Gruppvägledning [...]. Betydelsen av gruppvägledningsmaterialet för klienter i yrkesinriktad rehabilitering

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och Samhälle

Examensarbete

10 poäng

Gruppvägledning Biologdesignern

Betydelsen av gruppvägledningsmaterialet för klienter

i yrkesinriktad rehabilitering

Group support by Biologdesignern

The importance of the groupcounselling material for the client in

work rehabilitation

Heléne Ungberg

Studie- och yrkesvägledarprogrammet 120 poäng Vårterminen 2006

Examinator: Nils Andersson Handledare: James Dresch

Sammanfattning

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan samverkar i yrkesinriktad rehabilitering mot målgruppen långtidssjukskrivna arbetslösa. I rehabiliteringsarbetet använder arbetsförmedlarna sig av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern. Syftet med det här examensarbetet är att undersöka de teorier som ligger bakom Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial, samt ta reda på vilka verktyg som lärs ut och om det finns något belägg för att just dessa ger resultat i målet att få arbete eller utbildning. Dessutom ämnade jag att ta reda på hur deltagarna upplevt och ansett sig ha haft nytta av gruppvägledningen. Genom kvalitativa intervjuer med deltagare, arbetsförmedlare samt skaparen av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern har jag försökt att svara på ovanstående. Resultaten visar att arbetsförmedlarna ville genom gruppvägledningen stärka deltagarnas självförtroende samt ge dem verktyg till att bryta sin sjukskrivning och arbetslöshet, de såg gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern som en hjälp i detta arbete. I intervju med deltagarna visar det sig att deras självförtroende har stärkts genom deltagandet i gruppvägledningen men deltagarna anser att den bidragande orsaken till det är grupprocessen och de andra deltagarna i gruppvägledningen. De verktyg arbetsförmedlarna lärt ut har deltagarna tagit till sig och de anser dem vara användbara. Vidare visar min undersökning att bakomliggande teorier ej finns till gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern. Det jag upptäckte under arbetes gång var att de övningar som presenteras i Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial till stor del liknar dem som Norman. E. Amundson presenterar i sin bok Aktivt engagemang. De teoretiker som återfinns i mitt arbete är R. Vance Peavy, Carl Rogers, Leon Festinger och Johan Asplund. Jag har även valt att belysa mitt arbete bland annat utifrån det Inga Olsson skriver om grupper och grupprocesser samt Norman. E. Amundsons bok Aktivt

engagemang.

Sökord

Förord

Vintern 2006 kommer vi att minnas den om tio år? Hur mycket snö det föll som låg kvar så länge. Sen kom våren snabbt som ett vindslag och den varma vinden smekte våra frusna kinder. Kommer vi minnas detta om tio år?

Det jag för alltid kommer att minnas från vintern 2006 är allt det stöd jag fick av mina vänner inför färdigställandet av min uppsats. Att i ord uttrycka vad Ert stöd har betytt för mig är svårt för mig, men så här får det bli.

James, tack för alla dina små kommentarer på mina arbeten, de har gått rakt in i mig och hjälpt mig att stärka mitt självförtroende. Hur kunde du veta att jag så väl behövde dem?

Gabriella, tack för ditt oändliga tålamod med mig! Utan dig, vad hade utbildningstiden då varit?

Ellis, tack för att du får mig att tro på mig själv. Du får mig att växa och utvecklas.

Jeanette, tack min vän för att du just är min vän, låt om oss aldrig tappa bort varandra!

Robert, du får en kram av mig!

Mamma och pappa, tack mamma för alla middagar du lagat till mig under stressiga perioder. Pappa tack för ditt kunnande.

Lillasyster, ingen kan ha en bättre lillasyster än jag, hela tiden berättar jag om dig för dem jag möter, jag är så stolt över dig!

Bengt, tack för att du älskar just mig!

Respondenterna i det här arbetet, tack för att ni tog er tid att svara på mina frågor.

Carina, vilken underbar support under uppsatsskrivandet!

Nästa vår Ni möter och känner den varma vinden smeka Er kind, då är det mitt tack till Er som gör sig påmint.

Innehållsförteckning

1. Inledning ...7 1.1 Syfte ...8 1.2 Problemformulering ...8 1.3 Avgränsningar ...9 2. Bakgrund ...10 2.1 Historik...10 2.2 Uppdraget...11 2.3 FAROS- processtyrningsmodell ...12 2.4 Gruppvägledningsmaterial ...13 2.5 Biologdesignerns vägledningsmaterial ...13 3. Teorianknytning...16 4. Tidigare studier...18 4.1 Rehabiliteringsprojekt ...18

4.2 Vägledningsövningar och grupprocesser ...20

5. Metod… ...23

5.1 Urvalet...23

5.2 Anonymitet...24

5.3 Kvalitativa intervjuer ...25

5.4 Pilotundersökning ...25

5.5 Intervjuer med arbetsförmedlare och skaparen av Biologdesignerns grupp-vägledningsmaterial ...26

5.6 Intervjuer med deltagare ...27

5.7 Bearbetning ...28

6. Resultatredovisning ...29

6.1 Intervjuer med arbetsförmedlare och skaparen av Biologdesignerns grupp-vägledningsmaterial ...29

6.2 Intervjuer med deltagarna ...31

7. Analys och diskussion...34

8. Framtida forskning...41 Litteraturlista

1. Inledning

Vid tretton års ålder började jag som hjälpledare i gymnastik, senare utbildade jag mig till friskvårdsinstruktör. Det har för mig personligen varit berikande att få möta alla dessa människor i olika gruppkonstellationer. Hela tiden möter vi grupper. Det kan vara gympagänget, som för min del, tennisklubben, Anonyma Alkoholister (AA), dagis-gruppen, Pensionärernas Riksorganisation (PRO), arbetsplatsen, kören och skolan. Listan kan göras lång över olika grupper. Den grupp som jag har tittat närmare på i detta arbete kom jag i kontakt med på min praktik. De är långtidssjukskrivna arbetslösa som medverkar i Arbetsförmedlingens rehabiliteringsprojekt: Förnyad arbetslivsinriktad rehabilitering, organisation och samverkan (FAROS). När man deltar i detta projekt, kan det vara så att arbetsförmedlarna anser att individen står långt ifrån arbetsmarknaden och behöver extra hjälp för att nå målet arbete/utbildning. Deltagaren ges då chansen att medverka i den gruppvägledning arbetsförmedlarna bedriver. Arbetsförmedlarna har beslutat sig för att använda ett gruppvägledningsmaterial vid namn Biologdesignern (Ibility, u.å.).

Detta gruppvägledningsmaterial ligger till grund för mitt arbete. Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial är ”ett pedagogiskt arbetsmaterial med övningar […]” (Kvalitetssäkring/Biologdesignern s.9) som syftar till att stärka individens egen aktivitet i att bryta sin sjukskrivning. Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial fungerar även som ett stöd för arbetsförmedlarna i sitt dagliga arbete. Bland annat så medföljer det till vägledningsmaterialet manualer som tydligt beskriver hur övningarna skall genomföras, hur lång tid de beräknas ta och effekterna av övningarna, i bilaga 2 och 3 ges exempel på två sådana medföljande manualer.

Jag har under min utbildningstid läst om gruppvägledning och grupprocessens betydelse, samt tagit del av olika gruppvägledningsmaterial. Jag har även läst om teore-tiker och betydelsen av den vetenskapliga grunden. I högskoleförordningen står det att ”all högre utbildning [skall] vila på vetenskaplig […] grund […]” (Skolverket).

Under praktiken på Arbetsförmedlingen upplevde jag att det finns ett stort behov av yrkesinriktad rehabilitering. Att de höga sjukskrivningstalen tar mycket av samhälls-ekonomin hör man nästan dagligen i media. Så för oss studie- och yrkesvägledare ser jag ett växande arbetsområde där vi kan göra mycket ihop med den enskilde individen, för att bryta dennes sjukskrivning, samtidigt som vi hjälper till att förbättra samhällsekonomin.

Många av de sjukskrivna som jag träffade under min praktik, vilka inte hade ett arbete att återgå till, upplevde sig stå utanför samhället. Jag tror att ett arbete är av en stor betydelse, om än bara några timmar om dagen, och kanske skulle det ge individen känslan av medlemskap igen ”ty man måste vara medlem av samhället för att vara ett jag” (Mead, 1995, s.125).

1.1

Syfte

Mitt syfte är att undersöka bakomliggande teorier som används i gruppväglednings-materialet Biologdesignern för människor i rehabiliteringsåtgärder, samt undersöka vilken nytta deltagarna upplever sig ha haft av gruppvägledningen.

1.2 Problemformulering

• Vilka teorier finns bakom gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern? • Vilka verktyg lärs ut i gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern?

• Vilka eventuella teorier ligger bakom antagandet att materialets verktyg hjälper deltagarna att nå målet arbete/utbildning?

• Vad har deltagarna upplevt att de tagit till sig av gruppvägledningsmaterialet Bio-logdesignern?

• Har utvärderingar gjorts på gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern? Och vad visar dem?

1.3 Avgränsningar

Det hade varit lärorikt och intressant att undersöka FAROS-projektet som helhet med alla dess delar: vägledning, träningsarbetsplatserna, psykologen, arbetsterapeuten, samverkan samt praktikplatsletandet, men på grund av den begränsade tid som finns till arbetet har jag valt att närmare undersöka just den gruppvägledningen arbetsför-medlarna använder sig av i projektet. Detta eftersom att arbeta med grupper intresserar mig med tanke på min bakgrund som friskvårdinstruktör. I framtiden ser jag mig använda gruppvägledning som ett av många verktyg i vägledningssammanhang.

2. Bakgrund

2.1 Historik

Att det 1993 infördes en karensdag i sjukförsäkringen är det många av oss som kan dra sig till minnes. En annan stor förändring i sjukförsäkringen under 90-talet var att arbetsgivaren blev skyldig att betala sina anställdas sjukpenning de första fjorton dagarna (1992). Därefter skulle Försäkringskassan överta utbetalningsansvaret (Marklund 1995). De här förändringarna under 90-talet är det många av oss löntagare och arbetsgivare som minns. Men som arbetare kanske man inte har lika stor kunskap om hur och när arbetsmiljölagen förändrades samt de åtgärder som togs fram för rehabilitering av långtidssjukskrivna. Att en förändring behövdes ansåg regeringen då ekonomiska rapporter visade på att det kostade samhället tre gånger så mycket att ha medborgare långtidssjukskrivna jämfört med att ha dem i arbete. Genom att skärpa arbetsmiljölagen för arbetsgivare samt ålägga dem ansvaret för återrehabilitering till arbete vid sjukskrivning förväntade sig regeringen en minskning av samhällets sjukförsäkringskostnader (Ibid).

Även situationen för den växande gruppen arbetslösa långtidssjukskrivna, vilka inte omfattades av arbetsgivaransvar uppmärksammades av regeringen. Försäkringskassan har ansvaret för den yrkesinriktade rehabiliteringen av denna grupp. För att genomföra regeringens direktiv köpte Försäkringskassan in rehabiliteringstjänster av andra, såsom exempelvis Arbetsförmedlingen, Arbetslivstjänster och Lernia för att nämna några som arbetar med yrkesinriktad rehabilitering (Ibid.).

I boken Att arbeta med rehabilitering av Mats Günzel och Hans Karlsson (1996) står att läsa att ”Allt fler ställs utanför […] den traditionella arbetsmarknaden. Det betyder att de saknar arbetsgivare när de blir långtidssjuka. Nya krav ställs på den enskilda människan men också på att samarbetet mellan myndigheterna fungerar” (Günzel & Karlsson, 1996, s.6). Några år senare skulle det, ifrån arbetslivsministern Hans Karlsson, komma ett brev till alla landets Försäkringskassor att sjukskrivna som vill tillbaka till arbetslivet har kommit i kläm mellan Försäkringskassan och Arbetsför-medlingen. Därför är det viktigt att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen

utvecklar ”fungerande rutiner mellan [sig och d]en berörda personen [skall] erbjud[a]s ett möte tillsammans med representanter för försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att diskutera den fortsatta handläggningen” (Pressmeddelande från näringsdeparte-mentet). Det här leder oss fram till en beskrivning av uppdraget som Försäkringskassan tilldelats.

2.2 Uppdraget

Försäkringskassan och Länsarbetsnämnden har fått i uppdrag från regeringen att samverka i yrkesinriktade rehabilitering. De fem målgrupper som omfattas av uppdraget är långtidssjukskrivna arbetslösa, individer som har en tidsbegränsad sjukersättning och arbetslösa, men som har förbättrat sin arbetsförmåga och bedöms vara i behov av yrkesinriktad rehabilitering. Även anställda som är sjukskrivna och anställda med sjukersättning eller aktivitetsersättning och som ej kan gå tillbaka till sin nuvarande anställning inkluderas av uppdraget. Slutligen innefattas även individer som ej har rätt till sjukersättning och unga med aktivitetsersättning av den yrkesinriktade rehabiliteringen (Protokoll 2006).

Den yrkesinriktade rehabiliteringen skall bedrivas efter processtyrningsmodellen: Förnyad arbetslivsinriktad rehabilitering organisation och samverkan (FAROS) enligt protokoll (2006) undertecknat av Arbetsmarknadsstyrelsens chef Bo Bylund och Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmberg. Målet är att individen, som medverkar i rehabiliteringsarbetet, så snabbt som möjligt skall återfå sin arbetsförmåga samt ges förutsättningar att kunna återgå till ett arbete. Det satta målet för 2006 i Halland är att 43 procent av deltagarna i FAROS skall ha fått arbete eller påbörjat utbildning senast inom tolv månader, som för övrigt är maxtiden för individen att vara i rehabiliterings- verksamheten. Härefter följer nu en beskrivning av FAROS-processtyrningsmodell (Protokoll 2006).

2.3 FAROS-processtyrningsmodell

Som tidigare nämnts skall Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens yrkesinriktade rehabiliteringssamverkan bedrivas utifrån FAROS-processtyrningsmodell (Protokoll 2006). Detta innebär att Försäkringskassan i samförstånd med klienten träffar Arbets-förmedlingen, de två parterna bedömer då tillsammans om individen skall bli aktuell för yrkesinriktad rehabilitering. Hur lång sjukskrivningstiden varit är en viktig faktor för beslutets utfall. Det skall även vara klart att den aktuelle klienten klarar sysselsättning på tio timmar i veckan (Försäkringskassan & Arbetsförmedlingen, u.å.).

När beslutet är taget och klienten skrivs in så utformar klienten och arbetsförmedlaren tillsammans en handlingsplan. Både för arbetsförmedlaren och klienten börjar nu en intensiv period och det ligger på arbetsförmedlarens ansvar att hålla tempot uppe bland annat genom täta kontakter med klienten. För att möjliggöra denna intensitet, har man per handläggare endast 30 klienter (att jämföra med en vanlig arbetsförmedlare som kan ha upp mot 300 ärenden igång samtidigt, enligt arbetsförmedlare på en av Sveriges Arbetsförmedlingar). De verktyg handläggaren har att använda sig av är följande: personliga vägledningssamtal, gruppvägledning, företagsbesök antingen ihop med klienten eller så genomför arbetsförmedlaren dem själv med hopp om att finna att företagen har behov av att anställa eller kunna erbjuda en praktikplats. Förhoppningen med praktikplatser är att de skall leda till en anställning för klienten. Handläggarna har två träningsarbetsplatser att tillgå för bedömningen av klientens arbetsförmåga. Det finns också till projektet knutet en psykolog, som bland annat kan göra dyslexitester och en arbetsterapeut, som kan vara behjälplig vid exempelvis utprovning av hjälpmedel (Ibid).

Efter tolv veckors medverkan i rehabiliteringsarbetet hålls ett trepartsmöte (klienten, arbetsförmedlaren och Försäkringskassan), där de tillsammans diskuterar om rehabili-teringen skall fortskrida. Beslutas således skrivs en ny handlingsplan, annars återgår klienten till sjukskrivning. Vid fortsatt rehabilitering har återigen arbetsförmedlingen huvudansvaret i rehabiliteringsarbetet, som skall leda till att klienten får ökad arbetsförmåga samt få klart för sig vilka resurser denne har i förhållande till rådande arbetsmarknad (Ibid).

När rehabiliteringsarbetet avslutas så görs det med ett trepartssamtal (klient, arbetsför-medlare och Försäkringskassan), ett så kallat avstämningsmöte där det skall klargöras vad avslutet betyder för klienten. Avslutad rehabilitering beror vanligtvis på att klienten fått arbete eller påbörjat utbildning eller klienten bedöms kunna arbeta men har ej fått anställning, vilket innebär att han nu är arbetssökande och skrivs in på Arbetsför-medlingen. Avslut kan även bero på att klientens medicinska skäl omöjliggör arbetstagande. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan avslutar sina ärenden med en dokumentation om vad som gjort under processen samt vad utfallet blivit av rehabiliteringsarbetet (Försäkringskassan & Arbetsförmedlingen, u.å.).

2.4 Gruppvägledningsmaterial

En av arbetsförmedlarna beskriver hur han länge eftersökt ett nytt material till de klienter som de har i FAROS. Han beskriver deltagarna som ”inte speciellt motiverade

till studier eller lån […] då de är i 40-50 års ålder […] då är det bättre att ta tillvara deras erfarenheter och kunskaper man har”. På en konferens blev de informerade om

gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern. Arbetsförmedlarna tyckte att detta gruppvägledningsmaterial verkade kunna hjälpa deltagarna i FAROS att ta fram sina erfarenheter och kunskaper och på så vis underlätta i deras yrkesinriktade rehabilitering. Under rubriken resultatredovisning (s.29) redovisar jag intervjuerna med arbetsför-medlarna och skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) samt förklarar hur en del av övningarna ser ut i gruppvägledningsmaterialet. Under samma rubrik återfinns även deltagarnas intervjusvar.

2.5 Biologdesignerns vägledningsmaterial

Biologdesignerns vägledningsmaterial (Ibility, u.å.) består av en pärm med fyra flikar, bakom varje flik sitter ett ark som deltagaren kan veckla ut och där finns förtryckta övningar som skall hjälpa dem att nå målet arbete/utbildning. Arbetsförmedlaren har en likadan pärm men i deras pärm finns en tillhörande manual vilken beskriver hur varje övning skall presenteras. På manualen står bland annat vad deltagarna skall göra, när

uppgiften används, hur lång tid det tar, vad man som gruppledare skall tänka på och effekten av övningen (se bilagor 2 och 3). Under flik ett så återfinns exempelvis en övning vid namn förväntningar. Här vill skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibid) att man skall diskutera vad de olika gruppdeltagarna förväntar sig av gruppvägledningen. Övningen som följer därefter kallas för dagsformen. Deltagarna uppmanas att välja en av de förtryckta lapparna, med olika påståenden, som arbetsförmedlaren hängt upp i rummet. Det påstående deltagaren väljer representerar hans känslor inför hur långt han tror sig ha till en anställning. Det kan till exempel stå: Suck, ännu en jobbsökarkurs som inte leder någonvart. Därefter diskuterar och reflekterar man i gruppen över exempelvis påståendet och uppkomna känslor (Ibid).

Längre fram i gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibid) under flik fyra återfinns en övning som kallas för namnförvirringen. Arbetsförmedlaren kan exempel-vis skriva brandman på tavlan, därefter är det fritt fram för gruppen att komma med fler förslag (brainstorma) på yrken som de tycker har någon anknytning till det skrivna på tavlan. Vinsten med det här är att fler alternativ till möjliga arbeten presenteras. Att söka efter idéer i telefonkatalogens Gula sidor tipsas även om (Ibid).

Under flik ett återfinns övningen värderingar (se bilaga 3). Övningen går till som så att deltagarna får förtryckta papperskort med värderingar på, det finns dock några tomma kort också där deltagarna ges möjlighet att skriva egna värderingar. Deltagarna ombedes att välja ut de mest betydelsefulla korten/värderingar för dem samt att rangordna dem. Syftet med övningen är bland annat att ge deltagaren en känsla av vad som är viktigt för honom i hans kommande arbetsliv.

Avslutningsvis kommer jag här att beskriva något som kallas för baklängesintervjuer för att ge några beskrivningar på alla de övningar som presenteras i Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.). Baklängesintervjuer beskrivs som ett sätt att komma i kontakt med arbetsgivare utan att de annonserat efter folk för anställning. Det är en metod för att skapa nätverk. Deltagarna ges rådet att försöka få till ett möte med en arbetsgivare för att intervjua honom om hans arbete. Enligt medföljande manual till gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibid), ges rådet att arbetsförmedlarna skall berätta för deltagarna att ofta tar intervjuerna längre tid än man räknat med, då folk tycker om att berätta om sig själva. Deltagarna tipsas även att vid ett sådant möte fråga

arbetsgivaren om han kan tänkas veta några andra intressanta kontakter för honom att träffa. Näst sista tipset gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibid) ger i denna övning är att deltagaren efter en sådan här intervju skall skicka antingen ett kort eller e-post till den som han träffade för att tacka för att han tog sig tid att bli intervjuad. Förhoppningen med denna kontakt är att det skall generera i fler kontakter eller att arbetsgivaren skall bli intresserad och eventuellt erbjuda arbete eller praktikplats. Praktikplatsen hoppas man senare skall generera i anställning. I bilaga 2 och 3 kan man läsa kort om övningarna Baklängesintervju och Värderingar (Ibid).

3. Teorianknytning

Jag kommer här att presentera en rad teoretiker som jag anser är relevanta i gruppvägledningssammanhang. Detta för att läsaren skall få en bild av bemötandets be-tydelse i vägledningssammanhang, samt hur vägledning bör vara utformad för att del-tagaren skall anse vägledningen vara meningsfull.

R. Vance Peavy (2000) har skapat en konstruktivistisk vägledningsmodell. Om man är vägledare med ett konstruktivistiskt tänkande så vill man skapa mening och förändring för klienten. Man anser att frågan är viktigare än svaret och man söker efter klientens beskrivningar samt arbetar med att ge hopp till klienten samt att man söker efter nya möjligheter (Peavy 2000). Peavy påpekar att det finns gemensamma faktorer i de flesta vägledningsmodeller och ännu har det inte utarbetats någon modell som skulle vara bättre än någon annan. Vägledaren som person har lika stor betydelse som den modell han använder. De vägledare som använder en och samma metod eller manual i sina möten med klienter, måste anse att alla människor är stöpta i en och samma form (Peavy 2000).

Det är av stor vikt att etablera en god kontakt med sin sökande. Samtalet skall tjäna till att hjälpa klienten med att utreda hans problem, sätta upp mål och utforma handlings-plan. Vägledaren skall också vara behjälplig med att få klienten att se sina förmågor och eventuella hinder skall medvetandegöras. Vägledningen skall ses som en process och syfta till att stärka klientens självförtroende. Vägledaren skall ge hopp och motivera klienten samt visa möjliga vägar. Kreativitet och nya infallsvinklar förespråkas i kon-struktivistisk vägledning. På så vis skall klienten uppleva sig få mer kontroll över sitt liv. Ytterligare sätt att återta kontrollen är att samtala och reflektera över de fråge-ställningar man har och hur de påverkar ens liv (Ibid.).

För att klienten skall tycka att den information du ger är av värde gäller det att klienten tycker det verkar vara ”användbart och nyttigt vetande” (Peavy, 2000 s.16). Om klienten tagit till sig informationen ”beror [det] ofta på att personen får en ny, positiv inställning och börjar se saker ur ett nytt analytiskt perspektiv [… d]ärför är kvaliteten i vägledningssamtal en viktig” (Ibid). Att förklara för klienten syftet med övningen är

viktigt, klienten skall förstå varför han skall göra den övning man presenterar för honom (Föreläsningsanteckningar från 2005-12-15. James Dresch, Varberg).

Carl Rogers (ur Karlsson, 2001) utvecklade den klientcentrerade terapin. För att förändringsprocessen skall starta hos en klient är det av största vikt att hjälparen har en positiv och empatisk inställning till sin klient. Under processen ”blir klienten alltmer medveten om sina […] känslor och erfarenheter och hans självbild blir mer i överens-stämmelse med dessa” (ur Karlsson, 2001, s.339). Klienten kommer i kongruens (balans) och blir då mer öppen för nya idéer. Rogers påpekar att som individ stämmer man av ”sina upplevelser och erfarenheter […]” (Ibid. s.340) gentemot andra för att på så vis skapa sig en förståelse över vad som är rätt och fel. I sin personlighetsteori omnämner Carl Rogers att vi i barndomen utvecklar vårt behov av att bli sedda och uppskattade för den vi är samt att vi har ”behov av [en] positiv självkänsla […]” (ur Lester, 1996, s.147).

Leon Festinger (ur Karlsson, 2001) presenterade dissonansteorin. Teorin bygger på att individen skall finna ro mellan sina tankar och handlingar. Om individen ej känner ro så upplever han obalans och ett spänningstillstånd infinner sig. Obalansen gör så att indivi-den känner motivation att arbeta med att återskapa balansen så spänningstillståndet avtar, det här arbetet föregås av att individen förändrar ”sina attityder så att de bättre

stämmer med beteendet” (ur Karlsson, 2001, s. 430).

Johan Asplunds teori (1987) om social responsivitet beskriver det gensvar som sker i den sociala interaktionen människor emellan. Den sociala responsiviteten/gensvaret bara finns där, den kommer av sig själv och är varken hatisk eller älskvärd till sin natur, den bara är helt enkelt. Den sociala responsiviteten finns hos alla och vi har med den sen födseln. Asocial responslöshet däremot är ett inlärt beteende vilket är kulturbundet. Det är likgiltigt till sin karaktär och återfinns hos vuxna och då i extremfall i exempelvis utbrändhet (Asplund 1987).

Den sociala responsiviteten känns igen ”av ombytlighet, lekfullhet, identitetsspel […] pratsamhet […]” (Johansson, 1999, s. 120). När två människor samtalar med varandra så är det lika med social responsivitet, ett ”ömsesidigt […] gensvar […]” (Asplund,

4. Tidigare studier

Jag kommer här att presentera några tidigare studier på avslutade rehabiliteringsprojekt. Grupprocessens betydelse kommer även att lyftas fram genom Inga Olssons bok

Utveckling i grupp (2002), vidare kommer det Norman. E. Amundson skriver i sin bok Aktivt engagemang i korthet återges.

4.1 Rehabiliteringsprojekt

I boken Livsvägledning – en framtida vägledningsmodell (2000) får vi som läsare ta del av författarna och vägledarna Päivi Nilssons och Pehr Åkerbloms projekt att vidare-utveckla Bengts och Finséns modell om livsvägledning. Projektet hade som ytterligare syfte

att bryta de arbetslösas passivitet till aktivitet, förhindra och minska långtidsarbetslöshet samt att ge målgruppens deltagare verktyg att lära sig hantera och förändra sin arbetslöshetssituation. Ett tredje syfte var att utbilda och träna vägledarna i länet i livsvägledning (Nilsson & Åkerblom, 2000, s.8).

Författarna bearbetar ämnen som självbild, framtidsbild, livsvärden, motivation och nätverksbyggande.

Författarna tar upp nätverksbyggandet, hur man skapar det och hur man underhåller det. Författarna anser att nätverksbyggandet är ett effektivt verktyg i att bryta deltagarnas arbetslöshet. Några teoretiker som författarna refererar till är bland annat Linda F. Gottfredson, Carl Rogers, och R. Vance Peavy. I bokens slut kan man som läsare ta del av författarnas diskussioner om hur de tycker att projektet har avlöpt och det som de kunnat se är att ”motivation skapas i gruppen och [man] har sett att människor har förändrats och utvecklats […] börjat studera, fått arbeten eller fått tillbaka tilltron till sin egen förmåga” (Ibid. s. 96).

Författarna (Blomberg & Holm 2004) har i uppsatsen utvärderat företaget Arbetslivs-tjänsters yrkesinriktade rehabilitering. ArbetslivsArbetslivs-tjänsters mål är att återrehabilitera

sjukskrivna till antingen studier, arbete eller någon annan åtgärd. Arbetslivstjänsters yrkesinriktade rehabiliteringsprogram består av individuella samtal, gruppvägledning, olika vägledningstester såsom Vägvisaren och Myers Briggs personlighetstest.

Som klient får man först möta en handläggare på Arbetslivstjänster och gemensamt diskutera upplägget på tiden man har i rehabiliteringsprogrammet. Alla klienter kommer ej i kontakt med den gruppvägledning man bedriver, klienten har då av vägledaren bedömts som sluten och ovillig att dela med sig av sig själv till andra, och blir då endast aktuell för den individuella vägledningen. Denna sortering av klienter anser Arbetslivs-tjänster behövs göras, då de ser det som nödvändigt att ej ha med någon i gruppen som tar in negativ energi. De anser dock att förloraren är den som ej får delta i grupp-vägledningen då denne klient ej får ta del av gruppens energi och idéer. Personalen på Arbetslivstjänst anser även att de som går på gruppvägledningen når bättre resultat. Enkätsvaren och de intervjuer som gjorts visar på att majoriteten av deltagarna är nöjda med sin medverkan i Arbetslivstjänsters rehabilitering. Deltagarna säger sig fått bättre självförtroende samt självbild (Blomberg & Holm, 2004).

Jessica Iseborn från STARK-konsult AB i Borås har på uppdrag från Eductus AB i Varberg gjort en utvärdering av deras projekt som bedrevs under tiden mars 2003 till september 2004. Projektet sköttes i samverkan med Arbetsförmedlingen, Försäkrings-kassan och Svenska EFS-rådet. EFS-rådet ger stöd till projekt som arbetar med att stärka individers ställning i arbetslivet. Projektet FullRiggen riktade sig till arbetslösa med någon form av funktionshinder. Målet var att öka deltagarnas självkänsla, själv-förtroende samt hjälpa dem att bli mera målinriktade inför sin framtid. Eductus visade på nya vägar till arbetslivet för deltagarna, samt hur man kan leva för att uppnå en bättre livskvalité (Iseborn 2004).

Deltagarnas upplevelser av projektet är att de i stort har varit mycket nöjda med FullRiggen. Tiden i projektet har präglats av meningsfullhet som lett till bättre själv-förtroende, nya vänner och nya synsätt. En skillnad mellan de som har fått arbete och de som ej har fått det, är att de som fått arbete är något mer negativa till projektet jämfört med dem som gått till sjukskrivning eller arbetslöshet efter avslut (Ibid).

4.2 Vägledningsövningar och grupprocesser

Amundson är känd hos Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) då han hjälpt till att utveckla deras gruppvägledning under 80-talet, vilken syftar till att hjälpa bland annat långtids-sjukskrivna åter till arbetslivet. I Amundsons bok Aktivt engagemang (2000) försöker författaren ge idéer till en aktivare vägledning. Författaren tar upp nyttan med att diskutera klienters förväntningar inför exempelvis den gruppvägledning de deltar i. Vidare tar Amundson upp begränsningskriterium vilket ”är ett påstående i vilket klienten beskriver både svårigheterna med och orsakerna till problemet” (Amundson, 2000, s.50). Så här kan det låta: ”Jag vet inte var jag skall börja leta jobb, eftersom jag

inte har någon tydlig inriktning på vad jag skall arbeta med” (Amundson, 2000, s.51).

Vidare tar Amundson (2000) upp hur man kan förenkla för klienten i hans urvals-process. Genom att använda flera kort med exempelvis förtryckta värderingar på och be klienten att välja ut de tio viktigaste för honom samt att rangordna och motivera sina val är något Amundson föreslår. Det här kan enligt Amundson få igång klienten att diskutera och reflektera över, som i det här fallet, sina värderingar.

Idéerna om hur man kan finna fler alternativ på möjliga arbeten för klienten är många i den här boken. Författaren tar exempelvis upp brainstorming, starta eget och att man kan söka information om tänkbara arbetsgivare i telefonbokens gula sidor. Jag avslutar med två tips från Amundson i att skaffa sig arbete och bygga nätverk, ”ta kontakt med arbetsgivare […] innan platsannonserna dyker upp […]” (Ibid. s.143) och följande citat får förklara det sista tipset:

En annan sida av konsten att bygga nätverk är att lära klienterna hur de skall få kontakt med andra som har tillgång till intressant information om deras yrkesområde. Informationsintervjuer är ett sätt för klienter att lära sig mer om arbetslivet av andra. Den bästa informationskällan är enligt min erfarenhet ofta de människor som arbetar på fältet, och de är ofta beredda att ge av sin tid och sin erfarenhet. När man anordnar sådana intervjuer är det viktigt att betona deras syfte för klienten. Tanken är att skaffa fram information, alltså bör man inte förväxla situationen med en anställningsintervju… Som avslutning kan man fråga om det finns någon annan som kan rekommenderas för ytterligare en intervju. Klienterna bör anteckna vad som sägs vid intervjuerna och skicka ett tack efteråt (Amundson, 2000, s.147).

Varför man skall arbeta i grupp försöker Inga Olsson (2002) svara på. Författaren tar upp följande argument för att arbeta i grupp: man får tillfälle att ta del av andras erfaren-heter, man kan känna stöttning av de andra deltagarna, man blir sedd och på så vis bekräftad och man kan känna samhörighet, trygghet och gemenskap med de andra gruppdeltagarna. Att känna tillhörighet, bli sedd och bekräftad är starka behov hos oss som individer menar författaren. I grupp får man tillfälle att utbyta erfarenheter, man stärker och stöttar varandra och känslan av gemenskap kan skapas (Olsson 2002).

Att bilda en grupp där deltagarna har liknande behov och problem kan fungera som perspektivvidgande för den enskilde individen samt öka hans kunskaper inför det som komma skall. Att ta del av andras erfarenheter och idéer kan öppna upp för nya lösningar på ens problem. Att till exempel få bekräftat i möten med andra att det är inte bara är jag som varit sjukskriven i två år kan ge en förståelse att det finns fler i samma situation som en själv och känslan av ensamhet kan minskas enligt författaren (Olsson 2002).

Att diskutera och reflektera över information tillsammans i gruppen kan göra att man kan bearbeta den bättre. En av anledningen till det är att vi alla har olika erfarenheter vilket kan ge flera olika infallsvinklar på ett och samma problem. Författaren påpekar även att ”Det kan också vara lättare att ta till sig idéer och synpunkter från andra som befinner sig ’i samma båt’ än från en ’expert’” (Olsson, 2002, s.8). Om gruppen har ett gemensamt mål, exempelvis få en praktikplats, kan de själva bli mer aktiva i sitt arbete att finna ett bra ställe att vara på och deltagarna blir då mindre beroende av grupp-ledaren. Att arbeta i grupp kan öppna upp för den enskilde individen att se ”sina egna resurser, erfarenheter […] i förhållande till de övrigas” (Ibid. s.9).

Författaren tar upp betydelsen av kommunikation. Den är av största vikt för gruppen och grupprocessen. I boken jämförs kommunikationens betydelse för gruppen med blodomloppets betydelse för människan. Kommunikationen tjänar till att individen får ta del av ny information, nya kunskaper och erfarenheter, vilket kan leda till att egna missförstånd och oklarheter utreds. Grupprocessen uppstår och utvecklas med hjälp av den kommunikation som finns i gruppen (Olsson 2002).

I boken Introduktion till socialpsykologi (2000) beskriver författarna Hawthorne-effekten. Hawthorne-effekten fick sitt namn efter en undersökning på det Amerikanska förtaget Western Electric`s Hawthorne. Det var Elton Mayo tillsammans med flera medarbetare som under åren 1927 – 1932 kom fram till att de anställda inte motiverades bara av vad de fick i lönekuvertet. Undersökningen gick till som följer: en mindre grupp kvinnor som arbetade med montering fick ändrade arbetsförhållanden. Deras belysning förstärktes vilket resulterade i ökad produktivitet. Efter det försämrades deras belysning och även då ökade produktionen. Det var just det här resultat som förvånade Elton Mayo och hans kollegor. Man kom fram till att det som var en bidragande orsak till den ökade produktiviteten var själva undersökningen. Kvinnorna hade uppmärksammats mer än vad som var brukligt på företaget (Angelöv & Jonsson 2000).

5. Metod

Jag har valt att använda mig av kvalitativa intervjuer. Fördelen med att välja intervjuer framför enkäter är möjligheten att omedelbart utreda eventuella svårtolkade påståenden och känslomässiga upplevelser, allt för att jag som intervjuare skall kunna förstå och uppleva det som respondenten uttrycker. Att försöka gå in i ett rollövertagande och på så vis förstå det upplevda är något som jag tillämpade. På det viset hoppades jag skapa mig en erfarenhet som skulle få mig ”att veta, känna och kunna […]” (Patel & Tebelius (red), 1987, s.13). Författarna till citatet beskriver veta som att ha insikt och känna till, känna som att tro på något och förstå det hela, och kunna som att man kan använda och tillämpa den nya kunskapen. För mig var de valda respondenterna de som hade kunskap i uppsatsens ämne.

Nedan följer en längre redovisning av den metod jag använde mig av i sökandet efter svar på mina frågor.

5.1 Urvalet

Först gjorde jag en pilotundersökning, därefter genomförde jag två intervjuer med arbetsförmedlare och en intervju med skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.), för att avsluta med sex intervjuer med före detta deltagare i FAROS som medverkat i gruppvägledningen med Biologdesignern som material. Totalt genomförde jag nio intervjuer.

Jag valde att intervjua avslutade deltagare i FAROS som medverkat i grupp-vägledningen och efter avslut gått till arbete eller utbildning, detta för att undersöka vilka verktyg de tagit till sig av gruppvägledningsmaterial Biologdesignern (Ibid). Förarbetet för att få fram ovanstående deltagare bestod av att tillsammans med personalen på Arbetsförmedlingen göra en granskning och sammanställning av de data som fanns om deltagare i FAROS. På detta vis fick jag fram deltagare för de intervjuer jag planerat att genomföra.

Det fanns ingen tillgänglig data över vilka deltagare som gått gruppvägledning och över vilka som ej gått. Däremot fanns det registrerat vilka som deltagit i FAROS och vad de gjort efter avslut i FAROS (utbildning, arbete, arbetslöshet, sjukskrivning eller annat). Dock saknades dessa uppgifter på sexton av de 181 deltagarna. Jag kunde efter av-stämning i Arbetsförmedlingens datasystem kartlägga vad deras rehabilitering lett till. Efter den här kompletteringen gick jag igenom listan manuellt med berörd personal på Arbetsförmedlingen. De markerade med överstrykningspenna vilka som deltagit i gruppvägledningen. Därefter kunde jag snabbt sammanställa hur många av de 181 deltagarna som gått till utbildning, arbete, arbetslöshet, sjukskrivning eller annat. Sammanställningen visade på följande resultat; under tiden 2003-05-01 till 2006-03-06 hade 181 deltagare medverkat i FAROS, av dem hade 28 personer medverkat i gruppvägledningen. Av de 28 personerna hade sju gått tillbaka till sjukskrivning efter avslut i FAROS, åtta blev inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetssökande och resterande tretton var i arbete eller hade påbörjat en utbildning.

Att jag valde de arbetsförmedlare som jag gjorde berodde på att jag etablerat en kontakt med dem under min praktik. På den Arbetsförmedling jag valde att göra min undersökning på är de här två arbetsförmedlarna de enda som arbetar i FAROS där Biologdesignern som gruppvägledningsmaterial ingår.

5.2 Anonymitet

Jag skrev på sekretessavtal på Arbetsförmedlingen och på så vis förband jag mig till tystnadsplikt rörande deltagarna. Jag kände att detta var viktigt då jag i bearbetning av deltagarlistor kom i kontakt med deras namn, telefonnummer och akter i Arbetsför-medlingens datasystem. Arbetsförmedlingen ville skydda deltagarna, samtidigt som jag kände det som etiskt riktigt att skriva under sekretessavtalet. Deltagarna informerades om min tystnadsplikt i informationsbrevet, vid den telefonkontakt jag tog samt avslutningsvis vid intervjutillfället.

Alla som deltagit i mina intervjuer benämns antingen som arbetsförmedlare, deltagare eller skaparen av Biologdesignern, detta för att säkerställa deras anonymitet. När de

intervjuade ej återfinns som arbetsförmedlare, skapare av Biologdesignern eller deltagare har jag valt att benämna dem för han. Detta skall icke på något vis tolkas som om resultaten skulle gälla män, utan har valts för att läsningen skall flyta för läsaren.

5.3 Kvalitativa intervjuer

För att få djup i empirin och få innehållsrika svar valde jag att göra kvalitativa intervjuer. Under min utbildningstid har vi läst och övat oss till att bli goda samtalare, bland annat genom att använda öppna frågor, då det kan ge ett rikare svar från den tillfrågade. Nyttan av att inleda samtalsträffar med småprat om exempelvis vädret har jag sett prov på bland annat på föreläsning av Norman. E. Amundson under min utbildningstid (Föreläsning, 2005-10-26, Malmö) Heléne Thompson (2002) tar även upp den här fördelen. Att våga vara i tystnaden i samtal är ytterligare en färdighet som lärts ut under utbildningstiden. Vinsten med det är att man ger tid till respondenten att reflektera och eventuellt fylla på sitt svar. Med användandet av de här färdigheterna hoppades jag att få så djupa och innehållsrika svar som möjligt från respondenterna.

Intervjuerna var både strukturerade och ostrukturerade. För mig som intervjuare var de strukturerade då jag hade färdiga frågor med mig som ställdes i samma ordningsföljd till respondenterna. Intervjuerna var ostrukturerade i den bemärkelsen att respondenten fick ”maximalt utrymme för […] att svara […]” (Patel & Tebelius (red), 1987, s.103) på de frågor som ställdes.

5.4 Pilotundersökning

Innan jag genomförde de intervjuer som ligger till grund för det här arbetet så gjorde jag två pilotintervjuer. Det är när man exempelvis prövar sina intervjufrågor mot ”någon […] som i väsentliga avseenden motsvarar den egentliga undersökningsgruppen” (Patel & Davidson, 1991, s.48). Jag valde att göra pilotintervjuer med en aktiv deltagare i FAROS och en rehabiliterare på företaget Arbetslivsresurs (Företaget Arbetslivresurs

arbetar med rehabilitering av långtidssjukskrivna). De gjordes för att få en chans att se om frågorna verkade lämpliga samt att få tillfälle att testa den bandspelare jag hade att tillgå för att spela in mina intervjuer. För mig personligen kändes det skönt att göra provintervjuer innan. Jag upplevde att jag blev mer avslappnad inför de riktiga intervjuerna, vilket jag även tror att respondenterna märkte och förhoppningsvis fick det också dem att slappna av. Samtidigt fick jag bekräftat att de frågor jag formulerat fungerade.

5.5 Intervjuer med arbetsförmedlare och skaparen av

Biolog-designerns gruppvägledningsmaterial

Jag intervjuade två arbetsförmedlare, deras intervjuer spelades in på videobandspelare. Att använda mig av videobandspelare som bandare av intervjuerna gjordes på grund av att försöka avskräcka detta moment att bli inspelad, som kan upplevas som obehagligt för respondenterna. När jag plockade fram videobandspelaren så kunde jag säga till respondenterna att linsskyddet skulle vara kvar på videobandspelaren. De skulle alltså ej synas i bild utan jag skulle bara spela in deras röst. Min förhoppning var då att ljudupptagningen skulle framstå som mindre obehaglig för respondenterna. Samma förfarande gäller även inspelningarna som jag hade med deltagarna (se under rubrik Intervju med deltagare s.27). Intervjuerna med de två arbetsförmedlarna valde jag att förlägga vid ett och samma tillfälle, eftersom de arbetar på samma kontor och jag ville med det minimera risken att de samtalade med varandra om intervjufrågorna, så att de ej skulle komma med några förberedda svar. Jag hade färdigskrivna frågor med mig. Detta för att hålla mig inom ämnet samt säkerställa att jag ej glömde bort något. Intervjuerna pågick i cirka 40 minuter.

Till sist intervjuade jag skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial per telefon. Jag hade fått två erbjudanden av honom. Antingen att ställa frågorna över e-post eller per telefon. Jag valde telefon för att även här minimera risken för förberedda svar. Jag hade även inför denna intervju förberedda frågor men fick skriva ner svaren för hand, vilket gjordes under intervjuns gång. Denna intervju pågick i cirka 20 minuter. De

här intervjuerna gjorde jag för att få deras bild av gruppvägledningsmaterialet Biolog-designern (Ibility, u.å.).

5.6 Intervjuer med deltagare

Genom ovanstående förfaringssätt fick jag fram tretton personer som passade in på mina urvalskriterier. Av de tretton personerna skulle sex ingå i min undersökning. Sex av tretton är nästan hälften av deltagarna och jag ansåg att det skulle ge tillräcklig bredd i svaren och att intervjua samtliga tretton fanns ej tid till i det här arbetet. I ett informationsbrev som jag skickade ut till de tretton deltagarna gavs en kort presentation av vad jag väntade mig för hjälp av dem och där frågade jag om de kunde tänka sig att delta i undersökningen. Ville de detta så kunde de nå mig på de telefonnummer som angavs i brevet. Deras anonymitet inför arbetsförmedlarna säkerställdes i brevet.

Nu i efterhand ser jag att det hade varit bättre att i informationsbrevet skriva att de skulle kontakta mig per telefon eller e-post innan ett bestämt datum oavsett om de ville delta eller ej. Därefter skulle de bli uppringda av mig och bli tillfrågade. Det hade för-enklat för mig att inte behöva sitta och vänta på telefonmeddelanden och känna tiden försvinna.

Deltagarnas intervjuer spelades in på videobandspelare som tidigare nämnt (se under rubrik Intervjuer med arbetsförmedlare och skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial s.26), jag hade färdigskrivna frågor med mig. Intervjuerna pågick i cirka 60 minuter per person. Jag valde att ha färdigskrivna intervjufrågor som ett stöd att luta mig mot. Det hjälpte mig att hålla mig inom ämnet samt säkerställa att jag ej glömde bort något. De sex deltagarna intervjuades under tre olika dagar. Att göra flera intervjuer på en och samma dag är något som Heléne Thompsson i boken Reflexiva

intervjuer (2002) avråder från, då det som intervjuare kan vara svårt att hålla fokus på grund av bland annat trötthet. Men på grund av tidsbristen ansåg jag det som nödvändigt att genomföra två intervjuer per dag för att bli klar med uppsatsen i tid.

5.7 Bearbetning

Alla intervjuerna, utom två, var inspelade på band vilka jag lyssnade av. Intervjun med skaparen av Biologdesignern samt en av FAROS-deltagarna som ville medverka, men ansåg att ett vanligt möte hade tagit mer tid i anspråk än vad han hade att avsätta, gjordes per telefon. Om jag jämför de två intervjuerna som genomfördes per telefon med de andra märkte jag en viss skillnad. I telefonintervjuerna gav respondenterna kortare svar vilket innebar att intervjuerna ej tog lika lång tid.

När jag lyssnade av banden skrev jag ner det respondenten sade för hand. Under intervjuerna kom vi ibland ifrån ämnet men det har ej skrivits ner och ej heller redovisats i resultatredovisningen. Samma förfarande användes för alla intervjuer. Ytterligare bearbetning av det nedskrivna blev när jag förde ihop vad deltagarna svarat på de olika frågorna i ett handskrivet dokument. Detta var något jag ej gjorde med arbetsförmedlarnas och skaparen av Biologdesignerns intervjusvar. Då jag bedömt att svaren har varit likvärdiga har jag fört samman dem och belyst med citat i min resultatredovisning.

6. Resultatredovisning

Nedan redovisas intervjuerna med arbetsförmedlarna och skaparen av Biologdesignern samt hur en del av övningarna ser ut i Biologdesignern (Ibility, u.å.) med förhoppningen att ge läsaren en tydligare inblick i materialet. Därefter följer deltagarnas intervjusvar. Jag har valt att redovisa deltagarnas svar med att ange i antal hur många av respon-denterna som sagt vad. Jag har letat efter mönster därav har enstaka påståenden bara redovisats vid visa tillfällen.

6.1 Intervju med arbetsförmedlare och skaparen av Biologdesignerns

gruppvägledningsmaterial

På min undran om vad arbetsförmedlarna och skaparen av Biologdesignern vill att deltagarna skall få med sig av Biologdesignern (Ibility, u.å.) framkom att materialet lär ut verktyg som syftar till att hjälpa deltagaren att skaffa sig ett arbete. Dessa verktyg vill arbetsförmedlarna att deltagarna skall lära sig. Arbetsförmedlarna påpekade även de vill att deltagarnas självkänsla skall stärkas och att använda Biologdesignerns väglednings-material (Ibid) så tror de att det stärker deltagarnas självförtroende. De verktyg som lärs ut är hur man skriver en CV, hur man blir duktig på intervjuer samt att som arbets-sökande inte bara svara på platsannonser utan istället söka upp arbetsgivaren för att presentera sig och på så vis skaffa sig fler kontakter, alltså att bygga nätverk. På min fråga om det är de här verktygen som skaparen av Biologdesignerns gruppväglednings-material (Ibid) anser öka chanserna till att nå målet arbete/utbildning svarar en av arbetsförmedlarna ”Ja, precis”. Vidare frågade jag vilka teorier som visar att just de verktygen hjälper deltagarna att nå målet arbete/utbildning. På denna fråga kan arbets-förmedlarna ej ge mig något svar utan hänvisar till skaparen av gruppväglednings-materialet Biologdesignern (Ibid), enligt arbetsförmedlarna är det han som borde veta. En av arbetsförmedlarna tror dock att verktygens funktionsduglighet antagligen är grundad på beprövad erfarenhet. När jag frågar skaparen av Biologdesignerns grupp-vägledningsmaterial (Ibid) om vilka teorier han grundar sina antaganden på, om att ovanstående verktyg skall hjälpa deltagare att nå målet arbete/utbildning så svarar han

praktiskt tillämpat och att det finns utvärderingar på det, jag ber honom att sända mig de utvärderingarna. Trots flera påminnelser om önskan att ta del av utvärderingarna har han ej sänt dem till mig.

Vidare frågar jag skaparen av Biologdesignern (Ibid) om det finns någon vetenskaplig teori bakom materialet. Enligt honom finns det många teorier, och säger att han skall skicka över ett kvalitetssäkringsdokument över Biologdesignern (Tjakovski, 2006) till mig så han inte säger fel. (Jag får det dagen efter vårt samtal via e-post). Vidare förklarar han att det är en beteendevetenskaplig metod, som syftar till att locka arbets-givare att lyssna och tro på den arbetssökande och därefter anställa honom, en marknadsföringsteori. I kvalitetssäkringsdokumentet (Ibid) står det: ”Metoden bygger på att personlig marknadsföring är ett centralt moment för att hjälpa sökande som står långt från arbetsmarknaden […]” (Tjakovski, 2006 s.9). Personlig marknadsföring förklaras som ”att lära den sökande att söka jobb på rätt sätt, utforma korrekta ansök-ningshandlingar [CV] eller komma med korrekta svar på intervjuarens frågor” (Ibid. s.10).

Därefter beskriver han att under tretton år har han provat de metoder och övningar som återfinns i materialet. När jag läser i Biologdesignerns kvalitetssäkringsdokument (Ibid) för att söka efter materialets teoretiska grund så finner jag under rubriken ”BAKGRUND OCH TEORETISK FÖRANKRING [följande] […] Teoretisk grund […] Biologdesignern bygger på klassisk teori för vägledning, främst Gerard Egans” (Ibid. s.3

).

Vidare kan jag läsa i dokumentet att

Biologdesignern är skapad för att fungera i AMS verksamhet och, helt eller delvis, kunna läras och användas av flertalet arbetsförmedlare. Till metoden finns en särskild metodutbildning [på 8 – 12 kursdagar] där arbetsförmedlarna får ett gemensamt förhållningssätt samt kunskaper, färdigheter och arbetsmaterial […] Utbildningen saknar specifika förkunskapskrav […] (Tjakovski, 2006, s.17).

Avslutningsvis påpekar arbetsförmedlarna att de tycker materialet är gediget och de har en känsla av att materialet är bra.

6.2 Intervjuer med deltagarna

Jag inledde med att fråga deltagarna om de hade några tidigare erfarenheter av grupp-vägledning innan medverkan i FAROS? Av de sex deltagare jag träffade var det en som hade det. Min nästkommande fråga var vilka förväntningar deltagarna hade inför gruppvägledningen? Där svarade tre att de förväntade sig att få hjälp och stöd att bryta sin sjukskrivning och komma ut i arbetslivet igen. Två av de sex deltagarna svarade att de inte hade några förväntningar och en svarade att han såg det mest som ett tidsfördriv.

Vidare frågade jag deltagarna vad de tyckt att tiden i gruppvägledningen medfört personligen för dem? När jag ställde den frågan till deltagarna så svarade fyra av sex att genom att de fick möjlighet att stråla samman som grupp med andra i samma situation såg de att de ej var ensamma om att vara sjukskrivna och arbetslösa, vilket beskrevs som betydelsefullt. De andra gruppdeltagarnas betydelse omnämndes återigen som värdefullt när jag frågade respondenterna vad som varit bra för dem i och med deltagandet i gruppvägledningen. Deltagarna upplevde att deras självförtroende stärktes genom att de mötte andra i samma situation. Det stärkta självförtroendet och stöttningen av gruppen gjorde att deltagarna upplevde sig få kraft till att förändra sin situation och detta tack vare stöttningen och bekräftelsen från de andra deltagarna i gruppen. De andra i gruppen fungerade även perspektivvidgande för varandra, nya infallsvinklar belystes och deltagarna kände samhörighet med varandra. Vidare beskrev två av deltagarna att de tyckte det varit bra att öva sig i att formulera CV och att det som varit till stor hjälp var hur man skulle fånga intresset hos arbetsgivare.

”fick veta hur man skulle skriva för att väcka intresse hos

arbetsgivaren”

Två av de sex deltagarna tog upp att de andra deltagarna fick dem att se mer positivt på livet. En av deltagarna beskrev dock hur sjukskrivningen gjort att självförtroendet försvagats och han tyckte även att han kunde se det här hos de andra deltagarna. Detta bekräftas av tre av sex respondenter. De upplevde sig fått bättre självförtroende i och med gruppvägledningen. De angav de andra gruppdeltagarna som en orsak till det stärkta självförtroendet då de blev bekräftade av dem. Några av

gruppväg-ledningsmaterialet Biologdesignerns (Ibility, u.å.) övningar gick ut på att diskutera och reflektera ens förmågor och egenskaper med de andra i gruppen. Respondenterna upplevde att detta stärkte tron på den egna förmågan och på så vis kände deltagarna att deras självförtroende åter byggdes upp.

Jag frågade deltagarna vad de upplevt som den viktigaste delen i gruppvägledningen? Att gruppen och de andra deltagarna haft betydelse för den enskilde individen, om-nämndes av fem av de sex deltagarna. Respondenterna beskrev att de kände gemenskap med varandra, de kände igen sig i varandras situationer och upplevde att de fick förståelse och stöttning av varandra. Dessutom påpekade respondenterna återigen att de ej längre kände sig ensamma om att vara sjukskrivna, vilket beskrevs som positivt.

På frågan vad som hade varit mindre bra i gruppvägledningen svarade två av de sex deltagarna att inget hade varit mindre bra. Av resterande deltagare kom spridda svar, en kopplade det som varit mindre bra till sig själv och sitt dåliga självförtroende. En annan av deltagarna ansåg att de kort som användes i gruppvägledningsmaterialet var löjliga men fann sig i det och en tredje tog upp övandet av telefonintervjuer som något mindre bra.

Därefter så fick de berätta vad de lärt sig i gruppvägledningen? Att skriva CV var de tre av sex deltagarna som ansåg sig ha lärt sig under tiden de varit med i gruppväg-ledningen. Att man lärt sig mer om sina egna egenskaper, talanger och förmågor kom åter igen upp från två av deltagarna.

Därefter frågade jag respondenterna av det de gjort i gruppvägledningen, vad har de haft användning för? Här gav tre av de sex deltagarna svaret att de lärt sig att ta kontakt med arbetsgivare på annat vis än att bara svara på platsannonser. Att ha lärt sig att ta kontakt på ett annorlunda vis ansåg de som värdefullt. En av de tre deltagarna beskrev att han ej hade haft användning för det, men trodde att han skulle få användning för det i framtiden.

”vet att jag kommer att få användning för hur man intervjuar […]

hur man kommer i kontakt med arbetsgivaren för att få en lärlingsplats […]”

När deltagarna skulle beskriva hur de haft användning för det de lärt sig så var svaren spridda. En hade skickat sin CV till företagare även om de ej annonserat efter folk. En annan hade valt att ringa upp istället för att visa sitt intresse. En kunde inte se någon nytta alls med det som lärts ut

.

Därefter frågade jag om det var någon, som ansåg att något skulle förändras i gruppväg-ledningen? På denna fråga hade alla sex deltagarna olika funderingar på vad de skulle vilja ändra på. Bland annat omnämndes önskemål om en eller några uppföljningsträffar, som hade varit bra för att få vetskap om vad de andra gjorde samt att känna stöttning av gruppen, då en av deltagarna kände sig ensam efter avslut av gruppvägledningen. En av deltagarna tyckte att tempot behövde saktas ner. Han upplevde att handledarna stressade på och han efterfrågade mer tid.

Avslutningsvis frågade jag deltagarna om de hade något de ville tillägga? Även här var svaren spridda. Någon efterfrågade mera tålamod från handledarna samt att de inte skulle pusha på för mycket. En var frågande till vad meningen var med gruppväg-ledningen, och undrade vad handledarna ville med gruppvägledningen.

”Jag har undrat vad de ville med gruppvägledningen”

En annan tog upp att han upplevt att arbetsförmedlarna inte hade lyssnat på honom. Två var mycket nöjda och tyckte sig fått ut mycket av deltagandet. Av dem upplevde den ena gruppstödet som värdefullt medan den andra poängterade att materialet var både intressant och roligt, men i en del avseenden var vissa övningar en aning pinsamma.

7. Analys och diskussion

Jag har valt att diskutera och analysera mina resultat av undersökningen i förhållande till de teorier samt tidigare studier jag presenterat i arbetet. Analys och diskussion skrivs under samma rubrik med förhoppningen om att göra det hela intressantare för läsaren.

Vilka teorier som ligger bakom verktygens verkan kunde arbetsförmedlarna ej hjälpa mig att klargöra, utan hänvisade till skaparen av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibility). En av arbetsförmedlarna trodde dock att verktygens funktionsduglighet grundades på beprövad erfarenhet. När jag frågade skaparen av gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibid) om det här så svarade han att han inte visste, men han påpekade att materialet är praktiskt tillämpat och utvärderingar finns på det. Jag har vid flertalet tillfällen via e-post bett att få ta del av utvärderingarna men ej fått gehör för min önskan så jag får lämna denna fråga obesvarad.

När jag intervjuade skaparen av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibid) så frågade jag om det fanns någon vetenskaplig teori bakom materialet och enligt honom finns det många teorier. Vidare sa han att han skulle översända ett kvalitets-säkringsdokument över Biologdesignern (Tjakovski, 2006) till mig så han inte skulle säga fel. (Dokumentet kom dagen efter per e-post). Han tillade sedan att det är en beteendevetenskaplig metod, som skall locka arbetsgivare till att lyssna och tro på den arbetssökande och därefter anställa honom. Det är en marknadsförningsteori för-tydligade han. Han tillade att de övningar och metoder som återfinns i materialet har prövats under tretton år i hans tidigare företag. I det dokument som jag fick mig tillsänt kunde jag ej finna några vetenskapliga teorier, ej heller under rubriken Bakgrund och teoretisk förankring. Det som finns att läsa under den rubriken är att ”Biologdesignern bygger på klassisk teori för vägledning, främst Gerard Egans” (Tjakovski, 2006, s.3). Vad jag fått lära mig så är Egan ingen teoretiker utan han har utvecklat en modell för vägledningsprocessen. Att ge sken av att ens material lutar sig på en vetenskaplig teori när det förefaller vara beprövad erfarenhet som styrker materialet och övningarnas genomslagskraft ställer jag mig undrande till. Det står i högskoleförordningen att ”all högre utbildning [ska] vila på vetenskaplig […] grund […]” (Skolverket) och kanske

vill skaparen av Biologdesigners gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) få materialet att verka mer gediget med sitt påstående.

När jag tittat i Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibid) tycker jag att flera av övningarna från detta gruppvägledningsmaterial överrensstämmer med dem som Norman. E. Amundson presenterar i sin bok Aktivt engagemang (2000). Som jag kan se det är den stora skillnaden övningarna emellan just benämningen på dem. Amundson är känd hos Ams då han hjälpt till att utveckla deras gruppvägledning under 80-talet, för att hjälpa bland annat långtidssjukskrivna åter till arbetslivet. I Aktivt engagemang (2000) tipsar Amundson läsaren om att ta kontakt med arbetsgivaren ”innan platsannonserna dyker upp […]” (Amundson, 2000, s.143). Samma tips hade tre av de sex respondenterna, som tagit del av Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.), lärt sig och detta hade resulterat i att en skickat sin CV till arbetsgivare, som ej sökt personal. Övningen baklängesintervjuer i Biologdesignerns gruppväg-ledningsmaterial (Ibid) syftar till att bygga nätverk (se bilaga 3). Deltagarna tipsas om att försöka få till ett möte med arbetsgivare för att intervjua dem och på så vis skapa en kontakt. När de sen träffar denne arbetsgivare uppmanas de att fråga honom om ytter-ligare intressanta kontakter. Avslutningsvis får deltagarna rådet att skicka ett tackkort till den de träffade. Vad jag kan se så är det samma övning som återfinns i Amundsons bok (2000) men har då en annan benämning: informationsintervju. Även Amundson tipsar om att skicka ett tack efter intervjun (se citat s.20). Övningen namnförvirringen i Biologdesignern (Ibility, u.å.) går till som följer, arbetsförmedlaren skriver ett yrke på tavlan, därefter ber han deltagarna att komma med fler förslag (brainstorma) på yrken som de tycker har någon anknytning till det som står på tavlan. I Amundsons bok (2000) benämns samma övning som jag kan se det för karriärexpansion. Att söka efter idéer i telefonkatalogens Gula sidor tipsas deltagare om i Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) som en källa till att få idéer till möjliga arbeten. Samma tips återfinns i Amundsons bok (2000). I Biologdesignerns vägledningsmaterial (Ibility, u.å.) använder man sig av papperskort som är förtryckta med exempelvis värderingar, kunskaper och intressen. Korten fungerar som hjälp för deltagarna att avgöra, genom rangordning, vilka värderingar, kunskaper och intressen som är mest betydelsefulla för individen i sin strävan efter att hitta det rätta arbetet för just honom. Amundson beskriver i sin bok (2000) hur han använder sig av kort för att hjälpa

den sökande. Amundson beskriver att syftet med användandet av korten är att det underlättar för deltagaren att ta beslut. Kanske skulle jag vänt mig till Amundson för att få reda på den teoretiska grund som Biologdesignerns gruppvägledningsmaterial (Ibility, u.å.) vilar på?

Carl Rogers klientcentrerade teori tar upp betydelsen av vägledarens förhållningssätt gentemot klienten. Mötet skall präglas av positivitet och empati, då detta hjälper till att starta en förändringsprocess hos klienten. Under denna process blir klienten ”alltmer medveten om sina […] erfarenheter och hans självbild blir mer i överrensstämmelse […]” (Karlsson, 2001, s.339). Författaren tar upp att enligt Carl Rogers gör detta att individen upplever mer kongruens och öppnar sig då för nya idéer. Att klienten blir mer öppen för nya idéer är något som jag tycker deltagarna verkar ha blivit, då två av sex deltagare uppger att de använt sig av baklängesintervjuer eller skulle komma att göra det. Tre av sex deltagare har även uttryckt att det varit bra att öva sig på att skriva CV. Jag tolkar att det här kan bero på arbetsförmedlarnas bemötande av klienterna. Tre av de sex deltagarna har ej påpekat bemötandet från arbetsförmedlarna. Jag tolkar det som om bemötandet varit så som Carl Rogers (ur Karlsson, 2001) förespråkar, positivt och med visad empati. Detta har resulterat i att deltagarna har blivit mer öppna och mottagliga för nya förfaringssätt i att söka arbete. Jag har under utbildningens och examensarbetes gång åter fått bekräftat vad jag redan tidigare ansåg som viktigt, möten skall präglas av positivitet och empati. Det jag har lärt mig av resultatet i examensarbetet är att just ett sådant bemötande öppnar upp för individen att ta till sig nya idéer.

Jag tycker det är värt att påpeka att det jag kunnat se i den här undersökningen stämmer väl överens med det Inga Olsson (2002) skriver, de andra gruppdeltagarna kan ha betydelse för den enskilde individen. Gruppen kan fungera som perspektivvidgande. Nya infallsvinklar kan framtona samt individen kan se sina resurser i förhållande till de andra deltagarna, detta är väl överrensstämmande med respondenternas svar i denna undersökning. Känslan av ensamhet kan minska då man möter andra i samma situation (Olsson, 2002), vilket respondenterna i denna undersökning lyfte fram som ytterst betydelsefullt. Ytterligare resultat som framkom i undersökningen var betydelsen av att känna stöttningen och gemenskapen med de andra deltagarna, deltagarna såg och bekräftade varandras egenskaper, förmågor och talanger bland annat genom de grupp-vägledningsövningar arbetsförmedlarna använde sig av. Carl Rogers (ur Karlsson,

2001) omnämner vårt behov av att bli sedda och uppskattade. Att man kan få dessa behov tillgodosedda i gruppen är något som Inga Olsson (2002) påpekar. Olsson påtalar att ytterligare vinster med att arbeta i grupp är att man kan känna stöttning av de andra deltagarna samt man kan bli bekräftad och känna både samhörighet och gemenskap. Att grupprocessen är en betydelsefull faktor vid gruppvägledning påtalar respondenterna själva. Jag kan inte annat än hålla med, jag kan se att Biologdesignerns gruppväg-ledningsövningar (Ibility, u.å.) bidrar till att lyfta fram deltagarnas talanger, förmågor och egenskaper till diskussion. Dock omnämner respondenterna själva ytterst lite om Biologdesignerns övningar i sig, utan talar oftast om den värdefulla betydelsen av de andra deltagarna. Även tidigare projekts utvärderingar och teoretiker som omnämns i detta arbete pekar på den stora betydelsen av de andra gruppdeltagarna. Deltagarna i FullRiggen uttryckte att tiden i projektet gett dem bättre självförtroende, nya vänner och nya synsätt (Iseborn, 2004). Nya synsätt kan fås genom att man diskuterar och reflekterar tillsammans (Olsson, 2002). I gruppvägledningsmaterialet Biologdesignern (Ibility, u.å.) framkommer att man både diskuterar och reflekterar i gruppen och respondenterna i den här undersökningen påtalade att även de fått nya infallsvinklar. Carl Rogers (ur Karlsson, 2001) klientcentrerade teori styrker ovanstående: som individ stämmer man av ”sina upplevelser och erfarenheter […]” (Karlsson, 2001 s.340) gentemot andra och bildar sig en uppfattning över vad som är rätt och fel (ur Karlsson, 2001). En ökad förståelse som jag har fått under tiden med detta examensarbete är att låta individer som står utanför arbetsmarknaden stråla samman i grupp kan vara ett effektfullt verktyg för att hjälpa dem komma närmare ett arbete. Som gruppvägledare använda sig av övningar som öppnar upp för diskussion och reflektion över de person-liga förmågorna, talangerna och egenskaperna, tror jag kan hjälpa individer att återupp-bygga deras självförtroende. Gruppdeltagarna stöttar, bekräftar och ser varandra, vilket jag har förstått har en ytterst stor betydelse för individen.

Teoretikern Leon Festinger (ur Karlsson, 2001) talar om betydelsen av kognitiv balans för individen. Om en person känner sig spänd kan det bero på att han är i kognitiv dissonans (obalans). Den drabbade kommer då att sträva efter att finna balans igen, genom att förändra ”sina attityder så att de bättre stämmer med beteendet” (ur Karlsson, 2001, s.430). I Biologdesignern diskuterar man sina attityder i gruppen. Den här diskussionen kan ha lett till ändrat beteende hos deltagarna. När jag intervjuade