ANALYS

I detta kapitel presenteras uppsatsens analys. Analysen av fallstudien har gjorts med hjälp av det valda teoretiska perspektivet samt kompletterats med tidigare forskning på området. Kapitel 7: Diskussion och slutsats

I det avslutande kapitlet diskuteras arbete i sin helhet samt undersökningens tillvägagångsmetod och resultat.

1.6 Begreppsdefinitioner

Blandade bostadsområden kan ses som en form av paraplybegrepp som hänvisar till en

blandning och variation i bostadsområdet, vilket omfattar både den sociala (befolkningen) och den fysiska (bostadsbeståndet) sammansättningen (Holmqvist 2009, s. 22). I uppsatsen kommer begreppen blandade bostadsområden, blandat boende och blandade boendeformer att användas synonymt.

Byggherre avser den som för egen räkning utför bygg- och markåtgärder, eller anlitar någon

(exempelvis underentreprenör) för att göra det (SFS 2010:900 1 kap. 4§).

varandra. I detta sammanhang brukar hushållen delas in i tre olika kategorier som avser demografisk segregation, socioekonomisk segregation och etnisk segregation. Den fysiska åtskillnaden som uppkommer genom att olika befolkningskategorier är koncentrerade till olika bostadsområden, varav den yttersta konsekvensen beskrivs skapa både social distans och intolerans mellan olika samhällsgrupper (Boverket 2010, s. 20).

Grannskapseffekter innebär kortfattat att bostadens omgivande miljö har en påverkan på

individens nuvarande och framtida levnadsförutsättningar. Effekterna brukar beskrivas genom att den enskilda människans normer, värderingar och attityder är en återspegling av de sociala processer som förekommer inom bostadsområdet (Urban 2018, s. 93).

Privata aktörer innebär i detta arbete alla aktörer som inte representerar en offentlig (såsom

kommunal, politisk) verksamhet.

2. Teoretiskt perspektiv

Detta avsnitt redogör för uppsatsens teoretiska perspektiv som utgörs av social hållbarhet och governance. Det teoretiska perspektivet används för att analysera och problematisera kommunens förhållningssätt om blandade boendeformer som övergripande vision, samt praktisk tillämpning i plandokument inför framtida exploatering. Avsnittet inleds med att presentera de två teorierna var för sig, därefter följer en beskrivning hur dessa kommer att tillämpas i analysen.

2.1 Social hållbarhet

Social hållbarhet är en av tre dimensioner av hållbar utveckling som fastställdes i

Bruntlandsrapporten som skrevs på uppdrag av FN år 1987. I rapporten definieras hållbar utveckling som ”… en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter” och innefattar såväl sociala, ekologiska och ekonomiska dimensioner av hållbarhet (WCED, 1987). Föreställningen är att de tre olika dimensionerna står i relation till varandra, vilket följande innebär att alla tre aspekter måste tillgodoses i målsättningen om att uppnå ett hållbart samhälle (Olsson 2012, s. 1).

Trots att social hållbarhet med tiden har blivit ett allmänt etablerat begrepp inom såväl stadsplanering och arkitektur, saknas en entydig definition av dess begrepp (Dempsey et al 2009, s. 289). Konceptets omfattande utbredning och förekommande i olika sammanhang har

medfört att det saknas en konsensus gällande dess innebörd, där definitionen varierar beroende på hur de sociala målen formuleras i en given situation (Dempsey et al. 2009, s. 290). Social hållbarhet kan således beskrivas som ett värdeladdat begrepp med ett stort tolkningsutrymme, vilket även innebär att det finns en åtskillnad mellan hur social hållbarhet behandlas som politiska visioner och i forskningslitteraturen (ibid.) En övergripande och generell beskrivning av vad social hållbarhet innebär inom

samhällsplaneringen presenteras av EU’s policy som ”en plats där människor vill bo och arbete,

nu och i framtiden” (ibid.) Bland annat förklaras detta utifrån aspekten att den bebyggda

miljön ska möta och tillgodose invånarnas varierande behov, vilket såväl inkluderar

nuvarande som den framtida befolkningen. Vidare menas att den fysiska miljön ska bidra till en hög livskvalitet, vara inkluderande och trygg, samt skapa förutsättningar för jämlika sociala möjligheter och tillgång till service för medborgarna (ibid).

Sören Olsson (2012, s. 1) menar att social hållbarhet snarare bör förstås som en vägledande kompass mot en önskvärd utveckling, än ett begrepp som tilldelas en exakt definition eller omsättas i mätbara variabler. En sådan uppfattning, menar Olsson att det bidrar till ett perspektiv där social hållbarhet tilldelas sociala mål som kan anpassas utefter hur samhället förändras samt platsspecifika värderingar och normer (ibid.). Ett annat synsätt är att social hållbarhet både kan förstås i relation till utvecklandet av vissa behov som boende, hälsa och utbildning, samt i bevarandet av befintliga värden som exempelvis kan utgöras av sociala relationer och tillhörigheter (Ström et al 2017, s. 12).

Dempsey et al. (2009) behandlar begreppet social hållbarhet i relation till utformning av den bebygga miljön och urskiljer två underliggande teman, social rättvisa (eng. social justice) och hållbarhet i lokalsamhället (eng. sustainability of community). Där social rättvisa utgår från principen om social jämlikhet och en rättvis fördelning av resurser i samhället, vilket följaktligen, i den fysiska planeringen innebär medborgarnas lika rättigheter att delta i samhället utan att bli uteslutna av sociala eller rumsliga barriärer. Hållbarhet i

lokalsamhället hänvisar till samhällets förmåga att på ett tillfredsställande sätt bidra till social interaktion, socialt deltagande i aktiviteter, stabilitet i grannskapet, hemkänsla samt säkerhet och trygghet (Dempsey et al 2009, s. 292-294). Dessa aspekter berör huvudsakligen hur den bebyggda miljön ska upplevas av invånarna för att sociala värden på

grannskapsnivå, varav framförallt tre av dem kan tolkas beröra idéerna om sociala målsättningar i förhållande till blandade boendeformer: social interaktion, deltagande i

aktiviteter och stabilitet i grannskapet.

Social interaktion mellan individer beskrivs som betydande för samhällets sociala funktion.

När människor emellan integreras med varandra skapas en gemenskap, vilket beskrivs som en förutsättning för att utveckla socialt kapital och sociala nätverk i grannskapet.

Föreställningen är att socialt kapital uppkommer bland de sociala relationerna mellan människor, vilket utformar gemensamma normer och skapar förutsättningar för spontant samarbete (Dempsey et al 2009, s. 294). I detta sammanhang lyfter Dempsey et al (2009) fram att det finns en allmän föreställning att deltagande i sociala nätverk bidrar till ett ”socialt stödsystem”, där människorna inom ett nätverk påverkar varandra även inom andra aspekter i livet, vilket anses bidra till tillfredsställande känslor som välbefinnande och trygghet. Vidare framgår att en vanlig uppfattning är att det finns ett samband mellan den bebyggda miljöns utformning och möjligheten till social interaktion bland invånarna. Där bland annat täthet i den bebyggda miljön, samt utformning och blandning av olika

markanvändningar bidrar till att skapa ett större flöde av människor som vistas i området, vilket kan förbättra möjligheten till att människor integrerares med varandra. (Dempsey et al 2009, s. 295).

Deltagande i organiserade aktiviteter betraktas medverka till såväl gemenskap och socialt

kapital. Att individer deltar i olika aktiviteter och samarbetsprojekt anses bidra till såväl social integration och socialt kapital i lokalsamhället. Invånarnas medverkan i olika

aktiviteter kan ske utifrån en mängd olika områden, från organiserade demonstrationer och valdeltagande till olika sportaktiviteter. Graden av deltagande kan variera beroende på individens personliga preferenser och omfattningen av socialt kapital, samt förståelsen för att individer även har sociala nätverk utanför grannskapsområden. Trots detta, anses deltagande i aktiviteter som en positiv utveckling för den sociala sammanhållningen i grannskapet. En generell föreställning är att det finns ett samband mellan graden av deltagande och den fysiska miljöns utformning. Blandad markanvändning och en tät bebyggelsestruktur kan associeras till att invånarna får större valmöjligheter och fler förutsättningar för att delta i olika aktiviteter (Dempsey et al 2009, s. 295-296).

Stabilitet på grannskapsnivå relateras i detta sammanhang till en balanserad omsättning på

bostadsmarknaden. För att ett bostadsområde ska utveckla och etablera sociala nätverk och gemenskap över tid och generation, återfinns en föreställning att den bebyggda miljön

behöver anpassas för långsiktiga och etablerade invånare. Detta antagande grundar sig i att en balanserad flyttningskedja på grannskapsnivå anses främja långsiktiga relationer och minska omfattningen av kriminalitet och antisociala beteenden. Om en stor andel invånare flyttar ifrån en stadsdel kan detta vara en indikation på att området exempelvis upplevs som mindre attraktivt, eller att de utflyttande invånarna upplever en svag anknytning till

området eller dess gemenskap. Samhället är dock nyanserat, vilket medför att en hög omsättning av invånare nödvändigtvis inte behöver påverka den sociala hållbarheten

negativt. Exempelvis kan nyinflyttade invånare bidra till en utveckling av social gemenskap i området, likaså karaktäriseras vissa boendemiljöer, såsom campusområden av kortsiktiga invånare (Dempsey et al. 2009, s. 296).

Dempsey et al (2009) framhäver att det saknas en konsensus bland forskare om vilken betydelse omsättningen på bostadsmarknaden har för att grannskapsområden ska upplevas som socialt hållbara. En generell uppfattning är dock att stabilitet på grannskapsnivå

betraktas som gynnsamt för etablering av olika sociala målsättningar. Även om det saknas ett definitivt och tydligt samband mellan boendemiljön och långsiktiga invånare, beskrivs att gynnsamma förutsättningar kan relateras till att bebyggelsen är anpassad efter människans olika behov och livsfaser i form av ett såväl varierat bostadsbud samt tillgången till olika servicefunktioner i samhället, upplevd attraktivitet i området och den bebyggda miljön (Dempsey et al 2009, s. 296).

2.2 Governance

Inom forskningslitteraturen om politisk styrning har det alltmer diskuterats om en

förändring i hur samhället organiseras och styrs, där det tycks urskiljas en övergång ”från government till governance” för att förklara hur den politiska beslutsprocessen har

förändrats över tid (Hedlund och Montin 2009, s. 11). Begreppet government hänvisar i detta avseende till en traditionell centralstyrning, där staten och dess formella instanser

karaktäriseras av kontroll och kapacitet att formulera beslut och tillämpa dem i egen regi (Björk et al 2003, s. 21). Governance å andra hand, representerar ett perspektiv av politisk styrning där såväl offentliga och privata aktörer i samverkan stimulerar ett nätverkande av beslutsfattning (Hedlund och Montin 2009, s. 7, 12). Detta innebär en förändrad form av samhällsstyrning, där statens inflytande och beslutanderätt decentraliseras till förmån för ett nätverkande av ett flertal involverade aktörer (såsom offentliga, privata och frivilliga) (Pierre och Sundström 2009, s. 10).

Att det sker en förskjutning av de politiska ansvarsfrågor kan delvis förklaras utifrån externa tendenser såsom globaliseringen och internationella institutioner vilket skapar tvärnationella relationer. Ytterligare en aspekt är att offentliga aktörer i större grad är beroende av

utomstående aktörer och deras förmågor för att uppnå ”sitt syfte”, i och med att olika samhällsproblem blivit alltmer gränsöverskridande samt att statliga och kommunala verksamheter inte sällan omfattas av resursbrist (Hedlund och Montin 2009, s. 11;

Dannestam 2009). Sammanfattningsvis innebär dessa tendenser att den politiska styrningen både har förflyttats uppåt i led till följd av exempelvis EU, men även nedåt i led genom att staten decentraliserat ansvarsfrågor till kommuner och regioner, samt utåt i led till såväl privata aktörer som fristående organisationer (Hedlund och Montin 2009, s. 11-12). I korta ordalag kan governance beskrivas som en form av samhällsstyrning där

organisationsformen utgörs av en ”gränsöverskridande samverkan mellan offentliga och privata aktörer” (Dannestam 2009, s. 69). Vanligtvis sker denna samverkan genom olika policynätverk, där beslutsprocessen formas utifrån ett informellt utbyte av aktiviteter och resurser bland deltagarna vilket sker på ett horisontellt plan, där ingen aktör är överordnad en annan. (ibid.). Mer konkret innebär detta att governance som organisations- och

styrningsform kännetecknas av flexibla regleringsmetoder, där exempelvis

målformuleringar, handlingsprogram, strategier och utbyte av information och kunskap utgör det gemensamma ramverket för nätverkets sammanhållning. En central föreställning i detta är att var och en av de involverade aktörerna besitter olika förståelser och förmågor att lösa de problem som nätverket samlats vid. (Pierre och Sundström 2009, s. 10). I och med att denna styrningsform betonar förhandling och flexibilitet, innebär detta slutligen en komplex beslutsprocess som formas och påverkas utifrån deltagarnas olika särintressen,

problemförståelser och resurser (Hedlund och Montin 2009, s. 7).

Governance innebär således en samhällsstyrning som betonar förhandling och flexibilitet inom styrningsprocessen mellan såväl privata som offentliga aktörer, vilket kan jämföras med det traditionella politiska styret som istället använder mer formella regleringsmetoder i form av lagar, direktiv och skattetillämpningar utifrån ett ”top-down” perspektiv (Pierre och Sundström 2009, s. 43). Det perspektiv governance-begreppet således belyser vid

samhällsstyrning är att staten inte är den enda aktör som tillför auktoritativa värden i beslutsfattningen, utan att detta sker i samspel med såväl organiserade och privata intressen i samhället (Hedlund och Montin 2009, s. 12).

Pierre och Sundström (2009, s. 10) beskriver att samspelet mellan aktörerna i policynätverken hålls samman främst genom ett ömsesidigt resursberoende. Den bakomliggande

föreställningen till uppkomsten av governance-nätverk är att olika aktörer disponerar över olika former av resurser, samt att ingen aktör enskilt besitter den nödvändiga kapacitet som krävs för att lösa den problemställning som nätverket samlas vid. (Pierre och Sundström 2009, s. 10). Medan exempelvis offentliga aktörer förfogar över demokratisk och formell legitimitet, utformning av regel- och kontrollsystem samt tillsyn, innehar privata aktörer (såsom företag och fristående organisationer) resurser såsom expertkunskaper,

gruppmandat samt makt över praktiskt genomförande av olika målsättningar etc. (Pierre och Sundström 2009, s. 10). En viktig aspekt är dock att offentliga aktörer i detta

sammanhang inte bör ses som en enhetlig verksamhet utan snarare som en ”fragmenterad organisation” som utgörs av olika nivåer med politiker, avdelningar och tjänstemän etc. på olika nivåer. (Björk et al 2003, s. 100; Pierre och Sundström 2009, s. 15). Då governance som styrningsform uppstår i gränslandet mellan privat respektive offentligt, finns även en benägenhet att gränslinjen däremellan suddas ut under samverkansprocessens gång (Dannestam 2009, s. 69).

Även om governance innebär en förskjutning av den politiska beslutsprocessen till förmån för privata aktörer och organiserade intressen i det civila samhället, så bör denna

styrningsform inte betraktas som en neutral organisationsform utan inverkan från staten och dess maktstrukturer. Dannestam (2009, s. 73) betonar exempelvis att governance-nätverk företrädesvis uppkommer i syfte till att realisera olika mål och intressen för det offentliga. Likaså framhäver Pierre och Sundström (2009) att det vanligtvis är offentliga aktörer såsom myndigheter och kommuner som är den drivande parten för att stimulera uppkomsten av olika governance-nätverk. Det offentliga initiativet kan även ta sig i uttryck att det även är samma aktör som formulerar och tillämpar det övergripande ramverket för hur det följande arbetet ska fungera; genom att exempelvis formulera mål, finansiering och tillvägagångssätt för styrningsprocessen som de privata aktörerna behöver förhålla sig till (Pierre och

Sundström 2009, s. 14).

I litteraturen förekommer även kritik mot att governance påverkar och reducerar den representativa demokratimodellen. Detta förklaras närmare genom att denna styrningsform endast kan anses företräda de behov och intresse som förekommer bland de aktörer som deltar i nätverken, vilket följaktligen utelämnar möjligheten för utomstående påverkan

(Hedlund och Montin 2009, s. 26; Pierre och Sundström 2009, s. 17). I den kritiska diskussionen gällande denna form av samhällsstyrning har även ansvarsfrågan fått en central roll. Då nätverken karaktäriseras av otydliga gränser mellan det privata och offentliga samt dess flexibla regleringsmöjligheter, begränsar detta även möjligheten för insyn och kontroll. Dels finns en problematik att avgränsa ansvaret i olika sakfrågor i förhållande till de involverade aktörernas medverkan, dessutom finns även en svårighet att kontrollera om olika åtgärder har resulterat i de effekter som förväntats. (Pierre och

Sundström 2009, s. 17). Ytterligare ett tema i diskussionen berörs istället utifrån ett maktperspektiv. Dannestam menar att även om governance som organisation- och styrningsform retoriskt kännetecknas av jämlikhet och horisontella strukturer där ingen aktör är överordnad den andra, betyder det inte nödvändigtvis att alla deltagare får lika stort inflytande i praktiken (Dannestam 2009, s. 74).

2.3 Tillämpning

Social hållbarhet och governance används som ett teoretiskt perspektiv för att synliggöra och problematisera kommunens övergripande målsättningar och styrningsprocess mot en

önskvärd riktning, där blandade boendeformer i detta sammanhang betraktas tillföra sociala värden i den fysiska miljön.

3. Metod och material

I det följande kapitel redogörs och motiveras uppsatsens metod- och materialval, samt en beskrivning av undersökningens tillvägagångssätt. Sammanfattningsvis utgörs forskningsstrategin av en

fallstudie, där studieobjekten kommer att presenteras. Därefter har kvalitativ innehållsanalys använts som metodanalys, då det empiriska materialet utgörs av olika plandokument med direkt koppling till fallstudieobjektet.

3.1 Fallstudie

Uppsatsens forskningsstrategi utgörs av en fallstudie, där undersökningen koncentreras till ett fallstudieobjekt. Fallstudie kan beskrivas som en fördelaktig strategi vid småskaliga forskningsprojekt då undersökningen kan koncentreras till ett eller ett fåtal fall (Denscombe 2016, s. 103) vilket är en förutsättning utifrån arbetets begränsade tidsram. Dessutom är strategin lämplig vid frågeställningar av undersökande art, såsom hur och varför olika

företeelser uppkommer (Yin 2006, s. 22) varav detta stämmer överens med arbetets syfte och frågeställningar.

Det som främst utmärker fallstudien är att undersökningen inriktar sig på att studera ett eller fåtal företeelser i syfte till att åstadkomma en djupgående analys om ett visst fenomen (Denscombe 2016, s. 92). Genom att koncentrera undersökningen till att analysera och uppmärksamma specifika detaljfrågor, skapar även möjligheten till att förtydliga eventuella samband som lättare hade utelämnats vid mer omfattande studier (ibid.). Enligt Denscombe (2016, s. 92-93) medför denna undersökningsstrategi inte bara en möjlighet att få insikt i vad som sker inom ett visst sammanhang, utan även att förstå varför saker inträffar. Syftet med fallstudien är således att åstadkomma en generell helhetsbild av en viss problematik, genom att studera och förstå det specifika.

3.1.1 Val av fall

Vid val av fall behöver vissa krav uppfyllas. Fallstudieobjektet behöver dels uppfylla vissa kännetecken och särdrag som är relevant för undersökningens syfte, vilket medför att urvalet behöver motiveras och noga övervägas för att undvika slumpmässiga bedömningar (Denscombe 2016, s. 96). I detta arbete har ett fallstudieobjekt valts ut: Upplands Väsby kommun och stadsutvecklingsprojektet Fyrklövern, vilket kommer presenteras närmare nedan. Utifrån uppsatsens syfte och problemformulering har valet baserats på ett flertal kriterier som omfattar både övergripande målsättning samt förutsättningar i planeringen, vilka är följande:

1) Blandade boendeformer ska vara en uttalad målsättning/strategi i både översiktsplanen och för det enskilda stadsutvecklingsprojektet.

2) Befolkningstillväxt i kommunen, vilket förutsätter att det finns en efterfrågan på bostäder. 3) Kommunalt markinnehav inom planområdet, vilket är en förutsättning för kommunal markanvisning.

4) Detaljplanerna för projektet har vunnit laga kraft.

Motiveringen till ovanstående förutsättningar har baserats på ett antagande om att de anses relevanta för att kommunen ska ha ett visst handlingsutrymme i planeringen att ställa krav inför exploatering av ny bostadsbebyggelse, med en förutfattad mening att detta kan

förbättra chanserna att tillämpa sociala målsättningar i planeringen. Enligt Upplands Väsbys förgående och aktuella översiktsplan är blandade boendeformer en uttalad strategi inför framtida bebyggelseutveckling för att främja sociala målsättningar i planeringen (Upplands Väsby 2005; Upplands Väsby 2018). Gällande projektet Fyrklövern beskrivs en uttalad ambition om att exploateringen ska karaktäriseras av mångfald och variation, genom att bland annat erbjuda ett flertal olika boendeformer (2019b). Med syfte att främja att de övergripande ambitionerna för området efterföljs på detaljnivå har kommunen bland annat tillämpat en affärsmodell genom markanvisningsprocessen, för att påverka byggherrarna att de övergripande kvaliteterna som formulerats tillämpas i planeringen (2016a). Enligt

Denscombe (2016, s. 91) ställs även ett centralt behov att de studerade fallet även kan betraktas som fristående objekt som är tydligt avgränsade från sin omgivande kontext. Eftersom undersökningen utgår ifrån officiella plandokument som har direkt koppling till fallstudieobjektet, återfinns en förutsättning att projektet kan studeras isolerat.

3.1.2 Kritisk reflektion

Alla metoder har sina för- och nackdelar. Som tidigare nämnts är en fördel med fallstudie att den är tillämpbar på småskaliga forskningsstudier, vilket i detta arbete underlättar att koncentrera undersökningen till att studera ett fall, vilket kan betraktas som en förutsättning för arbetets begränsade tidsram. Dessutom tillåter fallstudien att det empiriska materialet kan utgå ifrån flera olika källor, vilket skapar möjlighet att undersökningen får ett holistiskt perspektiv. En annan fördel med denna forskningsstrategi är att det är svårt att manipulera studieobjektet då metoden ställer krav på att de ska vara oföränderliga och naturliga i sin miljö (Denscombe 2016, s. 103).

En problematik med forskningsstrategin är att undersökningen koncentreras till att studera specifika företeelser i relation till ett fåtal studieobjekt, är att det medför svårigheter att generalisera undersökningens resultat. Det är därmed viktig att det tydligt framgår, hur samt i vilken utsträckning studieobjekten liknar eller skiljer sig mot andra liknande fall, för att undvika eventuella felaktiga tolkningar och slutsatser (Denscombe 2016, s. 104).

Ytterligare en begränsning med fallstudie är att det kan finnas en svårighet att avgränsa