I delen sfi idag hittar jag flera återkommande åsikter hos lärarna när det gäller deras arbetssituation. Jenner (2004, s 77) skriver om den så kallade pygmalioneffekten och i ett avsnitt tar han upp betydelsen av de organisatoriska förhållandena och hur det kan påverka undervisningen, men också lärarnas arbetssituation. Organisationen som lärarna är en del av är i sin tur uppdelad i olika nivåer, så lärarna påverkas av beslut som tas både på riksnivå och på kommunal nivå. När man ser på deras arbetssituation så säger alla lärarna att de tycker om friheten att själva kunna lägga upp sitt arbete och att detta inte är något de vill förändra. Samtidigt påtalar en majoritet av dem att en ström av rektorer passerat genom organisationen och att ingen av dessa riktigt satt sig in i verksamheten. Flertalet av lärarna är också upprörda över att deras anställningsform förändrats utan att de fått vara med och bestämma. Lärarna använder sig av formuleringar såsom att förtroendet för dem är borta, att de känner sig övervakade och ett par av lärarna säger att det känns som att ha en fotboja. Här uppfattar jag att det finns konflikter i förhållandet mellan lärarna och deras arbetsgivare. Jag tycker mig se i lärarnas berättelser att de upplever en form bristande engagemang från skolledningen, där ansvaret har lagts över på lärarna. Detta samtidigt som beslut fattas om förändringar som direkt påverkar lärarnas arbetssituation till det sämre. Ändå verkar det finnas en outtalad förväntning på lärarna att genomföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt. Hur detta påverkar undervisningen i sin tur kan man fundera över.
Jenner (2004, s 80) tar också upp att det är politiker och arbetsgivares ansvar att ge lärarna tid för att kunna göra ett optimalt pedagogiskt arbete. Ser man det ur den aspekten så kan alltså de allt för stora elevgrupperna på vissa nivåer göra att undervisningens i sig blir sämre eftersom fler elever får samsas om samma antal lärare. Detta är också något som uppmärksammas i studien (Jenner 2004, s 78). Lärarna tycker att det ständigt saknas resurser för att uppnå de mål som förväntas och påpekar problematiken med läs- och skrivsvårigheter hos vissa elever vilket kräver mer tid och engagemang. Ett par av lärarna uttrycker att de får försöka göra så gott de kan med de medel de har. Allihop menar ändå att om de hade fått mer resurser så hade de också kunnat nå de studiemål som är uppsatta. Här tycker jag mig se skillnader mellan lärarnas syn på verksamheten och beslutsfattarna på både kommun- och riksnivå.
I delen sfi i framtiden så väljer jag att först och främst se till de åtgärder som lärarna haft flest åsikter om. De övriga kommer jag dock också att försöka sammanfatta längre fram i analysen. Jag börjar med att se till förslaget om begränsad tid i sfi och hela gruppen lärare är eniga i åsikten att det inte är möjligt genomföra en sådan gräns om man vill att alla elever ska uppnå nivå D. Lärarna ser problematiken med analfabeterna och säger att det inte går att komma som helt okunnig och ta sig igenom hela systemet på tre år. Lärarna menar att man inte kan sätta en generell gräns för alla utan att man måste se till varje enskild elev och dess förutsättningar. Angelöw & Jonsson (2000, s 107) tar upp begreppet stereotyper och jag tycker mig se här att det råder ett stereotypiskt tänkande hos beslutsfattarna i regeringen. Det verkar vara till synes lättare att se hela gruppen invandrare som homogen och att alla är lika. Man menar att eleverna borde klara alla stegen på tre år och man verkar inte se nödvändigheten i att uppmärksamma elevernas individuella förutsättningar för att klara studierna. Även Jenner (2004, kap 4) tar upp i sitt kapitel om attributioner vikten av att sätta upp realistiska mål som kan bli verkliga för eleverna. Då kan man inte heller försöka forcera inlärningsprocessen för att snabbare nå resultat. Här måste man fråga sig vad den bakomliggande tanken egentligen är med att man vill sätta upp en begränsad tid för eleverna i skolan. I min studie kan man genomgående se tveksamheten hos lärarna och de menar att alla elever inte har förutsättningar att klara alla stegen hur man än försöker trycka på med hot och krav från regeringen. Lärarna säger däremot att många av eleverna kanske hade kunnat klara utbildningen fast under längre tid och med mer resurser. Det tycker jag sammanfattar det som Jenner (2004, s 60) kallar för realistiska anspråk. Man alltså måste ge varje elev möjlighet att upptäcka sina egna resurser och skapa förutsättningar så att eleven får uppleva framgångar vilket också i sin tur gör att eleven blir mer motiverad.
Den andra åtgärden i sfi-lyftet som också majoriteten av lärarna hade åsikter om var den som handlar om den prestationsbaserade bonusen. Åsikterna är blandade men den gemensamma nämnaren bland en majoritet av dem är ändå att åtgärden inte skulle ha någon större genomslagskraft och att den bara skulle gynna de elever som har en högre studiebakgrund och som skulle klara studierna oavsett. Lärarna ser att de elever som har svårt i skolan aldrig skulle ha chans att kunna få bonusen och på så vis skulle det också bli en orättvis fördelning av dessa pengar. En lärare menar att det är bättre att istället lägga pengarna från bonusen på resurser för elever som verkligen behöver det. Majoriteten av lärarna påpekar att de hellre ser att man belönar än straffar eleverna men
att den prestationsbaserade bonusen är fel metod. Här vill jag använda mig av social inlärning som teori att dra paralleller till (Angelöw & Jonsson 2000, s 47). Social inlärning är en process där man lär sig beteenden genom konsekvenser av sitt handlande. Man talar om att man söker sig till det som ger belöningar och försöker på samma vis undvika straff. En av lärarna säger också i studien att hela systemet är uppbyggt på att straffa istället för att belöna. En annan tycker det är dumt att tro att en sådan åtgärd skulle göra någon större skillnad och att synen på människan är väldigt enkel när man tar till sådana medel. Lärarna ifrågasätter också hur man tänker när man först vill straffa en grupp elever genom att sätta upp en tidsgräns och sedan belöna en annan genom att erbjuda en bonus om man klarar studierna fortare. Ser man till den stora variationen i elevernas förutsättningar för studier så kommer de båda åtgärderna att antingen straffa den grupp som har svårast för inlärning och belöna den grupp av elever som redan har den största möjligheten att ta sig igenom skolan. En reflektion i sammanhanget kan vara att den stora grupp elever som finns i mitten av inlärningskurvan förmodligen aldrig kommer att märka av någon av åtgärderna.
Vad det gäller de övriga åtgärderna i sfi-lyftet så råder det blandade åsikter. De nationella proven och tydligare kursplan för sfi välkomnas mer av vissa än av andra. Lärarna anser ändå att det är bra att försöka få en likvärdighet i landet så att undervisningen kan få sig ett lyft. Utvärderingen av sfi ser man med tillförsikt på eftersom lärarna redan vet hur svårt det är att göra tillförlitliga utvärderingar. Det är också något jag uppmärksammar under rubriken tidigare forskning så det återstår väl mer att se hur beslutsfattarna tänkt arbeta med den åtgärden. Ett par av lärarna säger sig se fram emot de nationella inspektionerna som de hoppas ska bidra till att de får möjlighet att göra sin röst hörd. Lärarlyftet är också något som lärarna tar upp som positivt. Några av dem tycker att det är välbehövligt och att det kan höja statusen på deras arbete. Just synen på sfi rent allmänt är något som berör lärarna. Flera av dem påpekar att verksamheten har en dålig stämpel och att den generella åsikten är att undervisningen inte fungerar. En lärare trycker på att det saknas en nyanserad debatt om sfi i massmedia och att man hellre använder sfi som en slagpåse när man talar om hur dåligt integrationen fungerar i samhället. Majoriteten av lärarna menar att problemen inte ligger hos dem utan någon annanstans. En annan lärare menar att det är ett mer djupgående samhällsproblem som grundar sig i många andra orsaker. Man måste kanske se till de ideologier och förhållningssätt till människor som ligger i botten hos
dem som sitter i regeringen för att förstå tanken bakom de nya lagar och förordningar som drivs igenom.
Vid flertalet tillfällen påpekar lärarna att de märker av en negativ syn på sfi i synnerhet, men också på invandrare i allmänhet. En lärare sträcker sig så långt som att säga att de människor som har en annan och mer positiv syn på undervisningen inte får komma till tals i massmedia. Läraren menar att man inte verkar vilja lyssna med det örat, utan hellre väljer att hålla sig till en ensidig och negativ bild av verksamheten vilket då också upprätthåller den allmänna bild som redan verkar finnas. Om detta nu inte bara är lärarnas åsikter, utan faktiskt är en gängse bild av verkligheten så kan det ju också i förlängningen faktiskt påverka invandrarnas möjlighet att integreras. Här tycker jag mig se att denna stereotypa syn som finns på invandrarna gör att de stigmatiseras enbart på grund av sin ras och varifrån de kommer (Angelöw & Jonsson 2000, s 158-159). Följden av det kan bli en självuppfyllande profetia där den negativa synen på invandrare blir cementerad och att svårigheterna för dem att komma in i samhället blir om än ännu större (Angelöw & Jonsson 2000, s 108). Lärarna talar också om gapet mellan dem och beslutfattarna som i detta fall då regeringen, och att det inte riktigt finns någon verklig kommunikation dem emellan. Här tycker jag det finns tid att reflektera över om beslutsfattarna också anammat denna allmänna bild som finns av invandrarna, eftersom det inte tycks finnas något intresse av att gå ner på gräsrotsnivån som lärarna uttrycker det, och faktiskt ta reda på hur det är i verkligheten. Det finns dock en sak som både regeringen och lärarna är rörande överens om, och det är att språket är nyckeln för att kunna ta sig in i samhället. Lärarna menar att kan man inte språket som talas i det land man bor i så blir man mer eller mindre utstött. Vad de poängterar är ändå att det är genom politiska beslut som man kan påverka hur samhället ska utveckla sig, och att man måste arbeta för att invandrarna sprids ut mer i samhället och inte låter dem samlas i stora bostadsområden där de inte kommer i kontakt med svenskar. Ett par av lärarna saknar insatser som gör att invandrarna får en naturlig kontakt med svenskar och att problemen kommer kvarstå när de inte får en vardaglig möjlighet att öva på svenska språket. Så det finns fortfarande mycket att arbeta med för att integrera invandrarna in i samhället, men utifrån vad jag kan se i resultatet måste man först börja se till varje enskild individ och inte se hela gruppen som ett problem man ska lösa.