6.1 Aktörernas ramar
Att i detalj redogöra för de kontextuella ramar aktörerna på debatt- och insändarsidorna befinner sig i vore i det närmast omöjligt. Dels skiljer de sig mellan olika aktörsgrupper, dels mellan olika individer och dels från dag till dag. Hur de ser ut för olika individer, och från en unik dag till en annan, går dock utanför den här uppsatsens syfte. I den här delen vill jag istället inledningsvis lyfta fram och diskutera några intressanta tankegångar, delvis i anslutning till teorikapitlet om de olika aktörernas roller och kontextuella förutsättningar på debatt- och insändarsidorna.
Debatt och insändarsidorna utgör en märklig sammanblandning av allmänhetens, tidningens och samhällselitens roller och maktpotential. Därmed bildar de också en mycket speciell kontext. Generellt, när det gäller mer journalistiska delar av en tidning, är allmänhetens roll främst en receptions- och konsumtionsroll. Förenklat kan man säga att folks köpbeslut vilar på om innehållet i tidningen verkar tillräckligt intressant i förhållande till priset. Uppfyller innehållet ens förväntningar fortsätter man att köpa och läsa tidningen, annars inte. Läsarna får makt genom att tidningen i stor mån måste anpassa sig efter vad de vill ha. Samtidigt finns det inget som säger, att tidningen genom sin verksamhet, inte kan vara med om att skapa de önskningarna.
Elitens roll i de vanliga nyhetsdelarna av tidningen består främst i att fungera som källor. Detta kan både vara något positivt och negativt. Politiker, kändisar och företagspampar kan genom lyckat PR-arbete, via journalistiken, nå ut till en bredare allmänhet med sitt budskap. Därigenom seglar de även på journalistikens ethos av saklighet och objektivitet. Ett annat exempel på den positiva källrollen är när experter som t.ex. forskare blir intervjuad om något inom sitt ämnesområde. Å ena sidan är eliten maktfull här, eftersom journalister är beroende av information från den, å andra sidan är den svag, eftersom politiker, kändisar och experter nästan lika ofta är beroende att information sprids om dem. Men källrollen kan också vara helt negativ. Eftersom journalistikens uppgift inte bara är att informera utan också att granska samhällets maktsfär, befinner sig eliten alltid under luppen. I det här fallet ligger makten hos journalisterna.
Tidningens och journalistens roll i vanliga nyhetsartiklar är härigenom både en produktions-, urvals-, konstruktions(redigerings)- och ansvarsroll. Eller med Richardson och Franklins ord, tidningsstaben är både författare, animatör och chef. Den sista rollen som chef och ansvarig utgivare, anser jag att man inte bara ska se som en riskfylld, utan också positiv roll. Likväl som att chefen får ta på sig skulden när något som tas emot dåligt publiceras, får han/hon även motta berömmet när tidningen gör något bra.
På tidningars insändar- och debattsidor vänds allt detta upp och ner. Allmänheten och eliten övertar plötsligt tidningens roll som producenter, men behåller samtidigt dem som konsumenter och källor. Detta innebär emellertid inte att de får full kontroll över sidorna. Tidningen har fortfarande kvar sina urvals- och redigeringsroller. Genom dessa kan de välja ut vilka personer och ämnen som ska få vara med, samt redigera de inskickade texterna och placera ut dem på sidorna. Samtidigt övergår dock ansvarsrollen till allmänhet och elit. Jag vill dock hävda att den inte gör det så fullkomligt som Richardson och Franklins tycks mena. Kroon visar ju t.ex. hur DN genom sina debattartiklar marknadsför tidningen själv, både inför sina läsare och mot andra medier. Samma resonemang går att finna i Wahl-Jorgensens tankar om att insändarsidan blir en plats där tidningen kan visa sig duktig som en som uppfyller sin offentliga plikt i samhället. Även i Allan Bell resonemang om att artiklar väljs ut och redigeras för att passa in i tidningens identitet. Om en tidning ständigt skulle publicera halvrasistiska, kvinnofientliga, homofoba o.s.v. artiklar, hade detta slagit tillbaka hårt. Likväl ger bra artiklar en positiv effekt för tidningen, även om de själv inte skrivit dem. Därigenom skulle jag vilja hävda att chefsrollen på debatt- och insändarsidor, delar av både artikelförfattarna och tidningen.
6.2 Aftonbladet normativa syn på sina debatt- och insändarsidor
Allt som allt innebär alltså debatt- och insändarsidorna en minskad kontroll och maktpotential för tidningen. Orsaken till att dessa delar ändå är ett allmänt förekommande inslag i dagstidningar kan vi, som i teoridelen konstaterades, främst finna i tidningens normativa övertygelse om vikten av ett offentligt debattforum. Dessutom ser många det som bra PR för tidningen. Den vanligaste normativa övertygelsen som styr debatt- och insändarsidornas redaktörer är den deliberativa demokratiuppfattningen. Denna lägger vikt vid att alla människor, oavsett ekonomisk och social ställning, på lika villkor ska få delta i den offentliga debatten. Grundtanken är att de bästa besluten och därigenom stabilaste demokratierna, uppnås genom att folk får byta och utveckla olika åsikter med varandra. Mot det står den liberala som hävdar att det räcker gott nog med att eliten i samhället får uttala sig så att befolkningen sedan privat kan väga deras ståndpunkter mot varandra.
Aftonbladet verkar sälla sig till gruppen med den normativa övertygelsen om att en deliberativ demokrati är den bästa formen av folkstyre. Tidningen menar, som redogjordes för i kapitel 1.2, att debattsidorna ska väcka debatt och leda till åsiktsbildning, att debatten där både ska vara ”bred och folklig och spegla vanligt förekommande åsikter hos svenska folket”. Aftonbladet ska härigenom ge en röst åt vanligt folk. Samtidigt trycker man på att tidningen också ska ge läsarna förströelse och underhållning. Detta sista yttrande visar på att det deliberativa idealet inte är allenarådande.
6.3 Förändringen av redaktionens, elitens och allmänhets
utrymmesmässiga ställning mellan 1999-2005
Makthavarnas och experternas ställning är dem jag minst gärna vill dra några alltför detaljerade slutsatser om, eftersom det handlar om få aktörer, som skrivit stora artiklar. Därmed litar jag inte helt på resultatets generaliserbarhet över ett helt år. En tydlig trend är dock att elitens ställning som grupp har åkt berg-och-dal-bana under åren. Från att 1999 ha utgjort hälften av det inskickade materialets artikelvolym, till att 2002 ha krympt till en tredjedel, för att sedan 2005 återigen lyckats knata sig upp till hälften av utrymmet (2005 består dock en betydande del artikelutrymmet av bilder). Orsaken till nedåtsvängen 2002 verkar ha varit att allmänheten, genom sina okända vardagsexperter, getts en starkare ställning av redaktionen på framför allt debatt-, men också insändarsidorna. Ofta fungerar de, genom att ge sitt personliga perspektiv från verkligheten, som kommentatorer till elitpersoners åsikter i olika frågor.
Allmänhetens ställning tar en omvänd berg-och-dal-bana och är följaktligen på topp 2002. Detta är som sagt tack vare allmänhetens experter. Å andra sidan skärs det mycket hårt in på insändarsidans utrymme det året, från både reklam och debattartiklar. Även om allmänhetens experters ställning minskar 2005 genom att de minskar sin närvaro i debattartiklarna, har de ändå en betydligt mer framträdande position än 1999.
Även det redaktionella materialet går tillbaka 2002. Visserligen används ungefär lika många ord som tidigare år, men eftersom det totala antalet ord 2002 ligger väsentligt högre än både 1999 och 2005, krymper det redaktionella materialet ihop. 2005 når det dock sin högst procentsats.
6.4 Genretillhörighet 1999-2005
Den kvantitativa analysen har visat att Aftonbladets inskickade material nästan uteslutande är av debatterande karaktär under de här åren. Bildinlägg, humoristiska små kommentarer och ordlekar, samt hyllande små notiser förekommer visserligen men utgör bara en lite del av artikelutrymmet. Generellt går trenden dock mot en ökande andel debatterande material.
Istället är det, det redaktionella materialet som förändras starkast under de här åren. Riktningen har gått mot att de genrer som själva bidrar till debatten eller uppmanar och informerar läsarna om hur de ska göra det, har vidgats. 1999 upptogs istället större delen av det redaktionella utrymmet av nyheter och korsord som inte på något sätt kunde kopplas till debattforumet. 2002 befinner sig här i
något slags mellanläge med en debatterande krönika, medan man 2005 tar steget fullt ut och i alla artiklar, på något sätt, själv deltar i debatten eller lägger in en uppmaning till läsarna att delta. Redaktörerna har i samklang med denna utveckling också bytt titel till ”debattledare”. En debattledare i TV-program är en som ställer folk emot vägen och kräver att de svarar på hennes eller hans frågor. Men Gröning och Hakelius gör mer än så. De dirigerar inte bara debatten utan uttrycker också åsikter i den. Genom sina krönikor får de en betydligt distinktare roll som verkliga, konkreta aktörer i debatten. 1999 och 2002 håller sig redaktörerna totalt i bakgrunden.
6.5 Synlig redaktionell inverkan på det inskickade materialet
1999-2005
Redaktionens intratextuella påverkan de här åren varierar ganska mycket. Framför allt är det debattartiklarnas redigering som är intressantast, då de inverkas på mest. 1999 innehöll
debattartiklarna, bortsett från rubrik, någon bild och en bildtext, främst en implicit intratextuell påverkan genom citatutdrag och fetmarkeringar i texten. Detta ger, som redogjordes för i teorin, ett sken av Aftonbladet enbart upprätthåller ett utrymme för andra aktörer att debattera, trots att de själva i verkligheten är med som en aktiv aktör och framhäver vissa uttalanden i debatten.
Åsa Kroon hävdar att detta blir ett allt vanligare förekommande drag på debattsidor. En sådan utveckling kan dock inte se på Aftonbladets debattsida över undersökningsperioden, där trenden snarare går i motsatt riktning. 2002 är istället det explicita intratextuella redaktionella fokusen på debattartiklar störst, bland annat till följd av införandet av ingresser. Genom ingresser med ofta en bakgrundsberättelse inklämd, skapar redaktionen en kontext i debattartiklarna, och styr därigenom läsarnas tankar. Samtidigt ser man ofta till att skapa en intertextuell koppling mellan
debattartiklarna såsom nämndes i 6.3. Återigen är det ett bevis att 2002 är det år, då fokus riktades mot debattartiklarna och insändarna kommer på undantag. Det faktum att man trycker samma fyra insändarartikel i dubbla upplagor, stärker den tesen.
2005 är också den explicita intratextuella inverkningen stor men då framför allt genom de stora bilderna och de redaktionella rutor som uppmanar till att debattera artikeln på nätet. Det sker även ofta en intertextuell koppling mellan redaktionella artiklar och debattartiklar.
6.6 Aftonbladets debatt- och insändarsidor – ett forum för offentlig
debatt?
Oavsett vilken normativ övertygelse en tidning har, anser jag att debattsidor är av en mer liberal ideologisk prägel med elitpersoner som debatterar, och insändarsidor, genom sin ambition att låta allmänheten komma till tals, är mer deliberativ i sitt synsätt. Tidningar som verkar i linje med en liberal demokratisk syn på massmedier premierar därför debattsidor framför insändarsidor, och elit framför allmänhet. Om en tidning är mer deliberativ i sitt synsätt är debattsidan liksom insändarsidan en plats för alla. Ingen av dessa platser blir viktigare än den andra. Alla har lika stor rätt att synas där, liksom att föra upp nya saker på agendan. Spänningen mellan dessa ideal kopplat till de två olika typer av debattforum som debatt- och insändarsidor utgör, blir extra tydlig när sidorna smälter samman och försöker rymmas inom en och samma ram.
År 1999 var det år då debattsidan fick den mest prestigefyllda placeringen i tidningen, bredvid den auktoritetstyngda ledarsidan. Personerna som förekom där var nästintill uteslutande samhällets elit. Därigenom kan man alltså konstatera att sidan främst var liberal i sin prägel. Redaktionella artiklar förekom i mycket liten utsträckning och den redaktionella inverkan som skedde inom artiklarna var i hög grad implicit. Samtidigt var debattsidan inte så högt prioriterad som debattforum. Ett antal dagar delade den sitt utrymme med reklam, eller förekom inte alls.
Insändarsidan det här året, var totalt väsenskild från debattsidan. Dess placering mellan nöjesnyheter och TV- och radiokrönikor gav den ett underhållningens och nöjets kontext. Denna bild förstärks ytterligare av det stora utrymme det underhållande redaktionella materialet, som inte har någon koppling till den debatt som förs (korsord, namnsdagsfakta, och kändisar som fyller år), fick på sidan. Sidans potential som ett forum för debatt försvinner givetvis inte genom detta, men det lilla volymmässiga utrymme som finns kvar att debatter på, kopplat till roande skimmer kontexten skapar, gör att möjligheterna till en seriös sådan, beskärs.
Nästa undersökningsperiod, år 2002, har debattsidan förlorat sin prestigefyllda plats i tidningen. Nu är den flyttad till en mindre statusfylld kontext efter de vanliga nyheterna och innan nöjesdelen. Tillsammans med insändarsidan, fungerar den som en brygga mellan dessa två delar. Den här veckan tränger även allmänheten in på insändarsidan. Genom detta och debattsidans förlorade prestige kan man säga att sidan går i en mer deliberativ riktning. Något som minskar denna utvecklings betydelse är dock att allmänheten främst figurerar i de mindre debattartiklarna, i en kommenterande roll gentemot de stora. Därigenom sträcker sig allmänhetens deltagande de bara till att delta i den debatt som eliten redan satt på dagordningen, inte att starta nya. Samtidigt minskas friheten i debatten på debattsidan av att debattartiklarna redigeras allt hårdare genom en explicit inverkan på debattartiklarna. Tidningen börjar även genom sin varje vecka återkommande journalistiska krönika, bli en aktiv deltagare i debatten.
Samtidigt för den intilliggande insändarsidan en tynande tillvaro. Reklam, debattartiklar och krönikor beskär det här året insändarnas debattutrymme. Samtidigt kan man se tecken på att redaktionen följer upp den ökade prestige sidan fått genom sin nya placering, i valet av innehåll. De debatterande artiklarna får en allt större plats, samtidigt som de humoristiska, rent underhållande små texterna, helt försvinner. Även det redaktionella materialet anpassas till sidans mer seriösa betoning genom att de underhållande artiklarna skalas bort. Redaktionella inverkan minskar också i insändarna. Därigenom skapas förutsättningar för en mindre konstruerad och mer seriös debatt, men samtidigt en debatt med ett mycket begränsat utrymme.
Den sista undersökningsperioden år 2005 fortsätter den deliberativa trenden som inleddes tre år tidigare. Dock på ett annorlunda sätt. Den yttre kontexten i form av placering i tidningen är den samma som förra undersökningstillfället. På debatt- och insändaruppslaget har emellertid debattartiklar, insändare och redaktionella artiklar integrerats så mycket i varandra att de tillsammans skapar en ny, komplex kontextuell väv. Även om debattartiklarna återigen har gått tillbaka till att främst skrivas av eliten, tvingas denna ofta (genom ”Läsarnas val”) att underordna sig de ramar redaktionen och allmänheten sätter upp. Redaktionen tar över huvud taget en mer aktiv roll på sidorna. Framför allt görs det genom egna artiklar. Dessa lägger sig i debatten, kommenterar, uppmärksammar och formar. Det som skapas här är ingen helt fri debatt. Även om allmänheten får vara med och rösta i ”Dagens fråga” och ”Läsarnas val”, bestämmer redaktionen, frågorna de ska rösta om (med andra ord dagordningen). Även genom redaktionens inverkan i de inskickade artiklarna blir den det här året, en mer aktiv deltagare i debatten. Genom de små textrutor som uppmanar till fortsatt debatt och handling på Internet, befäster redaktionen de inskickade artiklarnas position i samtalet, samtidigt som man vidgar debatten på ett sätt som inte gjorts tidigare. Internet blir härigenom en enorm potentiell utvidgning i en deliberativ riktning av den offentliga debatten. Men det innebär samtidigt att debattsidorna i tidningen till stor del blir ett kollage av en debatt som föregår någon annanstans – en sammanställning redogörande för saker man som medborgare kan göra där borta, och resultat av saker som redan har gjorts. Och dessutom en plats som framför allt den äldre delen av befolkningen inte har tillgång till.
Det råder därmed ingen som helst tvekan om att Aftonbladet på sina debatt- och insändarsidor, använder sig av de urvals- och redigerarroller tidningen fick behålla, när den gav upp
produktionsrollen och delar av chefsrollen till eliten och allmänheten. År 1999 vill man genom citattecken o.d. framställa det som att artikelförfattaren har hela kontrollen i sin hand, 2002 visar man att allmänheten också har en plats uppe på debattsidans prestigefyllda höjder, 2005 tar man ett litet steg tillbaka från det påståendet. Istället visar tidningen att även om makten män och kvinnor sitter där uppe på sina höga positioner, kan de inte undgå folkets makt, demokratin. Den stora
skillnaden från föregående år är betoningen av, och tycket på, att folket som massa, den massa som inte alla kan få plats på debattsidorna i tidningen, ändå har makten i sina händer. Samtidigt som tidningen stärkts sin aktörsroll på dessa sidor, har alltså även allmänheten tilldelats ett större
spelutrymme. Tanken kan sammanfattas i Hakelius ord riktat till läsaren i en redaktionell artikel om ”Läsarnas val”: ”Valet är ditt! Inte maktens!”
6.7 Slutdiskussion
Utvecklingen på Aftonbladets debatt- och insändarsidor har under de här åren gått i en mer deliberativ demokratitradition. 1999 låg debattsidan mycket mer prestigefyllt vid ledarsidan, och insändarsidan långt inne bland nöjesnyheterna. Gränsen mellan makthavare och medborgare var stor. Få försök gjordes också att vidga debatten. 2002 hade däremot debatt- och insändarsida flyttats ihop. Samtidigt började debattsidan redigeras hårdare och ”experter” ur allmänheten tillätts i större grad komma in där, uppe på den högre nivån. Men samtidigt förde insändarna en tynande tillvaro. 2005 fortsatte 2002 års trend med ökat inflytande för allmänheten, men nu mer på mottot att återta makten, snarare än att låta allmänheten gästspela uppe på höjderna
Den här uppsatsen har främst varit deskriptiv till sin karaktär. Syftet med den har varit att försöka klarlägga hur förhållandena mellan olika aktörer ser ut på Aftonbladets debatt- och insändarsidor mellan åren 1999-2005. Detta för att i ett vidare perspektiv klargöra sidornas potential som forum för en offentlig debatt. Syftet har dock inte varit att försöka utröna varför de olika aktörernas förhållanden till varandra ser, och har sett ut, som de gör. Detta skulle kunna vara föremål för en framtida studie. Ett annat intressant undersökningsområde för framtiden, framkom under undersökningens gång. Aftonbladet verkar allt mer se sin hemsida som ett viktigt debattforum, i komplement och växelverkan med det som återfinns i tidningen. Utrymmet och syftet för den här uppsatsen tillät inte att även detta forum studerades. Växelspelet, och denna arenas potential som ett offentligt debattforum, vore dock mycket intressant att undersöka. Därigenom skulle en mer heltäckande bild av den roll som Aftonbladet idag spelar för den offentliga debatten skapas.