson, 2001) klientcentrerade teori styrker ovanstående: som individ stämmer man av ”sina upplevelser och erfarenheter […]” (Karlsson, 2001 s.340) gentemot andra och bildar sig en uppfattning över vad som är rätt och fel (ur Karlsson, 2001). En ökad förståelse som jag har fått under tiden med detta examensarbete är att låta individer som står utanför arbetsmarknaden stråla samman i grupp kan vara ett effektfullt verktyg för att hjälpa dem komma närmare ett arbete. Som gruppvägledare använda sig av övningar som öppnar upp för diskussion och reflektion över de person- liga förmågorna, talangerna och egenskaperna, tror jag kan hjälpa individer att återupp- bygga deras självförtroende. Gruppdeltagarna stöttar, bekräftar och ser varandra, vilket jag har förstått har en ytterst stor betydelse för individen.
Teoretikern Leon Festinger (ur Karlsson, 2001) talar om betydelsen av kognitiv balans för individen. Om en person känner sig spänd kan det bero på att han är i kognitiv dissonans (obalans). Den drabbade kommer då att sträva efter att finna balans igen, genom att förändra ”sina attityder så att de bättre stämmer med beteendet” (ur Karlsson, 2001, s.430). I Biologdesignern diskuterar man sina attityder i gruppen. Den här diskussionen kan ha lett till ändrat beteende hos deltagarna. När jag intervjuade
användbart sätt att knyta kontakter. Biologdesignerns gruppvägledningsövningar (Ibility, u.å.) har alltså lyckats, som jag ser det, att inplantera ett nytt beteende hos del- tagarna. Även Inga Olsson (2002) tar upp nyttan av gruppen, när det gäller att ge fler infallsvinklar och idéer. Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial använder sig av det här, när gruppen brainstormar för att komma på fler yrken, som påminner om till exempel brandman. Att andras erfarenheter kan öppna upp för nya lösningar har en av undersökningens respondenter påpekat.
I boken Livsvägledning – en framtida vägledningsmodell (2000), kan vi läsa om författarnas syfte: att bryta långtidsarbetslösas passivitet samt ge dem verktyg till detta. Författarna vill även utbilda vägledare i livsvägledning. Som jag ser det överens- stämmer syftet med Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) men det riktar sig mot målgruppen långtidssjukskrivna. Författarna till Livsvägledning (2000) anser också, precis som Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) och Amundson (2000), att bygga nätverk ökar chanserna till arbete. I slutet av boken
Livsvägledning – en framtida vägledningsmodell (2000) kan vi läsa om hur författarna
kunnat se att den motivation deltagarna skaffat sig har skapats i gruppen. Deltagarna har även fått tillbaka tilltron på sina egna förmågor samt ett ökat självförtroende. Detta är något som är överensstämmande med Inga Olssons (2000) påpekande. Även respon- denterna i denna undersökning uttrycker att det fått ett stärkt självförtroende samt fått upp ögonen på sina förmågor. Stärkt självförtroende var ett av de delmål som arbets- förmedlarna ville att deltagarna skulle uppnå i och med deltagandet i gruppväg- ledningen. Det andra målet var att ge deltagarna verktyg att själva bryta sin långtids- sjukskrivning. De verktyg som arbetsförmedlarna ville ge deltagarna genom Biolog- designerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) var att kunna skriva CV, bli duktiga på intervjuer och ej bara svara på platsannonser utan söka upp arbetsgivare för att intervjua dem och på så vis bygga nätverk. Hos deltagarna, som jag har intervjuat, har det visat sig att de ansåg det som värdefullt att få lära sig skriva CV. De beskrev även hur de lärt sig att ta kontakt med arbetsgivare utan att de annonserade efter folk och tyckte det var bra ett bra tips. Huruvida de är duktiga på intervjuer eller ej har ej framkommit i den här undersökningen, men en deltagare uttryckte, att han ansåg att han skulle komma att få användning för hur man intervjuar. Men den största nyttan deltagarna tyckt sig ha haft av gruppvägledningen är att de fått bekräftat att de ej är ensamma om att vara sjukskrivna. De har även fått ökad kunskap om sina förmågor,
talanger och egenskaper. De upplever att gruppvägledningen gjort dem mer positiva, samt gett dem gemenskap och stöttning, och allt det här fick de av de andra deltagarna i gruppen. Min reflektion är dock att jag tror att Biologdesignerns övningar (Ibility, u.å.) har bidragit med att öppna upp för diskussion om deltagarnas förmågor och egenskaper.
I studien Vem är jag? Vad vill jag? Vad kan jag? (Blomberg & Holm, 2004) tar personalen upp gruppens betydelse för den enskilde individen. Gruppen ger energi och idéer till varandra och personalen anser att de som ej deltagit i gruppvägledningen är förlorare och de anser även att de som deltagit i gruppvägledningen når bättre resultat (Ibid). Om det är någon skillnad mellan de som deltagit i gruppvägledning och de som ej deltagit i FAROS-projektet i att nå målet arbete/utbildning kan jag ej bringa någon klarhet i då jag tycker att 28 deltagare i gruppvägledning är för lite att jämföra med de 153 som ej gått gruppvägledning. Dock vill jag redovisa resultatet av hur många procent av de tretton gruppvägledningsdeltagarna som nått målet arbete/utbildning, 46 procent av deltagarna har nått målet arbete/utbildning. FAROS har som mål att 43 procent av deltagarna skall nå målet arbete/utbildning och detta innebär att målet är uppfyllt. Av de som ej deltagit i gruppvägledningen har 52 procent nått målet arbete/utbildning, men som jag ser det är resultaten ej jämförbara på grund av ovanstående påpekande.
I slutredovisningen av projektet FullRiggen (Iseborn, 2004) redovisas resultatet att de som fått arbete efter avslut i projektet är mer negativa till projektet jämfört med dem som gått till arbetslöshet eller sjukskrivning. De deltagare jag intervjuat i min under- sökning gick alla till arbete eller utbildning. Enligt FullRiggen (Ibid) skulle dessa vara mer negativa till projektet efter avslut. Av de deltagare jag mötte uttryckte hälften negativ kritik till arbetsförmedlarna. Den allvarligaste kritiken, som jag ser det, var den som kom från en av deltagarna. Han ställde sig frågande till vad meningen var med gruppvägledningen, han undrade vad arbetsförmedlarna ville med gruppvägledningen. Den konstruktivistiska vägledningen (Peavy, 2000) framhåller vikten av att skapa mening för deltagarna, att tydliggöra syftet för klienten med de övningar man presen- terar är ett led i det hela. Jag tolkar det som om att arbetsförmedlarna kan ha varit otydliga i att presentera syftet med övningarna för deltagarna, vilket lett till att några av deltagarna ej förstått meningen med det hela och resulterat i ointresse. Jag tar lärdom av detta och tror att det är av stor vikt att skapa meningsfullhet för deltagarna, att
Peavy (2000) påpekar även att följa en och samma manual i sina möten med klienter ej är att föredra om man inte anser att alla människor fungerar på samma vis. Vid en första titt på de manualer som medföljer Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) kan man tro att skaparen av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibid) anser att alla människor fungerar likadant. Han förstärker även min farhåga att alla kan bemötas likadant då han i kvalitetssäkringsdokumentet påpekar att arbetsförmedlarna utbildas i ”ett gemensamt förhållningssätt […] (Tjakovski, 2006, s.17). När jag emellertid intervjuat arbetsförmedlarna så tydliggör de att de anser att materialet är flexibelt och att de ej följer det till punkt och pricka, vilket jag anser vara positivt och väl överrensstämma med den konstruktivistiska vägledningen Peavy skapat (Peavy 2000).
Asplund (1987) skriver om social responsivitet och det experiment som fick namnet Hawthorne-effekten (Angelöw & Jonsson, 2000). Experimentet handlar om en grupp kvinnor på en fabrik, som fick ändrad belysning, både till det bättre och sämre men producerade i båda fallen mer. Forskarna kom fram till att den bidragande orsak till detta resultat berodde på att kvinnorna hade uppmärksammats mer än vad som var brukligt. Kanske är det så med deltagarnas resultat efter medverkan i Biologdesignerns gruppvägledning (Ibility, u.å.). De har i och med gruppvägledningen uppmärksammats mer än vad de brukar vilket har lett till ökad produktivitet i att söka arbete eller utbildning. Jag tror att gruppvägledningsmaterialet i sig har kanske ej så stor betydelse i de uppnådda resultaten. De intervjuresultat, den litteratur, de tidigare projekt samt teoretiker som jag satt mig in i till detta arbete visar alla på samma sak, att vi alla har ett behov av att bli sedda och bekräftade. I grupp kan man bli detta. Gruppen kan även fungera som ett stöd som erbjuder gemenskap och uppskattning. Som jag ser det så är fördelarna många med gruppvägledning, och man bör inte underskatta att gruppen också kan fungera perspektivvidgande och ge deltagaren nya infallsvinklar. Framför allt kan känslan av ensamhet minska, vilket respondenterna poängterade som betydelsefullt. Största betydelsen för deltagarna som jag ser det, är de andra deltagarna i gruppen, genom dem känner de samhörighet. Under de timmarna gruppvägledningen pågår ger det deltagarna en känsla av medlemskap igen, ”ty man måste vara medlem av samhället för att vara ett jag” (Mead, 1995, s.125).