Blinda perspektiv på maskulinitet: En intervjustudie om blinda mäns levda erfarenheter av maskulinitet

Stockholms universitet, Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Kandidat i genusvetenskap 30 hp

Självständigt arbete 15 hp VT 2020

Blinda perspektiv på maskulinitet

En intervjustudie om blinda mäns levda erfarenheter av maskulinitet

Författare: Axel Danielsson

Handledare: Helena Tinnerholm-Ljungberg

Abstract

This study examines the perspectives and lived experiences of seven blind men in their embodied tactile, audial and olfactory sensations and experiences, and situating their identities in both societal and historical conditions and social discourses and prejudices in regards to masculinity, blindness and disabled bodies. Through theories on embodiment, phenomenology, gender performativity, crip theory and intersectional theory, studies on blind gendered experiences, historical research on blind life experiences in Sweden, and linguistic and cultural representations of blindness, this study examines how the subjectivity of each participant is created in the meeting and interactions between the individual embodied experience and the societal intersubjective experience of living in a blind body.

The participants regard masculinity as a collection of norms, attitudes and expectations, that is characterized by a competitive social dominance, scarce or lack of emotional expressions, egocentrism and disregard for other, being sexually active and successful, Masculinity is expressed through a range of embodied performative actions such as audibly, tactile, olfactory, and visually.

The participants express a societal pressure on performing masculinity, as living as a blind subject and not adhering to assigned gender norms have profound effects and consequences on the individuals options and opportunities to form both professional and intimate relationships, and thus accelerate risks of experiencing unemployment, stigmatization, and social isolation. The rigid frames of masculinity blind men live under is closely intertwined with their socioeconomic status in society, and the empowerment and broader representation of disabled bodies och subjects is the key to a more open untethered blind expression and understanding of gender.

Nyckelord: Blindhet, maskulinitet, funktionalitet, performativitet, funkofobi, okulärcentrism,

kroppslighet, levd erfarenhet.

Innehållsförteckning

1. Inledning ……… s. 4

1.1. Syfte och frågeställningar ……… s. 5

2. Teori ………... s. 5

2.1. Kroppslighet ……… s. 6 2.2. Fenomenologi ……….. s. 8 2.3. Genusperformativitet ………... s. 10 2.4. Cripteori ………... s. 12 2.5. Intersektionalitet ……….. s. 14

3. Tidigare forskning ……… s. 15

4. Metod ………... s. 20

4.1. Val av metod ………. s. 21 4.2. Etiska överväganden ………. s. 23 4.3. Språk ………. s. 24

5. Material ……… s. 25

6. Analys ……….. s. 26

7. Slutsatser ……….. s. 34

Källförteckning ……… s. 35

Bifogad - Intervjuguide ……… s. 39

1. Inledning

En betydande utveckling inom feministisk teori och aktivism under 1900-talet har varit, utöver att analysera formella politiska förhållanden, att närma sig och kritisera många olika vedertagna vetenskapliga och kulturella föreställningar och grundantaganden. Utöver analys och kritik av formella samhällsstrukturer (politik, lagstiftning) har feministiska filosofer och teoretiker analyserat ​informella strukturer och processer såsom kultur, normer, media, språk, vetenskaplig kunskap, med mera och ​diskurser - ​hur olika ämnen och frågor diskuteras och förklaras, och varför de diskuteras på de sätt de görs - som förtryckande krafter bakom kvinnors subordinering.

Dessa informella strukturer i tur främjar och stävjar olika människor i samhällen från att kunna uttrycka och få representerat sin ​subjektivitet - en persons samlade unika erfarenheter, åsikter och perspektiv, som formar hens sätt att vara, handla och förhålla sig till själv och till omvärlden.

Den feministiska forskaren Donna Haraway argumenterar för i sin artikeln “Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective ​” att det är omöjligt för forskaren att vara en neutral, objektiv observatör av världen - eller vad hon kallar

‘ ​the god trick​’ (Haraway, 1988, s. 582), illusionen om forskaren som en oförkroppsligad otendentiös betraktare av världen -, och menar att det är av största vikt att både beakta forskarens egna ​kroppsliga upplevelser (såsom kön, sexualitet, funktionalitet, med mera) och ​situera hen i det tid och rum hen lever i (historiskt skede, politiska, kulturella, ekonomiska omständigheter, med mera). Forskning är därmed alltid märkt och präglad av den eller dem som producerat den, och att det är därför är av största vikt att låta människor av olika levda erfarenheter av olika kroppar och olika samhällspositioner få delta och producera vetenskaplig kunskap och teori.

Särskilt kroppen, och uppfattningen att den är av vikt för människors och deras subjektivitet, är

något som den feministiska professorn Elizabeth Grosz menar har hamnat i skymundan inom

västerländskt tänkande, och hon förklarar i det inledande stycket av hennes bok ​Volatile Bodies

(1994) att: ‘The body has been a conceptual blind spot in both mainstream Western philosophical

thought and contemporary feminist theory’ (Grosz, 1994, s. 3). Haraway i sin artikel fokuserar

särskilt mycket i sin artikel på seendet som en central kroppslig upplevelse, och hur blicken

markerar och inpräntar föreställningar och värderingar på olika kroppar (ibid, 1984, s. 581).

Men om vi utgår ifrån dessa teoretiska antaganden om vikten och betydelsen av den levda kroppsliga erfarenheten, och hur processer som kultur, media, språk och normer formar våra verkligheter, och antingen kan främja eller stävja möjligheter till representationer av olika levda erfarenheter och perspektiv - hur ringer det citatet från Grosz i öronen hos någon som faktiskt ​är blind? Exkluderar Haraways ironiskt nog levda kroppsliga erfarenheter genom sin betoning på seendet? Vad har bruket av begrepp som “könsblindhet” för konsekvens gällande representation av riktiga blinda erfarenheter av kön? Vad blir det för långtgående konsekvenser att ord förknippade med normbrytande funktionalitet används metaforiskt med negativa associationer?

Världshälsoorganisationen räknar att 2.2 miljarder människor lever med reducerad eller absent synförmåga (WHO, u.å.) - borde det då inte finnas en avsevärd mängd förkroppsligad forskning och teori om erfarenheter och upplevelser av genus från människor med synnedsättningar?

1.1. Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka diskurser och historiska kontexter gällande funktionalitet och genus för att analysera blinda mäns levda erfarenheter och perspektiv på maskulinitet, och finna teoretiska verktyg och perspektiv att använda i framtiden för att producera kunskap kring detta område. Mina forskningsfrågor som jag ämnar att besvara är:

- Vad uppfattar blinda män som maskulinitet, och genom vilka sätt gör dem det?

- Upplever informanterna ‘blind man’ som en egen subjektsposition, och om isåfall att det är en position och erfarenhet som uppmärksammas och representeras i samhället?

- Hur anknyter dessa erfarenheter till diskurser om genus, blindhet och funktionalitet?

2. Teori

Följande är de fem centrala teorier denna studie utgår ifrån, och som kommer att användas i

analysen. Jag kommer förklara deras innebörder samt varför de är aktuella och applicerbara för

denna studie, men även diskutera kritiska perspektiv som kan ställas mot dem.

2.1. Kroppslighet

Kroppslighet är en teori som uppfattar kroppen och det kognitiva jaget inte som separata delar som fungerar till mer eller mindre oberoende varandra, men tvärtom är oskiljbart sammanflätade i varandra, och att var persons egna kroppsliga upplevelser därför är central för subjektivitetens utveckling och sätt att uttrycka sig. Feministiska filosofer har observerat att västerländskt tänkande präglas av en ​somatofobisk uppfattning - en rädsla för och negativ värdering av kroppen och kroppsliga upplevelser -, som går så långt tillbaka som till den antike grekiske filosofen Platon. Han diskuterade kroppen med dess primala behov och begär som en distraktion för filosofen från att kunna söka efter kunskap, och betraktade sjukdomar som än mer förhinder som hämmar människan från att uppnå visdom och förnuft (Lindgren, 2004, s. 145). Kroppen uppfattas inte som något men ett fängelse för själen, och blott ett hinder och uppehåll för människan måste ödsla tid och energi på att upprätthålla - tid och energi som kunde förbrukats till förnuftet och sökandet efter kunskap. Elizabeth Grosz har skrivit om hur denna dualistiska uppdelning mellan en immateriell andlig själ och en materiell köttslig kropp fortsatt och utvecklats i en större religiös kontext genom kristendomen, som även förknippade kroppen med det naturligt syndande och dödliga, och själen med det gudomligt heliga och odödliga. Grosz betraktar filosofen René Descartes som avgörande och central om att göra en fullkomlig åtskillnad mellan jaget och kroppen, och framförallt att dessa skulle vara totala dikotoma motsatser självständiga från varandra; en föreställning som sedermera kallas ​cartesiansk dualism (Grosz, 1994, s. 5-6). Han ansåg även likt Platon att synsinnet var det mest ädla av alla sinnen, och fortsatte därmed en ​okulärcentrism i västerländskt tänkande - synsinnet och visualitet som dominerande och överlägset över andra sinnen och former av perception (Käll, 2013, s. 42).

Flera feministiska teoretiker såsom Grosz går emot denna somatofobiska och cartesianska

diskurs, och vill istället uppvärdera kroppen och sinnliga upplevelser samt undersöka dess nära

relation till subjektet. Som Lisa Folkmarson Käll skriver att ‘our bodies provide perhaps the most

solid and concrete dimension of our self-experience’ (Käll, 2009, s. 110) så betonar de kroppen

som centralt för subjektet, och menar att när en hindras från att prata om sin kropp och sina

kroppsliga upplevelser så hindras en från att kunna prata om viktiga levda erfarenheter - och

därmed även sin subjektivitet. Aktivisten och författaren Eli Clare använder exempelvis

begreppet ​body-mind (Clare, 2017, s. xvi) för att berätta om och lägga vikt på hur hans kropps specifika funktionalitet med cerebral pares har format hans subjektivitet. Kroppen och jaget interagerar ständigt och oavbrutet, och kroppen - med dess taktila (känsel), auditiva (ljud och hörsel) och olfaktoriska (smak och lukt) sinnen - närvarar och deltar omedelbart och aktivt i alla livsstunder av jagets olika känslor och tankar, och i interaktioner med andra människor. När du känner smaken av en läsk du inte druckit sedan du var ett barn och direkt förnimmer barndoms- minnen; att känna sommarens ankomst i hur ren luften du andas känns, den sköna vinden som smeker huden medan du går i solens värme och hör fågelkvitter inte långt i fjärran; att känna alla muskler slappna av i kroppen och en varm mjuk känsla fylla bröstkorgen när du håller händer med och kysser någon du är förälskad i - detta är bara några exempel på hur vi kopplar och betingar känslor, minnen, associationer och innebörder till olika sinnliga och kroppsliga aktiviteter och upplevelser, och hur kroppen närvarar under alla av våra personliga erfarenheter.

Teorins förtjänst för denna studie tänker jag är att olika kroppars funktionalitet inte värderas som något oväsentligt som ska ignoreras, men tvärtom är centralt och viktigt för människor och deras subjektivitet. Kroppen är det sätt med vilken vi kan betrakta, uppfatta och tolka världen, och med vilken en interagerar och orienterar sig i den; blinda och seende personer använder sina kroppar på olika sätt, och får då olika perspektiv och erfarenheter på och av samma värld.

Kritik som kan ställas mot teorin är att den skulle leda till och förespråka en deterministisk och naturalistisk inställning och uppfattning om människan och subjektivitet, att människan genom sin kropp skulle ha ett förutbestämt väsen och “inre natur”; i detta fall att alla som är blinda är likadana i personlighet, beteenden och förmåga. Jag uppfattar dock kroppslighetsteorin inte som att förespråka idén om att människan skulle ha ett inneboende väsen, men istället fokuserar på olika individers egna aktiva handlingar och deras unika sätt att leva i sin kropp.

Vidare är teorin nära anknuten till socialkonstruktivistiska och intersektionella teorier som

tvärtom går emot deterministiska tankar, och istället förespråkar subjektets föränderliga och

plastiska karaktär; att kroppen, subjektet och samhället alla kan förändras och ändra form.

2.2. Fenomenologi

Fenomenologi är en bred och mångtydig filosofisk inriktning som teoretiserar människors upplevelser och ​varseblivning​; om perception och den samlade uppfattningen av världen och dess ting, och hur och varför vi uppfattar och tolkar dessa på de sätt vi gör. Inriktningen söker att uppmärksamma hur världen upplevs och tolkas ur ett första-persons-perspektiv, och hur var och ens perception och uppfattning om världen oundvikligen präglas av personers egna subjektiva utgångspunkter, perspektiv och erfarenheter - och att vetenskapliga teorier, slutsatser och tankesystem påverkas av detta och därför omöjligt kan vara otendentiöst objektiva. “Allt jag vet om världen, också genom vetenskapen, vet jag utifrån en synvinkel som är min, en erfarenhet av världen utan vilken vetenskapens symboler inte skulle betyda någonting. (...) Vetenskapen har inte och kommer aldrig att ha samma varamening som den varseblivna världen av det enkla skälet att den är bestämning eller förklaring av den senare” (Merleau-Ponty, 2004, s. 43).

Den fenomenologiska inriktning jag avser att använda är den från den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty (1908-1961). Hans fenomenologi utgår ifrån kroppslighet, och i sina skrifter skriver han om vad han kallar för ​den levda kroppen​; varseblivningens uppkomst i mötet och relationen mellan det kognitiva tänkande subjektet och den fysiska upplevda kroppen (Bengtsson, 2001 s. 75). Vidare tänker sig Merleau-Ponty att varseblivningen är ​intersubjektiv - vilket är alla former av sociala psykologiska relationer och uppfattningar som människor delar emellan. Inte bara för att vi lever tillsammans och interagerar med andra människor i världen, men i att var och en av oss har lärts att kommunicera med ett språk och hur en ska interagera med världen och dess många olika ting så innebär det att vi anammat en förståelse av världen som är överensstämmande med andra människor. Jan Bengtsson skriver: ‘Världen erfars som intersubjektiv. På så sätt är det sociala varken en föreställning, ett ting eller en summa av ting.

Det är i stället en existensdimension som vi aldrig kan undslippa’ (idib, 2001, s. 91). Varje person som bor i ett samhälle lever under en rad av beroendeförhållanden som är nödvändiga för att blott överleva, och de kollektiva normer och lagar som är bestämda individerna emellan påverkar och styr dessa individers handlingar ständigt och omgående. En fenomenologisk uppfattning av ett subjekt uppfattar hen dock inte som en anonym medlem av ett kollektiv;

Bengtsson fortsätter: “Inte någon människas liv kan vara helt kollektiv eller helt individuellt. Det

kollektivas och det individuella genomkorsar i stället ständigt varandra och bildar en konkret helhet” (idib, 2001, s. 92).

Fenomenologi anser jag är aktuell och användbar för denna studie då den ifrågasätter föreställningen om en universell mänsklig upplevelse och förståelse av omvärlden, och istället betonar människors olika kroppsliga upplevelser och uppfattningar som något positivt och som ska beaktas. Vidare betonar fenomenologin betydelsen av det intersubjektiva, i såväl direkta personliga relationer som indirekta sociala diskurser och strukturer, och hur dessa formar och påverkar människors subjektivitet och handlingar.

Exempel på kritik redovisas i forskaren Silvia Stollers artikel “Phenomenology and Poststructural Critique of Experience ​” (2009), som avhandlar poststrukturell kritik mot fenomenologiskt tänkande. Stoller redogör för kritik av fenomenologi som att den skulle vara epistemologiskt - att okritiskt uppfatta erfarenheter som en objektiv urkälla till kunskap -; att den inte situerar erfarenheter i sina historiska kontexter till erfarenheter; att erfarenheter är omedelbara och inte präglas av specifika omständigheter; och att den reproducerar ideologiska system och inte möjliggör motstånd mot dem. Hon slår dock tillbaka mot samtliga av dessa påståenden, och menar att fenomenologi i grunden kritiserar epistemologiskt tänkande och visar på erfarenhetens subjektiva väsen; att flera fenomenologiska tänkare har betonat att situera tid och rum för erfarenheter; att den betonar hur indirekt och att olika kroppsliga och intersubjektiva omständigheter präglar ett subjekts erfarenheter; och att den uppmärksammar ideologiska system och därmed möjliggör subversiva handlingar mot dem. Den mest giltiga kritik Stoller upplever är att fenomenologi inte analyserar diskursiva kontexter till erfarenheter, och tvärtom hävdar att erfarenheter existerar innan och bortom diskurser, men finner inte hur fenomenologi inte skulle kunna ta sig an idéer och teorier om diskurser; tvärtom menar hon att många av fenomenologins idéer och teorier föranleder poststrukturalistiska tankegångar (Stoller, 2009, s. 708-723).

Jag instämmer i Stollers argument för fenomenologi, och finner den ett viktigt teoretiskt

verktyg mot tanken om en absolut och objektiv kunskap om världen och upplevelser av den.

2.3. Performativitet

Performativitet är ett begrepp som används av den amerikanske teoretikern Judith Butler, och är ett centralt begrepp inom hennes teoretiska förståelse av hur föreställningar och identiteter gällande kön skapas och uttrycks i hennes bok ​Gender Trouble (1990). Butler avfärdar föreställningen om att det existerar ett passivt, inneboende väsen i kroppar som oundvikligen gör dem till ett visst kön - en medfödd “naturlig” manlighet eller kvinnlighet -, men tycker samtidigt att användandet av begreppet ​genus - vilket avser de kulturella, sociala förväntningar och normer om hur manligt och kvinnligt - inte är nog. Hon menar att föreställningar om både naturliga könade kroppar och kulturellt skapade genus är ​socialt konstruerade - att människor själva skapat dessa “sanningar” och tillskrivit och betingat dessa fenomen med innebörder, associationer och värderingar (Ambjörnsson, 2016, s. 93). Kön bör istället talas om som performativt; olika typer av kommunikativa aktiva handlingar som tolkas och värderas av det omgivningen utefter rådande föreställningar och normer om kön. Performativa handlingar kan vara kläder, parfymer, röstlägen, kroppsspråk, yrkesroller, sociala roller, fritidsintressen, med mera, och genom upprepade handlingar som överensstämmer med förväntningar om hur en kropp och person “ska” uttrycka sig upprätthålls inte bara en persons könsidentitet, men också kollektiva föreställningar om manlighet och kvinnlighet. Butler menar därför att det inte finns ett kön bakom människors handlingar - det är istället handlingarna i sig som ​skapar (och upprepat återskapar) subjektets kön. Hon skriver: “There is no gender identity behind the expression of gender; that identity is performatively constituted by the very “expressions” that are said to be its results” (Butler, 2007, s. 34).

Performativitet och Butlers författarskap är nära anknutet till ​queerteori​. Begreppet queer är

ett historiskt nedsättande och förolämpande begrepp mot personer som varit normbrytande

gällande kön och sexualitet, som sedan har anammats och omdefinierats av aktivister och

teoretiker till att vara positivt och representerbart för dessa personer, och en utgångspunkt för

analys och motstånd (Ambjörnsson, 2016, s. 26). Queerteori är en mer omfattande teoretisk

inriktning som analyserar och kritiserar hur olika normer gällande kön, kropp och sexualitet

proklameras som obestridligt “naturliga” och “rätta”, hur dessa föreställningar upprätthålls, och

hur den typen av diskurser använts för att berättiga förtryck mot personer som avviker från detta.

Den gemensamma nämnaren är uppfattningen att inte bara kön men även kropp och sexualitet är kulturellt, socialt och historiskt konstruerade, och att dessa är nära sammankopplade med varandra. Denna samlade uppfattning påtvingas människor genom ​heteronormativitet​, vilket är de formella och informella institutioner och processer som upprätthåller föreställningen om heterosexualiteten som det “naturliga” och mest åtråvärda (ibid, 2016, s. 47).

Jag finner att performativitetsteorins största förtjänst för denna studie är att analysera kön och fenomen kring det som något oerhört komplext och mångfacetterat, och med det kan uppmärksamma de många olika varierande sätt normer om kön erfars och uttrycks av olika personer i olika positioner. Jag vill i denna studie främst studera performativitet bortom det visuella - hur kön performativt uttrycks och uppfattas med kroppen utöver bara synsinnet -, och hur normer och erfarenheter relaterat till kön är nära sammanknutet till sådana om funktionalitet, och hur detta i tur påverkar blinda män.

Kritik mot genusperformativitet som teori gäller huruvida den menar att det råder en ren

voluntarism gällande subjektets genus - att människor med andra ord helt frivilligt skulle kunna

som en vill välja genus efter egen vilja. Om kön inte är något som en gör oundvikligt och

naturligt, men aktivt och av egen vilja - betyder det att någon utefter vad hen känner för den

dagen bara kan välja att vara en man, kvinna eller annat? Jag utgår inte från en sådan tolkning av

Butlers teori, men istället den som Lisa Folkmarson Käll förklarar i sin artikel “A Path Between

Voluntarism and Determinism” ​(2015). Hon utgår ifrån en fenomenologisk förståelse av Butlers

text där performativitet varken står för en deterministisk eller voluntaristisk ståndpunkt gällande

kön; performativitet är delvis handlingar av egen vilja, men lika viktigt är att uppmärksamma de

sociala omständigheter runt dessa handlingar - högst rigida ramar som reglerar och möjliggör

och omöjliggör vissa handlingar (Käll, 2015, s. 25). Att en person går utanför normen må vara ett

möjligt val, men om det innebär konsekvenser i form av olika typer av utanförskap,

stigmatisering och direkt och indirekt våld - hur mycket av ett val är det egentligen? För denna

studie analyserar jag diskurser och normer om funktionalitet främst som en sådan rigid ram och

omständighet som påverkar och reglerar uttryck av kön.

2.4. Cripteori

Cripteori är en teoretisk inriktning som studerar de sociala relationer och fenomen olika personer upplever i relation till funktionalitet och normer konstruerade kring det, samt representationer av olika kroppar och funktionaliteter i olika informella institutioner (medier, kultur, språket, med mera), och vad dessa skapar för diskurser och kollektiva föreställningar. Den försöker inte framställa det som att kroppsliga erfarenheter av olika funktionaliteter är homogena och likadana, men istället att det överensstämmande mellan funktionsnormbrytande personer är den samhälleliga upplevelsen av att leva i en normbrytande kropp; hur dessa personer ständigt blir invaliderade, sjukdomsförklarade, stigmatiserade, och förnekade möjligheter att uttrycka sin subjektivitet, och hur detta förtryck har rötter i samma diskurser om kropp och funktionalitet.

Begreppet ​crip kommer från det engelska pejorativa ordet ‘cripple’ - vilket i svensk kontext kan liknas med ‘krympling’ eller “efterbliven” -, och är likt queer ett aktivt åtagande att ta ett ord som tidigare använts för att nedvärdera och förtrycka grupper av människor, och nu delvis uppmärksamma den historien, men framförallt låta dessa personer kollektivt återta begreppet för sig själva och omdefiniera det till något positivt - till något som nu istället är representerbart och inger värdighet, och kan utgöra en plattform för kritik och motstånd; på svenska brukar ‘funkis’

användas på ett liknande sätt. Han berättar om att ‘komma ut’ som crip som en handling att dels komma till freds med sin identitet, och att markera för omgivningen om ens normbrytande kropp och hur samhället stävjar ens möjligheter till deltagande och självständighet (McRuer, 2006, s.

34-35). Cripteori söker inte att bara uppmärksamma och erkänna normbrytande funktionalitet

som en samhällsposition med specifika upplevelser och påfrestningar av stigmatisering, men

också att uppmärksamma positionen för personer som överensstämmer med normen, samt

kritisera det som konstrueras som “normalt” och normativt. McRuer använder begreppen

disabled och ​able-bodied för dessa två positioner - som jag i denna text översätter som

funktionsnormbrytande och funktionsnormativ - och argumenterar för att den senare utgör en

obligatorisk norm som genomsyrar hela samhället och är konstruerat utefter det; detta benämner

han som ​compulsory able-bodiedness (ibid, 2006, s. 36) - som jag i denna text översätter som

obligatorisk funktionsnormativitet. McRuer argumenterar vidare att funktionsnormativitet är en

illusion då kroppen är plastisk och ständigt förändrades, med ‘disability being the one identity

category that all people will embody if they live long enough’ (McRuer, 2006, s. 30); de flesta människor kommer under sin livsgång uppleva att kroppsfunktioner såsom seende, hörsel, balans, med mera bli nedsatta inte från olyckor eller sjukdomar, men bara från rent åldrande.

Cripteori är nära besläktat med queerteori med flera dylika teoretiska grundantaganden om förkroppsligad vetenskap, och analyserar funktionalitet inte som en separat strukturell kategori och erfarenhet i samhället, men istället något som genomgående korsar med andra sociala kategorier och erfarenheter såsom kön, sexualitet, klass, med mera. McRuer uppfattar just diskurser om funktionalitet och genus som nära intvinnade i varandra, och anser att obligatorisk funktionsnormativitet och heteronormativitet som strukturer upprätthåller och reproducerar varandra (ibid, 2006, s. 31).

Teorins största förtjänst för denna studie är att uppmärksamma inte bara formella strukturer men än mer informella föreställningar och representationer av kroppar och funktionaliteter, och hur diskurser om dessa påverkar och formar människors liv. Vidare betonar den hur rådande omständigheter är föränderliga och erbjuder teoretiska verktyg att kritisera och undergräva funkofobiska formella och informella institutioner och fenomen.

Det finns dock akademisk kritik mot cripteori som är värd att reflektera över; ett exempel är forskaren Kirstin Marie Bone i sin artikel “Trapped behind the glass: crip theory and disability identity” (2017). Bones huvudsakliga kritik är att cripteori inte ska härstammat från reella aktivistiska grunder och grupper, men är ett akademiskt fenomen som åberopat sig dessa frågor och erfarenheter samtidigt som den skapat en distans från de människor den hävdar sig representera. Hon argumenterar att ‘crip’ är ett olämpligt begrepp att använda i både att ‘cripple’

inte är ett allmänt accepterat och använt begrepp inom olika aktivistgrupper av och för

funktionsnormbrytande personer - och tvärtom inom vissa används som ett nedsättande ord för

en typ av missvisande, ömkande representation de motsätter sig -; att begreppet även har en

våldsam association i att det också är namnet på våldsamma gatugäng i USA; och att ordets

kroppsliga association med fysiska funktionsnedsättningar försvårar eller rakt av förhindrar att

andra funktionsnormbrytande identiteter (exempelvis neuropsykiatriska) från att kunna

representeras under begreppet (Bone, 2017, s. 1301-1303). Bone menar att teorin grundar sig på

‘(...) ideologies that have not yet created actual change in the lives of disabled people’, och att fokus på informella konstruktioner och representationer drabbar dessa grupper i att frågor politisk marginalisering och förtryck hamnar i skymundan (ibid, 2017, s. 1306).

Jag finner trots detta att cripteori är ett viktigt steg mot att analysera och undergräva informella strukturer och representationer gällande funktionalitet, samtidigt som Bones kritik är relevant och viktigt. Jag har därför i intervjuerna och analysen försökt att lägga ett jämlikt fokus på både formella och informella frågor och omständigheter rörande studiens fokusområde.

2.5. Intersektionalitet

Intersektionalitet är ett begrepp myntat av den amerikanska feministiske advokaten och forskaren Kimberlé Crenshaw. Hon har arbetat kring rättighetsfrågor gällande afroamerikanska personers erfarenheter med det amerikanska juridiska systemet och uppmärksammade i många fall hur det inte bara rörde sig om enbart rasism men flera maktstrukturer som närvarade i dessa fall, och hur mötet mellan dessa strukturer skapade nya unika situationer, erfarenheter och positioner; afro-amerikanska kvinnor hade exempelvis unika erfarenheter som var till följd av mötet mellan både rasistiska och sexistiska fördomar och normer. Forskning och teorier om kön, föreställningar om ras, klass, sexualitet, med mera var länge separata avskilda forskningsområden, och Crenshaw lanserade begreppet då det ‘(...) highlights the need to account for multiple grounds of identity when considering how the social world is constructed’

(Crenshaw, 1991, s. 1245). Begreppet används för att uppmärksamma och analysera de unika erfarenheter och omständigheter som skapas i mötet mellan flera positioner; såsom att vara seende och man jämfört med att vara blind och man.

Teorins största förtjänst är för mig att den analyserar erfarenheter och verkligheter som komplexa och sammanbundna, och möjliggör att finna de sätt olika sociala strukturer och fenomen påverkar varandra. I denna studie analyseras inte blindhet och manlighet som separata positioner och erfarenheter, men istället de unika erfarenheter som skapas i mötet mellan dem.

Kritik som kan ställas mot teorin är i fråga om hur långt en ska gå gällande vilka kategorier

och positioner en ska inkludera - vem avgör en position som relevant och en annan som

irrelevant? Varför är kön relevant för men inte också klass eller/och sexualitet? I denna studies fall handlar det om avgränsning och brist på tid och omfång som endast två kategorier - blind och man - är inkluderade. Studien syftar inte att göra absoluta slutsatser som framställer blinda män som en enhetlig grupp av homogena, likadana erfarenheter; istället skulle den kunna vara en utgångspunkt för att vidare studera fler erfarenheter inom gruppen blinda män (exempelvis blinda mäns erfarenheter av sexualitet, hur rasism påverkar en som blind person med utomeuropeiskt påbrå, med mera).

Vidare är det frågan om teorin återskapar de kategorier och strukturer den ämnar att kritisera.

När du söker att studera en grupp utgår du ifrån en rad uppsatta kännetecken om vad som utmärker en samling människor; innebär detta att du återskapar och förstärker normativa föreställningar om grupper om människor? Jag söker inte att definiera och sammanfatta ‘blinda män’ som en enhetlig grupp av exakt likadana individer med exakt likadana erfarenheter; istället är det att få en uppfattning om överensstämmande erfarenheter mellan personer i båda positioner av att vara blind och man, och vidare hur dessa strukturer inte bara är konstruerade men framförallt föränderliga, och föreslå strategier för förändring.

3. Tidigare forskning

För tidigare forskning har jag valt litteratur från främst två områden; dels blinda levda erfarenheter med ett fokus på dimensioner om genus, och dels forskning om blindhet i historien och kulturen. Jag vill med det första området finna teman och erfarenheter att jämföra med mitt material, och med det senare kunna sätta dem i större historiska och informella kontexter.

Blindness through the looking glass (2019) av Gili Hammer är en kvalitativ studie om israeliska

blinda kvinnors erfarenheter av normer och förväntningar om kvinnlighet. Hammer studerar

informanternas erfarenheter av att hitta sätt att orientera sig och leva i relation förväntningar om

kvinnlighet i en visuell kultur. I den är den visuella framställningen av kroppen det första

intrycket främlingar får av en person, och kroppens utseende blir därmed en samling sätt att

kommunicera och ge budskap om personlighet och förmåga - ett sätt få främlingar att vilja prata

med och lära känna en. Att leva med blindhet handlar ironiskt nog därmed till stor del om lära sig “hantera stirrandet” och dömande värderande blickar från främlingar (Hammer, 2019, s.

87-88); Hammer förklarar detta som orsaken till varför det finns resurser såsom hårborttagnings- metoder utvecklade för blinda kvinnor, färgidentifierande verktyg, punktskriftsetiketter på kläder (idib, 2019, s. 49), samt övningar i kroppsspråk med ansiktsuttryck, kroppsställningar, hur att gå, med mera. Funkofobiska fördomar avhumaniserar dessa personer till den grad att seende personer tror att de inte har en subjektivitet - en “nonperson status” eller “humanity in doubt” -, och kraftig underskattar deras förmågor att kunna vara självständiga individer, föräldrar och partners; Hammer skriver om frågor informanter fått höra såsom: ‘How can you help your son with his homework? how do you match socks? or even, how do you know you got your period?’

(ibid, 2019, s. 54-55). Att uppträda och kodas som feminin och kvinnlig upplevs därmed som ett viktigt sätt att övervinna och orientera sig runt stigmatiserande fördomar om blindhet, men hon visar även hur utmaningar i att dejta och forma intima relationer som blind kvinna är nära anknutet till föreställningar om kvinnlighet. Dels i att de upplevs inte kunna utföra en omhuldande vårdande rollen i relationen och tvärtom är behov av olika fysiska stöd i det vardagliga livet, men dels också att när blinda kvinnor är självsäkra och uttrycker behov av självständighet upplevs de inte som “feminina nog” (ibid, 2019, s. 69).

Studien handlar om blinda kvinnors subjektivitet och erfarenheter, och är i den bemärkelsen inte direkt aktuell för denna studie. Jag tycker dock den är högst relevant i att den ger viktiga exempel på fördomar om blinda och blindhet och hur dessa yttrar sig i det vardagliga livet - dels att de saknar all form av subjektivitet och självständighet, och dels myten om att alla blinda personer har oerhört förhöjda taktila sinnen samt ofta vilja känna på människors ansikten (ibid, 2019, s. 30) -, och hur dessa i intersektioner med normer om genus skapar unika situationer, förväntningar och villkor. Särskilt av intresse är hur performativitet av genusnormer för många i studien är en betydande och viktig strategi för att övervinna funkofobiska fördomar om blindhet.

“The Blind Man’s Harley: White Canes and Gender Identity” publicerades 2005 och är en essä

vari forskaren Catherine Kudlick reflekterar över hennes erfarenheter från ett

rehabiliteringscenter för blinda i Colorado i USA. En stor del av upplevelsen var att möta normer

och fördomar om blinda personer - i synnerhet den att blindhet berövar en person från all form av självständighet och oberoende. Hon beskriver exempelvis att vistas offentligt med blindkäpp i hur: “One minute I stood there, an innocuous, competent, responsible adult, and the next my

“stickmata” brought the wrath of human condescension raining down upon me, as people’s voices grew artificially soft and solicitous” (Kudlick, 2005, s. 1590-1591), och: “Sometimes I got the impression that we terrified people on the street, that they drew only the thinnest of lines between fearing for our safety and fearing for their lives” (ibid, 2005, s. 1595).

Hon relaterar sedan dessa erfarenheter till normer och förväntningar om kön, och berättar om hur männen hon mötte “(...) all complained bitterly about how the sighted world’s treatment of them as helpless dependents was robbing them of their masculinity.” Centret fokuserade därför på att bemöta de sociala attityder och fördomar en som blind får uppleva, och förespråkade som respons “(...) a particular kind of masculine assertiveness” (ibid, 2005, s. 1591); att markera sig och ta plats både direkt fysiskt och indirekt socialt i mötet med det större samhället. Rent praktiskt uttrycktes detta genom blindkäppar som, istället för att vara ihopvikbara och med en längd upp till bröstkorgen, är helt solida och av kolfiber, med en längd som går upp till huvudet (ibid, 2005, s. 1593). Vidare minns hon en lärare som berättar tydligt: “Blind people can’t afford to be sissy-wimps if they want to be free in this world (...) The way I see it, you can either put yourself out there or you can sit at home and wait for some well-meaning sighted person to come and rescue the damsel in distress. (...)” (ibid, 2005, s. 1600); att ha ett passivt mjukt lynne och vara den feminint kodade stereotypen om “jungfrun i fara” avråds för att istället ha en aktiv dominerande manlig inställning till sociala situationer.

Återigen är huvudsakligt fokus från en blind kvinnas perspektiv, men jag anser att essän är högst relevant i att den berättar om fördomar om blinda, blind performativitet av maskulinitet, och intersektionella erfarenheter mellan diskurser om funktionalitet och genus. Vidare betonar den vikten av maskulin performativitet som strategi för att kunna övervinna fördomar om blindhet, och på så sätt uppnå självständighet och göra framsteg i samhället.

I den svenska antologin ​Utanförskapets historia (2012) finns essän “Föreställningar om blinda,

blindhet och synnedsättningar genom tre sekler” skriven av Claes G. Olsson. Han skriver om hur

i århundraden seendes förundrats över blindas varseblivning och att blinda kan utföra vardagliga uppgifter, och tar som exempel på sent 1700-talet den svenske läkaren Roland Martin som skriver om en bonde som varit synnedsatt sedan tidig barndom och helt blind vid 30-årsåldern, och hur han utförde självständigt större delen av en bondes arbetsuppgifter; Martin menade på att blinda av Gud tillgivits en större inbillningsförmåga (Olsson, 2012, s. 60-61). Under det följande seklet tillkom yrkesprofessioner och specialisering på utbildning för blinda, och på skolor för blinda fick praktisk utbildning; männen, som lärdes in att de skulle vara familjeförsörjare, fick yrkesutbildning i att lära sig borstbinderi och korgmakeri, medan kvinnor lärde sig handarbeten och hushållsarbete. Kvinnorna ansågs behöva bidra till sin egen försörjning då det ansågs att få av dem skulle kunna bli försörjda genom äktenskap, men de handarbeten de lärdes gav sällan tillräckliga inkomster att leva. En vanlig tanke var att blinda kvinnor borde förneka sin sexualitet, samtidigt som det fanns antydningar i dåtida rapporter om att sexuella övergrepp på blinda kvinnor förekom; att etablera skyddande boende just för denna grupp föreslogs. Allmänheten hade bristande kunskap och förståelse för svårigheterna i att leva och försörja sig som blind, och det förekom en tanke om att en del blinda överdrev sina svårigheter för att utnyttja sin situation för att få ekonomiskt stöd från organisationer eller allmänheten (Olsson, 2012, s. 63-65).

Essäns relevans för denna studie utöver att ge viktig kunskap om svensk blindhistoria - i både formella omständigheter och informella föreställningar och fördomar om blinda -, är att den också berör intersektioner med normer om genus i hur kulturella och religiösa uppfattningar ledde till att blinda män och kvinnor fick olika utbildningar och yrkesroller, och med det olika livsvillkor och erfarenheter av samhället.

I sökandet efter tidigare forskning kring detta ämne uppmärksammade jag det såväl vardagliga som akademiska bruket av ordet ​blind i kontexter som inte gäller blinda personer; begrepp som

“ ​blind fläck​” och formuleringar om att någon är “blind” för ett fenomen eller situation.

Könsblindhet ​är ett förekommande ord i Sverige som åsyftar en oavsiktlig eller avsiktlig

ignorans och okunskap om könsojämlikhet i det större samhället, och har använts av partier som

Vänsterpartiet i riksdagsdebatter (Riksdagen, 2008) och Feministiskt initiativ i debattartiklar

(Feministiskt Initiativ, 2019); att vara “blind” betyder i den meningen att en är ignorant,

oförnuftig, tanklös och saknar perspektiv. Kanske tydligast vad detta resulterar i är hur jag inledningsvis hade väldigt svårt att hitta forskning om blinda erfarenheter av genus.

Detta språkliga fenomen är något som den feministiska teoretikern har Naomi Schor skrivit om. I hennes artikel “Blindness as Metaphor” (1999) beskriver att funkofobiskt användande av kroppsliga metaforer ‘(...) void words of their charge of pain and sorrow, dread and death, and invest them with the language of stigma and shame and burden them with negativity’ (Schor, 1999, s. 77), och tar kulturella exempel genom historien hur blindhet används som metafor. Hon börjar med hur det används för att i myter och kulturella ideal får symbolisera en personlig avsaknad av insikt - och snarare kan uppfattas som motsatsen till insikt (ibid, 1999, s.79) - och tar talesättet “ ​kärleken är blind​” som exempel då det syftar på att en förälskar sig i ett (ofta visuellt) ytligt och förhastat första intryck. Hon lägger dock större fokus på ett idealiserat positivt användande i vad hon benämner som ‘ ​fortunate blindness​’; en feminint kodad platonisk kärlek som hon benämner som en av de största myterna om blindhet (ibid, 1999, s. 85) som är central i berättelser om “skönheten och odjuret”; myten om en vidsynt insiktsfull kvinna som kan “se”

bortom den monstruösa fysiska kroppen och istället älska hans själ och person.

Att inte ha ett perceptuellt sinne innebär inte oundvikligen total katastrof för en person, men medför många utmaningar i livet som personen måste lära sig att hantera, och Schor menar att båda av dessa dikotoma idealiseringar om blindhet döljer dessa erfarenheter. Hon avslutar med att: ‘The time has come for a new body language, one which would emanate from a sensorium that is grasped in its de-idealized reality, in its full range of complexity’ (ibid, 1999, s. 103); att målet bör inte vara att utesluta kroppsliga metaforer ur språket, men istället låta dem vara rotade i de reella och komplexa levda erfarenheter blinda personer erfar.

Jag finner denna artikel oerhört relevant för denna studie, i att den både uppmärksammar

fördomar och kulturella föreställningar om blindhet, och hur dessa är relaterade till diskurser om

genus och kärlek. Jag vill därför i denna studie delvis uppmärksamma det vardagliga språkbruket

av ordet blind, men även utforska andra sätt att använda det i ett metaforiskt syfte; ett

användande utifrån reell levd blind erfarenhet och subjektivitet. Två av intervjufrågorna berör

därför detta, och informanternas svar på dem kommer sedan utgöra en del av analysen.

4. Metod

Denna studie bygger på en kvalitativ studie av sju semistrukturerade djupintervjuer.

Semistrukturerade innebär att jag innan intervjuerna hade skrivit en specifik intervjuguide med en rad frågor som jag sedan ställde till alla av informanterna, samtidigt som det fanns rum för spontanitet i form av exempelvis följdfrågor och diskussioner jag eller informanten eventuellt tänkte på i stunden under en intervju (Hesse-Biber, 2014, s. 186-187). Djupintervjuer är längre samtal där i fokus ligger att få kunskap informanten subjektiva levda erfarenhet (ibid, 2014, s.

189). Vidare har jag utgått ifrån två huvudsakliga vetenskapsteoretiska antaganden:

- Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv ​: Att den upplevda verkligheten inte existerar objektivt och passivt, men är något som konstant och aktivt skapas utifrån samhället och dess sociala faktorer, och bara genom dessa kan förstås. En forskares förståelse och slutsatser om världen utgår ifrån de rådande kulturella och samhälleliga normer och diskurser i den specifika historiska tid och plats hen lever i (Tjora, 2010, s. 19).

- Att vetenskap är situerat och förkroppsligat: A ​ tt vetenskaplig kunskap oundvikligen alltid är märkt av forskarens egna situerade förkroppsligade erfarenheter.

En informant kom jag i kontakt med via min handledare, som hon i sin tur hade kommit i kontakt med via en tidigare student som har levd erfarenhet med synnedsättning. Merparten av mina informanter kom jag dock i kontakt med genom en Facebook-grupp för personer med olika grader av synnedsättningar, genom att jag skrev ett öppet brev om min studie. I brevet berättade jag om mig själv i att jag studerar på Stockholms universitet, min arbetserfarenhet inom LSS och intresse för frågor om funktionalitet, och att jag med studien ville studera blinda mäns levda erfarenheter av maskulinitet Jag informerade om att intervjuerna skulle vara anonyma, och att varje deltagare hade full möjlighet att kunna välja att inte längre delta om hen så ville.

Inför intervjuerna skrev jag en intervjuguide, som jag utformade utifrån den Aksel Tjora

förklarar i sin bok ​Från nyfikenhet till systematisk kunskap (2010) med uppvärmande frågor som

är enkla och konkreta för att inleda samtalet, följt efter med kärnan av intervjun i form av

reflexionsfrågor som är djupare, mer öppna frågor menat för längre reflektioner och diskussioner, och slutligen lättare avrundningsfrågor för att knyta ihop och sammanfatta samtalet (Tjora, 2010, s. 86-87). Jag skrev även en introducerande text som jag berättade innan varje intervju för att för att ge informanterna en idé om vem jag är, min bakgrund, vad studien handlar om och syftar till, deras rättigheter som informant, och slutligen att jag frågade om vilka begrepp de vill att jag använder gällande deras funktionalitet samt om det fanns begrepp de inte ville att jag använde. Intervjuerna genomfördes med en smartphone med högtalarfunktion aktiverat genom främst telefonsamtal och ett via Facebooks messenger-app, och samtalen spelades in som ljudfiler på min laptop med ett inspelningsprogram.

4.1. Val av metod

Denna studie syftar på att undersöka och analysera subjektspositionen ‘blind man’; att uppmärksamma levda erfarenheter och subjektiviteter både i ett mikroperspektiv hos individuella personers erfarenheter i livet och den egna vardagen, men också i ett makroperspektiv som en position i ett samhälle bestående av en väv av olika hierarkier och maktdimensioner. Jag har därför valt den kvalitativa metoden djupintervju för att försöka uppnå detta, då jag vill som Aksel Tjora skriver finna ‘ ​informanternas livsvärld​’; att “studera åsikter, attityder och erfarenheter”

(Tjora, 2010, s. 82) för att få veta närmare personens subjektiva psykologiska och emotionella upplevelser och så i tur kunna skönja världen utifrån informantens utgångspunkt.

Majoriteten av informanterna bodde i en annan stad än mig och intervjuerna genomfördes därför på telefon, vilket jag uppfattar som att ha haft flera fördelar för samtalen. Informanterna hade tid i förväg att kunna bestämma en plats att göra intervjun, vilket oftast blev det egna hemmet - en plats och miljö som troligtvis kan kännas tryggt och säkert för informanten, särskilt om de ska öppna upp om tunga och känsliga frågor. Under flera av samtalen var det informanter som pratade med sin partner som då även var hemma, vilket jag känner även kan vara en positiv och betryggande faktor när en öppnar upp om personliga erfarenheter och tankar.

Den största förtjänsten med metoden enligt min mening är just i att eftersom studien syftar till att

förstå och analysera sociala och samhälleliga erfarenheter i just hur maktstrukturer påverkar

människor personligen psykologiskt och emotionellt, så tillåter metoden för långa djupa samtal av personliga reflektioner och erfarenheter. Genom analys av dessa samtal ur mina teoretiska utgångspunkter vill jag sedan finna vilka ramar - formella som informella - som råder gällande hur dessa personer får handla och uttrycka sig själva.

Tjora betonar vikten av r ​eliabilitet inom forskning - att redogöra (ibid, 2010, s. 159, 162), och jag har ämnat att uppnå reliabilitet genom att reflexivt berätta om mig själv och min bakgrund, vilka teoretiska perspektiv jag utgår ifrån, och tydligt skillnadsgöra mellan mig och informanterna genom att dels citera ofta den senare gruppen, och sedan förklara vad som är min uppfattningar och analyser. Vidare skriver han även om vikten av ​validitet - att redogöra hur forskningen utförts, vilka val en gjort samt etiska överväganden och känsliga faktorer att beakta (ibid, 2010, s. 162) -, detta har jag ämnat att uppnå genom att förklara inte bara vilken forskning, metod och teorier jag använder mig av, men ​varför jag finner dem giltiga och relevanta, samt redogöra för eventuella brister och kritik som kan ställas mot dem.

Kritik mot djupintervju som metod skulle vara om ​generalisering av slutsatserna är möjliga;

huruvida det lilla antalet informanter väl kan representera den större sociala gruppen av blinda

män i Sverige. Myndigheten för tillgängliga medier beräknar att cirka 120 000 personer i Sverige

lever med nedsatt eller absent syn (Andrén, 2016, s. 15); de skriver ingen statistik gällande kön,

men är vi sparsamma och utgår att en tredjedel, 40 000, av dem är män så är det fortfarande en

oerhört stor grupp att representera. Omständigheter jag dock upplever stärker det uppsatsens

kredibilitet att representera denna subjektsposition är: inga av informanterna bor och lever dock i

samma del av Sverige; de är i olika åldrar; och att flera berättade även om att de umgås och

träffar personer i samma position genom sociala nätverk genom engagemang i ideella föreningar

och organisationer - och då de bor på olika orter har de därmed troligen inte umgåtts och träffat

samma personer i samma lokala kretsar. Genom deras olika bakgrunder och situationer känner

jag att det finns en mångfald av perspektiv. Jag har vidare försökt skriva vad Tjora beskriver som

en naturalistisk generalisering - att rapporteringen av forskningen redogjorts tillräckligt väl och

detaljerat att läsaren själv kan bedöma om den är giltig och kan användas för annan forskning

(ibid, 2010, s. 163)

4.2. Etiska överväganden

Jag som skriver denna studie är en seende person utan levda erfarenheter av att leva i en kropp med normbrytande funktionalitet. Jag har en queer könsidentitet, men lever i en kropp som kodas som manligt av majoritetssamhället. Mitt intresse för frågor rörande funktionalitet härstammar ifrån att jag arbetat på olika LSS-boenden sedan 2017, har varit kontaktperson åt tonåringar med olika neuropsykiatriska diagnoser, och aspirerar att arbeta som socionom i framtiden med frågor rörande funktionalitet och tillgänglighet. Eftersom jag inte har erfarenhet av att leva i positionen som funktionsnormbrytande har jag lagt tid och tanke på känsliga och etiska aspekter.

Frågorna denna studie undersöker kan beröra känsliga erfarenheter av utanförskap och stigmatisering, och jag ville att intervjusituationen inte skulle vara en påfrestande upplevelse för informanten. I den inledande informationstexten innan intervjuerna började betonade jag mycket informantens rättigheter: att deltagandet är frivilligt, att den inte behöver svara på en fråga om den inte känner för det - och att jag då inte kommer frågar om varför -, och att den kan när som helst innan, under eller efter intervjun (innan datumet studien skickas in) kan välja att inte längre delta i studien. Jag frågade sedan också varje informant om vilka begrepp de använder om sig själva och sin kropp för att känna sig bekväma och väl representerade, och sedan om det fanns begrepp de ​inte ville att jag skulle använda. Begrepp väcker olika känslor och associationer för olika personer, och jag ville vara lyhörd för varje informants tankar och reflektioner kring detta för att skapa en respektfull och trygg atmosfär under samtalen.

Vid reflektion efter att intervjuerna genomförts ångrar dock jag en av de inledande frågor: om

vilken sysselsättning informanten har eller haft. Synskadades Riksförbund räknade 2018 att färre

än hälften av deras medlemmar har ett förvärvsarbete (Synskadades Riksförbund, 2018, s. 22) -

en siffra som kan ha förvärrats i och med de omständigheter covid-19-viruset fört med sig. Som

stor tur var informanterna inte drabbade av detta, men i nästan samtliga av samtalen tog

informanterna själva upp den höga siffran av synnedsatta personer som saknar sysselsättning och

hur det påverkar drabbade personer. Att fråga om sysselsättning hade därför kunnat vara väldigt

känsligt, och hade i värsta fall kunnat påverka intervjun negativt direkt i början av intervjun i att

en informant eventuellt känt sig ledsen, nedstämd, frustrerad, upprörd eller dylikt - och att detta

första intryck och stämning hade präglat resten av intervjun. Hade jag haft denna kunskap vid utformandet av intervjuguiden hade jag valt att inte ta med frågan.

4.3. Språk

Eftersom jag har varken levd erfarenhet av att leva som blind eller i en kropp med normbrytande funktionalitet har jag strävat i högsta grad vara mån om att vara aktsam och lyhörd om det språk och begrepp jag använder för denna studie. Jag har funderat över vilka verkligheter, föreställningar och omständigheter som skapas och ideligen återskapas genom språket, samt vilka som får delta och medverka i skapandet av språket. Förestående är två reflektioner om språk och hur de i sin tur påverkat hur jag skrivit denna studie.

För det första bestämde jag mig tidigt för att undgå en visuell norm gällande ord och metaforer. Bara av att skriva de inledande texterna till denna studie fann jag mig själv skrivandes formuleringar om att jag vill “synliggöra” dessa erfarenheter, och att “se” kön från blindas utgångspunkt, med mera. Jag vill i min studie söka efter andra sätt att uppfatta och uttrycka kön bortom det visuella, och känner då att jag inte kan uppnå det genom om jag fortsätter samma förgivettagna norm. Jag har därför försökt använda ord, metaforer och förklaringar utifrån andra kroppsliga sinnen för att undvika en okulärcentrism i språket, och genom det utforska ett språkbruk som kan inkludera fler subjektiviteter och verkligheter.

För det andra har jag beslutat att använda begreppet ​normbrytande funktionalitet​. I den

Facebookgrupp där jag kom i kontakt med merparten av mina informanter skrev jag ett öppet

brev där jag förklarade syftet med min studie; att analysera blinda mäns levda erfarenheter av

maskulinitet för att vidare kunna analysera diskurser om genus och ’ ​funktionsvarierade personer

och kroppar’. Responsen var delvis positiv och det var många som var intresserade att läsa

eller/och delta, men det fanns flera medlemmar som uttryckte kritik och en önskan om att jag

inte använder begreppet funktionsvarierad; inte bara att det för många inte känns representerbart

för dem, men också väcker starka negativa känslor. Begreppet är ett modernt ord som använts

istället för funktionsnedsättning då det senare upplevs ha en inneboende negativ värdering med

ordet “-nedsättning”; variation upplevs som mer neutralt och öppet, samt betonar människors

mångfald i deras varierande kroppar, och det är i det syftet jag därför använt det tidigare. Det ska

även tilläggas att det även fanns medlemmar som skrev att de själva inte har något problem med ordet och tvärtom använder det för att representera sig själva.

Responsen har dock fått mig att reflektera. Eftersom alla människor har en egen unik variation av funktionalitet är att säga att person har en funktionsvariation egentligen synonymt med att säga att en person har en funktionalitet; begreppet är då så öppet och neutralt att det egentligen säger ingenting. Det erkänner och uppmärksammar inte skillnader och erfarenheter mellan personers olika kroppar, men istället döljer dessa. Flera av informanterna till denna studie uttryckte denna åsikt om begreppet, och att de upplever att det tar bort fokus från de många behov av stöd funktionsnormbrytande personer behöver från samhället. Jag vill undersöka hur normer formar och påverkar människors liv, och finner att begreppet normbrytande funktionalitet är mer lämpligt att använda för sådana diskussioner.

5. Material

Materialet för denna studie är sju inspelade intervjuer jag genomförde i maj 2020, med sju informanter som åldersmässigt befann sig i från 20-årsåldern till 70-årsåldern. De sju intervjuerna spelades in som mp3-filer på min laptop med ett inspelningsprogram, och var i genomsnitt 60 till 90 minuter långa. Materialet har valts ut för att svara studien syfte och för att svara på studiens frågeställningar och analysera och jämföra empirin med teorierna och tidigare forskning. Förhållandevis lite av materialet kom inte till användning; nästan samtliga av de berättelser och erfarenheter informanterna delade med sig om berörde de teoretiska perspektiv jag utgår ifrån, och de få som inte gjorde det - så som inledande frågor om informanternas fritidsintressen och sysselsättningar, samt avslutande lätta diskussioner vi hade efter att jag hade ställt alla mina frågor - tas därför ej upp i analysen.

Varför jag gjort avgränsningen att bara fokusera på män rör sig dels om att studier om blinda

kvinnor redan gjorts, men dels också att jag känner i mig själv att jag - som har en queer identitet

men lever i en kropp som kodas efter normer om maskulinitet - inte har levd erfarenhet från en

kodad kvinnlig kropp, och med det lätt kunnat kan missa viktiga perspektiv och reflektioner runt

ämnet. Queera könsidentiteter bland blinda personer vore högst intressant att studera, men det

kan vara ännu svårare att få tillgång till informanter, och sedan svårt att på kort tid utveckla det förtroende som skulle behövas för de att känna sig bekväma och säkra att öppna upp om deras erfarenheter. Som nämnt i avsnittet om intersektionalitet har jag även valt att inte lägga fokus på några fler kategorier inom gruppen av blinda män med kategorier som klass, sexualitet, med mera, på grund av brist på tid och studiens omfång.

6. Analys/resultat

Frågorna i intervjuguiden formulerades utifrån de fem valda teorierna i åtanke, och följde en struktur jag även kommer använda mig av i denna analys. Jag börjar med att fokusera på den individuella personens kroppslighet i användandet av kroppen i det vardagliga livet, för att sedan rikta uppmärksamheten ut mot samhället och större sociala strukturer och diskurser i frågor om genus och performativitet av det; funktionalitet och fördomar och föreställningar som finns om det; och hur dessa två intersektionellt påverkar varandra och utmynnar i unika, specifika erfarenheter och positioner. Slutligen riktar jag tillbaka uppmärksamheten till den individuella personen, och analyserar fenomenologiskt hur subjektiviteten hos hen skapas i mötet mellan den direkta omedelbara kroppsliga upplevelsen och den indirekta intersubjektiva upplevelsen, och utgå ifrån det för att diskutera om strategier för förändring. Valda delar av materialet har transkriberats för att citera och analysera dem i förhållande till dessa olika teoretiska teman.

Samtalen inleddes med en fråga om den vardagliga situationen i att stiga upp på morgonen för att

reflektera över kroppslighetens närvaro. Informanterna berättar om hur det taktila, auditiva och

olfaktoriska framträder i upplevelser såsom: att höra morgonalarmet ringa; att vakna upp och

berätta för ens fru att han älskar henne, och sedan inte vilja lämna den sköna sängen med

kroppen omhuldad av ett mjukt täcke; att gå ut på balkongen och andas in morgonluften och

känna lukten av grönskande natur medan han hör fåglar kvittrar; att sätta på mobilen och höra på

radionyheterna; eller de olika smakerna från en god frukost. Kroppen deltar och närvarar således

när informanterna uppfattar, orienterar sig i och interagerar med världen.

Jag frågade sedan om vardagliga sociala situationer där visualitet ges större roll och betydelse, och tog exemplet att handla kläder. Det kroppsliga är även här närvarande i särskilt det taktila - hur textilierna känns, passform, om det varmt eller svalt, med mera -, men det intersubjektiva blir dock snart väldigt påtagligt här i just hur viktig omgivningens uppfattning av dem är. En berättar att ‘färgen påverkar mig genom att den påverkar min omgivning (...)’, och en berättar att ‘ja, det är ju väldigt viktigt att man inte har konstiga kläder på sig (...) om man har konstiga kläder på sig så tror omgivningen att det beror på synskadan’; att “hantera stirrandet”

som Gili Hammer beskrev. För att få hjälp med detta frågar de om hjälp från personal i butikerna eller/och medföljande ledsagare - återigen en intersubjektiv påverkan på individens handlingar.

Denna fråga ledde flera informanter väldigt naturligt in på ämnet om genus i att när de betonade vikten av att stämma in i normen att detta ofta handlade om att se manlig ut. Jag frågade därefter informanterna om vad de kopplar till ord som man, manlighet och maskulinitet, och fick många tankar och associationer. En berättar att orden främst associeras med den heteronormativa

“machotypen; en hård, ganska okänslig människa som… tar inte hänsyn till människor” - vilket omfattar alla de drag informanterna berättade om. Social dominans nämner samtliga, och att detta uttrycker sig särskilt i konkurrens och tävlingsanda, och att vara oberoende och självständig utan behov av andras hjälp. En berättar: ‘Har du vunnit över någon annan, då är det bra. Det är bra att vinna saker, det är bra att vara bäst på nånting, det är bra att bevisa att du är bäst på nånting’; ett tydligt och uppmuntrat uttryck för detta är att vara sexuellt aktiv och promiskuös.

Ett annat drag är begränsat känslouttryck, och en aversion mot att prata om psykiskt mående. En uppfattar det typiskt manliga som ‘att inte vara en “mes”, alltså att vara stark på liksom… det mer klassiska sättet att inte visa känslor. (...) mår man psykiskt dåligt, då är det ett tecken på svaghet, sådär. Det är liksom inget man pratar om.’ Informanterna ställdes sedan samma fråga men om ord som kvinna, kvinnlighet och femininitet, och flera berättar om dem som totala motsatser till manlighet; ömsesidighet, mjukhet, lyhördhet, omvårdande. Manlighet och kvinnlighet konstrueras således som dikotoma motsatser likt Butler beskrivit.

Flera hade börjat nysta i den följande frågan, vilket var hur maskulinitet uttrycks mer konkret,

och på vilka sätt en kan få en uppfattning om en annans könsidentiet; hur kommunicerar och

tolkas en av omvärlden som manlig? Flera kroppsliga dimensioner diskuterades, men främst auditivt: ett djupt och bastungt röstläge, hög volym, självsäkert tonfall, samt hur dessa samspelar i sociala interaktioner genom att dominera samtal och ofta överrösta andra, och att formulera sig självsäkert i absoluta slutsatser om sina tankar och åsikter. Olfaktoriskt uttrycks det främst genom dofter i rökiga, myskiga lukter från parfymer och aftershave, eller avsaknaden av god hygien med svettlukt och dålig andedräkt. Maträtter och smaker kodas även efter kön: det manliga är olika former av tunga, beska och rökiga smaker såsom en stor köttbit med potatis och en öl till, och inte lätta, ljusa och söta smaker såsom en pastasallad med kolsyrat vatten till.

Taktilt är det främst fysisk styrka med en vältränad muskulös kropp, och ett väldigt hårt och bestämt sätt att ta i saker och interagera med andra människor. Visuellt är det mycket genom kläder: byxor, skjortor, t-shirts, tröjor, jackor, i ett begränsat antal färger och kombinationer av dem - främst blått och svart, och gärna mörka varianter av dem. Det främsta visuella är det dock i den kroppsliga intersubjektiva interaktionen; kroppsspråk med kroppshållning, ansiktsuttryck, hur att vända sig mot en person, att ha ögonkontakt, med mera.

Flera av informanterna upplever manligt kodad klädsel som tråkig, platt och begränsad, och likväl manliga persondrag som otrevliga, osympatiska och begränsande för relationer med andra och till sig själv. Några uttrycker vid tillfällen queera tankar i att de tycker att kvinnor har en större frihet att kunna uttrycka sig visuellt, emotionellt och tankemässigt, och att önskar att de kunde röra sig mer fritt utanför de normativa ramarna. Kvinnlighet diskuteras i positiva ordalag om hur det kan representera ens egna individuella personlighet och subjektivitet, medan manlighet diskuteras i positiva ordalag endast när det möjliggör acceptans från den större kollektiva omgivningen.

Temat om kroppen och funktionalitet fick åter fokus när vi började diskutera erfarenheter som

funktionsnormbrytande person. Erfarenheter av funkofobi och okulärcentrism är väldigt påtagligt

och genomgående i alla av samtalen, då informanterna har stor kunskap om och införståelse för

seende personers förkroppsligade perspektiv, men har som erfarenhet att seende personer

tvärtom har liten eller obefintlig kunskap om och förståelse för blinda förkroppsligade

perspektiv. Jag frågade just om informanterna upplever att det finns en outsagd eller utsagd norm