I detta kapitel redovisas och analyseras resultaten av vårt empiriska material utifrån tidigare forskning och vår teoretiska utgångspunkt. Resultatet presenteras under fyra rubriker som grundar sig i studiens frågeställning.
Vad tycker intervjupersonerna om anmälningsplikten?
Vid alla våra intervjuer frågade vi personalen vad de tycker om
anmälningsplikten. Intervjupersonerna var överens i frågan och svarade att det är bra att anmälningsplikten finns och att de känner sig säkra i vad
anmälningsplikten innebär och hur det ska gå tillväga om de bedömer att en anmälan ska göras. En av intervjupersonerna sade: ”Alltså jag tänker att vi.. Var
och en gör det. Jag tror inte att.. Jag tror alla är bekväma med det och vet hur man gör så det…”
Intervjupersonerna förde lite olika resonemang kring vad som de faktiskt tycker är bra med anmälningsplikten. Hans sa:
”Den är ju fullständigt strålande rent ut sagt, alltså den är ju där av den anledningen att jag inte ska behöva liksom fatta de här besluten själv liksom och det tycker jag är.. det är ju ett nödvändigt liksom, arrangemang tycker jag, att ha det på det viset, så jag tycker den är väldigt bra.”
Pia tog upp en annan aspekt och sade att det är bra att det finns just en skyldighet att anmäla för verksamheter som arbetar med barn. ”Jag tycker att det är bra att
det är en plikt, annars tror jag att det hade blivit ännu mindre att man hade rapporterat.”
Alla intervjupersoner var medvetna om att de är skyldiga att rapportera till socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa samt hur de ska gå till väga, vilket visar på att personal på BUP och Första linjen troligen har mer kunskap och/eller erfarenhet om och av anmälningsplikten än vad förskolepersonal och rektorer har. Nästan hälften av rektorerna som deltog i Sundells (1997) studie visste inte om sina skyldigheter när det finns en oro för att barn far illa. Samtliga intervjupersoner visade även en tydlig ståndpunkt vad gäller anmälningsplikten och menade att anmälningsplikten ingår i deras arbete. Madeleine nämnde att plikten finns där och det är en skyldighet att rätta sig efter i sitt arbete. Utifrån Abrahamsson & Andersens (2000) beskrivning av organisationskultur kan det tänkas att den övergripande kulturen och en genomsyrande norm i organisationen är att ha en positiv inställning till själva anmälningsplikten och att det är en arbetsuppgift som de flesta andra. Just intervjupersonernas typ av inställning till anmälningsplikten kan vara den som är accepterad inom organisationen och att varje behandlare själv fattar beslut och anmäler kan vara en del i
organisationsmedlemmarna vanor. Det kan också tänkas vara ett tecken på vad Corvellec (2010) nämner om medlemmarnas sökande efter acceptans. Genom att
anamma de normer och värderingar som finns kring anmälningsplikten i
organisationen kan den enskilda medlemmen skydda sig själv från att bli utstött och istället kunna bli eller fortsätta vara en del i gemenskapen (a a).
Att vara en del i en organisation innebär däremot inte att den enskilda medlemmen inte behöver kämpa med sitt arbete och de normer som finns på arbetsplatsen. Trots hyllande tankar om anmälningsplikten berättade
intervjupersonerna att det inte alltid är lika enkelt som det låter att göra enskilda beslut om en anmälan ska göras. Majoriteten av intervjupersonerna bekräftade Sundells (1997) utlåtande om att många yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten om barn som far illa tycker att anmälningsplikten kan vara problematisk och Anders sade bland annat att ”det finns gråzoner”. Det kan också ses som en del i att organisationer inte är värderingsfria (Christensen m fl, 2005) och även att medlemmarnas tidigare erfarenheter och utbildning kan ha betydelse (Christensen m fl, 2005; Hatch, 2002). Betydelse i den meningen att det kan tänkas att intervjupersonernas resonemang kring anmälningsplikten grundar sig i organisationskulturen medan de egna erfarenheterna och eventuellt utbildningarna spelar in i deras enskilda upplevelser av att göra en anmälan. Utåt sett visade intervjupersonerna upp en klar och positiv bild av anmälningsplikten men efter hand berättade de om helt andra sidor av anmälningsplikten som de sade uppleva som svåra att hantera som behandlare.
Den positiva bilden av anmälningsplikten som intervjupersonerna ger kan även relateras till att medlemmar inom en organisation vet vad som förväntas av dem, något som Christensen m fl (2005) uttrycker på följande sätt: "[...] man vet i vilka situationer man skall aktivera olika regler" (a a, s. 56). Det kan tänkas innebära att organisationen påverkar intervjupersonerna på så sätt att de under sina intervjuer, och även annars, känner sig hindrade att säga vad de egentligen tycker om
anmälningsplikten. Den kultur och de informella normer som präglar
organisationen blir medlemmarnas verklighet och något som de tar för givet och inte alltid är medvetna om (Keyton, 2011). Utifrån intervjuerna kan det förstås att intervjupersonerna har kunskap om anmälningsplikten och vidare att de i så fall även vet vad som förväntas av dem från omgivningen, vilket troligen är att de följer sina skyldigheter som bland annat inkluderar att göra orosanmälningar. Samtidigt måste medlemmarna förhålla sig till organisationen och den kultur som de omges av, som kan innebära alltifrån att de faktiskt handlar och resonerar som de säger till att de säger vad de tror att omgivning vill höra medan de egentligen resonerar och i praktiken agerar på annat sätt. Hur medlemmarna använder sig av anmälningsplikten och vad de utåt sätt vill visa för omgivningen, kan ha varit en del av organisationskulturen sen organisationen startades. Ledarna och de första medlemmarna kan ha lagt grunden för hur anmälningsplikten ska hanteras både inom och utåt sätt i organisationen och kan därmed vara en av de informella normer som varje ny medlem efterhand tar del av (Abrahamsson & Andersen, 2000; Christensen m fl, 2005).
Personalens redogörelser för sina upplevelser av att anmäla
Ett mål för intervjuerna var att försöka få intervjupersonernas redogörelse för deras upplevelse av att göra en anmälan. Majoriteten av intervjupersonerna sa att de i de allra flesta fall känner att det alltid känns rätt att anmäla om de har gjort den bedömningen. På frågan om det någon gång känns rätt att anmäla svarade Madeleine: ”Ja, det tycker jag nästan oftast känns det rätt när man väl tar det
steget så känns det som att… de e… rätt. Det är mer, mer.. oft.. vanligt att det känns rätt än det känns fel.”
Utifrån citatet kan vi tyda att när steget för att göra en anmälan väl har tagits känner behandlarna att de oftast gjort ett korrekt beslut men som tidigare nämnt kan intervjupersonernas svar tänkas vara ett sätt för medlemmarna att skydda sig själva och organisationen från samhället och andra aktörer. Det kan vara så att majoriteten av intervjupersonerna faktiskt inte har ångrat att de gjort en anmälan, samtidigt som det även är troligt att det är ett sätt för dem att visa och övertala patienterna och andra organisationer att de är säkra i sina bedömningar
(Christensen m fl, 2005; Keyton, 2011). Detta är av vikt för organisationen eftersom det är en del i deras dagliga arbete, att göra bedömningar för att hjälpa barn och unga och deras familjer. Naturligtvis är det då viktigt att visaatt de är säkra på sin sak och i sina bedömningar.
Det som intervjupersonerna säger sig kämpa mest med är när de står i valet av att göra eller inte göra en anmälan. Intervjupersonerna berättade att det ibland kan vara svårt att veta var gränserna går för vad som är okej eller för vad som ska anmälas men framförallt kämpar de med alliansen med sina patienter. Trots att Madeleine generellt säger att hon tycker det känns rätt att anmäla när hon väl har bestämt sig för det sade hon också: ”Man tar ju också en risk i
behandlingskontakten”, vilket känns igen i samtliga intervjuer. Detta visar på vad
Sundell (1997) menar med ett konsekvenstänkande hos personalen. Trots misstankar eller oro väljer behandlarna ibland att vänta med att göra en anmälan eller inte göra någon alls eftersom de funderar över vilka eventuella konsekvenser som kan komma av att göra en anmälan.
Något annat som uppdagades under intervjuerna var att samarbetet med socialtjänsten ibland kan ha betydelse för hur behandlarna väljer att agera vid misstankar om ett barn som far illa. Det fanns en generell misstro till somliga socialtjänster som behandlarna har kontakt med i sitt arbete, vilket vi kan se i följande citat från Anna:
”Vi har ju upplevt olika gott samarbete med olika socialförvaltningar å det är klart att ehh, om jag ehh tror att det inte händer nått med anmälan [...] och att man tänker att man tappar bort familjen så kanske man väljer att försöka jobba lite till ehh...”
Att Anna överväger att det kanske inte händer något med anmälan säger hon bland annat grundar sig i hennes tidigare erfarenheter, där hon gjort flera
anmälningar gällande samma familj och där det från socialtjänstens sida inte hänt något. I Cocozzas m fl (2007) uppföljningsstudie som visade att 45 % av barnen som fem år tidigare varit aktuella hos socialtjänsten återkom i systemet och att en av anledningarna till att professionella inte anmäler är att socialtjänsten inte gör en liknande bedömning som den professionella och beslutar att inte ingripa (Sundell 1997). Utifrån intervjun med Anna kan vi se att hon tappat lite av sin tilltro till socialtjänsten och därmed ibland gör aktiva val att i vissa fall inte göra en anmälan även om hon känner att hon kanske borde. Som Cocozza m fl (2007) påpekar fallerar syftet och tanken med anmälningsplikten om de olika aktörerna inte kan lita på varandra och om socialtjänstens bedömningar brister.
Ett bättre samarbete med socialtjänsterna är något som är önskvärt från samtliga intervjupersoner. Intervjupersonerna berättar att de upplever att det känns enklare att göra en anmälan om det finns ett gott samarbete mellan de två aktörerna. Anders säger att han uppskattar när det finns ett gott samarbete med den aktuella socialtjänsten och säger att han tycker att upplevelsen av att göra en anmälan känns lättare om han får en möjlighet att prata med dem och beskriva det specifika ärendet. Däremot har han varit med om anmälningar som inte tagits emot på vad han anser vara ett bra sätt av socialtjänsten som har gjort att han i vissa fall känner att det inte kommer något gott ut av att anmäla. Anna ser det också som en fördel att kunna diskutera och dra ärendet anonymt för en socialsekreterare men säger också att hon upplevt olika bra samarbete med de socialtjänster hon varit i kontakt med. Madeleine säger sig uppleva att det fungerade mycket bättre förr. Hon tycker att samarbetet krackelerar allt mer och är besviken över hur socialtjänsten hanterar återkopplingen efter att en anmälan gjorts.
Intervjupersonernas resonerande kan grunda sig i vad Christensen m fl (2005) kallar för matchningar. Det är tydligt att intervjupersonerna uppskattar ett gott samarbete med socialtjänsterna och att de snabbt känner av när det enligt dem inte fungerar. Genom att göra matchningar kommer intervjupersonerna ihåg hur det är när samarbetet fungerar på ett för dem önskvärt sätt men det blir än tydligare för dem när samarbetet inte fungerar. När samarbetet inte fungerar och
intervjupersonernas förväntningar av en gjord anmälan inte tillgodoses av socialtjänsten byggs det upp en besvikelse som resulterar i att behandlarna vid nästa tillfälle för en anmälan överväger om det ska eller inte ska göra en anmälan utifrån socialtjänsten roll i ärendet. Samtidigt kan frågan ställas om det faktiskt är att det är något hos socialtjänsten som ändrats och som bidragit till att samarbetet fungerar sämre eller om det kan vara att det finns något inom BUP och Första linjen som kan vara orsaken till att samarbetet upplevs som mindre bra. Några av intervjupersonerna berättade att de ibland väntade att göra anmälningar för att de inte trodde att det skulle hända något med dem när de kom till socialtjänsten när det egentligen enbart är en känsla de har och inte något de kan vara säkra på. Eftersom flera av intervjupersonerna resonerade på liknande sätt kan det tänkas att det blivit en informell norm (a a; Keyton, 2011) som etablerat sig inom
organisationen, att behandlarna lägger över en viss del av ansvaret på
socialtjänsten för att ursäkta och bortförklara att de i vissa situationer har svårt att avgöra om en anmälan ska göras eller inte. Egentligen kan det tänkas handla om otydligheten i lagstiftningen och att lagen brister i sin beskrivning om när en anmälan ska göras. Problematiken kring lagen och att den inte definierar exempelvis oro försvaras med att det kan vara till mer skada än nytta för barnet (prop.2012/13:20). Det är givetvis svårt att spekulera om eftersom det inte har prövats att definiera begreppet tydligare. Våra intervjupersoner påpekar flera gånger att det är problematiskt att veta när anmälan ska göras eftersom det inte är tydligt vad begreppet oro innebär. Fungerar då inte samarbetet mellan BUP eller Första linjen och socialtjänsten försvårar det processen ytterligare. Som den tidigare forskningen visar (Cocozzas m fl, 2007) gör socialtjänsten för få utredningar då nästan hälften av anmälningarna återkommer till socialtjänsten inom 5 år, vilket kan ses vara en av grunderna för att BUP och Första linjen känner att en anmälan till socialtjänsten inte gör någon skillnad för barnet.
Två förhållningssätt
Backlund m fl (2012) tar upp två olika förhållningssätt som kan ses i samband till anmälningsplikten, resonerande och formellt förhållningssätt. Det är ett sätt att
förstå vad det är som avgör om en anmälan görs eller inte. Vi har i våra intervjuer fått exempel på båda förhållningsätten även om det bara var en som verkade ha ett formellt resonerande. Anna beskriver sitt förhållningssätt till anmälningsplikten och när en anmälan ska göras som följande: ”den gränsen är ju inte alltid
knivskarp och då kan det vara svårt naturligtvis att veta när... kommer den gränsen.” Anna tycker ibland det är svårt att veta när hon ska anmäla och kan
sägas ha ett resonerande förhållningssätt som innebär att hon ofta vill få fram lite mer konkreta bevis för att barnet far illa innan hon gör en anmälan. Madeleine har ett liknande förhållningssätt som återspeglas i följande citat:
”Det är frågan.. För egentligen ska man anmäla när det finns oro så är det, det är lite svårt att dra gränser va, för det kan ju finnas en oro som jag har i magen.. Ehh på nått som inte riktigt är uttalat eller så va, så jag tänker att oftast kanske man ändå har något konkret innan man anmäler, man.. Det räcker inte med magkänslan, oftast.. Utan det behövs nått konkret.”
Anders beskriver också hur svårt det kan vara att veta exakt när en anmälan ska göras. Han säger att det blir svårare ju längre man arbetar eftersom han ofta ser svår problematik och att det finns en risk att han som behandlare då skjuter fram gränsen för när han tycker att en anmälan ska göras. Han säger att det finns en risk för att han och andra erfarna behandlare ”... bagatelliserar sådant som man inte
borde bagatellisera för man har sett det så många gånger”. Anders säger att han
tror att en nyanställd och yngre kollega troligen skulle sett det med andra ögon och gjort en anmälan fortare. Detta visar att det finns risker för att
intervjupersonerna inte gör anmälan direkt när de känner oro, vilket representerar det resonerande förhållningsättet (Backlund m fl, 2012) och tyder även på att organisationsmedlemmarna inte alltid följer sin skyldighet att anmäla vid oro. De ovanstående resonemangen visar att intervjupersonerna kämpar mer med
anmälningsplikten än vad de till en början utgav sig för att göra. Det styrker Keytons (2011) och Christensens m fl (2005) idéer om att kulturen och de informella normerna är djupt förankrade i medlemmarna, vilket de själva oftast inte är medvetna om, och att intervjupersonerna kan tänkas bli blinda för hur det egentligen ser ut. Det kan också vara omedvetet som medvetet undanhållande gentemot intervjuare och omgivningen för att inte visa några brister. Att de tar upp några svårigheter kring valet av att göra anmälningar kan vara att de inte vill att patienter och andra aktörer ska tro att de anmäler hela tiden. Precis som att deras resonemang om att det oftast känns rätt när de gjort en anmälan kan tyda på att de vill visa att de gör rätt bedömningar men även att de inte vill utge sig för att de aldrig anmäler. Det hade inte varit bra för organisationens rykte eftersom de är skyldiga att göra anmälningar. Men detta kan även vara att lagstiftningen är otydlig vilket gör det svårt för de enskilda medlemmarna att veta när oro för att barnet far illa infaller och det är en anmälan som ska göras. Då kan det vara lättare att vänta tills det går att styrka att barnet far illa för då är det större chans att socialtjänsten verkligen gör en utredning och att anmälan blir till något som bidrar till en förbättring för barnet.
Hans ger intryck av ett mer formellt förhållningssätt till anmälningsplikten ”Jag
tycker nog generellt att det är rätt att kanske anmäla en gång för mycket.” Han
säger även ”Anmälningsskyldigheten är där för att jag inte ska behöva fatta
sådana beslut liksom”. Däremot säger han att han i vissa ärenden kan börja tänka
må sämre om han gör en anmälan. Samtidigt säger Hans att han tycker att anmälningsplikten finns där av en anledning och att han i sin yrkesroll inte är befogad att ta vissa beslut, utan det är socialtjänstens ansvar.
Utifrån intervjupersonernasresonerande kan vi se att fyra av fem har ett
resonerande förhållningssätt, det vill säga att de många gånger kan avvakta med att göra en anmälan, medan en har ett formellt förhållningssätt och säger att han anmäler direkt när han har en misstanke om att barnet far illa. Hans sätt att
resonera kan tänkas bero på att han inte har jobbat på arbetsplatsen lika länge som de andra och Hans är dessutom yngst av de vi intervjuade. Det stärker Corvellecs (2010) idé om att det tar tid för nya medlemmar att socialiseras in i organisationen och kan ta del av alla de informella normer som finns. Bakka (2006) beskriver även socialiseringsprocessen för en ny anställd som innebär att medlemmarna med tiden blir inprogrammerad med de normer och regler som gäller på arbetsplatsen. Vissa av de informella normerna kan ha varit en del av
organisationen sedan den startade och har därför blivit en del av medlemmarnas verklighet, vilket gör att de kanske inte ens själva är medvetna om varför de pratar och agerar som de gör när det kommer till anmälningsplikten (Abrahamsson & Andersen, 2000; Christensen m fl, 2005). Det kan också visa på varför Hans, åtminstone inte än, resonerar på samma sätt som de andra intervjupersonerna som varit på BUP och Första linjen en längre tid. Det kan även tänkas att Hans har