Förskollärares tankar om barns utagerande beteende

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Examensuppsats

Förskollärares tankar om

barns utagerande beteende

Pre-school teachers thoughts on children’s

acting out behavior

Shqipe Pllashniku

Sammandrag

Syftet med mitt arbete är att undersöka hur ett antal förskolepedagoger tänker kring förskolebarns utagerande beteende; vad sådant beteende är, vad orsaken till det är samt hur man bör hantera det som pedagog. Jag har använd mig av kvalitativa intervjuer och intervjuat fem pedagoger.

Frågan vad utagerande beteende hos barn är associerar informanterna först till olika slags konkreta yttringar, som bråk och skrik. Man associerar också till avvikande, störande beteenden. Orsaker till utagerande beteende associerar man till en mängd olika faktorer som hemmiljö, psykologiska faktorer och förhållanden i själva förskolemiljön. Det tydligaste mönstret tycks vara att man först och främst ser till förhållanden i barnets sociala omgivning. Det genomgående mönstret i informanternas svar på frågan om pedagogens kompetens handlar om relationen mellan pedagog och barn. Avgörande är, påstår man, en förmåga att bygga goda, förtroendefulla relationer till barnet. Man menar att det därigenom skapas förutsättningar för pedagogen att kunna hantera olika slags beteenden hos barnet.

Förord

Ett stort tack till mina informanter som gjorde den här undersökningen möjlig. Jag skulle även vilja tacka min handledare Jonas Aspelin för en god pedagogiskt vägledning och granskning.

Innehåll

1. Inledning ... 7

2. Syfte och problemsällning ... 8

3. Litteraturgenomgång ... 8

3.1. Vad innebär utagerande beteende? ... 8

3.2. Vilka orsaker finns till utagerande beteende? ... 10

3.3. Vilka kompetenser bör man ha som pedagog för att hantera utagerande beteende? ... 13

4. Metod ... 17 4.1. Kvalitativ metod ... 17 4.2. Val av datainsamlingsmetod ... 18 4.3. Urval ... 18 4.4. Forskningsetiska regler ... 19 5. Resultat ... 20

5.1. Vad innebär utagerande beteende hos barn, enligt de fem pedagogerna? ... 20

5.2. Vad är orsaken till utagerande beteende, enligt de fem pedagogerna? ... 22

5.3. Vilka kompetenser menar pedagogerna att man bör ha för att hantera utagerande beteende .. 24

6. Analys ... 30

7. Diskussion ... 33

7.1. Diskussion av svar på frågeställning ... 33

7.2. Reflektion över min undersökning ... 35

7.3. Fortsattforskning ... 37

Referenslista ... 38

Bilagor ... 39

8.1. Bilaga 1 ... 39

1. Inledning

Utagerande beteenden hos barn var något jag ständigt uppmärksammade under min VFT- period på en förskola. Slag, sparkar, skällsord, trotsighet och skrik tillhörde mina vardagliga erfarenheter under dessa veckor. Det var beteenden som utmanade förskolepedagogerna och ibland till och med tycktes skapa outhärdliga situationer för dem, så att de ansåg sig tvungna att dra liggande barn från lekplatsen till förskolan. Pedagogerna kunde säga så här: ”Vad är det som rör sig i de här barnens huvuden?” och ”Varför kommer de inte tillrätta med sina beteenden?” Efter allt jag upplevt under tiden som lärarstudent ute på partnerområdet tänkte jag att mitt examensarbete skulle handla om förskolepedagogers aktiviteter och förhållningssätt i relation till barns utagerande beteende. Jag var intresserad av att få kunskaper om fenomenet och hur man kan hantera det. Genom ökade kunskaper om vad utagerande beteende är, hur det uppstår och vilka egenskaper man som pedagog behöver för att klara av yrkets utmaningar, kan man bli bättre på att hjälpa barnen till en god personlig och social utveckling. Jag har även utgått ifrån läroplanens innehåll då jag valt det här ämnet, eftersom det där står om vikten av pedagogens kunskaper kring barnens sociala utveckling.

Min första uppgift som pedagog går ut på att fullfölja läroplanens uppdrag. I Lpfö(98) står det bland anat att det ligger ett ansvar hos pedagogen att se till så att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda samt att de får uppleva sitt eget värde. Förskolan uppgift går ut på att anpassa barnens stöd utefter deras personliga behov och förutsättningar. I Lpfö 98 betonas vikten av personalens kompetens att förstå och samspela med barnen samt bygga ett förtroende hos föräldrarna. Förskolan har en roll i barnens uppfostran, utveckling och växande och bör därför fungera som ett stöd till familjen. Verksamheten ska utmärkas av omsorg av individen och utveckla barnens förmåga att visa empati och omtanke (Lpfö 98). På detta sätt kan man förhindra en del av barnens negativa beteenden.

2. Syfte och problemställning

Syftet med mitt arbete är att undersöka hur ett antal förskolepedagoger tänker kring förskolebarns utagerande beteende: vad sådant beteende innebär, vad orsaken till det är samt hur man bör hantera det.

Följande frågor har väglett min undersökning och bygger upp min uppsats:

1. Vad innebär utagerande beteende hos barn, enligt de fem pedagogerna? 2 . Vad är orsaken till utagerande beteenden?

3. Vilka kompetenser bör förskolepedagogerna ha för att hantera utagerande beteende?

3. Litteraturgenomgång

I detta avsnitt redogör jag för vad forskningen säger om utagerande beteenden, med inriktning mot frågorna vad det är, vad orsaken till det är samt vilka kompetenser man bör ha som pedagog för att hantera det. Jag kommer använda mig av litteratur skriven av Folkman som är barn psykolog med specialist behörighet i pedagogisk psykologi, Kjell R. Nilzon är fil. dr. i psykologi, Magne Raundalen är psykolog och författare till ett flertal böcker om barns villkor, Asmervik psykolog skriver facklitteratur inom psykologi och specialpedagogik, Greene är dr i psykologi, Öhman legitimerat psykolog och familjeterapeut, Johannessen försteamanuens vid institutet för specialpedagogik, universitet i Oslo, Abrahamson undervisar i Stavanger och har mångårig av erfarenhet inom barnpsykiatrin, Evensahug & Hallen är forskare och lärare vid pedagogiska forskningsinstitutet, Universitet i Oslo, Kinge är förskollärare och specialpedagog, som har ägnat sig åt socialt och pedagogiskt arbete samt projektarbete beträffande habilitering av barn med neurologiska skador.

3.1. Vad är utagerande beteende?

Konkreta exempel på utagerande beteenden har jag hittat hos många forskare så som, Wiking (1991), Folkman (1998), Johannesen (1997), Asmervik (1999) etc. De tar bland annat upp sådant som sparkar, knuffar, skrik, avundsjuka, olydighet, trots, oro, ilska. Enligt Wiking (1991) döljer

sig omedvetna tankar och rädslor bakom handlingarna vid utagerande beteenden. Asmerviks (1999) menar att utagerande beteenden kännetecknas av att man kränker andra personers grundläggande rättigheter eller bryter mot viktiga åldersbestämda normer och regler i samhället. Beteenden som bryter mot sociala och etiska normer och som är till skada för andra människor, individen själv eller materiella ting, något som i sin tur får konsekvenser för andra.

”Häftiga vredesutbrott, olydnad, impulsivitet, instabilt humör samt verbal och fysisk aggressivitet” är en del av utagerande beteenden hos barn, säger Greene (2003:9). Bristen på flexibilitet och en låg frustrationstolerans, gör livet betydligt svårare både för barnen själva och för människor i deras omgivning påstår Greene (a.a.). Greene (a.a.) väljer att beskriva detta beteende som oflexibel och explosivt eftersom det på bästa sätt beskriver barnens känslotillstånd. Han påstår även att frustration ofta leder till verbal och fysisk aggressivitet. Alla forskare tycks eniga om att aggressivitet innebär en vilja att skada andra, oavsett om den har fysisk, verbal eller symbolisk form, säger Raundalen (1997).

Ett aggressivt utagerande beteende skapar kaos i omgivningen, menar Folkman (1998). Då barnet befinner sig i detta tillstånd pågår en kamp mot de vuxna för att testa deras gränser. Trots många olika bakgrunder har barn som testar de vuxnas tålamod mycket gemensamt. Det kan antigen vara så att de har brister i sin självuppfattning eller har en kris eller kränkning format deras beteende till att bli aggressivt och explosivt. Ett annat gemensamt drag för dessa barn är att de har svårt att hantera känslor. De bedriver en ständig kamp mot sin omgivning och de vill hellre vara de som sviker än att själva bli svikna, säger Folkman (a.a.).

Greene (2003) påstår att trotsåldern är en fas som många barn går igenom och att de under denna fas blir oflexibla och får svårt att hantera frustration. ”Det är oerhört viktigt för barnens utveckling att komma över dessa hinder”, menar Greene (2003:20) vidare. ”Förmågan att lösa problem och konflikter och att kontrollera de känslor som frustration väcker” är nödvändiga för att ”kunna samspela på ett lämpligt sätt med omvärlden”

I den litteratur som jag använt mig utav kunde jag även läsa om olika slags konsekvenser av utagerande beteenden. Forskningen visar tydligt på varför det är viktigt för pedagoger att öka sin

kunskap om detta slags beteenden, eftersom de kan leda till negativa konsekvenser om de inte hanteras på ett adekvat sätt. Utagerande beteende, som att slåss, mobba, förödmjuka och hota, kan utvecklas och identifieras redan i tidig ålder, menar Asmervik (1999). Då det aggressiva beteendet ökar skapas negativa relationer till vuxna och kamrater. Aggressivt, dominant och utagerande beteende leder ofta till avvikelser, negativa och fientliga motreaktioner, att andra tar avstånd och detta kan i förlängningen leda till isolering från omgivningen. För att bryta sig loss från en sådan tillvaro söker sig dessa barn lätt till grupper där sådana beteenden uppmuntras och förstärks. Fysisk eller verbal aggression kan i vissa miljöer vara nödvändigt för att hävda sig och utgör även en del av sammanhållningen i ett antisocialt gäng, påstår Asmervik (1999). Greene (2003) menar att utagerande beteendemönster skymmer barnens positiva sidor och deras enorma potentialer. Barnens bristande flexibilitet och låga toleransnivå plågar såväl dem själva som omgivningen, säger Green (a.a)

3.2. Vilka orsaker finns till utagerande beteende?

Asmervik (1999) påstår att det har visat sig svårt att urskilja faktorer bakom utagerande beteende eftersom orsakerna oftast är många. Det som bidrar till beteendet, menar Asmervik (a.a), är både inre, individuella faktorer och yttre, sociala. Känslor, arv, tankar, hälsa, familj, skola och vänner spelar in i sammanhanget. Denna uppfattning understryker även Nilzon (1999) genom att säga att beteendestörningarna har sina rötter i barnens omgivning, barnens biologiska arv samt psykologiska tillstånd (emotioner). Hur vårt psyke är uppbyggt, våra behov och intressen, vårt temperament och speciella erfarenheter påverkar vårt sätt att hantera olika situationer, säger Evenshaug och Hallen (1992). Situationer som kan uppfattas hotfulla av vissa kan passera obemärkta av andra.

Nilzon (1999) påstår att frustration och många täta och kraftiga besvikelser leder till ett aggressivt utlopp. Greene (2003) anser att frustrationstolerans är en viktig del av barnens utveckling. Avsaknaden av denna förmåga leder till vredesutbrott, verbal och fysisk aggressivitet. Sådana reaktioner har i sin tur negativ påverkan på barnets samspel med andra. Green anser även att oro och ångest bidrar till sådana beteenden eftersom barnen grips av panik och kan därför inte tänka klart och reagerar då på ett explosivt sätt. Asmervik (1999) tar även

upp svag impulskontroll som en av orsakerna till utagerande beteende. Dessa personer har en kort väg mellan tanke och handling och blir lätt provocerade. En konflikt eller ett behov som inte blir uppfyllt kan utlösa vredesutbrott. Nilzon (a.a) talar även om en individs ”jag” och självkänsla som bidragande faktorer till utagerade beteenden. Ett svagt jag och en dålig självkänsla gör att personen ifråga blir mindre flexibel och därför inte kan hantera vissa situationer. Brister i den sociala förmågan leder med stor sannolikhet till utagerande beteenden, menar Nilzon (a.a). Barn som inte kan reflektera över hur effektiva deras reaktioner är eller hur de bemöts av andra upplever det sociala samspelet som extremt frustrerande. Frustrationen leder i sin tur till ett explosivt uttryck. Oförutsägbara situationer kan också upplevas som frustrerande och resultera i samma beteende. Otillräcklig språkförståelse och svårigheter med att utrycka sig späder på frustrationen och gör det svårt för barnen att hantera situationer på ett bra sätt säger Green (2003).

Nilzon (a.a) är en av många forskare som anser att barn som växer upp i en överbeskyddande familj har svårigheter i identitetsutvecklingen. Då varje behov blir uppfyllt så utvecklar barnet inte några egna problemlösningsstrategier. Dessa barn tillåts inte bli frustrerade och det bidrar till att de senare i livet inte kan hantera ilska och motgångar. Dessa barn får en orealistisk bild av sina egna potentialer. Barn med föräldrar som har varit oförmögna att vara känslomässigt närvarande inför barnet, drar sig undan och undviker oftast kontakt med andra. Dessa barn har svårt att utveckla en känsla av att vara individer med värde menar Nilzon (a. a). Utöver bristen på självkänsla upplever dessa barn en viss förvirrning och de ägnar sig åt intensiva aktiviteter för att försvara sig mot känslor av depression. Vissa av dem försöker utöva makt över andra barn för att få kontroll över sitt eget liv. Nilzon (a.a.) påstår därför att en otrygg föräldraanknytning förklarar vissa beteenden och problemfyllda relationer i barnens liv. Ett känslomässigt stört barn har svårt att hantera de negativa känslor som dyker upp vid motgångar. De har även svårt att veta hur de ska handskas med kontakten med andra människor. Deras liv blir oftast väldigt invecklade eftersom de brister i förmågan att kommunicera. De misstolkas av omgivningen och så uppstår lätt provokationer vilka leder till utagerande beteenden, menar Nilzon (a. a). Nilzon (a.a) tar upp separationsångest som en följd av föräldraanknytning. Tidigare händelser i livet har lett till att barnets tilltro till att vuxna skall finnas till hands när de behövs har blivit rubbad. Barnet blir

därför ängsligt och får ångest. Barn som känner att de blivit övergivna tenderar att vara mer aggressiva och fientliga i sina bemötanden. Barn, vars föräldrar genomgår en skilsmässa känner oftast skuld och förtvivlan. Nilzon (a.a) säger att barnen gör allt för att försöka hålla ihop föräldrarna. Barnen kan utveckla rädsla för att bli övergivna och reagerar med ilska i syfte att röja undan hinder mot att föräldrarna ska kunna återförenas. Då barnet inte lyckas hålla ihop föräldrarna känner de sig misslyckade och separationsångesten uttrycker sig i ilska, bitterhet och störande beteende. Rädslan för att mista ett kärleksföremål ökar på ångesten och gör dem i sin tur mer aggressiva. Utöver familjeförhållandena påstår andra forskare, exempelvis Johannessen (1997), att även kulturella normer är en bidragande faktor till hur aggressivitet och andra känslor kommer till uttryck, t ex. i den japanska kulturen värdesätter man ett lugnt förhållningssätt och därför kan barn från liknande kulturer agera på ett lugnare sätt.

Stress är ett fenomen som påverkar antingen positivt eller negativt. Det kan med andra ord både främja och förhindra barns utveckling. Hur barn hanterar stress beror i stor utsträckning på hur sårbart barnet är. Barn som inte är stresståliga påverkas negativt i både fysisk och psykisk bemärkelse, menar Nilzon (a.a). Nilzon (a.a) påstår att stresshantering är ett medel för människor att handskas med hotfulla situationer och att känslor som uppstår vid sådana situationer tenderar att få negativa utslag hos vissa barn. Depressioner är ett annat psykologiskt fenomen och det yttrar sig olika från barn till barn. Det kan resultera i allt från aggressionshämningar till aggressivitet. Psykoanalytiker beskriver depression som ilska vänt mot det egna jaget, säger Nilzon (1999). Nilzon påstår vidare att om barn alltför ofta möts av strikta vuxna och ofta hamnar i konfliktfyllda situationer med dem så riskerar barnets självkänsla att kränkas. Barnet kan antingen bli passivt i sitt beteende eller komma att vara ständigt förberedd på kamp. Barn med emotionella problem påverkas av de fysiska förhållandena i deras omgivning. Trånga rum, hög ljudnivå, långa väntetider kan vara problemskapande för dessa barn säger Johannesen (1997). Asmervik (1999) stödjer Johannesens påstående och säger att skolor med en kaotisk social miljö och dåligt utvecklad utbildningsstruktur förstärker utagerande beteenden hos barn. Utöver familjeklimatet, kamratmiljön, kultur och uppväxtvillkoren påstår Raundalen (1997) även att aggressionerna går i två led. Med det menas att situationer som barnen befinner sig i kan skapa en känsla av obehag vilket i sin tur kan utlösa aggressivt beteende. Exempel på sådana situationer kan vara dåligt väder, buller och hetta.

Forskare menar att utagerande beteende uppstår i olika sociala situationer. Enligt Wiking (1991) är avsaknad av bekräftelse från andra människor i omgivningen en viktig faktor i sammanhanget. Hon menar att människan är beroende av bekräftelse för att känna sig trygg. I större grupper är det svårare för den enskilde individen att få bekräftelse vilket kan resultera i att man reagerar på annat sätt än vad man skulle göra om man befann sig i en mindre grupp. Det kan vara allt från att drar sig undan och visa rädsla till att ha en motsatt effekt där man försöker hävda sig själv och tar mer plats genom att vara bråkig och utagerande. Alla individer blir påverkade av händelseförloppet i stora grupper. Detta gör att människor ibland utför en del desperata handlingar i stora grupper, som de normalt inte skulle göra om de var i mindre grupp. Öhman (2003) menade att konfliktbeteendet även uppstår i all lek bland barn, där leken lätt övergår från nöje till allvarligt bråk. Detta kan visa sig framförallt i bråklekar som exempelvis brottning där barnen har svårt att bevara lekreglerna när de känner sig hotat eller blir påmint om en kränkande upplevelse utav den andre. Konflikter hos barn uppstår också i andra situationer. Johannessen (1997) menar att konflikter kan orsakas av allt från värderingsskillnader och idémässiga skillnader och även ha materiella orsaker. Hon menar att konflikter framför allt uppstår då barnet vill ta sig in i en ny grupp av människor. Det sociala problemet handlar då om att byta roll från att vara en utomstående till att bli en medlem av den nya gruppen.

3.3. Vilka kompetenser bör man ha som pedagog för att hantera utagerande

beteende?

Asmervik (1999) menar att sociala färdigheter går att lära ut bland barn och ungdomar på samma sätt som man i undervisningen lär barn att läsa, skriva och räkna. Genom vanliga inlärningsmetoder och principer kan man lära barnet ett socialt kompetent beteende, vilket resulterar i en ökad social kompetens. Barnet har då lättare att hantera och bemöta konflikter som uppstår.

Barnets omgivning och vuxna förebilder så som lärare och föräldrar spelar en viktig roll i barnets hantering av olika situationer. Hur vi vuxna är mot varandra och hur vi hanterar våra konflikter

återspeglas hos barnens hantering och bemötande utav sociala konflikter. Ett exempel på hur stort inflytande vuxna har för utveckling av barnets personliga egenskaper finner vi i Öhmans forskning (2003). Hon menar att om barnet alltför ofta möts av rigida vuxna och hamnar i konfliktsituationer med dessa, kränks barnets självkänsla allvarligt. Om barnet istället möts av tillmötesgående och medbestämmande, kan det fortsätta att utveckla en sund aggression och använda denna som en utvecklad kraft. Med tillmötesgående avser Öhman (a.a.) inte total eftergivenhet inför barnets beteende, utan det handlar snarare om att de vuxna avgör vad och när barnet kan få bestämma självt, med stor respekt för barnets utvecklingsnivå och den aktuella situationen. Gränssättning är en viktig del men det krävs att den är rimlig sett utifrån ålder, och gränserna ska även stämma överens med barnets förmåga.

När det gäller små barn sker gränssättningen självklart i första hand genom kroppsliga ingripanden, menar Wiking (1991). Att enbart tala till barnet och vara känslomässigt närvarande vid en konfliktsituation hjälper inte utan även kroppslig kontakt är nödvändigt. Man ska låta barn få utlopp för sina känslor och det gäller även då barnet känner ilska och förtvivlan, menar hon. Barnet behöver det vuxna stödet som allra mest under själva raseriet. Därefter kan man börja prata med barnet och tala ut om orsaken till de känslor han eller hon haft. Abrahamson (1999) på står att kompromissande är en viktig faktor för att kunna hantera och klara av komplicerade asociala situationer. Det viktiga är att man genom stöd och hjälp från en vuxen som förstår, lär barnet att kompromissa och anpassa sig utan att förlora sitt ”egna jag”.

Pedagogens egenskaper och kompetenser har en oerhört viktig betydelse för barnets sociala och emotionella utveckling. Relationen mellan pedagog och barn är central, enligt forskningen. Abrahamsen (a.a) säger att egenskapen att kunna ge barnet kärlek, värme och trygghet är en viktig faktor hos pedagogen för att kunna bygga upp en sund och bra relation till barnet. Därför krävs det att man som pedagog är närvarande både känslomässigt och fysiskt.

En viktig anledning till att beteendestörningar uppkommer är att kommunikation mellan de vuxna och barnet inte är tydlig nog och inte ger barnet den värme som det behöver för att känna sig uppskattat. (Nilzon, 1999, s. 38).

Förståelse är också en viktig egenskap hos pedagogen. Greene (2003) menar att om man som vuxen har en klarare uppfattning om varför dessa barn beter sig som de gör, blir strategier för att hjälpa dem mer uppenbara. Ibland kan en bättre förståelse av barnets svårigheter i sig leda till förbättringar i samspelet mellan pedagogen och barnet redan innan man prövar några särskilda strategier.

Förståelse och insikt blir verktyg för att reducera blinda och oreflekterade reaktioner som vedergällning och maktkamp: ju mer vi förstår, desto klokare handlar vi. Abrahamsen ( 1999, s. 51).

Som pedagog är det viktigt att förstå betydelsen av det djupa ansvar man har som kontaktperson för ett eller flera barn, menar Abrahamsen (a.a.). Hon menar att detta ansvar aldrig kan övervärderas eftersom man som pedagog utgör barnets ”trygga bas” medan föräldrarna är borta. Abrahamsen (1999) menar att det är denna trygghet som barnet måste ha med sig för att kunna möta nya utmaningar i lek och lärande. Det är också denna bas som barnet måste kunna återvända till för tröst och stöd. Abrahamsen (a.a) säger även att om barnets rädsla och osäkerhet blir alltför stor och utan möjlighet till tröst och stöd hos den vuxne, kan barnet komma att tappa förmågan till lek och utvecklingen ända tills den emotionella balansen är återupprättad. Om vi vuxna har både hjärta och kunskap, är denna täta uppföljning i inskolningsperioden något som vi kommer att få tillbaka tiofalt av trygghet och tillit från det enskilda barnet och från barngruppen generellt säger Abrahamsen (a.a). Kinge (2000) säger att det är mycket kvalificerat arbete att arbeta med små människor, som ställer stora krav på reflektion, nyfikenhet, inlevelseförmåga och uttrycksförmåga hos pedagogen. Det är en ständigt pågående process som kan utmana pedagogens uthållighet och det är ibland både svårt och smärtsamt att granska sin arbetsätt och göra sig medveten om sina egna attityder och förhållningssätt och hur dessa påverkar barn. Det är därför viktigt att man som pedagog arbetar med sig själv som redskap.

Enligt Kinge (2000) så utgör barn med sociala och emotionella svårigheter en grupp som har stort behov av att få hjälp från kompetenta och professionella vuxna. Eftersom de genom sitt beteende ofta sätter oss på prov både personligen och yrkesmässigt, förefaller den vuxnes förmåga till empati vara både viktigt och extra central i arbetet med dessa barn. Enligt Kinge (a.a) så kan kompetens hos pedagoger definieras som både inre och yttre kompetens. Man gör på

så här vis skillnad mellan den yttre teoretiska kompetensen och den inre personliga kompetensen. Människans intelligens (IQ) har traditionellt sätt varit ett mått för en individs teoretiska kunskaper samt rationella sidor. Som ett komplement till IQ:n har man idag infört ett nytt kompetensbegrepp, nämligen EQ. Detta begrepp står för den emotionella eller inre kompetensen. Enligt Kinge (a.a) har den senare tidens forskning visat att ”Förnuftet inte är mycket värt om man inte rådgör med sina känslor och lyssnar till hjärtats budskap” Kinge (2000: 88).

Enligt Kinge så avgör vår personlighet och vår empatiska förmåga vad vi kan lära barnen. Kinge (a.a) säger att ”Vår förmåga till empati blir en ledstjärna i vårt arbete och val av tillvägagångssätt, samtidigt som den blir en barometer på vad vi kan förvänta oss att barnet skall kunna klarar av” Kinge (2000:66). Enligt Kinge barn som har bemötts med empatisk respons samt upplevelser av erkännande från nära och betydelsefulla vuxna får möjlighet att utveckla en repertoar av känslor. Denna känslorepertoar sträcker sig från kärlek till hat samt från ömhet till aggressivitet säger Kinge (a.a). Kinge (2000) påstår även att det är av avgörande betydelse att vi som pedagoger accepterar och bekräftar barnets olika känslor, inte minst om dem sedan tidigare inte har blivit bemötta av accepterande och bekräftande vuxna. Att känna hat, vrede och aggression är naturliga reaktioner hos barn som på något sätt känner sig svikna eller övergivna, därför är det viktigt att ge barnen tillåtelse att uttrycka dessa känslor. Om barnen inte tillåts uttrycka sådana känslor kan det få förödande konsekvenser, t.ex. att barnen förtränger dessa känslor. Enligt Kinge (a.a) får inte pedagogens handlingar ensidigt inrikta sig på beteenden i enskilda situationer utan dem måste grunda sig i en förståelse av barnets djupare behov. Genom systematiska observationer och reflektioner där man ständigt försöker utveckla sin förståelse för barnet och dess beteende, lyckas man utforma väl fungerande åtgärder. Genom att barnens svårigheter ses och förstås i sitt sammanhang, så undviker man att betrakta barnen som ett objekt som vi skall ”göra något åt” utan vi stimuleras till att bli lyssnande och accepterande medmänniskor. Vår verksamhet ska styras av ett sökande efter barnens underliggande motiv och djupare behov.

Att gå in så nära som barnens stödkontakt och hjälpare kan vara en krävande uppgift som innebär stora belastningar på den vuxne. Det krävs stort tålamod och djup tolerans för att visa barnet erkännande och förståelse samtidigt som barnet uppvisar ett provocerande handlingsmönster, säger Kinge (a.a).

4. Metod

4.1. Kvalitativ metod

”Kvalitativa studier ger ofta forskaren en god grund för att förstå konkreta” skeenden i människors liv. Genom den kvalitativa metoden får vi inblick i och förståelse för förhållanden i specifika sociala miljöer. Den kvalitativa undersökningen är anpassningsbar. Under undersökningen kan det dyka upp nya problem och frågor, fakta och information som man inte räknat med, och tack vare metodens flexibilitet så kan ta dessa i beaktande. En kvalitativ undersökning används när man vill ha insikt om det grundläggande eller karakteristiska i en viss miljö, för att se hur något konkret har utvecklats under en längre tid. Kvalitativa metoder beskriver "det som finns" framför "hur ofta det finns"(Repstad 1999:15). Därför har jag valt att utföra mitt arbete som en kvalitativ undersökning och basera den på en kvalitativ intervju. Jag har använt mig av den typen av intervju för att kunna få ett så utförligt svar som möjligt. ”Kvalitativ intervju, tillsammans med kvalitativa observationer, är den primära metoden för att få fram den information man vanligen söker vid examensarbeten inom lärarutbildningen” Johansson och Svedner (2001:24). Information som intervjun ”Ger gör det möjligt att förstå elevens/barnets attityder, förkunskaper, värderingar och intressen”, respektive ”Lärarens syn på undervisning, förhållningssätt, målsättningar och planering. Intervjun ger” ofta” rätt använd, kunskap som är direkt användbar i läraryrket. ( Johansson och Svedner 2001:24)

Skillnaden mellan en enkät och en intervju är att man genom intervjun kan få djupare information om de frågor man undersöker. Att samla material på det senare sättet gör det möjligt att få kunskaper om människors personliga synsätt, förhållningssätt, attityder och upplevelser, t ex under deras arbetstid. Anledningen till att jag valt att undvika att använda mig av anketer är för att de utgör en del av de kvantitativa metoderna dessutom får man via anketer vanligtvis relativt kortfattade svar på sina frågor. Med den metoden får man inte den personliga kontakt som ofta behövs för att få kunskaper om människors upplevda mening om ett fenomen. (Johansson och Svedner 1996), vilket jag är ute efter i denna undersökning.

4.2. Val av datainsamlingsmetod

Inför datainsamlingen tänkte jag först göra både observationer och intervjuer men bestämde mig för att endast göra det senare. Jag tycker att en kvalitativ intervju passade mina ändamål bäst eftersom man med denna metod kan få respondenten att berätta om händelser som de varit med om och få fram deras föreställningar om det. Principen för detta slags intervju är att man utgår från vissa bestämda frågeområden och att intervjun utvecklas i form av samtal. Syftet med mina intervjuer är att få information om pedagogernas upplevelser, reaktioner och åsikter om det fenomen som undersöks. För att underlätta mitt arbete valde jag att spela in mina intervjuer på band. Detta gör det enklare för mig att vara delaktig i själva intervjun då jag slipper koncentrera mig på själva antecknandet. Detta underlättar inte bara för mig utan även för den intervjuade, eftersom eventuella pauser under intervjuernas gång då kan undvikas. Vid inspelning av intervjuer är det viktigt att även den intervjuade inte har något emot att bli inspelad och jag hade tur eftersom alla dem jag intervjuade var positivt inställda. Jag stötte på vissa svårigheter under intervjuernas gång på grund av min tekniska okunskap. I början hade jag vissa problem med att spela in själva samtalen eftersom jag inte visste hur jag skulle använda min diktafon. Jag bestämde mig därför efter min första intervju att istället använda mig av en vanlig bandspelare, vilket underlättade en hel del för mig.

4.3. Urval

När jag hade bestämt mig för vad mitt examensarbete skulle handla om funderade jag över vilka personer jag skulle kunna intervjua. Jag tänkte välja personer som har arbetat länge inom förskolan och som har god erfarenhet av sådant arbete. Jag bestämde mig därför för att intervjua fem pedagoger som hade arbetat mellan 15-32 år. Av dessa var fyra förskolelärare. En barnskötare som var intresserad av mitt undersökningsområde ingick också i gruppen. Respondenterna hade tio dagar på sig att fundera över ett antal större frågor som jag lämnade till dem (se bilaga1). Jag var medveten om att den fysiska miljön har betydelse för intervjuandet och valde därför en plats där det var lugnt och så att både respondenterna och jag själv kunde vara avspända. Några av respondenterna sa att jag var välkommen tillbaka om jag behövde ställa fler frågor.

4.4. Forskningsetiska regler

Då man gör ett arbete finns det vissa etiska regler som man måste följa. ”Examensarbete måste byggas på respekt för de människor som deltar”, säger Johansson & Svedner (1996). Där står också att deltagarna måste få information om syftet och de ska ges tid att ge samtycke till sin medverkan. Deltagarna har rätt att säga upp sitt deltagande och de har rätt att ställa frågor när de vill och få sina frågor ärligt besvarade. Både deltagarna och platsen ska anonymiseras för att skydda deltagarnas identitet. (Johansson och Svedner 1996:21). I Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (www.vr.se) står även att etiska regler är inte bara till för att skydda informanternas integritet utan även för att hålla själva arbetet på så hög nivå som möjligt samt att se till så att forskningen allmänt sett håller hög kvalitet. Detta kan innebära att kunskaper utvecklas och fördjupas och metoder förbättras.

Jag skickade ut ett brev (se bilaga 2) till informanterna om mitt arbete och mitt syfte. I detta informerade jag också om vilken metod jag tänkte använda samt garanterade den intervjuade att de inspelade banden skulle förstöras efter att jag bearbetat materialet. För att veta hur man ska gå till väga under ett arbete och vilka etiska regler man bör följa kan man använda sig av Vetenskapsrådets Forskningsetiska principer, vilka finns tillgängliga på webbadressen

www.vr.se. Det finns fyra huvudkrav som man måste hålla sig till under sitt arbete och de är;

informationskravet, samtyckekravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Jag började med att muntligt fråga efter pedagogernas samtycke att bli intervjuade. Efter att jag fått deras samtycke skickade jag ett brev till informanterna. Innan intervjun började garanterade jag att jag skulle hålla deras personliga uppgifter anonyma. Trots att jag i mitt arbete inte hade något behov av att göra ett skriftligtligt konfidentialitetskrav, uppfyllde jag ändå detta genom att muntligt garantera informanterna att materialet och deras personuppgifter skulle försvaras på ett sådant sätt så att ingen obehörig kan ta del av dem. Jag uppfyllde det ovan nämnda nyttjandekravet genom att garantera att materialet inte skulle komma att användas i något annat sammanhang än i mitt examensarbete. Tre av intervjuerna varade 30 minuter medan två av dem varade 45 minuter. Intervjuerna skedde under fem dagar, var och en av de intervjuade fick sin egen dag inbokad. Intervjun dokumenterades på följande sätt: till en början lyssnade jag igenom de inspelade intervjuerna därefter renskrev jag det som hade sagts under intervjun och sammanfattade sedan

materialet.

5. Resultat

5.1. Vad är utagerande beteende hos barn, enligt de fem pedagogerna?

Flera informanter menar att det gemensamma för barn med utagerande beteenden är att de sticker ut ur mängden, avviker från gruppen. Genom att t.ex. slåss, säga fula ord, bråka, sparka, skrika, drar barnet uppmärksamhet till sig själv. Hos små barn yttrar sig utagerande beteende genom knuffar, bett och slagsmål. Utagerande beteende behöver inte alltid associeras med negativa handlingar så som att bråka, utan man kan även hitta dessa beteenden hos barn som har svårt att kontrollera sina känslor oavsett om det är lycka, ilska eller frustration.

När vi tittat på utagerande beteende det är barn som inte kan komma till ro. Antingen kan de vara jätteglada eller jättearga eller allting med jätte framför… De kan inte alltså hantera sina känslor. Det är utagerande barn för mig. (Susanne)

Men sådant beteende uppfattas inte alltid som något negativt:

Men ordet utagerande är lite negativt det är de som inte passar in, de som inte är som alla andra, de som visar mycket känslor, de som slår de som svarar mot, lyssnar inte och sådant. Men jag tycker inte att det är negativt, att visa känslorna. När man blir arg, säger emot om man inte tycker att det är så! (Britta)

Pedagogerna anser att utagerande är ett beteende som tar mycket tid och kraft av personalen och gör det jobbigt för de andra barnen. Utagerande beteende leder till att barnen hamnar utanför vilket i sin tur leder till att deras självförtroende och självkänsla försämras ännu mer. Det viktigaste enligt pedagogerna är att lära barnen hur det sociala samspelet fungerar redan från tidig ålder så att utagerande beteenden förebyggs. Om man inte lyckats förebygga detta innan barnen ska börja skolan, ger man förslag på att i samtycke med föräldrarna lämna över

information till skolan där de kan fortsätta med det förebyggande arbetet:

Jag tänkte på det förra året som vi hade fullt med utagerande barn. De barnen tar så mycket tid och kraft så de övriga barnen blir också lidande. (Lisa)

Pedagogerna är eniga om att även utagerande barn med hjälp av föräldrar och lärare kan lära sig handskas med sina beteenden och att även dessa barn kan gå en ljus framtid till mötes. De ser alltså inte utagerande beteende som ett oföränderligt tillstånd:

Jag har ju sett barn som har gått framåt under dessa år, så visst ser jag hopp i framtiden för barnen annars skulle jag inte orka jobba. (Susan)

Det finns även en uppfattning om att fenomenet utagerande beteende inte ska ses som något slags störning, att det istället är uttryck för känslor, som ett sätt för barnen att bearbeta dessa känslor och som något utvecklingsbart.

De som är utåtagerande som visar känslor, springer, de far ut och jag tror inte att det kommer att visa sig senare i livet utan då har de bearbetat det och då är det färdigt. (Britta)

Utagerande beteende, menar pedagogerna vidare, bör inte leda till att barn blir negativt stämplade. Många människor förknippar dessa beteenden med någon sorts störning t.ex. ADHD eller DAMP, vilket informanterna anser är fel. Att svära och slåss är inget acceptabelt men att som barn uttrycka sina känslor och säga emot, eller att inte vara koncentrerat kan vara positivt, eftersom det gör att barnets personliga åsikter kommer fram. Att barnen säger emot kan ju bero på att han/hon inte håller med, att barnen inte är koncentrerat kan bero på att hon/han inte finner aktiviteten intressant. Även dessa aspekter bör, menar informanterna beaktas när man talar om utagerande beteenden, istället för att enkelt klassa dem som störningar. Det är lätt att man som pedagog kategoriserar barn med utagerande beteenden. Man kan exempelvis stämpla vissa barn som ”bråkstakar”, något som informanterna alltså finner olämpligt. Genom att stämpla barnen riskerar man att de tar till sig denna stämpel och gör den till sin egen. Informanterna trycker mer på omständigheterna kring barnet än på barnets inre tillstånd:

jag tror att han har varit utanför. Men dagens undervisning är uppbyggd på sätt som inte passar alla barn och dessa hamnar då utanför. (Gitta)

Sammanfattning: När det gäller frågan vad utagerande beteende hos barn är associerar

pedagogerna först till olika slags konkreta yttringar, som bråk och skrik. Man associerar också till avvikande, störande beteenden och till problem som måste hanteras av pedagogerna. Men informanterna tycks ställa sig kritiska till kategoriska synsätt, där man stämplar barnen. De pekar i stället på att utagerande beteende sammanhänger med barnets sociala miljö och innehållet i den pedagogiska verksamheten, att det är något utvecklingsbart och att det även kan rymma positiva sidor och få positiva effekter för barnet självt och för dess omgivning.

5.2. Vad är orsaken till utagerande beteende, enligt de fem pedagogerna?

Det är många faktorer som spelar in i barnens utagerande beteende, menar informanterna. Det är allt från förskolans miljö, där det finns stora barngrupper som gör det svårt för barnet att synas och höras, hemmiljö (uppfostran), familjeförhållande, sjukdom, händelser i barnens liv, till hur mycket barnen kan förstå. Barn har även större risk att hamna i konflikter som deras förmåga att visa empati inte är tillräckligt utvecklad. Brist på empati gör att dessa barn har svårt att förstå andras känslor och behov. Detta är något man kan arbeta med i relation till alla barn, tycks pedagogerna mena, och det ska inte ses som någon störning. Att barnen har svårt att uppfatta vad som förväntas av dem kan även bero på språksvårigheter, att de är mångspråkiga eller helt enkelt hör dåligt.

De saknar empati och det är det som gör att barnen kan komma i konflikt. Men jag tycker inte att det är något fel på barnen. (Maggan)

Familjemiljön är en oerhört viktig faktor för barnens sinnesro. Det finns två sorts familjer som framkallar utagerande beteende hos barn, menar en av informanterna. Familjer som gör allt för barnen (överbeskyddande), där barnen inte har chans att hamna i konflikter och få lära sig att lösa problem. Och familjer som saknar regler och inte har några krav på barnet (regellösa

familjer). Båda dessa familjetyper bidrar till barnens svårigheter att interagera med utomstående.

Föräldrar som är överengagerade och gör allt för barnen. Det finns även dem som inte kan handskas med barnens utagerande beteenden och är inkonsekventa. Båda dessa typer av föräldrar bidrar till utagerande beteenden. (Susan)

Utagerande beteenden kan även vara konsekvenser av skolans verksamhet, poängterar en annan informant. Det kan bero på en kravfylld förskole- och skolmiljö och ett icke tolerant bemötande från omgivningen. När man har beteenden som går emot normer och bestämmelser kan man bli negativt stämplad. Dessa normer och bestämmelser måste vi ändra på, säger informanten, så att alla beteenden accepteras till en viss grad och att inga barn hamnar utanför på grund av deras sätt att vara.

Om man har en miljö där det är tillåtet att bli arg då blir man arg utan att bli stämplad som utagerande. Men om man har en miljö som inte tillåter detta, då blir man stämplad som utagerande. Så jag tycker att miljön runt omkring bestämmer om det är utåtagerande eller inte. (Britta)

En annan informant menar att utagerande beteende kan bero på någon hjärnskada som gör att barnen har svårt att förstå i kombination med att samhället har utvecklats på ett sådant sätt att vissa beteenden inte passar in längre.

Antingen är det någon skada som barnet har i hjärna som gör det extra svårt att lära sig detta, eller så att vi alla är menad att vara olika för alla olika mänskor behövs i samhället från grunden. Men vi har ändrat på samhället så vissa passar inte in längre, och då är det ingen skada i hjärnan, utan samhället och undervisning i skolan har gjort så att de inte passar in. (Gitta)

Utagerande beteende hos barnen uppkommer där barnen befinner sig bland barn och vuxna, tycker alla intervjuade pedagoger, såsom i samlingen, i leken, i omklädningsrummet, vid maten. Sådana situationer som kräver tolerans och hänsyn.

Ja det finns i leken i hallen och det gäller också vid maten t.ex. om utåtagerande barn inte har observerat att man skickar runt maten och skiftas om. Så de missar handlingarna vem det är som tar först, t ex han vill ha lingon och han bara tar utan att vänta, att hans kamrat skulle ta först. Sedan blir de andra arga på honom och han blir arg på de andra, han skulle bara ta lingon! Så det är mycket som de missar i vardagsrutiner. (Gitta)

En informant påpekar att utagerande beteende även uppkommer i kontakt med vuxna, när de kräver att barnen ska lyda och när man begränsar aktiviteter som barnen tycker är roliga

Att man inte får lov och brottas att man inte får lov att klättra i trädet och man inte får lov att leka krig och man inte får lov att visa sina känslor att bli ledsen glad. (Britta)

Sammanfattning: När det gäller orsaker till utagerande beteende associerar informanterna till en

mängd olika faktorer, som hemmiljö, psykologiska faktorer och förhållanden i själva förskolemiljön. Följande förhållande i förskolemiljön kan tänkas påverka beteenden hos barn på ett negativt sätt: en kravfylld förskole- och skolmiljö, begränsning av de aktiviteter som barnen tycker är roliga samt undervisningsformerna. Det större mönstret tycks ändå vara att man först och främst ser till förhållanden i barnets sociala omgivning.

5.3. Vilka kompetenser menar pedagogerna att man bör ha för att hantera

utagerande beteende?

Som pedagog är det viktigt att på förhand kunna veta i vilka situationer dessa beteenden uppkommer, menar informanterna. Man ska anpassa miljön efter barnens behov så att de inte hamnar i situationer där dessa beteenden uppkommer. Genom att öka förståelsen om varför och hur utagerande beteenden uppstår så kan man lättare förhindra dessa situationer som pedagog.

Om jag vet att ett barn bits då den hamnar i trängda situationer så försöker jag förebygga att detta ska hända, ser jag att barnet börjar känna sig trängd tar jag bort barnet ur den situationen. (Maggan)

Det är även oerhört viktigt att man är trygg i sin roll som pedagog, menar flera informanter. Både yrkesmässiga och privata erfarenheter underlättar yrket.

Först och främst måste man vara trygg i sin roll och sedan lär ju livet dig, alla problem i yrkeslivet eller privat det ligger som byggstenar till din yrkesroll, så är det, det kan jag säga för min del. (Susan)

Som ny pedagog är det enligt informanterna svårt med den yrkesmässiga erfarenheten, därför får man inte vara rädd för att be sina kollegor om hjälp. Som pedagog stöter man på många olika

människor och man lär sig att alla är olika och att man inte kan ha samma förväntningar på allihop. Som pedagog bör man enligt informanterna också ha en viss personlig begåvning för att på bästa sätt handskas med dessa beteenden.

Enligt pedagogerna är det viktigt att man som pedagog inte har förutfattade meningar om barn och det är viktigt att skaffa sig en egen bild av hur barnet är och beter sig. Då man arbetar i en grupp är det lätt hänt att man använder sig av andras syn på barnen och deras beteenden, detta är jätteviktigt att undvika. Man ska heller inte döma barnen utifrån deras hemförhållanden, utan dessa ska istället användas för att lyfta barnets positiva egenskaper.

Det man vet om hemförhållanden ska man använda till att kunna förbättra barnens beteende (Britta)

För att kunna lyckas som pedagog, behöver man ha tillräckliga och adekvata kunskaper om barn och deras beteenden samt personliga egenskaper som gör att man lätt kan nå barnen och skapa en relation till dem. Att kunna sprida glädje och omtanke är viktigt då man jobbar som pedagog, det är ett viktigt komplement till kunskapen menar informanterna.

Jag tycker att det är konstigt att man anställer personer som varken har tillräckliga kunskaper eller personliga egenskaper för att kunna hantera barn med utagerande beteenden. Dessa barn får personliga assistenter som i de flesta fallen saknar kunskaper och därför inte kan uppfylla barnens behov. (Gitta)

Då man som pedagog hamnar i situationer som känns besvärliga och kanske till och med omöjliga är det viktigt att man kan fråga om hjälp, påpekar en informant. Att fråga om råd ska ses som en självklarhet för att på bästa sätt hantera utagerande beteenden. Det är viktigt att både kunna fråga om hjälp och även kunna hjälpa andra i arbetslaget. Empati gentemot sina kollegor är en viktig egenskap för att på bästa sätt kunna lösa problem som uppstår.

Många gånger är det att man bara behöver lite råd, av antingen en kollega eller en psykolog. Man kan ibland behöva varandras hjälp för att veta hur man ska ställa sig gentemot ett barn med utagerande beteenden. Empatin underlättar arbetet. (Lisa)

För att förebygga utagerande beteenden anser samtliga av de pedagoger jag pratat med att man bör dela barnen i små grupper, så att alla har möjlighet att synas och höras. Pedagogerna säger

även att man bör planera aktiviteter efter barnens behov och intressen. Man kan använda sagor som handlar om gräl och bråk, om alla grundkänslorna och som väcker känslan av empati. Sedan får man barnet att beskriva och prata om sina egna känslor och bearbeta det vidare genom deras intresse, ritning målning. Lek och spel måste ta en stor plats i verksamheten, säger de. För genom spel och speciellt den fria leken tränar barnet att acceptera andras idéer, regler, turtagning och andra färdigheter som barnet är i behov av.

Vi ser till varje barns intressen t ex är det någon som gillar att måla. Då kan man ju låta barnet bearbeta vårt samlingstema genom att måla. (Lisa)

Vi använder olika flanosagor för att väcka empati hos barnen detta kan handla om t ex hur en bra kompis ska vara. (Maggan)

Verksamheten måste vara ett ständigt pågående arbete, hävdar flera informanter. För att barnen ska känna sig trygga och veta att de duger och är speciella måste man jobba tillsammans i gruppen. Utöver lekar och alla andra aktiviteter så är teater och samtal om mobbning är viktigt att jobba med för att kunna inspirera kamratstödjande.

Vi har olika metoder. Vi använder lov reglerna som är de enda reglerna som vi människor behöver, det finns inga bättre regler än lovregler, vi får lov att hjälpa varandra säga snälla ord dela med sig, vi får lov att lyssna på varandra och vi jobbar stenhårt med i början när vi samlar ihop de lär sig trygghet de lär sig om de positiva regler och vi jobbar med teater. Vi spelar upp teater så barnen får reagera på hur man känner sig i olika situationer. (Susan)

Det är bra att ha en tillåtande miljö, säger en informant, där barnen får leka, brottas och ha snöbollskrig, för på så sätt får barnen mer kunskaper om hur deras kroppar fungerar och hur känslor kommer till uttryck. Det ska vara tillåten att springa, hoppa i vattenpölar, brottas och på så sätt ge utlopp för sina känslor.

Jag som pedagog, kan inte säga ”du, ta inte för hårt på honom, det gör ont!” Utan att han inte vet vad ont är. De kan inte förstå hur ont ett snöbollkast gör innan de har provat på att få en i ansiktet. (Britta)

Aktiviteterna som görs tillsammans i förskolan måste vara roliga för att väcka barnens intresse och fånga barnens koncentration.

Jag tycker att verksamheten ska vara rolig och intressant. Vi ska inte skylla på barnet att de är okoncentrerade, lyssnar inte stör i samlingen men vi ska ta det som att just det som vi håller på i samlingen är ointressant och inget roligt för dem. detta händer med vuxna också t ex om det är en jättebra föreläsning så sitter jag och lyssnar med intresse. Men om det är någonting tråkigt då blir jag trött och okoncentrerat så gör man ju. (Britta)

Förutom att jobba med barnen i smågrupper är arbetet med det enskilda barnet viktigt, säger flera informanter. Detta kan exempelvis göras genom språkspel och andra spel som utvecklar barnens tänkande. Att bara vara med ”fröken” höjer barnens status samtidigt som man ger barnet en lugn stund.

Vi hade ett barn som vi tränade två gånger i veckan på språk och hennes tänkande genom spel. För hon hade svårt att förstå orsak och verkan. T ex det var ett spel som präglade detta med tre olika bilder. En man som cyklade glatt på sin cykel och sen var det en annan bild som hade några spikar på marken och sedan var en annan bild, som var samma man men ledsen, som ledde en cykel med punktering på. Då kunde hon inte lägga bilderna i rätt ordning. Så hon kunde inte se att först kommer han att cykla glad, sedan cyklar han på spiken och sedan blev han ledsen och ledde den punkterande cykeln. (Gitta)

Några informanter säger att man som pedagog inte bör ge alltför många tillsägelser eftersom det kan utveckla utagerande beteenden. Man måste ställa krav på barnen så att de lär sig hur man bemöter andra människor och hur man hanterar vardagliga situationer, men det är också viktigt att uppmärksamma barnens positiva handlingar och ge dem mycket beröm för dessa, så att deras självförtroende höjs. Samarbetet med föräldrarna är också viktigt, för att lyckas menar pedagogerna.

Många gånger var det så att vi visade regler, ställde krav på honom, samarbetade med föräldrar. Vi visade att vi var till hands när han behövde. Men ändå markera att det här accepterar vi inte. Så här gick det hela tiden, prata med honom vad rätt och fel är. Men inte så att man talar om honom att det är fel hela tiden utanpå någon sätt försöker undvika det, att det inte blir så många tillsägelser. Vi försökte lyfta fram saker som han var bra på. (Lisa)

Att bemöta barnen med kärlek och trygghet redan vid deras inskolning är en viktig del. Att prata med barnen om vad som är rätt och fel, tillrättvisa dem direkt så att de lättare ska kunna förstå vilka beteenden som är oacceptabla. Barnen måste få känna sig delaktiga och få beröm. Att höja

barnens självkänsla, självförtroende och att utveckla empatikänslan hos barnen är det allra viktigaste säger Maggan.

Informanterna säger att när barnen får beröm på deras positiva handlingar eller har gjort något fint så utvecklar man empatikänslan hos dem. När empatin hos barnet har börjat utvecklas så kan barnen lättare hantera sina känslor och förstå konsekvenserna av sina handlingar. Vid inskolning med små barn ska man försöka lära barnet ta ögonkontakt och kroppskontakt. Men med vissa barn måste man vänta med att komma för nära dem. För vissa barn gillar att ha avstånd till nya personer. För att barnen inte ska bli osäkra och förvirrade tycker en pedagog att man som förskollärare alltid ska berätta och förklara för barnen att man ska gå ifrån men strax kommer tillbaka.

Jag uppmuntrar barnen att hjälpa varandra, ’kan du inte hjälpa din kompis att klä på sig”, och sen så hjälper ett barn en annan gång den personen, och sen när de har gjort någonting bra och det är väldigt viktigt att berömma de, för att de ska förstå den här empatin. Och får vara delaktiga t ex att följa med och hämta mellanmål och ge olika uppgifter för att höja barnens självkänsla och deras förtroende. Avvakta tills du har fått ögon kontakt innan du börjar kommunicera och håll det avstånd barnen vill ha. (Maggan)

Det är viktigt att personalen jobbar ihop för att hantera utagerande beteende hos barn, menar alla informanterna eftersom sådant arbete kan vara mycket krävande. Då barnen är upprörda så ska man som personal gå fram och hålla om barnet till han/hon lugnat ner sig och därefter försöka förklara hur man på ett bättre sätt löser problemet. Det är viktigt att man talar om för barnen hur de löser en konflikt med ord istället för handlingar.

När vi berättar hur de ska göra t ex när han tog din bil och du slog honom, han blev jätteledsen och slog dig tillbaka för att du slog honom, i det här, det är ingen som vinner, om ni använder era ord istället, t ex nu blev jag väldigt upprörd, för att du tog min bil då får du ha 5 minuter sedan får jag den tillbaka om det inte går, så kommer ni och berätta det för oss, så kommer vi och hjälper er. (Susanne)

Medan man pratar med barnet måste man försöka få ögonkontakt för att visa kärlek och förståelse. Genom att göra detta bygger man en bra relation till barnen och de känner sig trygga. Det är minst lika viktigt att skapa en bra relation till föräldrarna för att kunna lösa barnens

problem på bästa möjliga sätt, påstår informanterna.

Genom att vara bestämd men kärleksfull så skaffar jag förtroende från både barn och föräldrar. Att uppfylla barnens behov av att bli sedda är viktigt samtidigt så måste dem känna sig förstådda. Att få en kram och en lugn minut i någons knä är något som skapar förtroende mellan barn och pedagog. (Susanne)

Vissa gräl och bråk ska man lämna till barnen själva att klara av, säger informanterna, så att barnen lär sig att hantera och bemöta sina problem. Om man ser att det är en svår situation som barnen inte kan klara själva då är det pedagogens ansvar att komma in och lösa problemet genom att ta upp och diskutera händelsen och sedan tillsammans komma fram till en lösning. Som pedagog begår man ett stort misstag om man kommer in och direkt lägger skulden på den som slår utan att värdera situationen. Ofta är det just den som gråter som är boven i dramat, säger en pedagog, och det är viktigt att barnen känner sig rättvist behandlade.

Om det kommer något bråk då lämnar jag över till barnet, och jag säger till det att det inte är någonting bra! Vad är det, som inte är bra? Och sen får man fråga barnet hur gör man för att det ska bli bra igen? sen låter man barnet att komma på lösningen själv, men om de inte kan göra det, då kommer jag in och hjälper till och förklarar att ingen får slå och ingen behöver bli ledsen! Hur ska ni göra?. Jag tycker att många som går in i en situation genast lägger skulden på den som slår, men du vet inte varför han slår. Den som står och gråter har varit jättetaskig och jättedum i sina ord och det är enligt mig ännu värre än att slå, så många gånger vet man inte till vem man lägger skulden på och vi lägger alltid skulden till den som slåss och jag tycker att det är ett stort fel. (Britta)

Informanterna menar att man först och främst måste bygga en bra relation till barnet genom att gå nära det med ett glatt ansikte och försöka få ögonkontakt, benämna vad barnen gör och bekräfta att det var fint gjort. När man har skapat en positiv relation då får man barnen att lyssna. Då är det lättare att hantera barnens frustrationer därför att barnen har tillit till den vuxne.

Om man ska göra som fröken vill så måste fröken först ha en relation till detta barn. En bra relation till barnen underlättar pedagogens arbete. (Gitta)

Man ska inte försöka förklara för barnet medan barnet är argt, man ska vänta tills det att han eller hon har lugnat sig. Sedan förklarar man för barnet att man kunde ha löst problemet på annat sätt.

Barnen lär sig hur man kan lösa konflikter och hur man kommer överens med andra om man som pedagog, tillsammans med barnet, sitter och observerar och samtidigt kommenterar deras lekar och handlingar. På det här sättet får man barnen att tänka över sina handlingar, menar informanterna.

Sammanfattning: Det genomgående mönstret i informanternas svar på frågan om pedagogens

kompetens handlar om relationen mellan pedagog och barn. Avgörande är, menar man, en förmåga att bygga goda, förtroendefulla relationer till barnet. På det sättet skapas förutsättningar för att pedagogen ska kunna hantera olika slags beteenden hos barnet, på ett konstruktivt sätt, utagerande beteenden och andra slags beteenden.

6. Analys

I detta avsnitt kommer jag att upp svar som jag har fått under min undersökning och jämföra med tidigare forskning.

Informanterna påstod att det gemensamma för barn med utagerande beteenden är att de sticker ut ur mängden och att beteende inte alltid associeras med negativa handlingar så som att, slåss, bråka och använda sig av fula ord utan detta beteende kan yttra sig hos barn som har svårt att kontrollera känslor oavsett om det är lycka, ilska eller frustration. En liknande beskrivning på utagerande beteenden hittade jag hos bland annat Wiking (19991), Folkman (1998), Johannessen (1997) och Asmervik (1999). De här forskarna skriver att utagerande beteenden yttrar sig i knuffar, skrik, sparkar, oro, ilska och trots. Att barnen skulle ha svårt att kontrollera känslor bekräftar Folkman (1998), då hon säger att svårigheter att hantera känslor är ännu ett gemensamt drag för de här barnen. Frustration och ilska är ett ämne som ofta återkommer bland forskarna. Greene (2003) påstår att frustration ofta leder till verbal och fysisk aggressivitet. Svårigheterna med att hantera frustration grundar sig i trotsåldersfasen då barn blir oflexibla och får därigenom svårt att hantera frustration. Att komma över den här fasen och de här hindren är oerhört viktigt för att så småningom kunna samspela med omvärlden på ett lämpligt sätt säger Greene (a.a). Pedagogerna kom även med ett påstående om att utagerande beteende är mycket tids- och

kraftkrävande som dessutom bidrar till en jobbig miljö för de övriga barnen. Informanterna menade att detta beteende så småningom leder till att barnen hamnar utanför. Även Folkman(a.a) skriver om hur ett utagerande beteende skapar kaos i omgivningen. Greene (2003) för ett liknande resonemang då han skriver om bristen på flexibilitet och låg frustrationstolerans gör livet svårt för både barnen själva och de människor som befinner sig i deras omgivning. Asmervik(1999) och Raundalen (1997) säger att aggressiva, dominanta och utagerande beteenden ofta leder till avvikelser, negativa och fientliga motreaktioner. Omgivningen tar då avstånd och detta leder i förlängningen till isolering från omvärlden.

Informanterna påstår att det finns många olika faktorer som spelar roll i barnens utagerande beteende. Det kan vara allt från förskolans miljö, hemmiljö, familjeförhållande, sjukdom, händelser i barnens liv, till barnens förmåga att förstå. Faktorer som påverkar i förskolans miljö är enligt informanterna undervisningsformerna och begränsningen av aktiviteter som barn tycker är roliga. Eftersom barnens förmåga till att visa empati inte är fullt utvecklad löper de större risk att hamna i konflikter. Andra individuella faktorer så som, språksvårigheter eller dålig hörsel kan spela roll i barnens utagerade beteende.

Asmervik (1999) och Nilzon (1999) säger att orsakerna bakom barns utagerande beteenden är många. Det som bidrar till beteendet, menar de båda forskarna är både individuella faktorer och yttre. Till skillnad från litteraturen tycks informanterna lägga större fokus på barnens nätvärk och deras miljö. Ett utagerande beteende kan enligt informanterna mycket väl bero på en kravfylld förskole- och skolmiljö och ett icke tolerant bemötande från omgivningen. Dessa beteenden uppkommer i sådana situationer som kräver tolerans och hänsyn t.ex. I samlingen, i leken, i omklädningsrummen och under matsituationen. Informanterna tog även upp pedagogens roll som källa i de utagerande beteende hos barn. De menade att de vuxnas krav på lydnad bidrog till en situation där utagerande beteende lätt uppstår. Nilzon (a.a) säger att barns självkänsla kränks om de alltför ofta möts av strikta vuxna och ofta hamnar i konflikt med dem. Den dåliga självkänslan leder till att barnen antingen ständigt förbereder sig på kamp eller blir passiva. Johannessen (1997) tar upp fysiska förhållanden som kan vara problemskapande för barn med emotionella problem, såsom: Trånga rum, hög ljudnivå och långa väntetider. Asmervik (a.a) stödjer Johannesens påstående genom att säga att skolor med kaotisk miljö och dåligt utvecklad utbildningsstruktur förstärker utagerande beteenden hos barn. Informatörerna tar även upp att om

man går emot barnens intresse, när det t.ex. gäller aktiviteter bidrar till ett utagerande beteende. Informanterna tar även upp familjens bidragande roll till barnens svårigheter att integrera med utomstående. De pratade om överbeskyddande familjer, som hindrar barnen från att hamna i konflikter. På så vis har barnen ingen chans att lära sig hantera och lösa konflikter på ett bra sätt. Nilzon (a.a) tar upp svårigheterna med att växa upp i en överbeskyddande familj, dessa barn tillåts inte bli frustrerade och det bidrar till att de senare i livet inte kan hantera ilska och motgångar. Mina informanter tar även upp ”regellösa” familjer, där det inte finns några som helst regler eller krav på barnen, vilket försvårar barnens förmåga att hantera skolans eller förskolans kravfyllda miljö.

Informanterna påpekar hur viktigt det är att öka förståelsen kring varför och hur utagerande beteenden uppstår så att man på ett effektivare sätt förutser och hanterar situationerna där dessa beteenden uppkommer. Greene (2003) bekräftar påståendet då han säger att det är viktigt att kunna ha en klar uppfattning om varför barnen beter sig på ett visst sätt så att samspelet mellan pedagogen och barnet blir mer gynnsamt och leder till att man löser konflikten på ett effektivt sätt. Att det är viktigt att kunna bemöta barn med kärlek, trygghet och förståelse är alla informanterna eniga om. Genom att ha en positiv och trygg relation till barnet, får man lättare barnet att lyssna och kan på så sätt lättare hantera barnets frustrationer eftersom barnet då känner tillit. I litteraturen står det om den centrala relationen mellan pedagog och barn. Forskaren Abrahmsen (1999) ansåg att egenskapen att kunna ge barnet kärlek, värme och trygghet är en viktig faktor för att kunna bygga upp en sund och bra relation till barnet. Därför krävs det att man som pedagog är närvarande både känslomässigt och fysiskt. Informanterna påvisar att det är av stor vikt att som pedagog vara trygg i sin yrkesroll samt ha personliga egenskaper som gör att man lättare kan nå barnen och skapa en relation till dem. De tar även upp hur viktigt det är att vara medveten om sin bristande kunskap och erfarenhet och kunna be om hjälp. Utöver detta lyfter informanterna fram vikten av att kunna väcka barnens intresse och fånga deras uppmärksamhet. Kinge (2000) hävdar att kompetens hos pedagoger kan definiera både som yttre och inre kompetenser. De yttre kompetenserna är de teoretiska och formella och de inre skulle då vara vår personlighet och våra empatiska förmågor. Kinge (a.a) säger att dem sistnämnda egenskaperna är avgörande för vad vi kan lära barnen.

7. Diskussion

Jag vill återigen hänvisa till mitt syfte och frågeställning innan jag påbörjar min diskussion kring de svar jag kommit fram till

Syftet med mitt arbete är att undersöka hur ett antal förskolepedagoger tänker kring förskolebarns utagerande beteende; vad sådant beteende är, vad orsaken till det är samt hur man bör hantera det.

Följande frågor har väglett min undersökning och bygger upp min uppsats:

1. Vad innebär utagerande beteende hos barn, enligt de fem pedagogerna? 2 . Vad är orsaken till utagerande beteenden?

3. Vilka kompetenser bör förskolepedagogerna ha för att hantera utagerande beteende?

7.1 Diskussion av svar på frågeställning

Baserat på det som mina informanter säger och på den litteratur jag använt mig av skulle jag kunna påstå att utagerande beteende är ett beteende som avviker från det förment normala. Sparkar, slag, knuffar, användning av fula ord och ilska är exempel på utagerade beteenden. Vi lever i ett samhälle där det finns normer över hur man ska bete sig, det som avviker från normen stämplas som opassande och något som kräver åtgärder. Vi som pedagoger är alldeles för snabba för att klassa det här beteendet som en störning t.ex. ADHD eller DAMP. Mina informanter säger att det inte är acceptabelt att svära och slåss. Men att säga emot, inte vara koncentrerad