Uppsatsens sjätte kapitel presenterar den analys på uppsatsens resultat utifrån tidigare forskning om utmaningar vid förvaltning av ekosystemtjänster inom Östersjön tillsammans med en applicering av uppsatsens analytiska ramverk. Dessutom innehåller kapitlet en
diskussion om den insamlade empiri från respektive samverkansplaner och respondenter i ett, vilket bidrar med både generella och specifika kunskapsbidrag.
6. 1. Analys
6. 1. 1. Primärproduktion
Havs- och vattenmyndigheten (HaV) uppmanar att hänsyn bör ske för aktiviteter där näringsämnen används, eftersom dessa kan leda till övergödning och syrefria bottnar. Detta har bekräftats av samverkansplaner och respondenter för respektive HELCOM MPA-område.
Respondent Östergötland och Söderköping beskriver att förvaltning i S:t Anna-Missjö beaktar tillsyn på land vilket kan gynna områdets marina miljöer, eftersom “vatten och land
hänger ihop” (Respondent Söderköping). Genom diskussion med aktörer som bedriver
kustnära jordbruk och vattenbruk har Östergötland och Söderköping förtydligat aktiviteter som troligtvis har mest negativa effekter på den marina miljön vilket har skapat möjligheter. Då länsstyrelser kan hjälpa brukarnas verksamheter ifall dessa anses ej hållbara. Dessutom i
Acta S:t Anna främjas åtgärdsarbete baserat på ökad information från aktiviteter på fastlandet,
vilket kan kopplas till Sandström et al. (2016) som menar att skydd av terrestra områden är hårdare reglerat, eftersom man har mer information om miljön. Detta kan relateras till varför vissa aspekter inte går att åtgärda i ett marint skyddat område av HELCOM.
Respondenter och samverkansplan har uppgett att förekomsten av övergödning är i mindre betydelse i Höga Kusten än i S:t Anna-Missjö, vilket stämmer med hur HaV har bemärkt statusen för denna ekosystemtjänst. Trots detta har problematiken av höga nivåer av primärproduktion genom övergödning identifierats i området och hur åtgärdsarbete ska genomföras för att skydda områdets värden. En direkt koppling till HaV:s beskrivning kan ges genom anläggning av våtmarker samt inspektion av verksamheter som tillför
näringsläckage och spillvatten från enskilda avlopp. Däremot har kommuner och länsstyrelser uppmärksammat att näringstillförseln i Höga Kustens kan förstärkas av området landhöjning och rörlighet i giftigt material, något som HaV inte anmärkt. Samtidigt har respondent Kramfors uppmanat till kostnaden att genomföra åtgärder, vilket i samband med landhöjning skapar komplexitet för att bedriva hållbar förvaltning. Detta behöver nödvändigtvis inte kopplas till Palo et al. (2016) som menar att kommuner kan ta större prioritet av
verksamheternas ekonomiska vinster, istället har Kramfors kommun beaktat förekomsten av problemen och försöker adressera det.
6. 1. 2. Klimatreglering
I förhållande till hur HaV beskriver havets förmåga att reglera luftklimat uppges en komplexitet för kommuner och länsstyrelser att arbeta med denna ekosystemtjänst. Trots samverkansplaner för båda HELCOM MPA-områden presenterar vilka utmaningar som klimatförändringar kan ha på de skyddade områdena förekommer ingen beskrivning om hur
långsiktigt klimatarbete ska genomföras.
Jämförelsevis har samtliga respondenter för både län och kommuner hänvisat till behovet att aktivt arbeta för att minska utsläpp av fossila bränslen samt restaurera miljöer som drabbas av försurning, och därmed ge upphov till mindre påfrestningar för de akvatiska miljöerna. Ett exempel i svårigheter att arbeta med klimatreglering är bristande klimat-expertis, något som respondent Söderköping har nämnt. Detta kan liknas med vad Kuhn et al. (2021) påstår, där förekomst av expertis anses viktigt i förvaltningsprocesser. Däremot kan expertis bildas från andra nivåer genom att kommunernas nämnder skapar egna miljömål, något som kan bidra med kunskap till vilka åtgärder som ska införas.
6. 1. 3. Tillhållande av livsmedel
HaV ställer krav på fisket för att det ska finnas åtkomst till kommande generationer, eftersom livsmedelsproduktionen är essentiell för mänskligt välmående vilket är något som
samverkansplaner och respondenter uppmärksammat. Däremot påvisar resultatet att diverse fiskbestånd har minskat, vilket tar flertal åtgärder i beaktning.
Bland annat nämns anläggning av specifikt skyddade områden, där fiskyngel kan leka och växa upp, reducering av vandringshinder, stopp av infrastrukturella projekt som kan påverka HELCOM MPA-områdenas havsmiljö negativt och därmed ska införsel om fiskodlingar på terrestra områden planeras. Åtgärder som dessa kan då kopplas till de utmaningar som HaV presenterar, där myndigheten belyser att åtgärder ska beakta minskade habitat och överfiske. Dessutom nämner myndigheten att övergödning och utsläpp av giftiga ämnen missgynnar fiskbestånden. Något som kan kopplas till hur Östergötland och Söderköping arbetar att motverka ohållbara aktiviteter av näringsämnen, och Västernorrlands och Kramfors hantering av fiberbankar. Därmed kan åtgärdsarbete av kommuner och länsstyrelser som reducerar miljögifter samt övergödning i skyddade området, ge upphov till vad Paavola och Hubacek (2013) definierar som synergieffekter. Detta kan kopplas till en respondents metafor “... allt
hänger ihop i en stor karusell” (respondent Östergötland).
Vidare kan tillhandahållande av livsmedel kopplas till annan forskning, där bland annat Schubert et al. (2018), förklarar att denna ekosystemtjänst beaktas i större utsträckning än andra ekosystemtjänster. Detta kan både vara en fördel och nackdel, där åtgärder som tas för att behålla och nyttja hållbart fiske kan gynna flertal andra ekosystemtjänster, medan arbetet med att inte ha tillräckligt hållbart fiske kan leda till bekostnad av andra ekosystemtjänster, då det sker så kallade trade-offs.
I tidigare forskning nämns det att det förekommer utmaningar när man applicerar
ekosystemtjänstperspektivet i förvaltning av HELCOM MPA-områden i Sverige och Finland (Schubert et al. 2018). Bland annat försummas aspekter som genetisk diversitet. Här tyckte forskarna att det är komplicerat att sätta gränser för fisket, och att fiskekvoter bestäms av lokala fiskerättsägare som tjänar pengar på det. Detta skiljer sig från vårt resultat där en respondent som påvisar att det nationellt och internationellt som inrättar tydliga reglerna om fiskekvoter, vilket kan vara både en fördel och nackdel utifrån vår empiri. Det kan vara fördelaktigt att sätta regler som gäller för hela landet, och inte kommer misstolkas eller förvirras beroende på område, däremot kan det vara (som nämnt ovan) en svårighet att sätta gränser på fiskarter som behöver lokal anpassning. Ett exempel på detta är situationen med
utrotningshotade ålar i S:t Anna-Missjö. Respondent Östergötland förklarade att det sätts restriktioner på yrkesfiskarna, när det egentligen är vattenkraftverk som tar död på arten. Det visar på att åtgärder som tas på nationellt håll kan behöva korrigeras utefter det lokala område som studeras.
6. 1. 4. Naturupplevelser och rekreation
Som nämns i HaV:s rapport Ekosystemtjänster i svenska hav - status och påverkansfaktorer, bidrar rekreation med en mängd positiva effekter på människors hälsa och den lokala ekonomin. Däremot nämner rapporten en mängd utmaningar i samband med denna ekosystemtjänst som även kan kopplas till den empiri vi har samlat in från
samverkansplanerna och intervjuerna. Respondent Söderköpings hänvisning till kostsam avfallshantering och förekomst av övergödning samt algblomning kan bidra med hot mot till naturupplevelserna som besökare kan ta del av. Däremot nämner HaV att de sistnämnda faktorerna är svåra att åtgärda i rekreationssyfte, eftersom förekomsten av algblomning kan påverkas av Östersjön som helhet men ändå rekommenderas till lokala åtgärder för
rekreation, där fokus sker på avfallshantering vid kustnära områden. Något som Söderköping inrättat med skräpplockardagar.
Åtgärder av kommuner och länsstyrelser har bekräftats utifrån hur HaV belyser den ekonomiska aspekten av rekreation, där bland annat respondent Kramfors samt Östergötland förklarar till att åtgärdsarbete kan långsiktigt få fler personer att bosätta sig vid HELCOM MPA-områdena. Dessutom kan HaV:s beskrivning om den ekonomiska aspekten kopplas till hur respektive samverkansplaner skriver om subventionerade resurser för att främja
företagsutveckling i närhet till områdena. Att även tänka på service-gynnande företag allmänt och bibehållandet av områdenas estetiska värden, något som Barbier (2017) hänvisat till hur förvaltare under åtgärdsarbete kan beakta besökares villighet att betala för att besöka och uppleva ett områdes värden.
6. 1. 5. Kulturarv
Samverkansplan Höga Kusten förhåller sig till HaV:s åtgärder, där effektiv och rumslig planering främjas i kustvatten, vilket är intressant eftersom HaV nämner att det förekommer fler marina kulturarv i Egentliga Östersjön (S:t Anna-Missjö) jämfört med Bottniska viken. Däremot nämner myndigheten att marint kulturarv kan skadas av bottentrålning, båttrafik, energiutvinning, fiskodlingar, brobyggen eller ytkrävande verksamhet. Då skyddas detta indirekt när dessa aspekter reduceras för att främja ekosystemtjänster som livsmedel, rekreation eller primärproduktion. Vilket gäller för både HELCOM MPA-områden.
I S:t Anna-Missjö lutar åtgärdsarbetet däremot mer mot miljöbalken, vilket kan skydda fornlämningar men inte bejakar försiktighetsprincipen i den utsträckning som HaV uppmanar till. Därmed kan det betraktas som en potentiell målkonflikt.
6. 1. 6. Upptag och nedbrytning av gifter
Havs- och vattenmyndigheten beskriver att det inte förekommer en skillnad gällande denna ekosystemtjänst mellan Bottniska viken jämfört med Egentliga Östersjön. I intervjustudien däremot påvisades en större problematik gällande miljögifter i Höga Kusten, än i S:t Anna.
Däremot genomförs liknande åtgärder inom både HELCOM MPA-områdena för att minska mängden föroreningar som släpps ut. Åtgärderna fokuseras på skärpta regler, etablering av våtmarker och ökad tillsyn av verksamheter. Eftersom kommunerna har det huvudsakliga ansvaret gällande tillsyn för avlopp och industrier, utför de specifika åtgärder för att minska föroreningar. Detta skiljer sig till viss del av vad som nämns i tidigare forskning, där Palo et al. (2016) menar att kommuner specifikt kan ha svårigheter att förhålla sig till
ekosystemtjänster då de har ekonomiska intressen i fokus eller vad lokalbefolkningen vill. Däremot kan åtgärdsarbetet med att minska primärproduktion ge önskade synergieffekter på minskad mängd giftiga föroreningar i närområdet, eftersom utvecklade reningsverk, tillsyn på avlopp och industrier både kommer minska övergödning och spridning av toxiska ämnen.
Vidare belyser HaV nedbrytning från organismer, transport genom avdunstning och bindning till partiklar i sediment som naturliga åtgärder för att öka nedbrytningen av gifter. Detta skiljer sig från åtgärder som respondenter och samverkansplaner presenterar, där ett aktivt arbete sker. Däremot är samverkan mellan naturliga processer och de åtgärder som kommuner och länsstyrelser tar, en lämplig kombination eftersom detta kommer påskynda arbetet med att minska mängden föroreningar i Östersjön. Likt hur Sandström et al. (2016) skriver, hänvisas till hur förvaltare i respektive S:t Anna-Missjö och Höga Kusten kan dra inspiration från hur arbete sker på terrestra miljöer. Därmed bidra med tillsyn och förvaltning genom tilldelning av ansvar och striktare ramverk av regelverk som lösning för omfattande problematik i de marina områden. Exempelvis hur särskilda föroreningar för specifika delar av området kan påverka särskilda marina miljöer.
Vidare nämnde respondent Västernorrland att det krävs en stor mängd resurser och pengar för att minska både historiska och framtida föroreningar i området, och hur detta kan
informera allmänheten genom att presentera både konsekvenser och åtgärder i monetära värden. Detta skulle då kunna förklara problematikens innebörd. Detta utförs till viss del i samverkansplan Höga Kusten, där rapporten presenterar kostnader för specifika åtgärder. Detta kan kopplas till Helliwell (1968) uppmaning till att låta allmänheten ta del av de tjänster som naturen bidrar med, även fast här presenteras värdet av förlusten hos ekosystemtjänster.
Sammanfattningsvis för analysen speglas en stor del av uppsatsen resultat, med det som nämns i tidigare forskning och det analytiska ramverket.
Tidigare forskning uppger en viss skepsis mot åtgärdsarbetet som kommuner bidrar med, vilket inte påvisas av samverkansplaner och respondenter. Något som kan bero bristen på att forskningen inte har studerat förvaltning inom specifika marint skyddade områden.
Vidare kan även en stor mängd empiri kopplas till Havs- och vattenmyndighetens rapport, trots att rapporten belyser mer naturliga mekanismer än vad som nämns i dokument- och intervjustudien. Exempel på detta är nedbrytning av gifter och näringsämnen, där HaV syftar på sedimentering och hur detta ska minska antalet föroreningar medan lokala tjänstemän beskrev ordagrant deras åtgärdsarbete. Detta kan visserligen bero på att HaV har en mer överskådlig samt nationell bild över Sveriges förvaltning, vilket inte är lika konkret och specifikt som den lokala för bild på förvaltning som kommuner och länsstyrelser beskriver.
6. 2. Diskussion
Östersjön som angränsar till hela nio länder, innebär tillkomst av en hel del utmaningar och möjligheter inom dess marina miljöer. Som tidigare nämnts i inledningen, erbjuder Östersjön en mängd tjänster som gynnar mänsklig välfärd, men som samtidigt kan tas för givet.
Intervju- och dokumentstudien påvisar hur stora problem som uppstår lokalt, kan ha orsakats av vad som hänt på öppet hav. Detta kan exemplifieras av illegalt fiske eller föroreningar från angränsande länder. Därmed är det svårt att reparera skador som inte orsakats i närområdet.
Inte minst har aktiviteter på den terrestra miljön en påverkan för den lokala marina miljön i respektive HELCOM MPA-område. Som går att urskilja i bakgrunden samt kartorna för områdena i Bilaga 2 har Höga Kusten större mängd fastland vilket skiljer sig från S:t Anna-Missjö som är dominerat av marina miljöer i en skärgård. S:t Anna-Missjö präglas också av en större mängd jordbruk, vilket även påverkar faktorer som näringstillförsel i den marina miljön. Därav, ifall denna uppsats även hade studerat åtgärder och förvaltning av ekosystemtjänster på terrestra miljöer hade uppsatsens resultat sett annorlunda ut.
Resultatet visar på att arbete med marina ekosystemtjänster förekommer på olika nivåer. Både samverkansplaner inklusive samtliga respondenter har uppmärksammat att
ekosystembaserad förvaltning går i hand med närliggande befolkning, vilket också har en betydande roll på den ekologiska statusen som ska skyddas samt uppnås. Havs- och vattenmyndigheten har inte skrivit om hur lokal samverkan kan genomföras, utan många initiativ har både kommuner och länsstyrelser tagit själva. Som respondent Östergötland nämnt kan det vara viktigt för tjänstemän på länsstyrelser att kunna nätverka och beakta lokalbefolkningens privata förutsättningar när dialog för insättning av åtgärder.
Det går även att se ett större fokus på vissa ekosystemtjänster än andra i åtgärdsarbetet av marin miljö, där bland annat intervjustudien lägger stort fokus på tillhandahållande av
livsmedel, och samverkansplanerna har som prioritet att åtgärda övergödning och balansen av primärproduktion. När vissa ekosystemtjänster tar för stort fokus, som exempelvis
primärproduktion och livsmedelsproduktion, kan detta medföra att andra tjänster försummas som exempelvis kulturarv och rekreation, just för att det förekommer en generell brist av de förstnämnda tjänsterna i Östersjön. Om det därmed förekom en balans av ekosystemtjänster i Östersjön, kanske detta hade underlättat arbetet med ekosystemtjänstperspektivet eftersom varje tjänst enligt det analytiska ramverket hade prioriterats lika mycket. Däremot är det möjligt att den större förekomst av övergödning i S:t Anna-Missjö än i Höga Kusten gör naturlig balans otänkbar, där lokala förutsättningar inträffar. Eftersom verksamheter samt aktiviteter som använder näringsämnen i jordbruk utgörs mer omfattande vid HELCOM MPA-området i Östergötland än det i Västernorrland. Detta kan kopplas till denna allmänna utmaning som Schubert et al. (2018), där specifikt producerande tjänster tar största fokus. Detta kan även bero på att de är essentiella för ekonomin och för att samhället ska fungera, vilket skiljer sig från exempelvis rekreation. Visserligen utgör turism en stor del av
ekonomin, men åtgärder för att bedriva hållbart fisket på en nationell och internationell nivå kan anses större. Dessutom är denna typ av tjänster beroende av ett välmående hav utan övergödning.
Palo et al. (2020) har uppmärksammat att ekosystemtjänst-begreppet har applicerats på nationell politisk nivå, men försummats på kommunal nivå vilket författarna anser grundar
sig i motsägande intressen. Detta kan vara en förklaring till varför specifikt en kommunal tjänsteman ansåg att begrepp var lite “vagt och luddigt” (Respondent Söderköping) i deras lokala åtgärdsarbete, även fast uppsatsens resultat visar att det inte rörde sig om motsägande intressen. Som respondent Östergötland förklarade sker många förslag av den ”...
överbyggnad ovanför oss med centrala verk och regeringar, departement och Naturvårdsverk och Havs- och vattenmyndigheten, fiske- och jordbruksverk” (Respondent Östergötland).
Sedan ska dessa förslag utföras som åtgärdsarbete och som respondent Kramfors säger “kommunen beslutar ju, men ofta blir det så på vad staten och myndigheter just yttrar sig” (Respondent Kramfors). Detta kan då vara en förklaring till varför
ekosystemtjänstperspektivet inte genomsyras till den lokala nivån, eftersom den främst genomarbetas av Havs- och vattenmyndigheten. Däremot påvisar samverkansplanerna och respondenterna ett aktuellt engagemang att bevara en mängd olika producerande, reglerande och kulturella ekosystemtjänster. Anledningen varför begreppet även anses frånvarande just hos kommuner kan vara för att de har som ansvar att förhålla sig till miljöbalken som första prioritet. Detta kan anses som fördelaktigt eftersom arbetet skyddas av nationella lagar, men det går även att fundera på om det tvingar in förvaltare och tjänstemän i ett specifikt tänk för åtgärder, som kan behöva utvecklas ytterligare för att anpassa sig till dagens holistiska tänk. Visserligen nämnde respondenterna för kommunerna att de deltar i samråd med
länsstyrelserna och myndigheter, vilket bör öka integrering av ekosystemtjänstperspektivet. Frågan är då om marin förvaltning inte har en avsaknad på rätt åtgärdsarbete, utan avsaknad på rätt terminologi. Detta är intressant eftersom val av terminologi kan även vara ledtrådar till varför respondenter från kommuner uppmärksammat komplexiteten att
implementera begreppet ekosystemtjänster för marina miljöer. Som Inacio et al. (2020) nämner, kan en standardisering av begrepp underlätta, eftersom när fler vet vad som utförs, kan det enklare skapas samförstånd. Dessutom kan åtgärdsarbete med Östersjöns
ekosystemtjänster utifrån HaV:s beskrivning hjälpa både inblandade och utomstående att förstå komplexiteten med att förvalta miljön under ytan. Dock ansåg bland annat respondent för Söderköping att ekosystemtjänster som verktyg har följts under en lång tid, men att det nu snarare finns en benämning på det. Detta kan både vara en fördel och en nackdel, eftersom begreppet kan hjälpa myndigheter, politiker, lokalbefolkning och inblandade aktörer att förstå vad som faktiskt utförs hos exempelvis kommuner, medan det kan ta tid för definitioner att standardiseras. Det går också att fundera kring om det är helt nödvändigt att kommunal verksamhet använder sig av begreppet. När tidigare forskning uppvisar svårigheter för kommuner att implementera definitioner, blir förväntningar på vilka verktyg som ska
användas en annan utmaning i sig. Detta på grund av att verktyget kanske enbart är hjälpsamt för myndigheter och nationell politisk nivå.
Då går det också att ställa sig frågan, varför används begreppet ekosystemtjänster? Utifrån uppsatsen går det att tänka sig att det främst handlar om att nå ut till människor, för att på ett enklare sätt förklara hur naturens tjänster kan bidra med välfärd. Detta kan både kopplas till respondent Västernorrland, och Helliwell (1968), som menar på att människor lättare kan ta åt sig information som påverkar de själva, där ett antropocentriskt perspektiv utgör grunden. Som nämndes i inledningen påvisades exempel på att ifall närliggande länder uppnår
rekommendationer om åtgärder i en regional aktionsplan om Östersjön kan gemensamma länder gå med en årlig vinst på över 15 miljarder kronor, och hur rekreation och enbart turism
och rekreation bidrar med 44 miljarder kronor till Sverige årligen. När monetära värden som dessa presenteras, skapar det en starkare förståelse för både vikten av att skydda marina områden och ta hållbara förvaltningsåtgärder för marina ekosystemtjänster.
Vidare utmaningar som går att urskilja är den kunskapslucka som förekommer, svårigheter