ANALYS

I efterföljande del av uppsatsen kommer det finnas en del summor angivna. För att ge en referensram av vad pengasummorna i analysen motsvarar i dagens penningvärde används ovanstående tabell. Tabellen baseras på vad 10 kr är värd för respektive ovannämnda årtal i 2012 års penningvärde.¹⁰¹

Kommunala makthavares problematik med gränsen

Även om de boende på var sida om gränsen kände en regional samhörighet ger lokala politiker i Strömstadsområdet en annan bild av stenindustrins etablissemang. De förtroendevalda i Skee och Hogdal framställer en regional ekonomisk orättvisa som dels pekar på norska finansiella vinster samt att den mobila arbetskraften som rör sig mellan olika industrier är problematiskt. I Hogdal 1906 framkommer att både politiker och invånare anser att gränshandeln endast är gynnsam för norrmän därför menar stämman att handelstraktatet måste förändras. 1906 i Hogdals kommunalstämma bekymrade sig politikerna över norsk arbetskraft och företag som etablerat sig i området då politiker menar att norska företag har ett ekonomiskt monopol på de svenska naturresurserna som kommunen inte får ta del av.¹⁰² Det framställs ett mönster av att en utarmning av naturresurser gör sig gällande med anledning av den norska arbetsnäringen som är aktiv i Sverige. Denna utarmning uppskattades inte av kommunens makthavare, därför sökte de stöd från staten för gränslandets konkurrens och belastning i samhället.

Kommunen Skee som gränsar till Hogdal har liknande åsikter om stenindustrin och det norska monopolet i området. Stämman menar att det visserligen gynnat jordägare och arbetsnäringen men att det blivit upptrappade tvister och större missnöje med norska näringsidkare på grund av upphandlingen av berg. Stämman menar att problemen har börjat väga över fördelarna då arbetarna förflyttar sig från ort till ort och utgör belastning för både

101 Data efter år 2012 bygger på en prognos delvis ifrån från Konjunkturinstitutet därför har jag valt att basera penningvärdet på år 2012. Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290–2008, Review of Income and Wealth, vol. 57 (2), s. 270–292.

102 Hogdals Kommun. Kommunalstämman Protokoll 1891–1917. A :1. 1906-01-30; 1907-02-22.

Tabell 2: Penningvärde per årtal (konsumentprisindex)

1885 1890 1895 1900 1905 1910 1915

26

fattigväsen, vägunderhåll och skolväsen. Stämman redogör att riksdagen måste förändra författning om gränshandeln eftersom den gynnar norrmännen mer än landets egna befolkning. Politikerna menar vid flertalet tillfällen att den utländska arbetskraften utgör en belastning för kommunen då de ”lösa arbetarna” ständig utgör en stor kostnad för kommunens sjukkassa.103

Det är tydligt att de förtroendevalda vill att reglerna ska åtstramas för att kontrollera personer som rör sig i området. Andra kommuner påpekar också problematiken med gränslandet Norge och de ”lösa personer” som okontrollerat rör sig över gränsen. I Töftedal och Dals-Ed redogörs att kronolänsmannen i Vedbohärad bör förflytta sig närmare Eds järnvägsstation. Anledningen är att stationssamhället utgör en stor mobilitet ifrån Norge där fattiga, straffade, utvisade undersåtar och även gårdfarihandlare rör sig i området. Dessutom har ett samhälle etablerats invid stationen med anledning av den industriella näringen. I det etablerade samhället finns apotek, handel men även hotell med ölförsäljning vilket skapar folksamlingar och bråk. Om inte kronolänsmannen kan förflyttas vill kommunen att en extra polisman anställs och placeras vid stationssamhället för att kontrollera oönskade grupper.104 Dock verkar det som att de förtroendevalda inte får igenom kravet och försöker finna andra alternativ för att öka samhällskontrollen. Exempelvis öka kontrollen med biträdande landsfiskaler för att vara ordinarie landsfiskalen behjälpliga i upprätthållande av ordning och säkerhet inom distriktet.105

Situationen med järnvägsstationen i Dals-Ed exemplifierar den suveräna statens problematik med avgränsningar. Makthavare vill ha en bra kommunikation med andra länder för att öka den ekonomiska tillväxten samtidigt som att ”samhällsohyran” måste kontrolleras för att inte skapa utgifter i samhället.

I början av 1900-talet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa där många av landets kommuner hade svårt att klara de ekonomiska utgifterna. 1871 års fattigvårdsförordning utsattes för hård kritik och var gällande enda till 1918 då den reviderades.¹⁰⁶ I Dals-Ed 1899 redogörs den ekonomiska belastningen vilket påverkat kommunen i hög grad. På grund av belastningen vill kommunen att fattigvårdslagstiftningen ändras.¹⁰⁷ Det stränga ekonomiska läget i Sverige var en bidragande faktor till konstruktionen av främlingen och sambanden mellan lösdriveri och kriminalitet. Vid riksdagarna 1893, 1899, 1900 och 1901 väcktes

103 Skee Kommun. Kommunalstämman. Protokoll. 1903–1913. A :2. 1906-01-29; 1907-02-03; 1907-02-22; 1908-11-29.

104 Töftedal Kommunalstämman Protokoll 1893–1907 A I :2. 1896-12-06; Dals-Ed 1899-01-08; Rölanda 1901-12-22.

105 Linnér, Sigfrid, Utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket, Stockholm, 1922. s. 27. (hämtad 2020-05-14)

106 Bakgrunden till fattigvårdslagstiftningen. www.csa.se/bakgrunden-till-fattigvardslagstiftningen. (hämtad 2020-05-14).

27

motioner i syfte att minska gränsorternas belastning av samhällets oönskade. Statskassan utbetalade åren 1904–1913 understöd av 13 895 kr till Dals-Ed där hela summan ska ha gått till ”icke arbetsföra” personer, därmed erhöll kommunen ytterligare 2 650 kr. Dessutom erhöll Strömstad 6 506 kr för att understödja hemkomna nödställda.¹⁰⁸ Även stämman i Lommeland påpekar bördan av att ansvara för utomsocknes eller utomrikes ankomna personer och menar att arbetsgivare bär ansvar för försörjandet om problem uppstår.¹⁰⁹ De personer som skickades hem på grund av arbetslöshet var i de flesta fallen svenska medborgare men cirka 15 % av de hemskickade hade en okänd ort vilket tyder på att rört sig om kringvandrande människor.¹¹⁰

Kommunikationen med järnvägen vid gränsområdet visar sig belasta samhällena i hög grad och därför söker kommunerna stöd på högre nivå antingen genom att utöka den polisiära styrkan eller få fattigvårdsunderstöd. Ytterligare ett sätt att kontrollera samhällets oönskade kom 1914 då staten stadgade lag om att förbjuda ”vissa utlänningar” att uppehålla sig i landet. Skäl till utvisning förelåg om utlänningen var ”zigenare, lösdrivare, bettlare, kringvandrande musikant, yrkesspelare eller person som utövade osedlighet”.111 Hysningsförbudet avskaffades 1915 men forskning tyder på att kommunernas stadgade förbud inte gick i linje med statens rekommendationer och förbud.¹¹² Staten och den kommunala lösdrivarpolitiken kan liknas vid ett konglomerat. Konglomerat i det avseendet att hanteringsmetoderna mot lösdrivarna skiljer sig mycket åt bara mellan kommungränserna.

Ovanstående redogörelse konkluderar att gränskommunerna krävde mer stöd för omhändertagande av hemkomna från Norge. På landsbygden där den ekonomiska situationen generellt var strängare än i städer under denna tid var det strategiskt av staten att skapa särskiljande element i landsbygden. Om inte staten skickar fattigvårdsstöd kan lokala makthavare istället öka lösdrivarkontrollen och tillsätta tillsyningsmän vilket är billigare för staten. Det är tydligt att kontrollen av gränsen är både viktig på lokal som statlig nivå. Fattigunderstödet som kommunerna erhöll användes som en riktad kontroll där makthavare på lokal nivå kunde bestämma var samhällets oönskade skulle ta vägen.

108 Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år .. [Elektronisk

resurs] 1918 Samling 2 Avd. 2 Bd 8 Kommittébetänkanden om fattigvårdslagstiftningen, 4: Fattigvården i främmande länder. Yttranden om Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande. Lagförslag om ödemarks- och utfartsvägar. Vattenfallssakkunniges betänkande om statslån till vattenkraftanläggningar och ledningar för elektrisk kraft å landsbygden, 1918. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:riks-19567668. s. 12–13.

109 Lommeland 1893-06-13.

110 Carlsson, Caroline, Hemskickade från Norge -En undersökning av de personer som skickades hem innan unionsupplösningen. Högskolan på Gotland. 2011. s. 19–26.

111 Linnér, 1922. s. 151.

28

I tabellen har de fyra typerna av vitesförbud riktade till lösdrivare sammanställts, det som i bakgrundskapitlet redogjorts som makttekniker i form av statliga strategier för territoriell exkludering. Kontrollmetoden: Bosättningsförbud var oftast det förbud som motsvarade den största bötessumman åtminstone i Vänersborg, Tanum, Strömstad och Dals-Ed. Förbudet var också det mest sällsynta vilket kan bero på att de kommuner som inte utfärdade bosättningsförbudet inte hade problem med resandebosättningar. Detta redogörs närmare under nästkommande rubrik. Allmosa- och hysningsförbud förekommer ofta tillsammans, det förstnämnda förbudet bör ses på två sätt; dels allmosa i samband med inhysning, dels allmosa som bortskänkes vid bettleri. I tabell, diagram och analys kommer förbudet finnas under samma kategori. Bosättningsförbudet förgrenar sig också i två olika kategorier liksom allmosa- och hysningsförbud. Dels förbud om mark- eller fastighetsförsäljning och även beslut där en sockenbo beordras att vräka personer utpekade som tattare. Angående kategorin riktad övervakning innefattar det antingen beslut om att tillsätta tillsyningsmän eller antydande om att öka kontrollen över bettleri eller kringstrykare. Vissa kommuner var mer proaktiva och hade

Tabell 3: Sammanställning och kategorisering av förbud

Socken: Allmoseförbud Hysningsförbud Bosättningsförbud Riktad övervakning Dals-Ed Håbol 1897 1897 Gesäter 1914 1905 1902 Rölanda 1893, 1907 1893, 1907 1903, 1907 1893, 1901, 1903, 1907 Töftedal 1896 1896 1896 Nössemark 1896 Tanum 1906 Bottna 1903 1903, 1904 Lur 1888 1888 1885 Mo 1896 1896 1896, 1901 Naverstad 1886 1902 Grebbestad Svenneby 1903 Strömstad 1890 1906 Hogdal 1905 1896, 1903 Skee Lommeland 1899, 1901 Tjärnö Björneröd/ Krokstrand Total: 5 10 5 19

29

ett system för tillsyningsuppdraget där tillsyningsmän hade ansvar en tidsperiod innan nya tillsyningsmän valdes. De mer reaktiva kommunerna tillsatte tillsyningsmän när de ansåg att kringstrykandet och bettleriet tilltog. Alla sammanställda förbud som görs i tabellen ska ses som både beslut och erinranden, exempelvis visar protokollen att de lokala förordningarna inte efterföljes därav förekommer det att stämman erinrar om förbuden.¹¹³

Tabell 3 visar att de flesta orterna utfärdade någon typ av förbud emot resandefolk. Av

de orterna där det inte redovisats något förbud är Tjärnö den enda kommun som påpekade att lösdriveriet inte utgjorde ett problem och därför valde stämman att inte tillsätta tillsyningsmän. I protokollen redogjordes att Tjärnö i stor utsträckning stod under fattigvårdsstyrelsen vilket betyder att det kan finnas stadgade förbud i de protokollen.¹¹⁴ I Grebbestads- och Björneröd/Krokstrands municipalsamhällen utfärdas inga förbud vilket med stor sannolikhet beror det på att områdena ingick i Tanums landskommun respektive Skee landskommun. I Nössemark fanns ett rationaliserat transportsystem av lösdrivare. Varje tillsyningsman fick 15 kr per gång han transporterade en lösdrivare till polisstationen samt skjutsersättning hem.115

Vissa orter hade också ett rationaliserat provisionssystem, exempelvis hade stämman i Mo kommun redogjort att belöningen var 5 kr per lösdrivare som transporteras och ytterligare en krona per extra person, dock gällde belöningen endast för de gripna lösdrivare som fyllt tolv år. Håbol hade ett pris på 5 kr för en person och 15 kr för en familj.¹¹⁶ Orterna gör en form av delning i detta avseende där de flesta orter vill göra en heltäckande kontroll i området där både sockenborna och lösdrivare övervakas. Intressant är att Mo satte en åldersgräns för vad som skulle ge ersättning eller inte. Grep tillsyningsmännen endast de oönskade personerna över tolv år och lämnade barnet på platsen? Andra kommuner var mer reaktiva i sitt sätt att hantera oönskade grupper i området genom lagar. Lagarna utfärdades efter ett att de såg att lösdrivare började röra sig i området och där de förtroendevalda menade utgjorde en oro för samhället och fattigvårdens belastning.¹¹⁷ Här konstruerar Mo kommun ett tydligt handlingsfält för invånarna

113 VÄNERSBORG: Frändefors 1897-03-26; Brålanda 1907-07-22. I Tabell 3: TANUM: Bottna Kommun.

Kommunalstämman Protokoll 1893–1921. A 1: 3. 1903-03-30; 1904-12-28. Lur Kommun 1863–1951 Kommunalstämman Protokoll. 1877–1894. 1884-11-02; 1899-02-02. Mo Kommun. Kommunalstämman Protokoll 1881–1901. A.2. 1896-03-03;1901-12-28. Naverstad kommunalstämma 1890–1903 [1902]. A.2. 1887-06-16 1902-07-28. Svenneby 1903-02-01. DALS-ED: Håbol Kommun. Kommunalstämman Protokoll A I: 6. 1894–1910. 1897-01-03. Gesäter Kommun. Kommunalstämman Protokoll A :1 1887-1923. 1902-03-27; 1905-12-31; 1914-03-13. Rölanda 1893-03-29; 1901-12-22 1903-04-05; 1907-04-27. Töftedal 1896-12-01. STRÖMSTAD: Strömstads stadsfullmäktiges handlingar 1890–1892 (tryckt); 1906-08-09. Hogdal. 1906-01-30; 1907-02-22. Lommeland. 1899-12-02; 1901-02-04.

114 Tjärnö Kommun. Kommunalstämman Protokoll 1905–1916. A :2. 1910-05-29.

115 Nössemark 1896-10-31.

116 Håbol 1897-01-03; Mo 1896-05-03.

30

där dem belönas för att gripa samhällets oönskade vilket är ett tydligt exempel på liberal styrning där invånarna är fria så länge de förhåller sig inom ramarna. Mo kommun är också ett typexempel på hur lokalpolitiker använt betoning på fattigdom för att befästa och legitimera gripande och utestängning av personer utpekade som tattare.¹¹⁸

Detta sätt att legitimera utestängning är också intressant eftersom länsstyrelsen hade ett helt annat mål med hysningsförbudet. För en del kommuners del handlade det specifikt om territoriell exkludering för att inom orten spara pengar. Länsstyrelsen däremot visade på en tydlig styrningsrationalitet utifrån statens kontext där förbudet skulle baseras på vetande om det oönskade personernas kulturella, moraliska, psykologiska eller biologiska egenskaper. Kommunerna som utfärdade förbud i Bohuslän-Dalsområdet stämmer överhuvudtaget inte överens med länsstyrelsen redogjorda krav för utestängning. Kommunerna tänjde ofta på gränserna och var ”kreativa” i bruket av hysningsförbudet, användandet kan liknas vid en maktteknik utanför lagens ramar. Ericsson redogör att åtminstone åtta förbud utfärdades efter 1915 då de blev olagliga och användes i ett fall för att framkalla skräck hos ”tattarne”.119

Kriminalisering av resandefolk

Utöver att lokala politiker befäste och legitimerade utestängning genom att peka på fattigvårdens belastning förstärkte vissa kommuner exkludering med ytterligare metoder. En metod var att tillskriva grupperna med stereotypiska beteenden där de framställdes som en fara socknens invånare. Som Gilroy redogör angående kriminalitet och främlingar finns det likheter med resandefolks stereotypisering och kriminalitet i Sverige.¹²⁰ Stämman i Svenneby redogör följande problem och konstruerar en samhällsfara:

Föredrogs en vid föregående kommunalstämma väckt fråga om fastställande at vite, emot hysende af så kallade Tattare och kringströvande eljest försvarslösa personer. Huruvid uppkom en stunds diskution och anförde såsom skäl för den vidtagna åtgärder att de så kallade tattare komma i stora sällskap en 12-15- ja kanske 20 st ibland och göra sinna påhälsningar om det nu är så som icke så sällan händer att de vid en ensligt belägen gård eller stuga träffar ett ensamt fruntimmer eller kan hända blott barn hinner då de passa tillfället och både med lack och pack vill göra ofta denna ganska oblyga presentationer gällande och häldre än att utsätta sig för deras onåd uppfylles deras begäran, af det anförda expt. inses alltså att

118 Ericsson, 2015. s. 48.

119 Kommunen Ambjörnarp i Älvsborgs län var väl medveten om att det var helt emot lagverket men utfärdade ändå för att hålla bort oönskade grupper. ”Att få K.B:s [länsstyrelsens] stadfästelse å viten m.m. var ju ej att tänka, utan detta kommunalstämmans beslut tillkom egentligen för att injaga skräck hos tattarne” Ericson, 2015. s. 79.

31 än den ene och än dän andre, kan utom obehag göra ganska känbara förluster. I anledning

härad och för stämman enhälligt och fastställdes ett vite af 15 kronor[…].121

Utöver en konstruktion om samhällsfara och kriminalitet exemplifieras kvinnan och barnet något som måste skyddas ifrån de andra. Texten har många likheter som de Socialstyrelsen presenterade i Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande 1918. Kommitténs betänkande sammanbinder också ”tattarföljen” med deras hotelser på avsides belägna gårdar. Svenneby kommun gör ett tydligt avståndstagande ifrån ”samhällsohyran” samtidigt som de kopplas till småkriminalitet och hotelser.¹²² På riksdagsnivå konstruerades särskiljningen i hög grad på stereotypisering vilket byggde på att grupperna ansågs var våldsamma, laglösa och oförmögna att hantera alkohol.¹²³ I Strömstad 1904 menar de förtroendevalda att de besvärats av ett större ”zigenarband” som kommit till staden via järnvägen. Invånarna har besvärats av både intrång och tiggeri. Stämman beslutar att de ”kringresande zigenarna” och ”industririddarna” besvärar statskassan och därför beslutar de om att både enskilda och offentliga platser inte får upplåtas till förevisningar eller tillställningar. Det dröjer två år innan stämman beslutar om att stadga förbud mot bosättning av personer utpekade som zigenare.¹²⁴

Dessa metoder för att utelåsa oönskade grupper med att förmedla fattigvårdsbelastning och samhällsfara genom kriminalitet är ett tydligt tecken på liberalt styre. Stämman förmedlar en fara där befolkningen ombeds att skydda, kontrollera och ta avstånd ifrån oönskade grupper. Den förskjutna makten visar sig här i en allmän form där befolkningen ombeds vara på sin vakt. Den bild som lokala makthavare framställer har många likheter med den rasistiska historismen. I Bottna kommun visar sig en slags ömkan där politiker menar att de gör lösdrivande personer en tjänst när de grips. I själva gripandet ska det ske någon slags omprogrammering där ”lösdrivarna som valt bettlande till sitt yrke” ska ha möjligheten att skaffa sig ett riktigt arbete.125 Stereotypen av gruppen är djupt rotad i samhället och det finns en uppfattning om att personerna tigger, stjäl eller tvingar till sig varor av ren natur där grupperna ses som samhällsohyra i bästa fall som arbetskraft.

121 Svenneby 1903-02-01. Liknande exempel se; Nössemark 1896-10-31; Naverstad 1887-06-16. Rölanda 1893-03-29.

122 Antiziganism i statlig tjänst [Elektronisk resurs], Socialstyrelsen, 2014

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19440/2014-6-2.pdf s. 40. (hämtad 2020-05-20).

123 Ericsson, 2015. s. 95.

124 Politikerna påpekar också att sydsvenska städer inte tillåtit ovanstående oönskade att landstiga i deras hamnar. Strömstad Stadsfullmäktiges handlingar (A1a) 1890–1892 (tryckt). (tryckt) 1904-03-12; 1906-08-09.

32

I Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden framgår att alla män inom resandefamiljer boendes i Göteborg- och Bohuslänsområdet har dömts för antingen fylleri, oljud, misshandel, rån eller stölder. Den enda som inte dömts är en man av resandebörd som är gift med en kvinna som inte är av ”tattarsläkt”. Kommittén redogör att dessa ”tattare” från Västergötland och Dalsland ofta besöker ”tattarna” i Göteborg och Bohuslän i samband med marknader. I anknytning till dessa resor mellan marknader ska dessa personer uppsöka avlägsna gårdar och med hot erhålla vad de önskar sig samt tilltvinga sig härbärge. Häradshövdingen Kronlund menar att grupperna driver fram som ett ”tattarband” längs avlägsna gårdar i Dalsland och gripits både 1918 och 1919 men att de åtminstone 1918 inte kunnat straffats på grund av bristande bevisning.¹²⁶ Huruvida grupperna är skyldiga till något kommer inte redogöras här men det intressanta är hur kriminalitet kopplas till gruppen. Detta är en maktteknik som används för att sammanknyta kriminalitet och kringflackandet, vilket den polisiära makten och myndigheter utnyttjar för att kontrollera deras mobilitet och få grupperna att stanna i sin bostadsort.

I betänkandet framgår också att människor utpekade som tattare och äger fastighet samt har en god ekonomi ändå inte är skyddade mot lösdriverilagen vilket är något paradoxalt där gruppen omöjligen kan stå i förhållande till statens riktlinjer. Resandefamiljerna kunde ha både fastighet och ”späckad plånbok” men föll ändå inom kategorin lösdrivare där det verkliga problemet var det nomadiska levnadssättet och att inkomstkällan inte ansågs vara förvärvat enligt statens normer och sedlighet.¹²⁷ I betänkandet konstrueras problemet som kriminalitet genom hot och tilltvingade varor medans det verkliga problemet verkar vara deras mobilitet och arbetsnäring som inte anses vara av statens centrala normer. Fattig- vårdslagstiftningskommittén redogör att resandefamiljer boendes i Göteborg- och Bohuslänsområdet huvudsakligen sysselsätter sig med förtenning, uppköp och försäljning av lump, hästhandel och dylikt. Det är ju onekligen en ekonomisk aktivitet men enligt kommittén tilldelas dessa sysselsättningar inte status som arbete.¹²⁸ Ericsson redogör att detta var ett vanligt sätt för makthavare att mörka deras arbetsnäring samtidigt som myndigheter framhävde att de utpekade försörjde sig genom tiggeri där hantverket blev ett maskerat tiggeri. Han menar att detta var ett vanligt sätt för kommunalstämmorna att legitimisera exkluderingen genom politiska beslut.¹²⁹ Ovanstående är exempel på hur det liberala styret på statlig nivå vill forma

126 SOU 1923:2 Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar [Elektronisk resurs], Stockholm, 1923. s. 347–349. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:sou-1189832 (hämtad: 2020-05-23).

127 SOU 1923:2. s. 81.

128 SOU 1923:2. s. 347–349.

33

individerna till att utföra ”riktigt arbete” enligt statens centrala normer som baseras på ”experters nya sanna kunskaper”.130

Disciplin av befolkning och åtstramad övervakning vid resandebosättningar

Maktrationalitet visar sig på olika sätt i olika kommuner där fler kommuner förde en hårdare lösdrivarpolitik än andra kommuner. Efter att invånarna i Töftedal beslutat att ha en bestående torgdag intill norska gränsen frågar de förtroendevalda i stämman om kommunens invånare ville bekosta polisbevakning vid platsen vilket fastslås efter överläggning.131 De