Analys

6.1. Varför får formgivningar av funktion skydd inom respektive

rättsområde?

Den funktionella produktens formgivning kan potentiellt finna skydd i fyra olika rättsområden. Dock är det bara ett av dessa vars syfte direkt stämmer överens med undersökningsområdet om att ge just formgivningar med funktion skydd, och detta är mönsterrätten. Denna syftar till att ge skydd åt industriprodukters utseende och är ett rent visuellt skydd, vilket överensstämmer med att skydda själva utformningen hos en funktionell produkt och inte dess funktion. Ett fullt mönsterskydd uppkommer genom registrering, kraven som måste vara uppfyllda för detta är att mönstret är nytt och särpräglat. Mönsterskydd kan dock även fås utan registrering, genom att mönstret blir till en oregistrerad

gemenskapsformgivning. Detta blir ett mönster som uppfyller skyddsförutsättningarna från

och med den dag då de för första gången tillgängliggjordes för allmänheten. Skyddet som oregistrerad gemenskapsformgivning är, i motsats till ett registrerat mönsterskydd, endast ett efterbildningsskydd och gäller bara i tre år, efter detta upphör skyddet.

De övriga tre rättsområdena skyddar inte funktionella formgivningar på en lika direkt väg som mönsterrätten. Varumärkesrätten syftar till att ge skydd åt märken och kännetecken och den association som dessa skapar till en viss näringsidkare eller produkt. Ett varumärke har i sig inget skyddsvärde om det inte förknippas med något. Att även utformningen av en funktionell produkt kan få varumärkesskydd beror på varumärkesrättens vidd. Varumärken har visserligen traditionellt sett utgjorts av figurer och ord, men lagstiftningen utesluter inga former av varumärken från registrering, den kräver endast att ett varumärke har

särskiljningsförmåga och att det kan återges grafiskt. På så väg kan ett varumärke även ta sig

i uttryck i tredimensionell form och som varuutformning, detta skydd kallas då för

utstyrselskydd. Utstyrselskyddet finns i tre olika varianter: det kan sökas för varans

odekorerade form, för enbart dess utsmyckning eller för både form och utsmyckning, vilket kallas för kombinationsmärke. Utöver det registrerade skyddet kan skydd även fås genom inarbetning, vilket inte kräver någon registrering. Anledningen till detta är att även sådana varumärken som inte kan återges grafiskt ska kunna få varumärkesskydd och att förhindra marknadsövergrepp. För att vara inarbetat som varukännetecken måste en varuutformning utöver att ha särskiljningsförmåga även vara känt häri landet som en beteckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under kännetecknet hos en betydande del av dess omsättningskrets.

Upphovsrättens skydd för utformningen av funktionella alster beror, liksom i varumärkesrätten, på dess bredd. Det upphovsrättsliga skyddet vänder sig till den som skapat ett litterärt eller konstnärligt verk. Bredden beror på den vidd som begreppet ”konstnärligt verk” har givits, i upphovsrättens begynnelse avsåg begreppet företeelser som exempelvis målningar, musikstycken eller teaterpjäser, medan det idag kan omfatta i princip vad som helst. Anledningen till denna utveckling är att det är svårt att i allmänna ordalag göra en gränsdragning för vad som ska kunna omfattas av upphovsrätten. Något som förefaller förståeligt, med tanke på att det i princip är omöjligt att dra en objektiv gräns för vad som är

37 konst och vad som inte är det. Således är det även möjligt att skydda funktionella produkters utformning som en form av konstnärligt verk, formgivningen av sådana alster som även har en form av praktisk eller teknisk funktion kallas för brukskonst. Avgörande för om ett brukskonstalster kan få upphovsrättsligt skydd är om detta uppnår verkshöjd eller inte. För att uppnå verkshöjd krävs att ett alster har ett visst mått av originalitet, det måste vara en produkt av ett självständigt skapande. När verkshöjd uppnås uppkommer upphovsrätt till ett verk per automatik och utan formella åtgärder. Verkshöjdskravet är på grund av mönsterrätten, som enligt sina förarbeten bör vara det primära rättsområdet för funktionella formgivningar, emellertid något högre för brukskonst än för övriga former av verk. Denna differens har dock med tiden blivit mindre och är idag inte särskilt stor.

Trots att marknadsrätten inte ger skydd åt intellektuella prestationer så som de tre immaterialrätterna ger den ändock skydd åt produkters utformning. Det finns till och med två olika marknadsrättsliga skydd: dels kan en utformning skyddas genom bestämmelsen om vilseledande efterbildning och dels kan den skyddas genom förbudet mot renommésnyltning. Anledningarna till att en funktionell produkts utformning även faller inom marknadsföringsrättens ramar är att denna utöver konsumenters intressen även skyddar näringsidkares intressen och att en produkts formgivning räknas som en marknadsföringsåtgärd. Skyddet mot vilseledande efterbildning är tämligen klart formulerat; en varuutformning som är känd och särpräglad får inte efterbildas genom att någon annan näringsidkare tillhandahåller en förväxlingsbar vara. Förbudet mot renommésnyltning innebär att ingen annan näringsidkare får anknyta till det renommé eller goodwill-värde som en produktutformning innehar. Det som skyddas är således inte själva utformningen i sig, utan istället den eventuella renommé denna bär på. Varken vilseledande efterbildning eller renommésnyltning är dock otillbörligt förrän åtgärden uppfyller transaktionstestet, det vill säga att åtgärden i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. För vilseledande efterbildning krävs inte att åtgärden påverkar i märkbar mån, det räcker att den påverkar eller sannolikt påverkar. Detta innebär att en bedömning om huruvida efterbildning eller renommésnyltning föreligger i slutändan i många fall utgår från konsumentens synvinkel, då denne oftast är mottagaren av marknadsföring.

6.2. Vilken betydelse har en produkts funktionalitet inom respektive

område?

Gemensamt för samtliga undersökta rättsområden gällande funktionaliteten hos en formgiven produkt är att formgivningen inte får bero på funktionen. Vore det möjligt att få skydd för en produktutformning som enbart beror på funktion vore det således även möjligt att få skydd för en teknisk lösning, vilket inte stämmer överens med något av de undersökta områdenas syften. Dessutom skulle patentlagstiftningen bli meningslös och den öppna konkurrensen skulle motverkas.

I mönsterrätten tar sig detta i utryck genom att ett mönster inte uteslutande får bero på en produkts tekniska funktion. Ur rättspraxis har dock emellertid framgått att ”the

multiplicity-of-forms theory” ska följas och att ett funktionellt betingat mönster ska kunna få mönsterskydd

38 funktionen bestämmer dessutom hur högt ställt kravet på en produkts särprägel är. Desto mindre variationsutrymme en mönsterskapare har, desto lägre ställs kravet på särprägel. För produkter med litet utrymme för variationer kan redan små ändringar innebära ett nytt mönster. Variationsutrymmet hänför sig till funktionalitet då detta bestäms av den tekniska funktionen en produkt har och hur stora mönsteravvikelser denna funktion tillåter.

I varumärkeslagen är stadgat att en form som är nödvändig för att uppnå ett tekniskt resultat inte kan bli föremål för varumärkesskydd. Är särdragen i en formgivning hänförbara till varans tekniska funktion får denna inte registreras. Det som således bedöms i varumärkesrätten är produktens särdrag, vilket överensstämmer med dess syfte då det är dessa särdrag som gör att en formgivning blir till ett kännetecken för något, och det är vad varumärkesrätten skyddar. Intressant är att det nu anförda även gäller när samma tekniska resultat kan uppnås genom en annorlunda formgivning. Varumärkesrätten är därmed strängare i detta avseende än vad mönsterrätten är.

Trots att inget finns fastslaget i upphovsrättslagstiftningen om att ett brukskonstverks utformning inte får vara uteslutande funktionellt betingad finns detta krav ändock, indirekt. Desto mindre variationsutrymmet är för det konstnärliga skapandet, desto högre krav ställs för att uppnå verkshöjd - och variationsutrymmet ges av ett bruksalsters tekniska funktion. Funktionaliteten har således en speciell roll i upphovsrätten då den ger förutsättningarna för hur hårda kraven är för att uppnå verkshöjd och få upphovsrättsligt skydd. Är ett alsters utformning uteslutande beroende av dess funktion, så finns inget variationsutrymme för konstnärligt skapande kvar och alstret kommer inte uppnå verkshöjd. Det ska med andra ord förhindras att formgivningar som är självklara på grund av alstrets tekniska funktion får upphovsrättsligt skydd, vilket står i linje med upphovsrättens syfte om att skyddsobjekten ska vara originella resultat av självständigt skapande. Är en formgivning given på grund av alstrets funktionalitet kan den inte vara resultatet av en självständigt, konstnärlig insats.

I bestämmelsen om vilseledande efterbildning i marknadsföringslagen är stadgat att efterbildningar som huvudsakligen tjänar till att göra en produkt funktionell inte är otillbörliga. Inte heller ska en produkt vars formgivning huvudsakligen är funktionellt betingad anses ha särprägel, för detta måste formgivningen ha ett huvudsakligen särskiljande ändamål. Det spelar enligt rättspraxis ingen roll huruvida det finns alternativa tekniska lösningar, beror en formgivning i huvudsak på funktionalitet är denna inte marknadsrättsligt skyddad. De tekniska och funktionella lösningar som marknaden erbjuder ska få användas av samtliga aktörer, även om detta kan leda till en likformig produktutformning.

Det kan konstateras att mönsterrätten har det tillsynes minst stränga funktionalitetskravet. Detta bör kunna härledas från dess skyddsobjekt. Medan varumärkesrätten skyddar en förbindelselänk mellan företag och konsument, upphovsrätten ett konstverk och marknadsrätten konsumenter och näringsidkare så skyddar mönsterrätten industriprodukters utseende. Det är således lagens syfte att skydda formgivning av funktion och det torde vara rimligt att skydda dessa formgivningar i så stor utsträckning som möjligt utan att en teknisk funktion samtidigt skyddas. Formgivningar som är så pass funktionsbetingade att samma formgivning enbart kan åstadkommas genom andra tekniska lösningar bör falla utanför

39 marknadsrätten, varumärkesrätten och upphovsrätten. Eventuella gränsdragningar om hur funktionsbetingad en formgivning får vara bör med tanke på mönsterrättens skyddsobjekt i sådana fall göras där. Med detta i åtanke känns det rimligt att mönsterrätten har det lägst ställda funktionalitetskravet. Dock är inte säkert huruvida upphovsrätten de facto ställer lägre krav på formgivningars oberoende av funktion, funktionen begränsar visserligen variationsmöjligheterna, vilket i sin tur höjer verkshöjdskravet, men är en formgivning ett resultat av ett oberoende och självständigt skapande ska denna ändå få upphovsrättsligt skydd.

6.3. Vilka likheter finns och hur skiljer sig rättsområdena från varandra?

I samtliga rättsområden finns (det självklara) kravet på att en formgivning i viss mån ska vara unik. I mönsterrätten tar sig detta i uttryck genom kravet på särprägel. Med detta menas att ett mönster måste ha en viss utseendemässig distans gentemot redan existenta mönster. Helhetsintrycket som ges måste skilja sig från helhetsintrycken som gamla mönster ger för att särprägel ska vara förhanden. Begreppet särprägel används också som skyddsförutsättning inom marknadsrätten, och har en liknande betydelse. I marknadsrätten anses en formgivning vara särpräglad om dennes huvudsakliga funktion är att vara särskiljande och om den i estetiskt hänseende skiljer sig från andra formgivningar. Varumärkesrätten använder sig istället av begreppet särskiljningsförmåga, då varumärkesrätten inte bedömer ett en formgivnings originalitet i sig, utan istället dess förmåga som förbindelselänk mellan företag och produkter ligger fokus här på särskiljning. För att ha särskiljningsförmåga ska ett kännetecken kunna skilja de varor som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan.

Upphovsrättens motsvarande krav på att en formgivning i något avseende måste vara unik skiljer sig från de föregående. Istället för att som de andra tre områdena fokusera på själva formgivningen tar upphovsrätten sikte på skaparen och formgivningsprocessen. Ett alster måste vara resultatet av ett självständigt skapande och ska vara så självständigt och originellt att det i princip är omöjligt att någon annan skapar något likadant. Skapar dock någon annan självständigt något likadant, må hända av ren slump, så är detta tillåtet då det självständiga skapandet är avgörande. Då det till synes finns väldigt få subjektiva inslag vid bedömningen av huruvida något skapats självständigt eller inte är upphovsrätten unik på ytterligare ett plan: det nu sagda ska inte bedömas utifrån en fiktiv skapelse. I de andra rättsområdena är så nämligen fallet: ett mönsters särprägel ska bedömas utifrån en kunnig användares perspektiv medan varumärken och marknadsföring bedöms utifrån den normalt informerade samt skäligt uppmärksamme och upplyste genomsnittskonsumenten.

Gällande skyddets uppkomst kan områdena delas in i två grupper: mönsterskydd och varumärkesskydd fås i huvudsak genom registrering medan upphovsrättsligt och marknadsrättsligt skydd uppstår formlöst. De annars tämligen olika områdena upphovsrätt och marknadsrätt har en liknande skyddsuppkomst: ett skydd uppstår när förutsättningarna är uppfyllda direkt och utan formaliteter, men är inte säkert bekräftat förrän en tvist avgjorts i domstol. Varumärkesskyddet är unikt avseende sin uppkomst då ett fullgott skydd kan tillkomma på två olika sätt; dels kan ett varumärkesskydd uppkomma genom registrering, och dels kan det uppkomma utan registrering genom inarbetning. Ett oregistrerat skydd finns i och med den oregistrerade gemenskapsformgivningen även inom mönsterrätten, detta är dock inte

40 detsamma som det registrerade skyddet. De facto påminner det oregistrerade mönsterskyddet mer om upphovsrätt än om registrerad mönsterrätt, då det är ett rent efterbildningsskydd och enbart skyddar mot efterapningar och imitationer av ett mönster.

Det registrerade mönsterskyddet ger däremot inte skydd mot efterbildningar, det tar inte hänsyn till huruvida en intrångsgörande mönsterskapare var medveten om det tidigare mönstret eller inte. Ett registrerat mönsterskydd ger dess innehavare skydd mot varje annat mönster som inte ger ett annat helhetsintryck. Vad som ska bedömas ge ett annat helhetsintryck, det vill säga hur stort skyddsomfånget ett mönster har, bestäms av det variationsutrymmet som fanns vid mönstrets framtagande. Har en formgivning fått varumärkesskydd innebär detta att ingen annan än innehavaren får använda därmed förväxlingsbara kännetecken i näringsverksamhet. Här finns dock en skillnad mellan det registrerade varumärkesskyddet och ett inarbetat varumärke. Medan det registrerade skyddet i huvudsak förbjuder användning av förväxlingsbara kännetecken för varor eller tjänster av samma eller liknande slag, skyddar inarbetningen mot alla kännetecken som används i näringsverksamhet. Huruvida risk för förväxling föreligger bedöms utifrån det helhetsintryck märket ger där särskild hänsyn tas till dess särskiljande och dominerande beståndsdelar. Marknadsrättsligt har en formgivning två olika sorters skydd. Förbudet mot vilseledande efterbildningar ger skydd mot alla efterbildningar som lätt kan förväxlas med formgivningen i fråga. Förväxlingsrisk anses föreligga om en produkts helhetsintryck ger mottagaren väsentligt samma minnesbild som en annan, bedömningen härom sker med utgångspunkt i en normal inköpssituation. Förbudet mot renommésnyltning ger i sin tur skydd mot att en annan näringsidkare anknyter till det renommé eller goodwill-värde som är förknippat med en formgivning. Upphovsrättens skydd ser annorlunda ut jämfört med övriga områden. Där är som anfört skapandeprocessen det centrala, en formgivning har skydd mot efterbildningar, men inte mot likadana formgivningar som tillkommit genom ett självständigt skapande. Upphovsrätten är vidare speciell då den ger innehavaren två olika sorters rättigheter: utöver de ekonomiska rättigheterna till ett verk har en upphovsman även ideella rättigheter som innebär att denne exempelvis kan motsätta sig en kränkande behandling av verket. Upphovsrätten är därmed det enda av de undersökta områdena som ger ett skydd utanför näringsverksamhet. Noteras bör tillslut de olika skyddstider områdena ger. Det marknadsrättsliga skyddet är inte ett skydd i samma mening som de andra områdena och är obegränsat, då de båda förbuden gäller oavsett när en formgivning kom till stånd. Även varumärkesrättsligt skydd kan, i teorin, vara för evigt. Det upphör gälla först när någon annan påvisat att det inte längre uppfyller skyddsförutsättningarna eller inte används något mer. Upphovsrätten har även den en påfallande lång skyddstid, den gäller från och med ett verks tillkomst i resten av upphovsmannens liv och 70 år därtill. Mönsterskyddet är det skydd som har kortast potentiell skyddstid och gäller i maximalt 25 år.

41