ANALYS

Organisationernas arbete och arbetssätt går i hög grad att klassificera som empowermentinriktat socialt arbete. I det material som granskats har

organisationerna själva aldrig uttryckt begreppet empowerment men genom en jämförelse med innebörden av det teoretiska begreppet går det att dra paralleller till stort sett hela deras arbete och existens. Enligt Askheim och Starrin (2007) har begreppet kritiserats för att vara urvattnat efter att det anammats av alla längs den politiska skalan, men de anser att begreppet åter tagits tillbaka till sin ursprungliga form så som det började användas en gång av medborgarrättsrörelsen i USA och av kritiska socialarbetare i Norden. Organisationerna och då framförallt

Megafonen och Pantrarna har uppkommit ur ett missnöje över den förda politik som pågått sedan lång tid tillbaka, och för att den sociala välfärden mer och mer skurits ner. Organisationerna själva jämför sig med den svenska folkrörelsen, och arbetarrörelsen i Sverige på 1900-talet. De drar också paralleller till Svarta

pantrarnas sociala och politiska arbete i USA för att få samma rättigheter som den vita amerikanska befolkningen och de identifierar sig i det utanförskap och med den rasism Svarta pantrarna beskrev. Dessa tidiga rörelser var grunden till att empowermentbegreppet började användas och det stämmer väl in att det nygamla sättet att förstå empowerment som går att applicera på Megafonen, Pantrarna och RGRA.

Ungdomar som bor i förorten är de som organisationerna, som också själva utgörs av ungdomar som bor i orterna, ser är eftersatta och som behöver stärkas och få kunskap för att kunna få en medvetenhet om sin situation och hur den politik som förs faktiskt påverkar dem, då klyftor mellan de som har makt och de som inte har makt blir större (Elfving 2, 2012). De uttrycker att de måste ta makt för att kunna påverka och förändra sitt närområde och sin egen situation. Detta är exempel på själva grunddefinitonen som görs av empowerment då den utsatta eller svaga individen eller gruppen det gäller ska ta makten över sin situation och få

inflytande över sitt liv. Lalander och Johansson (2012) menar också att ”ta makt”, genom att göra motstånd, säga ifrån och sätta gränser, ökar en ungdoms känsla av att kunna påverka. Att känna att man har makt fungerar som en bekräftelse på att en själv och andra i samma situation lyssnas på och kan göra skillnad.

Organisationer som Megafonen och Pantrarna blir en form av självhjälpsrörelse då talespersonerna i organisationerna tillhör ungdomarna på orten. ”De menar att eftersom de själva är folket kan de bättre föra fram folkets röst, än vad en politiker kan.” (Pantrarnas hemsida, 2013). I RGRA är arbetet tydligt

”empowermentinfluerat”. De beskriver till exempel hur de utgår från vad

ungdomarna vill göra och lära sig och hur de vill göra det för att på så sätt anpassa arbetet och aktiviteterna efter ungdomarnas personligheter, kunskaper och

förmågor. Detta är exempel på att RGRA har den positiva människosyn som beskrivs inom empowermentbegreppet. RGRA ser på och behandlar ungdomarna utifrån att de själva vet och vill sitt eget bästa. I RGRA till skillnad från de andra

40

två organisationerna är det vuxna arbetsledare som har ”empowermentdefinierat” sitt arbete och de vuxna finns på plats för att stärka och ge ungdomarna i

organisationen makt. De är därmed tydligare socialarbetare i en

frivilligorganisation än en självhjälpsgrupp då de själva inte utgör en del av ungdomsgruppen såsom Megafonen och Pantrarna gör. Empowermentbegreppet går alltså att applicera på alla de tre organisationerna, om än på lite olika sätt. Den form av empowerment organisationerna använder sig av är empowerment som motmakt, vilket tydliggörs av att organisationerna ofta uttrycker att ungdomarnas situation är ett resultat av samhällets strukturer.

”Målet handlar om att skapa medvetenhet hos de unga människor vi arbetar med att genom praktisk handling skapa möjligheter för att de i sin tur ska kunna förändra sammanhang genom sitt sätt att reflektera och kritiskt iaktta konstruerade omständigheter.” (RGRAs hemsida, 2013).

Genom att ungdomarna medvetandegörs om strukturer i samhället kan de också börja göra motstånd mot dessa för att få till en förändring. Tillsammans som ett kollektiv försöker var och en av organisationerna få och dela kunskap, och dela erfarenheter med varandra och med andra organisationer samt ge verktyg till ungdomar som de märker har energi och en frustration över sin situation men inte vet vad de ska göra. ”Organisationerna vill höja förortens status, och pekar på all positiv energi, mångfald och kompetens som ryms i de olika förorterna”

(Megafonen 2, 2013) är både exempel på empowerment, i och med den positiva människosynen och strävan efter att ta till vara på människors kunskap, vilket Payne (2008) uttrycker att fokus inom empowerment bör vara. Pantrarna uttrycker att man först måste ha kunskap om vad som kan göras åt situationen för att kunna få makt att faktiskt göra något (Sternö mfl., 2012).

Ett nyckelord som gått att utläsa och som är ett viktigt ord i organisationernas arbete och något de strävar efter är social rättvisa. Social rättvisa är också målet med och på det sätt empowerment ska praktiseras enligt Askheim (2007) och Payne (2008). Organisationerna engagerar sig på det sätt empowerment ska utövas och uppnås enligt Payne – genom ett kollektivt stöd och lärande i organisationen. Ungdomarnas erfarenheter och kunskaper ges värde och utgör också en gemensam identitet för medlemmarna i organisationerna. De har alla gemensamt att de upplevt och upplever ett förtryck uppifrån i form av politiker som inte håller vad de lovar och som missbrukar sin makt, att de inte blir lyssnade på och tagna på allvar, att det inte satsas på ungdomarna, områdena och den sociala välfärden där de bor samt trakasserier från polisen (som är den myndighet de oftast stöter på i området). Förtrycket uppifrån vill de bekämpa genom att organisera sig. Vikten av att öka ungdomars inflytande och att organisera sig ser de tre organisationernasom mål med sitt arbete. Att identifiera förtryck uppifrån och att organisera sig som en följd av detta visar att organisationerna följer de steg Askheim beskriver för att praktisera och uppnå empowerment; Organisationerna (gruppen och individen) identifierar problem och förtryck, de inhämtar kunskap om det vilket ökar deras självmedvetenhet och självförtroende samt identifikation med andra i samma eller liknande situation, både i området och nationellt. Till slut får de tillräcklig kunskap som individ och kollektiv och har en sådan social och politisk medvetenhet att de kan utföra sociala och politiska aktioner för att bekämpa förtrycket.

I organisationerna dras paralleller ofta mellan makt och kunskap. Att ha kunskap om sina rättigheter, till exempel, framhålls som en förutsättning för att inte bli överkörd av makthavare. Megafonen och Pantrarna beskriver hur de måste

41

använde sig av maktens språk för att bli lyssnade på och tagna på allvar. Det är något de ogillar men menar att det ibland är nödvändigt och i förlängningen mynnar detta ut i en förståelse kring att makt både är förtryckande och befriande. Genom att använda sig av maktens språk, öka språkliga kunskaper och förstå koder kan de få makt över sin livssituation, men de anser också att deras egen kunskap och erfarenheter är minst lika viktiga och något som ska tas tillvara på (Hjort, 2012 och Qvarsebo & Tallberg Broman, 2010). Läxläsning är en insats som Megafonen och Pantrarna gör, för att många unga i deras orter inte klarar skolan och som ska ge dem mer kunskap för att i förlängningen få mer makt. De anser att den sociala servicen borde erbjuda unga detta men då den är bristfällig så är deras hjälp ett komplement. Det är dock inte en varaktig lösning, då

organisationerna anser att det är fel väg att gå då allt mer ansvar läggs på frivilliga krafter. För att få kunskap om, och medvetandegöra i att uppfatta förtryck och på så vis kunna komma åt det som förtrycker, vilket är en viktig del i empowerment, vill organisationerna att kunskapsförmedling och politik ska vara avslappnat och inte akademiskt eller svårt utan något som ska vara till för alla att ta del av. ”Det är fler och fler som har en stark förankring till förorten, som växer och blir mer medvetna, politiskt, om att en organisering är den väg man måste gå, ”[…]det är naturligt att vi organiserar oss.” (Kjörling, 2013). Detta citat vittnar om

organisationernas medvetenhet kring att organisering är viktigt för att kunna uppnå sina mål och visar vikten av organisering för att empowerment ska uppnås. Organisationerna är också medvetna om att genom att engagera unga i frågor som gäller deras framtid samt i samhällsdebatten kan känslan av hopplöshet som bottnar i omöjligheten att påverka sitt eget öde motverkas. Det handlar alltså om maktlöshet. Förutom att den förtryckte kan känna hopplöshet och maktlöshet är det vanligt enligt Askheim att den förtryckta individen ser på sig själv på samma sätt som den som förtrycker ser på denne. Det är när människor inser att de är förtryckta och förstår hur förtrycket fungerar som de själva kan skapa sin egen frigörelse (Askheim, 2007). Ett citat från Pantrarna vittnar om detta: ”Som invandrare i förorten är du antingen assimilerad, alltså försvenskad, eller så är du blatte[…]. Vi vill visa att man kan vara syntesen av det, något bättre.” (Elfving 2, 2012) På samma sätt menar Dikec (2007) att en identitet som du påklistras genom din bostadsort kan bli självuppfyllande. För ungdomar i förorter kan rollerna vara begränsande och att revoltera mot de definitioner av en själv som finns att tillgå, är inte ovanligt.

”Genom att ge en röst åt förorten har de fått en offentlig ursäkt från tidningen Göteborgs-posten, skapat en fritidsgård, anordnat fotbollsturneringar och fått gatlampor reparerade. Men också ingjutit drömmar.” (Elfving 2, 2012). Att organisationerna ingjutit drömmar innebär att de bidragit till att ge människor självförtroende nog för att våga drömma och tro att ett annat samhälle är möjligt. Organisationerna visar på lyckat empowermentarbete då praktiska förändringar har skett i deras orter och med de boendes och organisationernas kamp har förslag gått igenom vilket också har påverkat människors självförtroende i en positiv riktning. ”Det handlar inte bara om att kämpa för en fritidsgård där folk kan hänga, det handlar om att skapa självkänsla och verktyg för att vi själva ska kunna förändra området till det bättre.” (Sandin, 2013).

Organisationernas existens grundas i hög grad på att de anser att det finns för dem viktiga frågor och problembilder som inte har uppmärksammats, som behöver föras upp i samhällsdebatten. När vi har undersökt claims inom ramen för denna

42

uppsats, har vi valt att fokusera på de claims som de aktuella organisationerna gör. Det går säkerligen att hitta claims som visar på annat än det vi redovisar här, genom forskning som visar andra resultat än vad vår uppsats gör. Att vara forskare innebär att man har en position som gör en till en claim-maker som ofta anses trovärdig och därför anser vi att det är extra viktigt att belysa claim-makers som inte är lika självklara i den dagliga samhällsdebatten. När ett claims

undersöks är det viktigt att veta varifrån ett sådant kommer. Critcher (2003) menar till exempel att det inte är ovanligt att claims-makers har andra motiv än de som är tydliga för allmänheten, något som organisationerna i fråga har upptäckt och förmedlar kunskap om. De tror inte att alla som jobbar med olika projekt i deras områden, eller som rustar upp deras hus, alltid gör det av godo. Ett claim kan innebära att bostadshus i ett område är alldeles för slitna och för de boendes välmående bör renoveras, och det är inte många som skulle anse att det är något att ifrågasätta. Att den som gör det anspråket (makes the claim) själv har

någonting att tjäna på renoveringarna, är en effekt som inte alltid redovisas men som är viktig att uppmärksamma. Om ett område beskrivs som problemtyngt och innehavare av vissa sociala problem, så är det alltså viktigt att veta vem det är som är avsändare av ett sådant claim. Det är inte ovanligt att det är starka krafter (media till exempel) i samhället som ligger bakom att en situation av allmänheten börjar betraktas som ett socialt problem. Av samma anledning är det också viktigt att som organisation ha kunskap om de man samarbetar med, vad de har för anledningar att make claims. RGRA är noga med att se till att finansiärer och andra partners har samma värdegrund som dem, Pantrarna och Megafonen menar att de helst inte samverkar eller blir sponsrade av andra som kan komma med krav på hur deras verksamhet ska se ut. Likt BZ-rörelsen i Danmark som Mikkelsen & Karpantschof (2001) beskriver vill organisationerna inte riskera att behöva vika sig inför ”starkare” intressenter som har andra claims än de själva. En av

anledningarna till att BZ-rörelsen kunde existera längre än många andra autonoma rörelser var just för att de inte blandade inte andra claim-makers i sitt arbete. Pantrarna, Megafonen och RGRA sätter fingret på olika problem som de anser är de grundläggande i förorterna de verkar i. Systematiskt gör de anspråk på allvaret i det som de betraktar som sociala problem. De presenterar förklaringsmodeller och lösningar, och framför allt står de för en annan bild av vad som är de mest alarmerande sociala problemen i förorten än den som presenteras av politiker, myndigheter och media.

”Vi förortsungar är klara med att stå utanför. Nu ska vi stå inne hos er och ta över era stolar.[…] Det är dags att agera. Sluta snacka skit om olika

utvecklingsområden och alla projekt som ska sättas igång ute i förorten för att få slut på problemen. Det är inte vi som är problemet, det är NI.” (Pantrarnas hemsida, 2013).

Pantrarna menar att ingenting någonsin blir bättre om inte invånarna (och kanske framför allt ungdomarna) själva får bestämma över sina liv och det som påverkar deras liv. Claims-making handlar om att själv formulera vad man anser är ett socialt problem, och att jobba för att andra också ska uppfatta det så. Allt det politiska arbete som organisationerna gör, för att lägga fokus på det

organisationerna tycker är de verkliga sociala problemen, och ta tillbaka diskursen om sig själva och sina närområden går att sammanfatta i att de aktivt make claims. Pantrarna och Megafonen genomför ofta manifestationer och demonstrationer, som enligt Loseke (2003) är tydliga claims-makingaktioner. Att uppmärksamma något som är fel, och sedan sprida denna syn och åsikt, är att make a claim. Pantrarna menar att det inte är någon som bryr sig om förorten förutom de som

43

själva bor där (Sandin, 2012) och det gör ansvaret att agera claims-makers större. I synnerhet om man känner, som alla tre organisationerna sätter ord på, att de som nu har makt att göra claims angående deras förorter inte har någon koppling till platsen. Loseke menar att det finns sätt att make claim både verbalt, bildligt och genom aktioner. När det gäller de organisationer vi undersökt använder de sig av samtliga metoder. De för diskussioner och syns i debatter, de arrangerar

demonstrationer och gör namninsamlingar. De finns med i dokumentärfilmer och radioprogram. De visar sig i olika sorters media, de finns bland folket och de är iblandade i politiska beslut. Goode & Ben-Yehuda (1994) skiver att claims både kan ha empirisk grund och sakna den, men när det gäller de aktuella

organisationerna så har de mycket empiri att röra sig med innan de gör anspråk på ett socialt problem. Som social rörelse har de tydliga svar på båda de frågor som Goode & Ben-Yehuda presenterar i sin ”claims-makingmall”, ”Vad är fel?” och ”Vad ska göras åt det?”. Eftersom organisationerna själva tillhör grupperna som de talar om, till skillnad mot väldigt många andra ”experter” som är claims- makers, sitter de själva inne på folkets röst och menar att det gör att de har mer insikt i vad som är de verkliga problemen än vad utifrån kommande politiker och myndigheter kan förstå, om de inte lyssnar på invånarna själva. Organisationerna menar alltså att deras sätt att definiera verkligheten är mycket viktig att lyssna på, eftersom den återspeglar förorternas invånares känslor, tankar, åsikter och vardag. Organisationerna menar inte att allt som sker i förorterna idag är bra. De vill ha upprustning och förändring, social rättvisa och bättre livsvillkor för de som bor där, men de vill också ha makten över att en mer rättvis bild över förorten och dess invånare ska råda. Vilka det är som reproducerar bilder av förorten som en farlig och otrygg plats finns det delade meningar om, men att media har ett finger med i spelet är de flesta överrens om. Goode & Ben-Yehuda menar också att media är en ”klassisk” motståndare, som ofta anses sprida felaktiga bilder av verkligheten. Både Börtz (2007) och Dikec (2007) förklara att media ofta är en faktor som medverkar till utlösande av upplopp i Frankrikes historia. Även Hallin mfl. (2010) menar att den svenska medierapporteringen från det som skedde i Rosengård 2008-2009 kan beskrivas som onyanserad och medverkande till den många gånger negativa syn som omvärlden fått av området. Att bara rapportera från förortsområden när det händer tråkiga saker, är ett exempel på hur media deltar i den negativa diskursen om förorten, menar organisationerna. Oftast är det polisen som får komma till tals som claims-maker i media och beskriva

situationer, den andra partens syn eller någon övrig på plats hörs mer sällan. På samma sätt som det är viktigt att förstå att olika aktörer kan ha andra avsikter med en handling än den som är uppenbar, är det lika viktigt att förstå att medias

uppgift är att bevaka samtiden, men också att sälja lösnummer, göra rubriker och skapa debatt. Det är mer intressant att läsa om upplopp än om vardagslunk. Representationen i media blir därmed ofta ojämn. Critcher (2003) menar som sagt att det är viktigt att alltid veta vem avsändaren av en information eller ett claim är, och att värdera dennes trovärdighet utifrån vad den kan ha för fler agendor än den som är mest synlig. Likt Goode & Ben-Yehuda menar organisationerna att det sällan, eller aldrig, är invånarnas bild av sina förorter som förs ut, utan det är åskådares och olika former av experters syn på deras verklighet som anammas. Att dessa åskådare och experter inte alltid har samma agenda och mål med sina claims som invånarna, är viktigt att komma ihåg.

Det är inte bara bilden av förorten som problematisk som organisationerna arbetar med, utan också med kritik mot hur de sociala och polisiära insatser som görs ser ut. Att det också arbetas mycket kortsiktigt med ”bråkiga” ungar i förorten, och

44

inte långsiktigt med en plan för hela områdens sociala utveckling är också ett sätt att negligera att det handlar om strukturell orättvisa, och inte individuella

bråkstakar. Organisationerna menar att det är dags att omvärdera synen på invånare i förorten som individuella bärare av sociala problem, och istället rikta blicken mot det som egentligen ligger bakom problemen, strukturer och

klasskillnader, skapade av politiker. ”Det är inte vi som är problemet, det är NI.” Det som för organisationerna på vissa plan är en vinst, att alla engagerade

kommer från förorter och är unga själva, kan på andra plan vara ett black om foten. Det är en vinst att själv vara en tydlig person för många förortsbor, eftersom många hyser de tankar om ”utifrån kommande experter” som Wacquant (i

Sernhede 2007) också vittnar om. Många som jobbar för förändring i utsatta områden kommer inte själva från området och har en bild av området som kan vara provocerade för de som själva bor där. Därför är det lättare att vinna anhängare och make claim som boende kan skriva under på, om du själv är en i