Analys av internprissättningsmodeller

Core Network använder idag två olika modeller för internprissättning, marknadsprismodellen samt kostnadsbaserade modellen, dock merparten kostnadsbaserad. Detta för att de anser att dessa modeller passar bäst för deras tjänster och internprestationer.

Marknadsprismodellen innebär att du tittar på marknadspriset på jämförbara varor och tjänster och använder detta pris. Vid rådande marknadspris får koncernbolagen agera under konkurrens och inget bolag förlorar på intern handel, vid uppskattat marknadspris får företaget använda priset på liknande produkter och simulera att de är under konkurrens och vid bedömt pris hos effektiv producent får företaget konstruera ett marknadspris.

Den kostnadsbaserade modellen innebär att företaget sätter internpriset efter vad det har kostat att framställa varan eller tjänsten. Det finns många olika typer av kostnadsbaserade modeller; några av dessa är; särkostnad, självkostnad, ABC-kalkylerad kostnad, självkostnad plus samt avräkning till standardkostnad. Det som skiljer dessa modeller åt är metoden för att räkna ut kostnaden.

Det finns dock flera modeller som företag kan använda sig utav men Core Network har inte granskat dessa. De två vanligaste modellerna efter marknadsprismodellen och kostnadsbaserade modellen är kombinationsmodellen och internpriser fastställda efter förhandling. Kombinationsmodellen är en modell som kombinerar de övriga modellerna för att kunna utnyttja fördelarna med de övriga modellerna och undvika nackdelarna. Internpriser fastställda efter förhandling innebär att internpriserna sätts efter en förhandling mellan köpande och säljande enhet.

Företag som drivs i länder som är medlemmar i OECD måste dock ta hänsyn till armlängdsprincipen. Armlängdsprincipen går ut på att priserna ska sättas som om

transaktionerna sker mellan två oberoende företag. Sverige är med i OECD och Tele2 i Sverige måste därmed alltid följa principen.

Då internpriserna ska vara desamma som om företaget sålde tjänsterna externt uppfyller den marknadsbaserade modellen armlängdsprincipens krav bäst, det vill säga marknadspriset.

5.1.1 Analys av marknadsprismodellen

Eurocore är idag den enda tjänst på Core Network där de använder marknadsprismodellen för att bestämma ett internpris. Detta eftersom det finns likadana tjänster på marknaden. Nackdelen med denna modell är att det uppstår en risk med att gå i förlust då de inte tar hänsyn till kostnaderna de har för tjänsten när de sätter ett internpris. I förlängningen kan det leda till att sluttjänsten mot kund i dotterbolaget får ett för lågt pris. En annan nackdel med att Eurocore använder rådande marknadspriser vid internprissättning är att de tappar kontroll eftersom priserna inte baseras på Core Networks kostnader. Chefen för systemet Eurocore måste även hålla sig ständigt uppdaterad med konkurrenters priser för samtliga länder som berör Eurocore.

Fördelen med marknadsprismodellen förutom att den uppfyller armlängdsprincipen är att den dessutom är enklare än de övriga modellerna då det inte behövs lika mycket beräkningar. En annan fördel är att personalen blir motiverade till att effektivisera arbetet för att minska kostnaderna och öka vinsten. En tredje fördel är att risken för att dotterbolagen köper tjänsten externt minskar då priserna är detsamma.

Core Networks syfte med internprissättning är att rätt produkt ska få rätt kostnad, därför är den kostnadsbaserade modellen lämpligast då den baseras just på kostnaderna på varje produkt. Vid användning av kostnadsbaserade modellen skulle alla kostnader täckas, och det skulle bli mera rättvist mellan dotterbolagen då länder har olika marknadspriser. Detta skulle dock kunna göra så att dotterbolag i länder som har lägre marknadspriser än de kostnadsbaserade priserna exempelvis Ryssland, vill köpa externt till det lägre priset som deras marknad erbjuder. Men eftersom dotterbolagen ingår i en koncern så kommer förmodligen dotterbolagen vilja samarbeta för företagets bästa. Men om priserna skulle skilja sig åt för mycket, det vill säga så pass mycket att dotterbolagen inte har råd köpa internt, så måste Core Network fortsätta använda marknadsprismodellen för tjänsten Eurocore för att dotterbolaget inte ska vända sig till en extern producent. När marknadspriset blir för lågt

jämfört med faktiska kostnader som i Rysslands fall, så får moderbolaget stå för de kostnader som inte täcks av marknadspriset.

5.1.2 Analys av kostnadsbaserade modellen

Den kostnadsbaserade modellen som används idag är ett väl fungerande alternativ för Core Networks tjänster då de använder rådande marknadspriser i den mån det är möjligt och ABC- kalkylerade modellen vid aktivitetsbaserade kostnader (drift) samt självkostnadsbaserade vid givna kostnader (avskrivningar).

Vid kostnadsbaserade modellen täcks alla kostnader, men för att uppfylla armlängdsprincipen krav maximalt borde Core Network prissätta enligt den självkostnads plus modellen istället för självkostnadsmodellen. Vid självkostnadsmodellen täcks både direkta och indirekta kostnaderna i varje led och blir priset summan av alla kostnader. Detta ger en rättvis bild på kostnaderna men då ingen vinst uppstår hos säljaren kan detta även leda till en ovilja att göra leveranser internt. Vid självkostnad plusmodellen läggs däremot ett vinstpåslag på självkostnaden vilket ger leverantören möjlighet att gå med vinst och därmed får de ett resultatansvar. Det vill säga att vid självkostnads plusmodellen uppstår en vinst och den interna försäljningen liknas då mer som en försäljning mot ett externt bolag vilket armlängdsprincipen kräver. Det som dock är viktigt för Core Network att tänka på är att inte sätta för hög vinstmarginal i de olika leden så att priset mot slutkund blir för högt och inte konsumeras. Även om vinstmarginalen minskas skulle koncernen gå med vinst trots lägre pris som slutkunden.

De tjänster som använder kostnadsbaserade modellen har inga konkurrenter och behöver därför inte oroa sig för att dotterbolagen ska köpa externa tjänster men det är ändå viktigt att priset inte blir för högt så de anställda inom bolagen tappar fokus och motivation. För vid ett automatiskt vinstpåslag skulle motivationen även kunna minska för de anställda då de automatiskt får vinst. Vid användning av självkostnad plus modellen med en låg vinstmarginal skulle Core Network kunna öka motivationen hos de anställda då de vill maximera sin vinst.

De ABC-kalkylerade mantimmarna som sköter driften skulle kunna beräknas med självkostnadsmodellen med faktiska mantimmar per system. Vid en ABC-kalkyl identifieras det som förorsakar kostnader, förkalkylerad eller efterkalkylerad. Med andra ord, internpriserna återspeglar vad som driver kostnaden hos leverantören. Detta gör det enklare att se om en kostnad inte bidrar till värdetillväxt. Men eftersom Core Network använder ABC- kalkylen genom att först identifiera mantimmarna på de största systemen genom kvalificerade gissningar utifrån det som hänt i föregående kvartal för att sedan identifiera mantimmarna på de mindre systemen genom antaganden så fördelas inte mantimmarna rättvist. Men om Core Network istället skulle beräknas mantimmarna per system med självkostnadsmodellen så skulle det ge en mera rättvis fördelning på systemen än de antagna siffrorna. Vid användande av självkostnadsmodellen skulle de anställda själva redovisa hur många timmar de jobbat med respektive system och mantimmarna skulle därmed bli mera korrekta. I nuläget används endast kvalificerade gissningar vilket kan ge fel kostnad per system.

Om Core Network skulle vilja använda enbart marknadsprismodellen skulle de behöva utgå från bedömt pris hos effektiv extern producent eftersom ingen liknande produkt finns på marknaden. Detta för att koncernen använder olika tekniska lösningar mot andra telecombolag och kan därför inte nyttja deras system och därmed inte använda rådande marknadspriser och inte heller uppskattat marknadspris eftersom sådana lösningar inte säljes externt på marknaden. Den uppenbara svårigheten med bedömt pris borde bli att få fram ett sådant pris. Även det skulle bli beräkningar som skulle likna det system som de använder idag. Därför är Core Networks kostnadsbaserade modeller det bästa alternativet för avdelningen då de använder faktiska siffror än att anta några siffror utifrån en marknad som inte existerar.

Vid avräkning till standardkostnad hålls kostnaden konstant under en viss period, vilket kan vara bra om internpriserna ändras ofta och mycket vilket kan göra det svårt att planera inköp. I och med att kostnaderna inte ändras ofta eller mycket så är avräkning till standardkostnad inte nödvändig.

systemen, då användningsgraden inte påverkar Core Networks kostnader, är inte särkostnad en bra modell för dem heller.

5.1.3 Analys av kombinationsmodellen

Att kombinera modellerna ger en mer flexibel prissättning däremot ökar komplexiteten. Ett exempel är att mottagaren betalar ett annat pris än leverantören får och differensen sätts i ett integrationskonto. Om Core Network byter modell vid internprissättning från självkostnad till självkostnad plus skulle detta kunna innebära missnöje från dotterbolagen. För att eliminera problemet med missnöjet skulle Core Network kunna börja använda kombinationsmodellen där de skulle få självkostnad plus intäkt men dotterbolagen skulle betala självkostnadspris. Differensen skulle då hamna på ett integrationskonto. Denna modell är dock vilseledande och den följer inte armlängsprincipen krav då dotterbolagen endast betalar självkostnaden. Kombinationsmodellen tar även mycket tid i anspråk att implementera och följa då kostnader och intäkter hamnar på olika ställen. Dessutom blir det ingen skillnad för koncernen i helhet då alla kostnader kvarstår men redovisas på att annat och mer komplicerad sätt. Denna modell är därför inte ett bra alternativ för Core Network som vill förlja armlängdsprincipens krav.

5.1.4 Analys av internpriser framställda efter förhandling

Denna modell innebär att internpriserna framställs efter förhandling. Denna modell rekommenderas att använda då det inte finns marknadspriser att tillgå så tjänsten Eurocore skulle inte behöva använda denna modell då tjänsten har rådande marknadspriser.

Vid denna modell får enheterna själva ta ansvar för prissättningen istället för att någon beslutar den åt dem, de får även fritt välja att gå externt. Risken är att den starke vinner eller att det krävs medling eller skiljedom, vilket kan vara tidskrävande. Denna modell är mest användbar om det förekommer få interntransaktioner. Eftersom Core Network har så många system och många dotterbolag i olika länder passar denna modell inte Core Network då det skulle ta för mycket tid i anspråk att förhandla om priser gentemot alla länder och system. Internpriser framställda efter förhandling tar inte heller hänsyn till armlängdsprincipen då en svagare part kommer att stå för mera kostnader eller mindre intäkter. Internpriser framställda efter förhandling kan även göra så att det blir konflikter inom koncernen. Alla koncernbolag är ett och samma företag och borde ha samma målsättning; att arbeta för företagets bästa, men risken finns att avdelningarna endast kommer att tänka på sin egen avdelnings bästa. Modellen skulle kunna fungera bättre om det fanns klara direktiv för hur förhandling ska ske samt mål för Core Network men fortfarande existerar problemet med att den starkaste vinner.

Dessutom så tar det även tid att ta fram och ändra direktiven och målen, dessutom kan avdelningarna vara tvungna att förhandla om vid nya målsättningar och förhållanden som till exempel externa priser eller marknader.