De argument föräldrar har som är emot en läxfriskola överensstämmer med aktuell forskning. I Kralovec och Buells (2000) forskning menar lärare och föräldrar att läxarbetet tränar
32
Steinberg (2006) anser att syftet med läxor är att barnen ska få god studieteknik och lära sig ta ansvar men att huvudansvaret för inlärning ligger på skolan och lärarna.
Alla dessa argument är bra och välmenande. Alla föräldrar vill sina barns bästa. De föräldrar som har svarat i den här kategorin har kanske förmånliga arbetstider och kan hämta sina barn tidigt om dagarna. Det är något som Forsberg (2009) åtminstone upptäckte i sin studie att det kan bero på att mamman oftare arbetar deltid och hämtar barnen på skola/dagis.
Dessa föräldrar har möjligtvis lite mer ork över att sitta med läxor innan middagsmaten ska lagas och barnen ska iväg på aktiviteter. Skolverket (2009) anser att föräldrars
förväntningar på barnet, deras engagemang i skolarbetet samt deras förmåga att förstå ”skolspråket” styr elevernas resultat på olika sätt.
De föräldrar som anser att det vore bra med en läxfriskola har använt sig av argument som: skolan blir mer jämlik med samma förutsättningar för alla elever, mindre stressmoment i vardagen, mindre press på föräldrar som inte har den pedagogik och kunskap som behövs. Enligt Cooper (2007) kan det vara ett hinder med föräldrainvolvering om föräldrarna är osäkra och inte vet riktigt vad som ska göras, det kan också skapa förvirring om de använder andra strategier än vad man gör i skolan. Även Leo (2004) menar på att föräldrar inte alltid har tillräckligt med kunskap och/eller rätt pedagogiskt förhållningssätt gällande det nya sättet att räkna precis som några av mina respondenter uttryckte.
En del respondenter tar upp socioekonomiska skillnader liksom också Tallberg Broman m.fl. (2002), Westlund (2010) och Forsberg (2009) belyst i sina studier om alla elevers olika förutsättningar till stöd i hemmen. Enligt Forsberg (a.a.) framhävs de sociala skillnaderna genom läxan då elever har olika stöd och hjälp i sina föräldrar beroende av tid och
socioekonomiska skillnader.
En förälder ifrågasätter lärarens kontroll av läxan och bedömningen av kvaliteten i
föräldrarnas pedagogik. Det som kom fram i den danska studien (Dannesboe m.fl., 2010) var just att oavsett om eleven gjort läxan själv eller fått hjälp eller försök till hjälp, av föräldrar med mindre kapacitet, så uppmärksammades inte deras ansträngningar likvärdigt i skolan. Mer som kommer upp främst i gruppen övriga är stress i vardagen, men också i gruppen som tycker läxfritt är bra. Leo (2004) uppmärksammade också en stress hos sina respondenter gällande läxor och prov. Han menar att läxarbetet stjäl tid från annat eleverna hellre vill göra på sin fritid sådant som att leka med kompisar, umgås med familjen och utöva
fritidsaktiviteter. Det någon respondent också belyser är att det är helt okej att träna hemma men inte okej att lära in hemma oavsett hur lång skoldagen är. Westlund (2010) menar liksom respondenten att det är skillnad på läxa och läxa. Repeteringsuppgifter, sådant som eleverna
33
redan kan, är inga problem. Det är läxor som eleverna inte behärskar och som kräver förklaringar av föräldrar med mindre studievana som ger problem.
En respondent uttrycker ”Ingen erfarenhet, därför ingen åsikt. Kan inte vara fel att prova och utvärdera efter en period.” Det är precis det skola och lärare förmedlar till elever att göra i sitt vardagliga arbete. Prova först och se vart det leder, blir det fel så är det bara att sudda och prova något annat.
En del respondenter anser att skoldagen är tillräckligt lång som den är och tror inte att deras barn skulle orka längre dagar medan andra ger förslag på hur mycket tid de kan tänka sig att öka skoltiden. Kanske det är så att frågan inte var tillräckligt tydlig. Kanske jag fått andra svar om jag preciserat mig mer gällande hur mycket tid det kunde tänkas röra sig om.
34
Diskussion och slutsats
Syftet med denna undersökning var att belysa hur läxläsningen i matematik ser ut i hemmen och hur föräldrar ser på matematikläxor samt hur föräldrar ser på en förlängd skoldag om det skulle vara kravet för en läxfri skola.
Det visade sig att de flesta föräldrar kände att läxan var relevant och anpassad efter barnets behov och att läxan oftast var några sidor i matematikboken eller stencilerat material. På frågan om barnet sköter matematikläxan själv har största andelen föräldrar svarat delvis och att läxsituationen hemma oftast är bra. Det låter som om läxan fungerar förhållandevis bra om man ser till de flesta svaren. Inte för att jag misstror svaren i undersökningen men jag kan inte låta bli att i detta sammanhang relatera till Forsbergs (2009) undersökning där det kom fram att föräldrarna ansåg att en engagerad förälder betyder att man är en bra förälder. Jag hade en, i mitt tycke, hög svarsfrekvens på min undersökning och kanske föräldrar anser det som sin plikt att svara på ett frågeformulär som kommer från skolan till hemmet i barnets ryggsäck. Som om det vore en kontroll av deras föräldraskap. I Forsbergs (a.a.) undersökning styrde skolan och läxorna hela familjens tid utan att föräldrarna ifrågasatte det. Det förväntas att barnen gör sina läxor och att föräldrarna ska finnas tillhands för att stötta och rätta samt se till att den blir gjord.
Jag fick även veta att en stor andel (37 %) föräldrar mycket väl skulle kunna tänka sig en skola utan läxor för att få en mer jämlik skola och mindre stress i vardagen medan en nästan lika stor andel (35 %) absolut inte skulle kunna tänka sig en läxfri skola eftersom de vill ha inblick i skolan och kunna följa sina barn. Läxförespråkarna hävdar att läxa tränar
självdisciplin, goda arbetsvanor, ansvarstagande och ger föräldrar inblick i skolarbetet. Kralovec och Buell (2000) framhåller att forskning visar att elevansvar vid läxor bara nås vid föräldrars systematiska strävan efter detsamma. Enligt svaren jag fått in verkar
läxförespråkarföräldrarna till stor del finnas till för sina barn och hjälpa till med ansvarsbiten det vill säga att se till att läxan blir gjord.
Läxförespråkarna är också rädda att fritidsaktiviteter ska förhindras vid längre skoldagar. I resultatet kom det fram att så många som 120 respondenter uppgav att de hade aktiviteter två till tre gånger/vecka. Ett par respondenter hade gjort ett eget svarsalternativ och kryssat i fler än 4 gånger/vecka. Leo (2004) menar också att läxarbetet stjäl tid från annat eleverna hellre vill göra på sin fritid sådant som att leka med kompisar, umgås med familjen och utöva fritidsaktiviteter. Jag skrev i metodavsnittet under urvalsgrupp om hur den sociala kontexten
35
kräver en hel del aktiviteter efter skoltid för elever och det visade sig vara riktigt. Att ha många aktiviteter är ett sätt att umgås med sina vänner. En del elever bor på landet och har inte möjlighet att leka efter skolan, då ses man på fotbollen till kvällen istället.
Det jag fann fascinerande var att en stor del av de som uppgett att de inte har några
aktiviteter eller en aktivitet/vecka också angett att deras barn får speciallärarhjälp i matematik eller svenska och/eller själva tyckt matematiken varit svår. Är det så att skolarbetet tar så stort utrymme av barnets fritid att det inte finns tid över för fritidsaktiviteter, föräldrarna arbetar långa dagar och har inte tid eller slumpar det sig så att just dessa barn inte gillar aktiviteter.
Av det som kom fram i resultatdelen drar jag slutsatsen att JA sägarna är kritiska till skolan och dess brist på likvärdighet medan NEJ sägarna känner sig trygga och tillfreds med dagens skola. Av de övriga kategorierna (29 %) fanns ett inre bortfall på 5,4 % som inte svarat alls. Det skulle kunna vara så att de ansåg frågan svår att svara på eller så hade de helt enkelt inte haft tid att svara då alla utom två (av de 5,4 %) inte svarat på någon öppen fråga alls.
Annat som kom upp i alla kategorier är läxhjälpen som anordnas på skolan och som anses fungera bra. Föräldrar ser gärna att man utökar den till fler dagar, särskilt i matematik. I övriga kategorin, föreslås utöver läxhjälp, även mattekvällar för föräldrar. Westlund (2011) ser dock tydliga tecken för att läxor inte längre är den länk mellan hem och skola som den varit tidigare eftersom skolor och företag runt om i landet anordnar läxhjälp. Westlund anser dock att läxhjälp är bra för de elever som har behov av det och för föräldrar som känner att de inte räcker till men ser hellre att man förlänger skoltiden så att eleverna hinner det de ska under skoltid.
Läxhjälpen leder emellertid in på en annan orättvisa i samhället, inte så mycket i min undersökning då alla elever på skolan har tillgång till det, men ur ett globalt perspektiv. Det finns en mängd läxhjälpsföretag som är både gratis och mot betalning. De socioekonomiska skillnaderna i samhället gör att vissa har bättre förutsättningar än andra. Har du råd med läxhjälp så har du också chans att lyckas i skolan men har du inte råd så leder det istället till än fler misslyckanden. Invandrarmamman, i Sveriges Radios program om (2011) ”den orättvisa skolan” jag skrev om tidigare, som inte kan hjälpa sina tonårsbarn med
matematikläxan och därför betalar så länge hon har råd, en privatlärare för läxhjälp. Hon gör detta så länge hon har råd men vad händer när hon inte har råd längre? Samma gäller för Rikkilina Mohlin, i sydsvenskans artikelserie (2011), när hon nu går i gymnasiet blir läxhjälpen dubbelt så dyr eftersom den inte längre är avdragsgill. Hur går det med hennes studier om/när mamman inte längre har råd att betala?
36
Diskussion ur ett speciallärarperspektiv
I Forsbergs studie (2009) kom det fram att föräldrar lägger mycket tid och energi på att hjälpa sina barn med läxor, speciellt de barn som har svårigheter med lärandet. Enligt Lundberg och Sterner (2009) är både läsning och matematik kognitivt krävande gällande uppmärksamhet, koncentration, uthållighet och arbetsminne och eventuella brister i dessa drabbar alltså båda ämnena. I Myndigheten för skolutveckling (2007b) diskuteras vardagligt språk och
matematiskt språk eftersom vissa ord kan ha olika betydelse i olika sammanhang. Vissa elever har kommit så långt i sin språkutveckling att de känner till de vardagliga betydelserna men inte de matematiska betydelserna. Stora är skillnaderna mellan pojkar och flickors läsförmåga och det oavsett klasstillhörighet, var du kommer ifrån och var du bor enligt Myndigheten för skolutveckling (2007a) vilket kan utläsas även i min undersökning. Av de elever som får specialundervisning var det flest pojkar med svårigheter i svenska. Elwér (2009) menar att det är en stor grupp elever med specifika läsförståelseproblem som har svårigheter att lära sig genom läsning på egen hand i individuellt arbete. Enligt Skolverket (2009) har omfattningen av elever i behov av särskilt stöd ökat bland annat till följd av detta. Skolan måste återigen hitta förmågan att anpassa undervisningen till elevers olika behov.
I Leos (2004) studie visar det sig att matematikläxan i en del familjer gett upphov till konflikter. Föräldrar har inte alltid tillräckligt med kunskap och/eller rätt pedagogiskt
förhållningssätt gällande det nya sättet att räkna. Har barnet svårigheter i matematik så blir det om möjligt än svårare att klara läxan anser jag. Leo menar att det är fel av lärare att lägga detta läxansvar på föräldrar och det, menar jag, vare sig eleven har svårigheter eller inte. Dessutom hävdar Leo (a.a.) att den färdighetsträningsläxa som vanligtvis ges i matematik kan lika gärna klaras av under skoltid. Det jag anser mest skrämmande är det faktum att
pedagoger tar bort det konkreta materialet så tidigt och endast arbetar med abstrakt
matematik. Är inte begreppen befästa, vilket de enligt mig definitivt inte är hos alla i år tre och fyra, riskerar man att tappa de eleverna i matematik. Min uppfattning är: Återinför konkret material i klassrummet och arbeta tillsammans i grupp med det, tala matematik, skriv matematik och låt skolmatematiken stanna i skolan framför allt om eleven har svårigheter. Lusten att lära matematik hänger ihop med om man förstår eller inte (Skolverket, 2003). Låt oss öka lusten! Enligt Coopers (2007) studie fann man ju i matematik, bland de yngre eleverna, en ganska liten skillnad mellan de som gjorde läxa och de som inte gjorde läxa. Vilket jag framhåller tyder på att läxan för yngre elever är överreklamerad. Cooper (a.a.) uttrycker att i skolår 1-6 ger lärarledd undervisning i matematik bättre resultat än läxläsning i
37
hemmet vilket jag tror stämmer i alla fall för elever med svårigheter. Det talar också för att Vygotskijs (2001) begrepp om den närmaste utvecklingszonen spelar roll gällande läxa. Läraren måste känna till var eleven befinner sig och utmana elevens tänkande på en lagom nivå, inte för lite och inte för mycket. Hattie menar att läraren ska anpassa undervisningen och erbjuda eleverna en mångfald av tillvägagångssätt får att nå kunskap och synliggöra avsikten med undervisningen samt måluppfyllelsen för den (Skolverket, PM, 2009). Frågan är om föräldrar vet vilken utvecklingszon barnet befinner sig i, kan förklara på en lagom nivå, synliggöra avsikten och målen med undervisningen?
Om man ändå bestämmer sig för att ha läxa så kan man ju göra som Kralovec och Buell (2000) menar, som även ger goda arbetsvanor, låta barnen göra hushållssysslor hemma som att laga mat, baka och städa vilket enligt mig kräver både strategier, logiskt tänkande och ren matematik. Sådana aktiviteter tycker de flesta barn om.
I min undersökning fann jag ett samband mellan elever med svårigheter och dess föräldrar som tyckte matematiken var svår under deras skoltid vilket tyder på ärftlighet och/eller miljöpåverkan enligt Lundberg och Sterner (2009). Eftersom det är vanligt att elever i behov av särskilt stöd får som åtgärd att färdighetsträna hemma ökas också belastningen på
föräldrarna som får ansvaret att hjälpa till. Föräldrarna i sin tur upplever att de inte räcker till och elevernas svårigheter ökar på än mer. Det bildas en ond cirkel som är svår att komma ur. Ahlberg (2001) menar att de elever som har svårigheter inte ska träna mer på samma saker utan få visat för sig på andra sätt till lösningar. Jag anser det svårt för alla föräldrar, oavsett om ens barn har svårigheter eller inte, att vara pedagoger och ta ansvar för barnens utbildning och begärs kunna flera olika sätt till lösningar i synnerhet om man själv tycker det är svårt.
Arbetet med den här uppsatsen har fått mig att förstå att jag i min nya profession som speciallärare, måste vara försiktig med att ge läxa. Om jag ger läxa kommer det att vara något jag med säkerhet vet eleven kommer att uppleva som lustfullt och meningsskapande men framför allt något som eleven behärskar och klarar på egen hand. Jag anser att eleverna ska hinna med sitt arbete under skoltid och det kommer jag att jobba för.
Metoddiskussion
Studiens syfte var att ta reda på föräldrars syn på matematikläxor och hur läxsituationen ser ut i hemmen. Jag anser att den kvantitativa forskningsansatsen i form av en kvantitativ studie med kvalitativa inslag fungerade bra. Frågeformuläret gav mig svar från en stor grupp respondenter med barn i den ålder jag hade för avsikt att studera samt denna grupps
38
uppfattning inom nämnda ämnesområde. Enligt Forsbergs studie (2009) är det oftast mamman som har kontakt med skolan. Han menar att det kan bero på att mamman oftare arbetar deltid och hämtar barnen på skola/dagis och kan påbörja läxprocessen redan på hemvägen. Kanske det är så att det är flest mammor som svarat på mina frågeformulär. Jag har funderat över detta i efterhand och inser att det skulle vara intressant att veta hur många mammor respektive pappor som svarat. Jag hade kanske kunnat kategorisera på helt andra sätt med den vetskapen.
Slutord
Med tanke på resultatet jag uppnått med så stor andel läxfrittförespråkare vill jag som forskare förändra skolans syn på matematikläxor åtminstone skapa debatt kring läxan som fenomen. Jag tycker att det är viktigt att som pedagog fråga sig varför vi ger läxor, främst
matematikläxor eftersom de enligt forskning inte ger något direkt resultat hos yngre elever. I den här uppsatsen har jag undersökt föräldrars syn på läxa eftersom jag ansåg den fattas i den mediala debatten jag tidigare beskrivit. Numera finns en hel del forskning kring läxors vara och icke vara vilket betyder att det borde vara dags för en förändring. Likt Leo (2004), är min uppfattning att alla skolor borde ha en läxpolicy att följa vare sig det är läxfritt eller inte. På så sätt står hela skolan bakom ett och samma beslut vilket gör det enklare när någon kommer och ifrågasätter läxor.
Jag vill avsluta uppsatsen med, en av många tankar och formuleringar kring läxa eller inte, och det är: ”Ingen erfarenhet, därför ingen åsikt. Kan inte vara fel att prova och utvärdera efter en period.” Vilken faktiskt kan tolkas som en uppmaning just för att det kanske är det alla skolor bör göra - prova för att sedan utvärdera. Fungerar det här på vår skola? Är läxfritt något för våra elever?