Frågorna i intervjuguiden formulerades utifrån de fem valda teorierna i åtanke, och följde en struktur jag även kommer använda mig av i denna analys. Jag börjar med att fokusera på den individuella personens kroppslighet i användandet av kroppen i det vardagliga livet, för att sedan rikta uppmärksamheten ut mot samhället och större sociala strukturer och diskurser i frågor om genus och performativitet av det; funktionalitet och fördomar och föreställningar som finns om det; och hur dessa två intersektionellt påverkar varandra och utmynnar i unika, specifika erfarenheter och positioner. Slutligen riktar jag tillbaka uppmärksamheten till den individuella personen, och analyserar fenomenologiskt hur subjektiviteten hos hen skapas i mötet mellan den direkta omedelbara kroppsliga upplevelsen och den indirekta intersubjektiva upplevelsen, och utgå ifrån det för att diskutera om strategier för förändring. Valda delar av materialet har transkriberats för att citera och analysera dem i förhållande till dessa olika teoretiska teman.
Samtalen inleddes med en fråga om den vardagliga situationen i att stiga upp på morgonen för att reflektera över kroppslighetens närvaro. Informanterna berättar om hur det taktila, auditiva och olfaktoriska framträder i upplevelser såsom: att höra morgonalarmet ringa; att vakna upp och berätta för ens fru att han älskar henne, och sedan inte vilja lämna den sköna sängen med kroppen omhuldad av ett mjukt täcke; att gå ut på balkongen och andas in morgonluften och känna lukten av grönskande natur medan han hör fåglar kvittrar; att sätta på mobilen och höra på radionyheterna; eller de olika smakerna från en god frukost. Kroppen deltar och närvarar således när informanterna uppfattar, orienterar sig i och interagerar med världen.
Jag frågade sedan om vardagliga sociala situationer där visualitet ges större roll och betydelse, och tog exemplet att handla kläder. Det kroppsliga är även här närvarande i särskilt det taktila - hur textilierna känns, passform, om det varmt eller svalt, med mera -, men det intersubjektiva blir dock snart väldigt påtagligt här i just hur viktig omgivningens uppfattning av dem är. En berättar att ‘färgen påverkar mig genom att den påverkar min omgivning (...)’, och en berättar att ‘ja, det är ju väldigt viktigt att man inte har konstiga kläder på sig (...) om man har konstiga kläder på sig så tror omgivningen att det beror på synskadan’; att “hantera stirrandet”
som Gili Hammer beskrev. För att få hjälp med detta frågar de om hjälp från personal i butikerna eller/och medföljande ledsagare - återigen en intersubjektiv påverkan på individens handlingar.
Denna fråga ledde flera informanter väldigt naturligt in på ämnet om genus i att när de betonade vikten av att stämma in i normen att detta ofta handlade om att se manlig ut. Jag frågade därefter informanterna om vad de kopplar till ord som man, manlighet och maskulinitet, och fick många tankar och associationer. En berättar att orden främst associeras med den heteronormativa
“machotypen; en hård, ganska okänslig människa som… tar inte hänsyn till människor” - vilket omfattar alla de drag informanterna berättade om. Social dominans nämner samtliga, och att detta uttrycker sig särskilt i konkurrens och tävlingsanda, och att vara oberoende och självständig utan behov av andras hjälp. En berättar: ‘Har du vunnit över någon annan, då är det bra. Det är bra att vinna saker, det är bra att vara bäst på nånting, det är bra att bevisa att du är bäst på nånting’; ett tydligt och uppmuntrat uttryck för detta är att vara sexuellt aktiv och promiskuös.
Ett annat drag är begränsat känslouttryck, och en aversion mot att prata om psykiskt mående. En uppfattar det typiskt manliga som ‘att inte vara en “mes”, alltså att vara stark på liksom… det mer klassiska sättet att inte visa känslor. (...) mår man psykiskt dåligt, då är det ett tecken på svaghet, sådär. Det är liksom inget man pratar om.’ Informanterna ställdes sedan samma fråga men om ord som kvinna, kvinnlighet och femininitet, och flera berättar om dem som totala motsatser till manlighet; ömsesidighet, mjukhet, lyhördhet, omvårdande. Manlighet och kvinnlighet konstrueras således som dikotoma motsatser likt Butler beskrivit.
Flera hade börjat nysta i den följande frågan, vilket var hur maskulinitet uttrycks mer konkret, och på vilka sätt en kan få en uppfattning om en annans könsidentiet; hur kommunicerar och
tolkas en av omvärlden som manlig? Flera kroppsliga dimensioner diskuterades, men främst auditivt: ett djupt och bastungt röstläge, hög volym, självsäkert tonfall, samt hur dessa samspelar i sociala interaktioner genom att dominera samtal och ofta överrösta andra, och att formulera sig självsäkert i absoluta slutsatser om sina tankar och åsikter. Olfaktoriskt uttrycks det främst genom dofter i rökiga, myskiga lukter från parfymer och aftershave, eller avsaknaden av god hygien med svettlukt och dålig andedräkt. Maträtter och smaker kodas även efter kön: det manliga är olika former av tunga, beska och rökiga smaker såsom en stor köttbit med potatis och en öl till, och inte lätta, ljusa och söta smaker såsom en pastasallad med kolsyrat vatten till.
Taktilt är det främst fysisk styrka med en vältränad muskulös kropp, och ett väldigt hårt och bestämt sätt att ta i saker och interagera med andra människor. Visuellt är det mycket genom kläder: byxor, skjortor, t-shirts, tröjor, jackor, i ett begränsat antal färger och kombinationer av dem - främst blått och svart, och gärna mörka varianter av dem. Det främsta visuella är det dock i den kroppsliga intersubjektiva interaktionen; kroppsspråk med kroppshållning, ansiktsuttryck, hur att vända sig mot en person, att ha ögonkontakt, med mera.
Flera av informanterna upplever manligt kodad klädsel som tråkig, platt och begränsad, och likväl manliga persondrag som otrevliga, osympatiska och begränsande för relationer med andra och till sig själv. Några uttrycker vid tillfällen queera tankar i att de tycker att kvinnor har en större frihet att kunna uttrycka sig visuellt, emotionellt och tankemässigt, och att önskar att de kunde röra sig mer fritt utanför de normativa ramarna. Kvinnlighet diskuteras i positiva ordalag om hur det kan representera ens egna individuella personlighet och subjektivitet, medan manlighet diskuteras i positiva ordalag endast när det möjliggör acceptans från den större kollektiva omgivningen.
Temat om kroppen och funktionalitet fick åter fokus när vi började diskutera erfarenheter som funktionsnormbrytande person. Erfarenheter av funkofobi och okulärcentrism är väldigt påtagligt och genomgående i alla av samtalen, då informanterna har stor kunskap om och införståelse för seende personers förkroppsligade perspektiv, men har som erfarenhet att seende personer tvärtom har liten eller obefintlig kunskap om och förståelse för blinda förkroppsligade perspektiv. Jag frågade just om informanterna upplever att det finns en outsagd eller utsagd norm
om syn och visualitet i samhället, och samtliga svarade ja. Exempel på hur det formella samhället är konstruerat utifrån en obligatorisk funktionsnormativitet och okulärcentrism är när en informant berättar om allt flera övergångsställen i hans stad byggs utan trafikljus; en berättar om att gå på apoteket, och hur att ta en nummerlapp utan punktskrift samt ha en ljudlös skärm som visar siffran förgivettar seende från kunden; och en annan berättar om hur touchskärmar blir allt mer förekommande i offentliga rum, och att många inte är anpassade för blinda trots att det finns många typer av digitala ljudhjälpmedel utvecklade just för dem.
Flera berättar om hur deras individuella subjektivitet och tankar och åsikter nedvärderas. En berättar om hur han ofta fått frågan: “När du är ute och reser någonstans - vad får du utav det?”.
Att träffa och samtala med nya människor, känna vädrets temperatur, lukter och dofter i natur och städer, smakerna hos rätterna i ett annat lands matkultur, ljudbilderna av livliga städer med människor som talar ett annat språk, är bara några exempel på upplevelser både seende och blinda får erfara vid resor. Svaret informanten får då? “Men- men, du kan ju inte se!”. Informellt i kulturen berättar en att han ofta fick höra som teaterrecensent: ‘teaterkritik som blind, det går väl inte an?’, och hur medier som inte fokuserar på visualitet aktivt nedvärderas - att röst- skådespelare anses inte vara “riktiga” skådespelare, och när skådespelare prisas och får beröm är det främst för sitt visuella kroppsspråk; “han har så emotionella ögonbryn!”. En kommer ihåg hur han skrattade åt hur seende personer för några år sedan blev helt hänförda över fenomenet med ljudböcker - när det varit blinda personers sätt att ta del av litteratur i över ett sekel.
Claes G. Olsson skrev om hur seende personer i århundraden varit fascinerade över blinda personer som självständigt utför vardagliga uppgifter, och denna fascination råder än idag enligt informanterna; flera berättar exempelvis att det är vanligt när de är ute i samhället att främmande seende personer kommer fram och frågar om de gått vilse. Denna nedvärderande fascination uppfattar jag som kopplat till de stora utmaningar blinda personer har att få ett arbete. Flera informanter tar upp den oerhört höga siffran synnedsatta personer utan sysselsättning, och reflekterar över att alla deras erfarna arbetsintervjuer har gått ut på att försöka lyckas övertyga arbetsgivare om att de är arbetsföra och på många sätt självständiga - med andra ord att de trots allt kan vara delaktiga i ett funktionsnormativt samhälle som normbrytande person.
Hur nära kroppen och funktionaliteten är kopplade till subjektiviteten och identiteten berättar flera informanter om. En berättar att han “(...) inte hade varit samma person utan mitt funktions- hinder”; ur ett fenomenologiskt perspektiv hade en annan kropp och med det andra inter-subjektiva villkor inneburit att en annan varseblivning och subjektivitet formats. En informant betonar att “(...) man ska hjälpa människor att omfatta sin funktionshinder - att se det som en del av sin identitet”, vilket kan betraktas som det McRuer skrivit om i att komma ut som crip.
Under intervjun frågade jag om informanterna kunde komma ihåg ett minne och erfarenhet från sitt liv där deras position som blind korsat med normer och förväntningar om genus. Gemensamt för allt vad de berättar om är hur normer om genus påverkat deras sociala ställning positivt eller negativt. En informant berättar om vikten i skolgången av att vara “(...) aktiv inom idrott, och sånt är ju också svårare när man inte ser. Så man kunde ju aldrig riktigt vara med och tävla”;
manligt kodade visuell intressen och mediaer såsom actionfilmer, serietidningar och tv-spel är fler exempel där blinda har svårare att kunna vara delaktiga och genom det bli en del av gemenskapen. Detta blev extra påtagligt i skolmiljöer där mobbning med fysiskt och emotionellt våld förekom. En berättar vidare att “det är ju lite svårt speciellt med tonåren, det här med att dejta och sådär, som… som normen är. Man kanske inte är lika erfaren som andra är.” Positiva minnen är manliga sociala umgängen genom gemensamma intressen såsom hårdrock och bilar som lett till inkludering och vänskapsrelationer. Flera pratade även om blinda män de mött som kämpar med psykisk ohälsa på grund av utanförskap, social isolering och arbetslöshet, och upplever intersektionen med manlighet är skadlig i att de lever under en norm som både gör att de varken får känna sig bekväma med eller öva i att prata om känslor och psykisk ohälsa.
Jag återgick till frågan om kläder, och började diskutera om den taktila känslan hos kläder får större betydelse som blind. Jag frågade om informanterna trodde att många blinda män av den taktila upplevelsen skulle kunna tänka sig överväga att bära klänning eller kjol, och samtliga informanter svarade bestämt nej. Om varför var de överensstämmande i att “(...) blinda män, och funktionshindrade män, generellt (...) känner ett större behov att passa in de väldigt traditionella mansnormerna just för att redan som man är sticker ut från normen.” Som blind kämpar en redan med stora utmaningar att kunna delta i samhället, att skapa såväl nära som professionella
relationer, och att överhuvudtaget få sin subjektivitet erkänd och respekterad, och att vara normbrytande i ett annat hänseende - här genus - är att eskalera den utsattheten och de utmaningar en möter. Informanten som berättade tidigare om att han inte ville ha kläder som tolkades som konstiga av omgivningen reflekterade över de olika villkoren för seende och blinda personer i att ‘om en seende hade haft konstiga kläder på sig, då hade det kanske ansetts vara coolt’; normbrytande uttryck tolkas olika i föreställningar om avsikt och symbolik beroende på vilken kropp och subjekt som gör det. Jag tolkar allt detta både i att villkoren för en i positionen som funktionsnormbrytande person är en tydlig typ av begränsande ramar och omständigheter för performativitet Butler har skrivit om, och som ett intersektionellt och cripteoretiskt fenomen i hur Crenshaw skriver att sociala strukturer och diskurser påverkar varandra, och i hur McRuer menar att funktionsnormativitet och heteronormativitet är nära sammankopplade.
För att återkoppla till Olsson, när han skrev om hur blinda kvinnor förnekades sin sexualitet, så berättar även samtliga av informanterna om att de erfarit en fördom om att blinda personer inte skulle ha en sexualitet; “men du ser ju inget!”. Att blinda skulle vara asexuella på grund av att de inte använder synsinnet är i min mening helt absurd, då sexualitet omfattar så oerhört många kroppsliga upplevelser bortom synen; såsom hur upphetsning gör kroppen varmare och ger högre hjärtpuls, den taktila känslan av att kyssas, smeka och omhulda varandras kroppar, auditiva upplevelser i att prata sensuellt, flåsa och stöna, eller olfaktoriska upplevelser med dofter, parfymer, eller lukter från kroppens utsöndringar vid samlag. Kanske mest skrattretande är seende personer som har svårt att förstå hur blinda personer är sexuella, men sedan inte har svårt att förstå fenomen som att bära parfymer ens partner finner sensuella och attraktiva, att ha telefonsex, eller att ha sex i mörker eller med ögonbindel. Ännu svårare att förstå är hur seende kommer fram till slutsatsen att blinda personer är asexuella samtidigt som de tänker sig att blinda personers sinnen är oerhört förstärkta?
När seende personer närmat sig blinda personers sexualitet har det handlat om sexuella trakasserier. En informant berättar om ett möte med en onykter seende man som halvt på skämt, halvt på allvar ansåg att ‘du borde ta på kvinnornas bröst - du är ju blind!’; en berättar om att han haft en kvinnlig ledsagare som utan hans samtycke tagit hans hand och lagt den mot hennes
hennes bröst. Att blinda män skulle kunna ha intima relationer som är ömsesidigt grundande på samtycke och inte en tydlig makthierarki tycks därmed svårbegripligt ur ett intersektionellt, normativt perspektiv gällande genus och funktionalitet.
Utifrån Schors diskussion om föreställningar om blindhet frågade jag sedan informanterna om hur de kände inför användandet av ordet “blind” som metafor i vardagen; att det används synonymt med att vara ignorant, okunnig och sakna perspektiv. Några hade erfarenheter av att diskutera det med andra blinda personer som var emot det, men samtliga av informanterna svarade att de personligen inte hade något större problem med det, och tvärtom själva använde det i sin vardag; de kopplade inte användandet till funktionsnedsättningen, och känner att det är en förståelig och neutral metafor.
Jag frågade därefter om de tror att användandet av denna metafor kan få vissa blinda personer att känna sig mindre bekväma, och fick fram två olika uppfattningar. En var att en sådan diskussion faktiskt försvårar blinda personers framsteg i samhället; en informants erfarenhet är inte att seende personer är oaktsamma med sitt språkbruk kring honom, men tvärtom är överdrivet oroade och känsliga om att använda visuella metaforer och förklaringar och ständigt ursäktar sig själva. Han upplever att det finns en rädsla och rentav beröringsskräck för att inleda samtal med blinda, och att vara ‘språkpolis’ förhindrar i ännu högre grad sådana diskussioner. En annan uppfattning var att det påverkar och förhindrar vissa blinda personer från att kunna tala ut om sina erfarenheter i att de tas på mindre allvar, och att det inte går att bortse från större samhälleliga strukturer vid användandet av ordet.
Jag personligen upplever även att det finns dimensioner av genus och funktionalitet som kan göra att en påverkas negativt om en skulle uppmärksamma och kritisera denna metafor. En informant berättar om en praktiktjänst på en arbetsplats, med en dominerande maskulin chef som öppet pratade om att “samhället gör redan så mycket för funktionsnedsatta” och att han borde vara “tacksam” att han ens fick komma dit. Jag tänker både på hur Olsson skriver om att det funnits föreställningar om funktionsnedsatta som slöseri och utnyttjande av samhällsresurser, men också performativt att en då skulle upplevas som skör och känslig - det vill säga
icke-maskulin. Det är svårt att säga vad som kommer först, men jag upplever att metaforen stärker och återskapar föreställningen om att blinda personer inte har en subjektivitet.
Jag frågade varje informant om att försöka tänka på ett nytt sätt att använda ordet blind i ett metaforiskt syfte - ett användande av ordet som faktiskt tar i perspektiv från personer som har kroppslig levd erfarenhet av positionen. Gemensamma tankar informanterna emellan var att ordet metaforiskt används för att både förtydliga kroppslighet och en förgivettagen seendenorm i vardagliga situationer. Enblind läsning hade kunnat liknas en queer läsning; där en queer läsning uppmärksammar hur heterosexualitet och normer kring det är det förgivettagna och utesluter andra former av uttryck och begär i olika situationer. En blind läsning skulle kunna dels uppmärksamma okulärcentristiska tendenser i samhället och dels undersöka andra kroppsliga upplevelser, och genom det analysera hur dessa anknyter till större samhällsstrukturer och former av förtryck mot normbrytande personer; de tidigare exemplen med övergångsställen utan trafikljus och apoteks utformning är således blind läsningar av dessa situationer.
Jag frågade om informanterna upplever erfarenheten att vara blind man är en egen subjekts- position med egna erfarenheter och villkor jämte andra intersektionella grupper (exempelvis seende män), och samtliga svarade ja. Jag betraktar det som att bekräfta vad Crenshaw åsyftade att uppmärksamma med intersektionalitetsbegreppet: att i mötet mellan olika sociala strukturer och kategorier skapas i sin tur nya unika erfarenheter och positioner.
Sammanfattningsvis uppfattar jag fenomenologiskt blind subjektivitet som att både vara den kroppsliga levda erfarenheten och den intersubjektiva sociala upplevelsen, och ville därför låta detta vara en utgångspunkt för diskussioner om strategier för förändring. Informanterna tänkte förändringar på både formella och informella plan, och samtliga uttryckte en önskan om fler samhälleliga insatser för att minska arbetslösheten bland blinda, samt att fler kunde få blindhundar - båda för att möjliggöra mer delaktighet i samhället. Partipolitiskt ville en informant att det skulle finns ett större fokus på funkofobiska tendenser och ståndpunkter i riksdagspartier som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, och tyckte också att politiska ungdomsförbund borde rekrytera ungdomar ur organisationer såsom Synskadades riksförbund för att representera sin funktionshinderpolitik. Informellt vill de att den allmänna kunskapen om