Huvudsyftet med denna uppsats var att undersöka den Svenska Norgehjälpen i Värmland mot bakgrund hur centralorganisationen för Norgehjälpen arbetade. Genom en fallstudie har de lokala organisationerna undersökts och vilka faktorer som kan eventuellt förklara sådana variationer. Samtidigt skulle en retorisk analys, analysera hur man kommunicerade i
Norgehjälpen, både lokalt och genom centralorganisationen. Frågeställningarna som använts för uppsatsen blev således hur Norgehjälpen arbetade i Sverige och kan man se skillnader mellan hur centralorganisationen och de lokala avdelningarna och vilken typ av retorik som präglade budskapen inom Norgehjälpen?
3.1 Hur organiserades Norgehjälpen i Värmland
Fallstudien visar att när det kommer till Värmland som fall är likheterna inom Karlstad, Storfors och Nedre Ullerud jämförbara med hur centralorganisationen arbetade enligt den tidigare forskningen. Dessa tre lokala avdelningar visar till ett liknande arbetssätt som att dela ut teckningslistor, anordna Norgefester/Norgemöten, få företag att ansluta sig till saken och annan generell hjälpverksamhet. I vägledningsbroschyren som centralorganisationen skickade ut till de lokala organisationerna i Sverige, där arbetade Karlstad, Storfors och Nedre Ullerud enligt rådande instruktioner. Undersökningen visar inte att det gjordes någon speciell typ av hjälpverksamhet som var unikt för dessa tre lokala organisationer. Den tidigare forskningen av Anders Berge visar även den att det var på sådant sätt den generella lokalavdelningen arbetade, enligt instruktioner från centralorganisationen.
Charlottenbergs verksamhet visar att verksamheten där arbetade i likhet med ovanstående lokala organisationer. Men, man hade en annan typ av verksamhet, bespisningsverksamheten som var unikt för Värmlands del enligt undersökningen. De förstahandsmöte man fick i Charlottenberg med flyktingar visar texttolkningen att de andra lokalavdelningarna i
Värmland inte hade på samma sätt. Flyende längs stigar genom skogarna längs gränsen, eller med tåg till Charlottenberg. Med tanke på hur matsituationen såg ut i Norge fick
Norgehjälpen i Charlottenberg ett första möte med norrmän som få andra fick i Sverige. Detta passar också in med vad Lars Hansson menar att man måste ta hänsyn till och inte ignorera det förstahandsmöte man fick här och man kan tyda i arkivmaterialet att de som arbetade i kommittén här var mer präglad av situationen än de andra lokala avdelningarna.
32 Charlottenbergs Norgekommitté delade vid flertalet tillfällen ut kläder och skor, och ibland köpte de kläder själva till flyktingar, även järnvägspersonal fick ta del att få nya kläder ibland.
Bespisningsverksamheten inom Charlottenbergs Norgekommitté var fallet som gör undantaget för dem jämförbart med resterande Värmland. Denna verksamhet var verksam innan Norgehjälpens bildande och arbetade någon månad efter nationella organisationen lade ned sin verksamhet. Med tanke på att tågförbindelserna var verksamma under hela kriget var den hjälp denna typ av verksamhet som man gjorde i Charlottenberg oerhört viktig. Med tanke på hur det såg ut i Norge med bespisningsverksamhet, så var det barn, gamla och sjuka som prioriterades. I Charlottenberg fick vuxna människor, järnvägspersonal och senare tullpersonal som inte fick den typ av hjälp i Norge, ett mål mat om dagen under tiden de var i Charlottenberg. Genom att tågförbindelserna var verksamma under hela kriget får
Charlottenberg en speciell närhet och möte med norrmännen under hela den perioden. De fick förstahandsinformation av järnvägspersonalen under hela kriget och det är klart att det också gör någonting med hur personalen och människorna i Charlottenberg kände sig. Det kan inte ha varit lätt att neka järnvägspersonal eller flyktingar som ville ha ett mål mat eller nya kläder.
När det kommer till den teoretiska biten fyllde Norgehjälpen sin funktion. Med tanke på att hjälparbetet mot Finland fick stor uppmärksamhet innan 1942 och att de hjälporganisationer som var verksamma mot Norge saknade en centralisering, så när Norgehjälpen kom till 21 augusti 1942 så fick Sverige en acceptabel organisation som godkändes av de allierade. I början är det naturligt att den bästa lösningen inte uppstår spontant utan utvecklas genom målmedvetenhet.104 Det samma gällde Norgehjälpen. I början när organisationen bildades, så skickade den nationella organisationen ut ett cirkulär där man informerade den lokala
organisationen hur man önskade att de arbetade. Men enligt min tolkning av materialet så var det fortfarande ganska vagt, man fick göra lite som man ville och det var ingen som
egentligen pushade de lokala organisationerna att göra mer.
Den 3–4 februari 1945 så samlade den nationella organisationen lokalavdelningarna i
Stockholm till en rikskonferens. Nu önskade man sig att skaffa länsorganisationer som skulle centralisera sig på regional nivå. Detta var enligt min mening väldigt positivt, men kan tycka att det borde ha kommit tidigare. Efter rikskonferensen och bildandet av länsorganisationer så
104 Lindkvist, Bakka, Fivelsdal, 2014. s. 70
33 intensifierades hjälparbetet. Hjälpen skulle ökas till varje pris och organisationen satte
bestämda mål man jobbade för att nå upp till. Utvecklingen i Norge hjälpte självklart till att prägla Norgehjälpen. När organisationen startade så kan vi kalla det en ”lös” organisering, men allt eftersom utvecklingen i Norge och på kontinenten gjorde att det blev mer och mer en formell organisation. I boken Organisation från grunden så beskrivs en organisation utifrån vissa kriterier. Man ska ha ett syfte, bestå av aktörer och man har sina interaktioner
utformande.105 Med dessa kriterier så har ju Norgehjälpen alltid varit en organisation. Därför måste ytterligare två kriterier läggas till. Att när en organisation bildas så är syftet att vara kontinuerlig och varaktig och att man har en egen identitet.106 Jag menar att med den sista kriteriet kom när man samlade de lokala organisationerna i Stockholm och redogjorde för vad man åstadkommit. Det var då man fick en egen och gemensam identitet. När man samtidigt fick en länsorganisation som styrde på regional nivå, visar också att hjälparbetet hade växt och Norgehjälpen hade som mål att fortsätta växa, samt att för att detta skulle vara möjligt så var man tvungen att formalisera organisationen.
3.2 Budskapen inom Norgehjälpen
Retoriken man använde sig av inom Norgehjälpen spelade på känslor och förnuftet hos befolkningen, dvs, pathos och logos. När det kommer till län som inte gränsade till Norge så var det troligtvis enda sättet att vinna intresse för saken och få med befolkningen på
hjälparbetet. I Värmlands fall så blir det än mer speciellt. De nära släkt- och vänskapsband som gick kors och tvärs över gränsen, i kombination med de förstahandsmöte många värmlänningar fick med flyktingarna gjorde det än mer påtagligt. Det märks inte minst på Charlottenbergs lokalkommitté. Genom att tågtrafiken upprätthölls under hela kriget så fick man i Charlottenberg ett förstahandsmöte med flyktingar och förstahandsinformation
angående situationen i Norge av järnvägspersonalen som påverkade Charlottenbergsborna på ett sätt som man inte kan jämföra med andra delar av Sverige, kanske inte ens andra delar av Värmland. Fru Jossa Gustavsson, som i undersökningen blivit ”ansiktet” för Charlottenbergs Norgekommitté, kan man tolka retorikens alla tre begrepp när hon korresponderar med den nationella organisationen i Stockholm. I hennes korrespondens går det speciellt att tyda pathos genom att hon spelar på dels sina egna känslor av hopplöshet att hon inte kan göra mer
105 Forssell, Ivarsson Westberg. 2007. s. 20–21
106 Forssell, Ivarsson Westberg. 2007. s. 22
34 och logos genom att hon försöker att få den nationella organisationen att hela tiden göra mer, det märker man inte minst på att en god del av korrespondensen går ut på att fru Gustavsson för egna pengar köper kläder och mat till flyktingar som kommer över gränsen. Man kan även läsa frustrationen hos henne när hon får denna förstahandskontakt med flykting och
järnvägspersonal från Norge att hon då inte har medel nog för att hjälpa dem. Fru Gustavsson vill hela tiden göra mer, hon vill även att centralorganisationen gör mer. Denna drivkraft tror jag inte hade kommit om inte närheten till Norge och förstahandskontakten man fick i Charlottenberg, hade varit där.
Den organisatoriska ändring Norgehjälpen gjorde när dem på nationell och lokal nivå valde att göra organisationen mer formell genom att skaffa en länsavdelning som ett mellanled. Nu såg man även ett tydligt uppsving i de lokala budskapen som gick ut till Värmlands
befolkning. I Storfors skickade man ut direkt till privatpersoner och företag och preciserade vilken form av hjälp som varit mest uppskattat. Genom detta upprop i Storfors så spelade man logos dvs., övertygelsen om vilken hjälp de borde göra. I Nedre Ullerud så skickade man också ut ett eget upprop. I deras upprop så tryckte man på pathos genom att jämföra deras insamlade värde med andra kommuners.
Men det uppropet som tydligast kan kopplas till den tidigare forskningen och är lättast att analysera är det som den nybildade länsorganisationen i Karlstad skickade ut. Rubriken på uppropet var ”Vädjan till Värmlands innebyggare”107 tydlig start med pathos. Sen fortsätter det med att man i ”Värmland tydligt visat sin medkänsla med frändefolket”108 också det pathos men nu kan man även koppla det till både Byströms gemensamma nordiska tanke och Levins hypotes om broderfolk. Landshövdingen Ivar Vennerström skriver även i uppropet att
”Gränsprovinsen Värmland har en större förpliktelse än något annat län att gå i spetsen vid stävandet att bringa hjälp till Norges folk”109, här kan man tolka Hanssons mer lokala perspektiv i den mening att man här menar att med tanke på närheten till gränsen så borde man göra mer och logos genom att spela på förnuftsförmågan.
Levines hypotes passar väl till pass när man läser uppropen och retoriken som man använde sig av inom Norgehjälpen. Broderfolken skulle räddas eller våra norska fränder behöver hjälp
107 Norgehjälpens Värmlandskommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1
108 Norgehjälpens Värmlandskommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1
109 Norgehjälpens Värmlandskommitté, korrespondens 1942–1950. Volym 1
35 och så vidare. I Värmlands fall kan det vara att den hypotesen av Levine passar in bättre. Nära släktband gick kors och tvärs över gränsen och det kan man inte minst tyda i landshövdingen Ivar Vennerströms upprop till Värmlands befolkning i februari 1945. Se bilaga 2.
Lars Hansson menar att man måste ta hänsyn till den mänskliga faktorn. De personer som arbetade i Charlottenberg, borde under andra världskriget blivit präglade av den. Det kan inte ha varit lätt att neka de stackars flyktingarna eller järnvägspersonalen hjälp, oavsett om det handlade om mat eller kläder. Det kan man tydligt se i korrespondensen som undersökningen visar mellan Charlottenberg och den nationella organisationen i Stockholm. Det är enklare att neka på distans än ansikte mot ansikte.
Dessa budskap som spelade på förnuft och känslor visar att det troligtvis fanns en gemensam nordisk tanke som Byström pratar om. Det var nog också det mest effektiva sättet i Sverige och inte minst Värmland för att bedriva verksamheten och samla in medel till hjälparbetet.
Med det sagt så hade det varit önskvärt med mer material för den retoriska delen av
undersökningen. Ett alternativ hade kunnat vara att inkludera mer tidningsmaterial från tiden.
Det fanns urklipp från tidningsmaterial i arkivmaterialet, men jag vill tro att i ett län som Värmland med tanke på närheten så borde diskussionen har funnits i stor utsträckning även där. Kanske gjorde censuren och den känsliga politiska situationen som nämns i
undersökningen att det material som är tillgängligt i arkivmaterialet är det som finns.
Med denna undersökning hoppas jag att vi har bringat ljus över en organisation som kanske inte har fått den uppmärksamhet den förtjänar. Värmlands närhet till gränsen gjorde att det blev en speciell hjälpverksamhet för dem, med tanke på de nära släkt- och vänskapsband som fanns. Lars Hanssons mer lokala perspektiv tror jag är ett steg i rätt riktning för att ge en bredare kunskap i forskningen. Charlottenbergs bespisningsverksamhet blev kanske en fråga på liv eller död för de norrmän som faktiskt fick sig ett mål mat när de var i Sverige på tjänsteresa. Just Charlottenbergs verksamhet och den kunskap vi nu fått från den tror jag inte man kan se bort ifrån, utan där tror jag man kan fortsätta forska om just den ortens roll under andra världskriget, inte minst på grund av närheten man fick med tjänstemän och flyktingar.
36
4. Slutord
Man hänvisar än idag till svenskar som ”söta bror” i Norge. Anledningen bakom det är det hjälparbete Sverige gjorde mot våra grannar under andra världskriget. Vi hoppas att detta arbete belyser ett tomrum inom forskningen som inte på långa vägar enligt mig, har fått den uppmärksamhet den förtjänar.
Med det sagt så sitter jag med en allmän fundering. I mitt arbete på grundnivå så skrev jag om finska krigsbarn och den hjälpen Sverige gjorde för Finland. Även där så var det begränsat med svensk forskning, likaså under detta arbete mot Norge. Man kan fundera över om det ligger en form av skam eller en avsaknad av intresse i Sverige över hjälparbetet vi gjorde under andra världskriget. Kanske var det bara var så att vi gjorde våran plikt och att det inte var så märkvärdigt med det. Undertecknad är i alla fall konfunderad över den avsaknaden av svensk forskning för området inom hjälparbete under andra världskriget.
37