I detta avsnitt kommer jag att upp svar som jag har fått under min undersökning och jämföra med tidigare forskning.
Informanterna påstod att det gemensamma för barn med utagerande beteenden är att de sticker ut ur mängden och att beteende inte alltid associeras med negativa handlingar så som att, slåss, bråka och använda sig av fula ord utan detta beteende kan yttra sig hos barn som har svårt att kontrollera känslor oavsett om det är lycka, ilska eller frustration. En liknande beskrivning på utagerande beteenden hittade jag hos bland annat Wiking (19991), Folkman (1998), Johannessen (1997) och Asmervik (1999). De här forskarna skriver att utagerande beteenden yttrar sig i knuffar, skrik, sparkar, oro, ilska och trots. Att barnen skulle ha svårt att kontrollera känslor bekräftar Folkman (1998), då hon säger att svårigheter att hantera känslor är ännu ett gemensamt drag för de här barnen. Frustration och ilska är ett ämne som ofta återkommer bland forskarna. Greene (2003) påstår att frustration ofta leder till verbal och fysisk aggressivitet. Svårigheterna med att hantera frustration grundar sig i trotsåldersfasen då barn blir oflexibla och får därigenom svårt att hantera frustration. Att komma över den här fasen och de här hindren är oerhört viktigt för att så småningom kunna samspela med omvärlden på ett lämpligt sätt säger Greene (a.a). Pedagogerna kom även med ett påstående om att utagerande beteende är mycket tids- och
kraftkrävande som dessutom bidrar till en jobbig miljö för de övriga barnen. Informanterna menade att detta beteende så småningom leder till att barnen hamnar utanför. Även Folkman(a.a) skriver om hur ett utagerande beteende skapar kaos i omgivningen. Greene (2003) för ett liknande resonemang då han skriver om bristen på flexibilitet och låg frustrationstolerans gör livet svårt för både barnen själva och de människor som befinner sig i deras omgivning. Asmervik(1999) och Raundalen (1997) säger att aggressiva, dominanta och utagerande beteenden ofta leder till avvikelser, negativa och fientliga motreaktioner. Omgivningen tar då avstånd och detta leder i förlängningen till isolering från omvärlden.
Informanterna påstår att det finns många olika faktorer som spelar roll i barnens utagerande beteende. Det kan vara allt från förskolans miljö, hemmiljö, familjeförhållande, sjukdom, händelser i barnens liv, till barnens förmåga att förstå. Faktorer som påverkar i förskolans miljö är enligt informanterna undervisningsformerna och begränsningen av aktiviteter som barn tycker är roliga. Eftersom barnens förmåga till att visa empati inte är fullt utvecklad löper de större risk att hamna i konflikter. Andra individuella faktorer så som, språksvårigheter eller dålig hörsel kan spela roll i barnens utagerade beteende.
Asmervik (1999) och Nilzon (1999) säger att orsakerna bakom barns utagerande beteenden är många. Det som bidrar till beteendet, menar de båda forskarna är både individuella faktorer och yttre. Till skillnad från litteraturen tycks informanterna lägga större fokus på barnens nätvärk och deras miljö. Ett utagerande beteende kan enligt informanterna mycket väl bero på en kravfylld förskole- och skolmiljö och ett icke tolerant bemötande från omgivningen. Dessa beteenden uppkommer i sådana situationer som kräver tolerans och hänsyn t.ex. I samlingen, i leken, i omklädningsrummen och under matsituationen. Informanterna tog även upp pedagogens roll som källa i de utagerande beteende hos barn. De menade att de vuxnas krav på lydnad bidrog till en situation där utagerande beteende lätt uppstår. Nilzon (a.a) säger att barns självkänsla kränks om de alltför ofta möts av strikta vuxna och ofta hamnar i konflikt med dem. Den dåliga självkänslan leder till att barnen antingen ständigt förbereder sig på kamp eller blir passiva. Johannessen (1997) tar upp fysiska förhållanden som kan vara problemskapande för barn med emotionella problem, såsom: Trånga rum, hög ljudnivå och långa väntetider. Asmervik (a.a) stödjer Johannesens påstående genom att säga att skolor med kaotisk miljö och dåligt utvecklad utbildningsstruktur förstärker utagerande beteenden hos barn. Informatörerna tar även upp att om
man går emot barnens intresse, när det t.ex. gäller aktiviteter bidrar till ett utagerande beteende. Informanterna tar även upp familjens bidragande roll till barnens svårigheter att integrera med utomstående. De pratade om överbeskyddande familjer, som hindrar barnen från att hamna i konflikter. På så vis har barnen ingen chans att lära sig hantera och lösa konflikter på ett bra sätt. Nilzon (a.a) tar upp svårigheterna med att växa upp i en överbeskyddande familj, dessa barn tillåts inte bli frustrerade och det bidrar till att de senare i livet inte kan hantera ilska och motgångar. Mina informanter tar även upp ”regellösa” familjer, där det inte finns några som helst regler eller krav på barnen, vilket försvårar barnens förmåga att hantera skolans eller förskolans kravfyllda miljö.
Informanterna påpekar hur viktigt det är att öka förståelsen kring varför och hur utagerande beteenden uppstår så att man på ett effektivare sätt förutser och hanterar situationerna där dessa beteenden uppkommer. Greene (2003) bekräftar påståendet då han säger att det är viktigt att kunna ha en klar uppfattning om varför barnen beter sig på ett visst sätt så att samspelet mellan pedagogen och barnet blir mer gynnsamt och leder till att man löser konflikten på ett effektivt sätt. Att det är viktigt att kunna bemöta barn med kärlek, trygghet och förståelse är alla informanterna eniga om. Genom att ha en positiv och trygg relation till barnet, får man lättare barnet att lyssna och kan på så sätt lättare hantera barnets frustrationer eftersom barnet då känner tillit. I litteraturen står det om den centrala relationen mellan pedagog och barn. Forskaren Abrahmsen (1999) ansåg att egenskapen att kunna ge barnet kärlek, värme och trygghet är en viktig faktor för att kunna bygga upp en sund och bra relation till barnet. Därför krävs det att man som pedagog är närvarande både känslomässigt och fysiskt. Informanterna påvisar att det är av stor vikt att som pedagog vara trygg i sin yrkesroll samt ha personliga egenskaper som gör att man lättare kan nå barnen och skapa en relation till dem. De tar även upp hur viktigt det är att vara medveten om sin bristande kunskap och erfarenhet och kunna be om hjälp. Utöver detta lyfter informanterna fram vikten av att kunna väcka barnens intresse och fånga deras uppmärksamhet. Kinge (2000) hävdar att kompetens hos pedagoger kan definiera både som yttre och inre kompetenser. De yttre kompetenserna är de teoretiska och formella och de inre skulle då vara vår personlighet och våra empatiska förmågor. Kinge (a.a) säger att dem sistnämnda egenskaperna är avgörande för vad vi kan lära barnen.