8.1 Tidningar
Tidningarna behandlas tidning för tidning i ordningen Syndikalisten, Smålands
Folkblad, Västerviks Veckoblad, Smålands Allehanda.
8.1.1 Syndikalisten
Syndikalistens första nummer efter händelserna kom ut 18 april. I denna nämns
inte händelserna den 14:e april. Det som nämns är talande för syndikalisternas inställning till den övriga arbetarrörelsen. En artikel beskriver hur arbetare bör organiseras i övergripande industriförbund eller lokala samorganisationer, som LS i Västervik. Vidare uppmuntrar de den syndikalistiska fackionen som finns inom de fackliga organisationerna. Syftet med denna opposit-ion uppges vara att uppnå kampdugliga organisatopposit-ioner utan att skrämma
arbe-tarna genom att använda ord som ”revolutionär”. I och med att fackopposit-ionen har ställt sig på en syndikalistisk plattform, anser sig SAC ha rätt att kräva att de ”sätter in hela sin personlighet mot alla de försök till organiserat sträjkbryteri, som utgör de reformistiska organisationernas kännetecken.”54
Den 21:e april rapporterade Syndikalisten om händelserna den 16:e april. Agi-tationen leder till att tidningen präglas av revolutionär kampanda och betraktar demonstrationerna 16 april som ”en seger för den direkta aktionen.” Den fort-satta rapporteringen beskriver mötet på Augustenburg och hävdar att tre re-formistiska föreningar på mötet förstörde kravet på åtta timmars arbetsdag.
Syndikalisten rapporterar från Söderhamn där kvinnorna har demonstrerat, och
arbetarna bombarderat en ”potatisprångare med hans egen potatis.”
Syndika-listen beskriver vidare hur de ”mätta klasserna” är oroade och inte vet hur det
kommer att sluta och att de bett skyttegillet gräva ner sin ammunition. Lik-nande rykten om att skyttegillets lokaler i Peru (stadsdel) skulle plundras, cir-kulerade i Västervik. Artikeln fortsätter, och här åsyftas Västervik, med att revolutionära vindar hade blåst sedan början av april när ransonerna inskränk-tes. Folket skulle nu försvara sig med vapen i hand. I tidningen beskrivs kort-fattat händelseförloppet relativt neutralt, men man betonar arbetarnas svält och strejkens spontanitet, innan de avslutar med att beskriva hur ”stortjuvarna” ”rumlat om” på proletariatets bekostnad i snart tre års tid.55
Syndikalisten rapporterar om händelserna i Västervik den 2:e augusti i numret
som kom ut den 8:e augusti. Under rubriken ”Arbetarna i Västervik åter ak-tiva” beskrivs hur arbetarna hade demonstrerat varefter de hade blivit ute-stängda från sina arbeten, lockout. De utlovade förbättringarna den 16:e april hade uteblivit och arbetsgivarna hade på alla områden beslutat om
54 Syndikalisten, 18 april, 1917.
ningar för arbetarna. Vad som här åsyftas specificeras ej närmare, men de syf-tar möjligen på de utökade ransoneringarna eller att ledningen för Holländska kvarn påstods blanda kvistar i mjölet. Förmodligen såg redaktionen en chans till ytterligare angrepp på fiendesidan, och att man i detta fall inte gör skillnad på arbetsgivare och andra i maktposition utan ser en övergripande fiende. Vi-dare skriver tidningen att undermålig mjölkvalitet var droppen som fick bäga-ren att rinna över. En väldig spontandemonstration utbröt och det blev åter besök på brödbyrån. Som straff inställdes driften på obestämd tid, Holländska kvarn stängdes, och strejken bröt ut. Om det verkligen var ett straff kan dock diskuteras då arbetsgivarna genom insändare i Västerviks Veckoblad och
Små-lands Allehanda diskuterar om det vore lämpligt med ett driftstopp under
hös-ten, då det ännu fanns arbete i jordbruket för att slippa göra det under vintern, förutsatt att tillräckligt med drivmedel kunde anskaffas inför vintern.56 Orsa-ken till detta är att sämre konjunktur lett till att arbetslöshet befarades. En hy-potes är att sagda driftstopp ses som planerat och uppmärksammas av
Syndi-kalisten, varefter tidningen vinklar planerna på driftstopp till en komplott av
arbetsgivarföreningen. Det är naturligtvis ett ställningstagande i sig att påstå detta, även om det utifrån angivna fakta verkar rimligt. Artikeln fortsätter med en diskussion om solidaritet mellan arbetare, och F J Gustafsson skriver föl-jande:
Det är endast järnvägsbolaget som ännu står på den ståndpunkten att det resonerar huruvida solidaritet är en plikt. En sak som eljest blivit klarare för arbetar-massorna varje dag. Och den opposition som eljest fin-nes bland kårens medlemmar, den dämpas så vackert av ombuds- och förtroendemannens sockersöta ord. I alla fall: Jätteförsöket att kväsa arbetarna kan endast tillbakaslås med förenade krafter skall det lyckas?
När detta skrives väntas militären hit. Kulor krut och bajonetter – det gamla vanliga. Blir det månne ett nytt Seskarö [se tidigare forskning]?
Arbetarna har givetvis satt upp de gamla kraven sen 16 april, de krav som återfinns i landsrådets manifest och cirkulär.
Kamrater landet runt! Skola vi slåss för de kraven nu?57
Det är alltså tydligt att syndikalisterna, den här gången, såg revolutionen, eller i alla fall väpnad kamp, inom en snar framtid. F J Gustafsson har visat att han inte är främmande för väpnad kamp genom sitt, tidigare nämnda, engagemang i Västerviks socialistiska ungdomsförbund, som uttryckligen skrev att de skulle ägna sig åt terroristiska aktiviteter.58 Det är tydligt att det var något av ett antiklimax när ett andra telegram anlände från Västervik, som för övrigt stod direkt under ovanstående artikel i tidningen, med följande text: ”Uppgö-relse med arbetsgivarna i Västervik. Lockouten upphävd. Triumf. Alla i arbete. Brev kommer.”59
Syndikalisterna lyckades dock inte genomdriva mycket, och situationen efter konflikten måste tolkas som ”status quo”.60 I Syndikalisten den 11:e augusti beskrivs händelserna som ytterligare en seger för den direkta aktionen. De be-skriver situationen som ett angrepp på den syndikalistiska organisationen och att arbetsgivarna endast ämnade återanställa de arbetare som var organiserade i andra föreningar än LS. Arbetsgivarna återanställde istället hela arbetarkåren utan villkor, vilket sågs som en seger. Anledningen till att arbetarna lyckades med detta är, enligt tidningen, organisationen Västerviks Fackföreningars Samorganisation och den höga organisationsgrad som fanns bland arbetarna. När skribenten har kommit till denna slutsats återkommer han till den splittring
57 Syndikalisten, 8 augusti 1917.
58 Västervik, Norra Kalmar Läns Föreningsarkiv: Västerviks socialistiska ungdomsförbund, Styrelse- och mötesprotokoll, mötesprotokoll 18 februari 1917.
59 Syndikalisten, 8 augusti 1917.
som finns inom arbetarrörelsen genom att utmåla reformistiska fackliga före-trädare som förrädare. Ombudsmännen som nämns är Michelsson och Linde, förbundsombudsmän från Grov- och Fabriksarbetareförbundet respektive Trä-industriarbetarförbundet.61 Syndikalisten rapporterar att dessa två hade kom-mit ner från Stockholm för att förhandla och att de tog arbetsgivarnas stånd-punkt, då de hade uppdrag från regeringen att lösa situationen utan att arbe-tarna hade fått göra sina röster hörda. Syndikalisternas decentraliserade orga-nisationsteorier och deras åsikter om direkt aktion blir här tydliga.
Syndikalisten skriver att arbetarna fått igenom krav på undersökning av
sylt-sockerkortens tilldelning och att det dåliga mjölet blivit utbytt och att kvarnen därefter stängts.62 Min slutsats är att detta verkar rimligt, vilket även är vad Larsmo skriver, och händelsen kan tolkas som en, om än liten, framgång för arbetarna.63 Syndikalisten skriver att en fordran ställts att en arbetare skulle anställas av staden för att kontrollera livsmedelsproduktion och distribution.64 Larsmo skriver att senare under hösten valdes F J Gustafsson till ledamot av en nyinstiftad livsmedelskontrollnämnd tillsammans med representanter för stadens myndigheter, medan Gustaf Janson antogs som föreståndare för livs-medelsnämndens brödkortsavdelning (detta är en liten framgång vilket skulle ge arbetarna något ökat kontroll). Vad arbetarna uppnådde var alltså ”status quo” (inga avskedanden) samt en viss ökad insyn och kontroll över livsmedel-distributionen.65 Således kan ingen större triumf utläsas, trots att Syndikalisten hävdade detta. Det var återigen ett fall av vinklade nyheter i syndikalisternas kamptidning. Tidningen nämner inte heller att syndikalisterna inte fick gehör för de krav, 8 timmars arbetsdag och löneförhöjningar, som de avtalade på ett möte med övriga arbetarorganisationer den 3:e augusti.66 Syndikalisten hyllar
61 Flink, 1968, s. 29. 62 Syndikalisten, 11 augusti 1917. 63 Larsmo, 1983, s. 15. 64 Syndikalisten, 11 augusti 1917. 65 Larsmo, 1983, s. 16. 66 Larsmo, 1983, s. 15.
de vinster som de säger sig ha gjort och kopplar detta till arbetarnas ökade organisationsgrad. Tidningen ger sedan en saklig återgivning av kraven (samma krav som den 16 april) och avslutar artikeln med en uppmaning till samtliga arbetare att engagera sig i LS. Artikeln var undertecknad av F J Gus-tafsson.67
8.1.2 Smålands Folkblad
Smålands Folkblads första nummer efter händelserna den 14:e april
publice-rades måndagen den 16:e april. Lördagens händelser fick inga stora rubriker utan sågs som en av många konflikter mellan arbetare och arbetsgivare/myn-digheter under denna period. Under rubriken ”Missnöje med brödransone-ringen i Västervik” förklarades att sänkningen av brödransonen från 250 till 200 gram per dag skulle kompenseras med påbrödskort för kroppsarbetare med tungt arbete. Sedan nya kategorier arbetare hade berättigats påbrödskort fanns det inte tillräckligt med kort. Detta ledde till att ett hundratal stenhuggare och byggnadsarbetare uppvaktade myndigheterna varefter dessa lovade att framställa flera. En deputation sammanställde förslag om åtgärder mot dyrti-den till exempel upprättande av folkkök och upplåtande av jord för potatisod-ling.
Det fanns dock mer innehåll i tidningen som kan ha påverkat de nya demon-strationerna under måndagen. En insändare har rubriken ”Orättfärdighetens ståndaktiga soldater”. Från debatten om den 40-gradiga rösträttsskalan gör skribenten följande analys: Konservativa politiker skulle vara mer ”framsynta” och mer medgörliga för att då inte tvinga fram utomparlamentariska åtgärder från arbetarklassen för ”om samhällsformen ej anpassas efter verkligheten kommer revolutionen”. Denna insändare står precis vid sidan av tidningens
rapportering från den ryska revolutionen, som ”kamraterna i öster” genomfört, det vill säga Februarirevolutionen. 68
Smålands Folkblad, 18 april 1917, beskriver händelserna den 16:e april relativt
neutralt utan de angrepp på arbetsgivarsidan som finns i Syndikalisten. Arti-keln om arbetarresningen i Västervik sammanfattar utvecklingen enligt föl-jande: ”Den tillsatta kommittén [Arbetarekommittén av den 16:e april] är i liv-lig verksamhet”, ”Flera överenskommelser träffade”, ”Ytterliv-ligare två tusen påbrödskort till Västervik”. Arbetarna skulle också kontrollera att ingen oskä-lig vinst uppstår och de skulle få lägre priser vid partiinköp vilket arbetsgi-varna skulle ställa sig i kredit för (detta var något som arbetsgiarbetsgi-varna sedan ansåg var deras förtjänst som ett led i att trappa ner konflikten)69. Smålands
Folkblad konstaterar att Reuterdahls bageri sänker småbrödspriserna med två
öre, varefter kafépriserna kunde sänkas. Arbetarrepresentanter skall kontrol-lera att brödsäden rengörs före förmalning.
Vidare beskrivs hur F J Gustafsson ställde fram en packlår på Stortorget och höll ett medryckande tal, innan de två mötena under eftermiddagen beskrivs mer i detalj. Istället för den förräderidiskussion som dominerade
Syndikalis-tens beskrivning av mötet fokuserar Smålands Folkblad på att man var enig
om framställan av krav till kommunal makt och statsmakt, men att det hade uppstått diskussion om kravnivån till arbetsgivarna. Diskussionen slutade med att arbetarna uppmanades diskutera krav om åtta timmars arbetsdag på sina arbetsplatser, istället för att detta skulle vara direkt specificerat som ett krav i Västerviksresolutionen och att strejken skulle fortsätta till det uppnåddes.
68 Smålands Folkblad, 16 april, 1917.
69 Västerviks Veckoblad, 6 augusti 1917. I samma tidning beräknas att demonstrationerna i augusti har kostat arbetarna 24 000 kronor. ”Dyrt!” slutar artikeln med.
Istället återupptogs arbetet redan dagen efter, den 17:e april.70 Smålands
Folk-blad nämner att Gustaf Janson var motståndare mot fortsatt strejk, och F J
Gustafsson kan antas förespråka strejk.
Det finns dock rapporter om våldsamheter, och kommittén tar avstånd från ”pöbelartade uppträden som förekom på måndagskvällen.” Arbetarna uppma-nades iaktta ”lugn och besinning.”71 Man syftar här på när arbetarna tilltving-ade sig bröd i en brödbutik och när grosshandlare Tisell på Holländska kvarn blev knuffad och fick mjöl kastat i ansiktet.72 Ynglingar längst bak i ledet, möjligen alkoholpåverkade, pekas ut av tidningen.
Smålands Folkblads rapportering var i stort sett neutral och man lägger stor
vikt vid Arbetarekommittén av den 16:e aprils fortsatta förhandlingar. Denna rapportering beror på att Smålands Folkblad sympatiserade med den reform-istiska linjen inom arbetarrörelsen, även om splittringen ännu ej var fullbor-dad, och man ville mana till lugn och värdigt uppförande.73 Medlemsregistret för Västerviks vänsterinriktade arbetarekommun indikerar att startdatumet sat-tes till den 17:e april.74 Det vänsterinriktade partiet bildades inte officiellt för-rän på kongressen 13-16 maj 1917, där Gustaf Janson var det enda ombudet från Tjust.75
I Smålands Folkblads ledare i sista numret före demonstrationerna den 2:e au-gusti, 1 auau-gusti, krävde man avskaffandet av den 40-gradiga rösträttsskalan och allmän och lika rösträtt och valbarhet för män och kvinnor.
Den 3:e augusti skrev Smålands Folkblad att 3 000 arbetare blev utestängda från sina arbeten, och att borgmästare Rune ställde arbetarnas uppträdande i
70 Flink, 1968, s. 14.
71 Smålands Folkblad, 18 april 1917.
72 Flink, 1968, s. 10.
73 Smålands Folkblad, 18 april 1917.
74 Västervik, Norra Kalmar Läns Föreningsarkiv: Västerviks Socialdemokratiska Arbetare-kommun (Vänster), 1918, Medlemsregister.
gynnsam dager och frågar sig om syndikalisterna står bakom oron. Tidningen skriver att stadens poliskår kunde hålla ordning. Stora folksamlingar förekom och visade sitt missnöje, men det skedde inga våldshandlingar mot personer och egendom. Arbetarna hindrade tågen för att försöka få lokpersonalen att gå med de strejkande, men sedan järnvägspersonalen förklarat att de inte ville lägga ned arbetet gjordes inget vidare hinder för trettontågets avgång.76 In-trycket av artikeln är att det var syndikalisterna som satte igång demonstrat-ionerna.77
Den vanligaste skildringen i litteraturen är att demonstrationerna startade spontant eller efter budkavle, men i Grov- och Fabriksarbetareförbundet Av-delning 84:s minnesbok nämns (bland annat arbetarna på tändsticksfabriken) att det fanns en växande syndikalistisk rörelse i Västervik.78 Det fanns dock ingenting i LS protokoll som indikerar att de skulle ha planerat en aktion, där-emot hyllar de resultatet. Avdelning 84 ansåg, enligt avdelningens protokoll, att syndikalisterna utnyttjade eventuella fördelar samtidigt som de angrep de reformistiska organisationerna.79 Det fanns ej heller några indikationer på pla-nerad demonstration, varken vid april- eller augustihändelserna, i något av ar-betarekommunernas dokument eller hos någon annan fackförening, skall till-läggas.80
Smålands Folkblad skriver att läget fortfarande var spänt och att fabrikerna
var stängda. Artikeln beskriver hur borgmästare Rune sa att de värsta oros-skaparna spårats upp, även om ingen gripits, och att borgmästaren ansåg att en
76 Smålands Folkblad, 3 augusti 1917.
77 Larsson, 1991, s. 4.
78 Västervik, Norra Kalmar Läns Föreningsarkiv: Svenska Fabriksarbetareförbundet Avd. 84, Västervik, Tändsticksarbetarna-Tannin Västervik, 1979, Minnesskrift över avd. 84,
Väs-tervik 1904-1979, s. 15.
79 Västervik, Norra Kalmar Läns Föreningsarkiv: Svenska Grov- och Fabriksarbetarna, avd. 84 Västervik, Mötesprotokoll. 1904-1921, 14 augusti 1917.
80 För detaljer om granskade dokument, läs under: Västervik, Norra Kalmar Läns Förenings-arkiv under rubriken ”Källförteckning”. Arbetarekommunerna benämns enligt följande: Väs-terviks Socialdemokratiska Arbetarekommun och VäsVäs-terviks Socialdemokratiska Arbetare-kommun (Vänster). Att den nya Arbetare-kommunen antog samma namn vållade debatt.
arbetsinvasion från landsbygden hade skett och dessa arbetare hade ”tagits om hand” av syndikalister. Denna uppgift finns bara i Smålands Folkblad och kan ifrågasättas. Det finns uppgifter om en strejkbrytarorganisation på tändsticks-fabriken, och till dessa rekryterades ofta lantbrukare som kom till staden i brist på arbete, men att dessa skulle anslutit till syndikalistiska organisationer är högst otroligt då dessa strejkbrytarorganisationer var organiserade av närings-livet.81
På tändsticksfabriken fanns flera organisationer av facklig karaktär. Det var en facklig organisation, en strejkbrytarorganisation och förmodligen någon typ av syndikalistisk organisation (med tanke på deras höga organisationsgrad i Västervik). Dessutom fanns säkerligen mycket oorganiserad arbetskraft. Av-delning 84 hade 240 medlemmar på fabriken 1917, vilket borde utgöra ungefär en fjärdedel till hälften av arbetarna. 82 Med detta organisatoriska upplägg är det upplagt för konflikt. En hypotes är att dessa före detta lantarbetare kommit till staden tidigare och drabbats av arbetsbrist, varefter de anslutit till syndi-kalistiska organisationer.
I Smålands folkblad, den 3:e augusti, beskrivs också arbetarnas krav vid au-gustidemonstrationerna (utöver de som specificerades i Västerviksresolut-ionen):
1. Att lockouten upphör och samtliga arbetare återfår sina arbeten. 2. Att fördelningsnämndens och spannmålsnämndens ordförande
av-går.
81 Larsson, 1991, s. 4, angående strejkbrytarorganisationen Svenska Arbetarförbundet. Flink, 1978, s. 94-95, angående strejkbrytarorganisationer och näringsliv.
82 Utifrån angivelsen att ungefär 900 arbetade på fabriken 1904 varefter det skedde en kon-junkturförändring samt att kriget ledde till minskad export och därmed minskad efterfrågan på arbetskraft. Västervik, Norra Kalmar Läns Föreningsarkiv: Svenska Fabriksarbetareför-bundet Avd. 84, Västervik, Tändsticksarbetarna-Tannin Västervik, 1979, Minnesskrift över
3. Att arbetarnas funktionärer får kontrollera livsmedelsförsörj-ningen.
Det finns även ett telegram som sammanfattar situationen:
1. Några hundra arbetare till brödbyrån på grund av orättvis syltsock-ertilldelning.
2. Middagstid: Arbetare vid samtliga större industrier ansluter till de-monstrationerna och man besöker spannmålsbyråns föreståndare. 3. Fabriksledningarna stänger fabrikerna, genomför lockout, då
arbe-tarna lämnat arbetet olovligen. Arbearbe-tarna svarar med allmän strejk. 4. Yngre element hindrar 5.15-tåget till Hultsfred genom att samlas vid
lokstallet. Tåget rullar iväg för egen maskin.
Tidningens nästa utgåva kommer 4 augusti och då ligger arbetet fortfarande nere men borgmästare Rune medlar. Träarbetareförbundets förtroendeman Linde och Grovarbetareförbundets förbundssekreterare Michelsson reser till Västervik för att medla mellan arbetarna och arbetsgivarna.
Måndagen den 6:e augusti kommer nästa utgåva och då rapporteras konflikten vara avvecklad. Arbetet återupptas omedelbart i berörda fabriker och under-sökningarna angående livsmedelsförhållandena som orsakade krisen kommer att äga rum inför landshövding Falk. Fokus ligger dock mest på det kommande valet.
I utgåvan den 10:e augusti konstaterar tidningen att de kraftiga augustidemon-strationerna gav ett ganska magert resultat.
8.1.3 Västerviks Veckoblad
Västerviks Veckoblads första utgåva efter händelserna den 14:e april kom ut
exportförbud och expropriation och menar att en vänsterregering inte skulle ha lyckats bättre då det är näringslivets starka ställning som gjort att Sverige kom-mit lindrigare undan än grannländerna. Det är inte det som lämnar landet som är problemet, utan det som aldrig kommer hit eller kommer hit till kraftigt förhöjda priser. Vidare kritiserar tidningen vad socialisterna menar med fred. Tidens rasbiologiska tänkande som fanns i vissa, bättre bemedlade, kretsar syns i tidningens uttalande om hur inte ens de med kännedom om ”slavisk natur” eller Ryssland som stat kan säga vad som kommer att hända.
Ändå ropas det högt, att ryska revolutionen är signalen till ”proletariatets” gripande af herraväldet i världen, varigenom den skulle omskapas till det lyckans land som hägrar för apokalyptiska idealister, följda av de stora hopar som intet tänka, endast ska med […]
Herr Branting, har ur alla skiftande revolutionsun-derättelserna läst ut en positiv mening, som han med entusiasm omhuldar och omtuggar. Den är så ensidig och så ynklig, att om den får anses karaktärisera man-nen, han har dömt sig själv, icke minst som svensk po-litiker.83
Denna typ av politiska påhopp får sägas karaktärisera debatten i samtliga tid-ningar, men den är här extra tydlig och fungerar som exempel på den polari-sering som fanns i samhället och bidrog till hungerdemonstrationernas fort-satta utveckling.
Generellt innehöll tidningen få arbetsannonser riktade till arbetare men däre-mot många annonser riktade till unga kvinnor. I dessa söktes ofta unga kvin-nor, eller ”jungfrur”, för olika typer av matlagning eller dylika tjänster i hem-met. Idealet vid tiden var att kvinnor skulle utföra hushållsnära sysslor. Detta ideal kunde i princip endast upprätthållas i borgarklassen, vilken var tidning-ens målgrupp, då den ekonomiska situationen hos arbetarklassen gjorde idealet
omöjligt. Unga arbetarkvinnor skulle alltså arbeta i andras hushåll. Det var även vanligt med annonser om djur, spannmål och olika typer av jordbruks- eller fabriksutrustning till salu. Det fanns också kungörelser från Folkhushåll-ningskommissionen om olika typer av statsbeslag, till exempel av sättpotatis eller utsäde, och uppmaningar om att korrekt fylla i deklarationer kopplade till detta.
I tidningens rapportering fanns också beskyllningar om obefogade anklagelser