Analys

Studiens viktigaste resultat är att sociala medier och nyhetsmedia verkar förmedla en bild där pedofiler är likställda med förövare för sexuella övergrepp mot barn. Något som inte stämmer överens med vad studiens litteratur, utsagor från

professionella eller teoretiska utgångspunkter säger. Finkelhor & Araji (1986) tar i sin fyrfaktormodell upp att den faktor som avgör om en pedofil blir en förövare är när han eller hon släpper sina inre spärrar. Flera saker kan bidra till att dessa inre

32

spärrar släpps. Några av dem är en ohanterlig personlig kris, drogpåverkan och låg impulskontroll. Detta styrks av mina intervjupersoner som båda lyfter det som extra viktigt att tänka på att alla pedofiler inte begår sexuella övergrepp på barn, och att alla som begår sexuella övergrepp på barn inte är pedofiler. Informant två berättar att även pedofiler har moraliska värderingar om att övergrepp är fel och därför inte begår några. Även litteraturen tar upp att pedofila personer inte alltid begår övergrepp, utan kan låta den sexuella läggningen stanna vid fantasier och önskningar tack vare inre spärrar. I nyhetsmedia används ordet pedofili i alla artiklar om sexuella övergrepp på barn, och förövaren benämns som pedofil, men ingen vidare förklaring ges till detta. Nyhetsmedia tycks anse att kriteriet för den psykiatriska diagnosen som pedofili faktiskt är, stannar vid att en person har begått ett sexuellt övergrepp mot ett barn. Frågan är om nyhetsmedia är medvetna om att pedofili faktiskt är en psykiatrisk diagnos med olika kriterier som ska vara uppfyllda för att diagnosen ska erhållas. Frågan går att ta vidare till om samhället och människor i allmänhet känner till detta. Nätverket Stoppa Pedofilerna och de människor som kommenterar där verkar inte heller ha helt och hållet koll på begrepp och diagnoser. De personer som hängs ut här har oftast, men inte alltid, en dom för sexuella övergrepp bakom sig. Ibland är det inte en dom utan endast rykten och utsagor från läsare av bloggen eller andra. Även här tycks det faktum att personen begått ett sexuellt övergrepp mot ett eller flera barn vara vad som krävs för att klassas som pedofil.

Om jag ska vara helt ärlig så ska jag nog erkänna att även jag själv generaliserade på detta sätt innan studiens början. Troligt är att även jag påverkats av att

nyhetsmedia är så pass snäva i den bild de förmedlar. Aldrig kan jag dra mig till minne att jag fått läsa en artikel om någon som lever med ett pedofilt begär och en lust, som aldrig gett utlopp för den. ”Långt ifrån alla pedofiler är förövare” säger informant 2. Var är dessa personer, vill de inte representeras i media, eller är media inte intresserad av att visa upp denna kategori av människor? När media bara visar upp pedofiler som hemska människor som begår hemska övergrepp, vad gör det med de som faktiskt inte begår övergrepp? Som kämpar för att stå emot. Som mår så dåligt som mannen i ”Little Children” i studiens inledning, som skär av sin egen penis för att kunna ”vara snäll”. Såväl litteraturen som mina intervjuinformanter pekar på att skammen och hatet som riktas mot och upplevs av pedofiler riskerar att leda till undvikande av att söka hjälp och behandling, vilket i sin tur kan leda till att ett övergrepp faktiskt sker. Även Glassers teori visar att den känsla av skam och skuld som pedofiler upplever hanteras genom ett massivt förnekande. Ett förnekande av ett behov av hjälp, ett förnekande av att övergrepp är fel. Och vad det kan leda till hade kunnat undvikas om det hat som riktas mot pedofiler och de som faktiskt hjälper dem inte hade funnits.

När jag själv blev medveten om de tankar och känslor jag upplevde när jag såg filmen ”Little Children” väcktes dock en vilja hos mig att veta mer, att kunna förstå istället för att hata. För hatet hjälper varken pedofiler, offer eller någon annan att bli av med problemet. Snarare tvärtom. Det verkar bara öka risken att framtida förövare inte får den hjälp de behöver, och hatet får starkare rotfäste för att växa.

Denna studie blev mitt försök att förstå, men ett av studiens resultat var att pedofili är komplext och svårt att förstå. Mina informanter förklarar att pedofili kräver flera olika perspektiv för att förstås och även litteraturen hävdar att en teoretisk pluralism krävs för att förklara pedofili. Flera författare lyfter

33

men alla är överens om att de inte är tillräckliga. Informant 1 berättar även att det finns studier som visar på ett samband mellan avvikelser i hjärnan och pedofili, men att dessa studier inte är tillräckliga. Det vi vet är att pedofili är en sexuellt avvikande läggning, alla som har denna läggning begår inte övergrepp, och det finns möjlighet att få behandling.

Frågan bör då ställas om en sexuell läggning ska behandlas? Och går det? Nej, för det handlar egentligen inte om att behandla i den meningen att något ska ”botas” eller försvinna. Det handlar om att ge verktyg och möjligheter för den pedofila personen att hantera sina sexuella önskningar för att inte begå sexuella övergrepp och kunna leva ett drägligt liv. Såväl i litteraturen som i sociala medier syns hur det finns starka känslor även gentemot de som hjälper pedofiler. En läsare på NSP:s blogg menar till och med att de som försvarar pedofiler är lika skyldiga som pedofilerna själva. Under sammanställandet av denna studie har jag själv fått uppleva dessa åsikter. När jag har berättat att studien handlar om pedofili reagerar människor med mycket känslor. Jag har hört alltifrån att pedofili är en anledning till att dödsstraff borde införas i Sverige igen till att pedofiler ”måste vara sjuka i huvudet”. En tanke som slog mig är vilka reaktioner jag skulle få om jag som framtida socionom faktiskt skulle arbeta med pedofiler, och försöka hjälpa. Vad hade jag då möts av för reaktioner från min omgivning? Som en som håller pedofiler om ryggen? Eller som en som försöker förebygga de hemska bilder som nyhetsmedia förmedlar. För att kunna ge någon som inte ännu begått ett

övergrepp verktyg, vägledning och stöd för att inte heller begå ett. Studiens resultat visar att det är vanligt att offer så småningom själva blir förövare. Denna onda cirkel måste stoppas om övergreppen ska få ett slut.

Varför tar då hatet och känslorna över viljan att försöka förstå? Varför verkar det lättare att förstå en mördare än en pedofil? Att bli oskyldigt uthängd som pedofil verkar vara den värsta stämpel som går att få. Kanske är det just för att problemet verkar vara så komplext. Det finns ingen enkel förklaring. Det är även något som är svårt att relatera till. Alla människor har upplevt ilska och aggression. De flesta av oss har någon gång varit så arga och upprörda att vi velat slå något eller någon. Att förstå hur en person kan ha en vilja att mörda någon kanske då kan upplevas som lättare att relatera till? Mördare figurerar och tar mer plats i filmer och TV- serier, och även där får vi en större möjlighet att relatera till och ”lära känna” mördaren. Men få av oss har upplevt sexuell upphetsning av barn. Sällan figurerar pedofiler i filmer och TV-serier och när de gör det är bilden alltid densamma. Det är ”skumma män” som är ensamma, perversa och äckliga. Som alltid begår hemska sexuella övergrepp mot oskyldiga barn. Kanske är det inte så konstigt att det i samhället finns ett sådant hat mot dessa människor, när det är den enda bilden vi får. Med ett sådant enormt hat i kroppen trängs viljan att förstå bort. Varför ska något så hemskt och vidrigt förstås? Vi människor verkar bli simpla och primitiva i vårt sätt att tänka när vi hatar, att lösningen att låsa in pedofiler och slänga bort nyckeln blir lättare att ta till sig, snarare än att söka kunskap och försöka förebygga.

Jag tror att det bakom allt hat och all ilska mot pedofiler finns en stor rädsla hos oss. En rädsla för att våra barn kan vara de som drabbas av den tickande bomben som pedofilen representerar. En rädsla att vi kanske sviker offret om vi försöker hjälpa den person som förstört hans eller hennes liv, kanske för all framtid. Men vem är det egentligen vi sviker om vi inte erbjuder och motiverar pedofiler den hjälp de behöver? För det offer som redan är drabbat är såklart skadan redan

34

skedd. Men framtida offer då? Är det inte vår skyldighet, när vi ser hur offer drabbas av sexuella övergrepp som barn, att motverka att detta får ske igen? Hatet får inte stå i vägen där. Socialt arbete handlar om att skapa social förändring och öka välbefinnande i livet för den enskilda individen. Det kommer vi aldrig uppnå genom att fortsätta hata, utan snarare genom att börja skilja på handling och person och skapa förändring och förutsättningar för personer med en pedofil läggning. Jag undrar om inte NSP också agerar på en rädsla, och i ett försök att ”agera stat” försöker de ta kontroll över något de inte verkar veta så mycket om, men som de skräms av likt oss andra. Hade de sökt kunskap och försökt förstå hade de kanske förstått att det de gör snarare får pedofiler att undvika hjälp och behandling. När NSP ställer upp krav om kemisk kastrering och kontinuerlig kontakt med både NSP och behandlande psykolog för att NSP ska ta bort de bilder och den information de hängt ut, gör de snarare sig själva, pedofiler, anhöriga och offer en otjänst. Jag anser att deras budskap är ett hot, och sidan har av flera personer blivit polisanmäld flera gånger utan framgång. När Wordpress i december valde att stänga ner bloggen tog de ett viktigt etiskt ställningstagande som förhoppningsvis gör det svårare för både NSP och liknande nätverk att hänga ut fler människor på det sättet.

Det som kanske är det allra viktigaste i bemötandet av andra människor, är ibland också det allra svåraste. Att möta en människa som har sexuella fantasier om barn, och som kanske även levt ut dessa fantasier, väcker såklart starka känslor. Att skilja på person och handling i en sådan situation kan för en del människor vara omöjligt, det syns tydligt bland läsarna på NSP:s blogg. Men bland socionomer och alla andra som ska hjälpa och möta människor med en pedofil problematik kan inte hatet få ta plats framför förståelsen och kunskapen. Att ha en pedofil läggning är enormt stigmatiserande och detta stigma leder till starka känslor av skuld, skam och självhat hos den pedofile personen. Skam, skuld och självhat är förövrigt troligtvis genomgående känslor bland klienter inom socialt arbete. De flesta av oss förstår nog att ingen väljer att bli missbrukare, kriminell eller psykiskt sjuk. De flesta av oss kan förstå hur en människa kan hamna snett i livet och med dåliga förutsättningar välja en mindre bra bana. Det tycks dock vara svårt att förstå att ingen heller väljer att bli pedofil. Men istället för att räcka ut en hjälpande hand verkar samhället dela ut ett stort knytnävslag i magen till någon som redan hatar sig själv så det räcker och blir över. Det vi inte tycks förstå är hur mycket det där knytnävslaget stjälper. Därför tror jag att kunskap är enormt viktigt, inte bara hos socialarbetare utan hos hela samhället. Kanske vet inte ens personen med en pedofil problematik vad pedofili verkligen är? Förmodligen skiljer den personen inte heller på vem han eller hon är som person och vad han eller hon gör. Om förändring börjar inom den egna personen måste även vi som ska motivera en förändring börja där.

35