Socialt blandade bostadsområden
- En fallstudie om bostadsblandning som
medel för att främja social mångfald.
Institutionen för Fysisk planering, Blekinges Tekniska Högskola Kandidatarbete 15 hp
Titel: Socialt blandade bostadsområden – En fallstudie om bostadsblandning som medel för att främja social mångfald
Förord
Detta arbete utgör den avslutande delen på kandidatprogrammet i Fysisk Planering på Blekinges Tekniska Högskola. Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Ulla Haglund för goda råd och vägledning under arbetets gång. Jag vill även tacka mamma och Pierre för era glada tillrop samt att ni tagit er tid att korrekturläsa arbetet.
Sammanfattning
Denna uppsats har undersökt hur blandade boendeformer hanteras inom den kommunala fysiska planeringen idag för att främja social mångfald, från
översiktsplan till genomförd planering. Arbetet har avgränsats till Upplands Väsby kommun och exploateringsprojektet Fyrklövern, för undersöka både målsättningar och åtgärder som formulerats och vidtagits på olika nivåer i planeringen. Det
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 6
1.1 BAKGRUND ... 6
1.2 PROBLEMFORMULERING ... 7
1.3 SYFTE OCH FORSKNINGSFRÅGA ... 7
1.4 AVGRÄNSNING ... 8 1.5 UPPSATSENS DISPOSITION ... 8 1.6 BEGREPPSDEFINITIONER ... 9 2. TEORETISKT PERSPEKTIV ... 10 2.1 SOCIAL HÅLLBARHET ... 10 2.2 GOVERNANCE ... 13 2.3 TILLÄMPNING ... 16
3. METOD OCH MATERIAL ... 16
3.1 FALLSTUDIE ... 16 3.1.1 VAL AV FALL ... 17 3.1.2 KRITISK REFLEKTION ... 18 3.2 KVALITATIV INNEHÅLLSANALYS ... 19 3.2.1 MATERIAL ... 19 3.2.2 TILLVÄGAGÅNGSÄTT ... 20 3.2.3 KRITISK REFLEKTION ... 21
4. KUNSKAPS- OCH FORSKNINGSÖVERSIKT ... 21
4.1 PBL OCH PLANMONOPOL ... 22
4.2 BLANDADE BOSTADSOMRÅDEN ... 23
4.3 GRANNSKAPSEFFEKTER ... 27
4.4 BOENDESEGREGATION ... 28
4.5 SOCIALA MÅLSÄTTNINGAR I EN MARKNADSANPASSAD PLANERING ... 30
5. FALLSTUDIE ... 31
6. ANALYS ... 39
6.1 ÖVERGRIPANDE MÅLSÄTTNINGAR ... 39
6.2 JÄMFÖRELSE AV ÖVERSIKTSPLANER ... 41
6.3 MARKANVISNING OCH SAMVERKAN MED PRIVATA AKTÖRER ... 42
6.4 GENERELL INRIKTNING I DETALJPLANERNA FÖR FYRKLÖVERN ... 43
7. DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 45
1. Inledning
I det följande avsnitt introduceras uppsatsens ämne och utgångspunkt, därefter presenteras den ämnesproblematik som arbetet avser att förklara samt underliggande frågeställning. Vidare redogörs även en beskrivning av arbetets avgränsningar samt vilka centrala begrepp som ligger till grund för det föreliggande arbetet.
1.1 Bakgrund
Att geografiskt blanda olika hushållskategorier är ett planeringsideal som under de senaste decennierna fått ett allt större fotfäste bland forskare, politiker och planerare i västvärlden. Denna strategi förekommer under en mängd olika termer, varav i den internationella debatten kan social mix beskrivas som en av de mest förekommande. I svenska plan- och policydokument används istället inte sällan termer såsom social blandning, blandade/varierad
bostadsbebyggelse eller boendeformer för att beskriva denna ambition (Bergsten 2010, s. 21-22).
Precis som begreppen åsyftar till, hänvisar dessa idéer till att åstadkomma en större variation i bostadsbeståndet i syfte till att motverka en ensidig sammansättning av samhällsgrupper, vilket förväntas bidra till ett flertal positiva effekter på såväl individ- och samhällsnivå. Idéerna om att åstadkomma blandade bostadsområden är dock ingen ny företeelse, utan växte fram redan under 1800-talet som en kritik mot industrialiseringen och urbaniseringen (Sarkissian 1976). Till Sverige införlivades dessa idéer i samband med
grannskapsplaneringen och uppbyggnaden av det svenska folkhemmet. Under mitten av 1970-talet lyftes detta planeringsideal på nationell nivå i samband med att ”allsidig
1.2 Problemformulering
Att främja för social mångfald i bostadsområden tillhör den planeringsdiskurs vi befinner oss i idag och betraktas inte sällan som en viktig strategi för att motverka eller minska
boendesegregation, som är en problematik som många svenska städer omfattas av. Beroende på föreställning, anses bostadsblandning främja möjligheterna till social interaktion och gemenskap bland olika samhällsgrupper, vilket förväntas bidra till ett mer integrerat och socialt hållbart samhälle (Boverket 2008). Trots att bostadsblandning förekommer som en målsättning i ett flertal visionära dokument, såsom i bostadspolitiska propositioner, bostadsförsörjningsprogram samt i översiktsplaner, har strategierna även kritiseras för att huvudsakligen återges som retoriska riktlinjer i den fysiska planeringen (Holmqvist 2009, s. 20). Det anses därmed finnas en åtskillnad mellan hur strategierna formuleras som
övergripande ambition och det praktiska utfallet i den fysiska planeringen (ibid.). Även om det svenska planmonopolet innebär att kommuner innehar mandat genom planlagstiftningen att kontrollera utvecklingen av ny bostadsbebyggelse, så har privata aktörer även ett stort inflytande att påverka bostadsmarknadens utbud och till vilka målgrupper nya bostäder planeras för (Carl och Hedström 2006). Inflytandet över den fysiska planeringen är därmed sällan avgränsad till en enskild aktör, utan sker snarare i samförstånd mellan såväl kommuner och den kommersiella marknaden, som alla har olika resurser och intressen vid utvecklingen av våra boendemiljöer. Mot denna bakgrund har jag funnit ett intresse att undersöka hur den kommunala planeringen förhåller sig till blandade boendeformer för att främja sociala mångfald. Både som övergripande ambition i den fysiska planeringen, samt hur idéerna tillämpas för att styra markanvändningen inför exploatering av ny bostadsbebyggelse.
1.3 Syfte och forskningsfråga
1. Hur förhåller sig kommunal planering till blandade boendeformer för att främja social mångfald, från översiktsplan till detaljplan?
1.4 Avgränsning
Eftersom arbetet är en kandidatuppsats motsvarande 15 högskolepoäng innebär detta att uppsatsen skrivs under en begränsad tidsram. En avgränsning av undersökningen har därmed gjorts till att endast undersöka en kommun och ett stadsutvecklingsprojekt, i detta fall Upplands Väsby och deras projekt Fyrklövern. Den empiriska undersökningen
avgränsas därefter till att undersöka två översiktsplaner framtagna av kommunen, samt planprogram, markanvisning och detaljplanerna som har direkt koppling till
stadsutvecklingsprojektet. Eftersom uppsatsen avser att undersöka bostadsblandning i förhållande till den kommunala fysiska planeringen, innebär detta att bostadspolitiska subventioner såsom bostadsbidrag etcetera utelämnas i studien.
1.5 Uppsatsens disposition
Kapitel 1: Inledning
I det första inledande kapitlet introduceras en bakgrund till uppsatsens ämne, därefter presenteras undersökningens syfte, problemformulering samt den underliggande forskningsfrågan. Även uppsatsens avgränsning formuleras och motiveras, samt vilka centrala begrepp som ligger till grund för det föreliggande arbetet.
Kapitel 2: Teoretiskt perspektiv
Här presenteras uppsatsens teoretiska perspektiv som utgörs av social hållbarhet och governance. Avsnittet är uppdelat där teorierna först presenteras var för sig, därefter följer en beskrivning hur dessa tillämpats i analysen.
Kapitel 3: Metod och material
I detta kapitel redogörs undersökningens metod- och materialval, samt en beskrivning av undersökningens tillvägagångssätt. Sammanfattningsvis har fallstudie valts som
forskningsdesign, där valet av fallstudieobjekt motiveras och presenteras. Kvalitativ
Kapitel 4: Kunskapsöversikt
Uppsatsens kunskapsöversikt utgörs av olika ämnesområden och perspektiv som kan relateras till uppsatsens syfte och problembakgrund. Översikten är koncentrerad till forskning om blandade boendeformer samt dess närbesläktade forskningsområden
grannskapseffekter och boendesegregation. Därutöver ges även en kortare kunskapsöversikt om den kommunala fysiska planeringen och dess möjligheter att tillämpa sociala
målsättningar i en marknadsanpassad planering. Kapitel 5: Fallstudie
I detta avsitt redovisas det empiriska material som ligger till grund för undersökningen. Inledningsvis presenteras en kortade introduktion till Upplands Väsby kommun och utvecklingsprojektet Fyrklövern. Därefter följer den dokumentsammanfattning som ligger till grund för analysen.
Kapitel 6: Analys
I detta kapitel presenteras uppsatsens analys. Analysen av fallstudien har gjorts med hjälp av det valda teoretiska perspektivet samt kompletterats med tidigare forskning på området. Kapitel 7: Diskussion och slutsats
I det avslutande kapitlet diskuteras arbete i sin helhet samt undersökningens tillvägagångsmetod och resultat.
1.6 Begreppsdefinitioner
Blandade bostadsområden kan ses som en form av paraplybegrepp som hänvisar till en
blandning och variation i bostadsområdet, vilket omfattar både den sociala (befolkningen) och den fysiska (bostadsbeståndet) sammansättningen (Holmqvist 2009, s. 22). I uppsatsen kommer begreppen blandade bostadsområden, blandat boende och blandade boendeformer att användas synonymt.
Byggherre avser den som för egen räkning utför bygg- och markåtgärder, eller anlitar någon
(exempelvis underentreprenör) för att göra det (SFS 2010:900 1 kap. 4§).
varandra. I detta sammanhang brukar hushållen delas in i tre olika kategorier som avser demografisk segregation, socioekonomisk segregation och etnisk segregation. Den fysiska åtskillnaden som uppkommer genom att olika befolkningskategorier är koncentrerade till olika bostadsområden, varav den yttersta konsekvensen beskrivs skapa både social distans och intolerans mellan olika samhällsgrupper (Boverket 2010, s. 20).
Grannskapseffekter innebär kortfattat att bostadens omgivande miljö har en påverkan på
individens nuvarande och framtida levnadsförutsättningar. Effekterna brukar beskrivas genom att den enskilda människans normer, värderingar och attityder är en återspegling av de sociala processer som förekommer inom bostadsområdet (Urban 2018, s. 93).
Privata aktörer innebär i detta arbete alla aktörer som inte representerar en offentlig (såsom
kommunal, politisk) verksamhet.
2. Teoretiskt perspektiv
Detta avsnitt redogör för uppsatsens teoretiska perspektiv som utgörs av social hållbarhet och governance. Det teoretiska perspektivet används för att analysera och problematisera kommunens förhållningssätt om blandade boendeformer som övergripande vision, samt praktisk tillämpning i plandokument inför framtida exploatering. Avsnittet inleds med att presentera de två teorierna var för sig, därefter följer en beskrivning hur dessa kommer att tillämpas i analysen.
2.1 Social hållbarhet
Social hållbarhet är en av tre dimensioner av hållbar utveckling som fastställdes i
Bruntlandsrapporten som skrevs på uppdrag av FN år 1987. I rapporten definieras hållbar utveckling som ”… en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter” och innefattar såväl sociala, ekologiska och ekonomiska dimensioner av hållbarhet (WCED, 1987). Föreställningen är att de tre olika dimensionerna står i relation till varandra, vilket följande innebär att alla tre aspekter måste tillgodoses i målsättningen om att uppnå ett hållbart samhälle (Olsson 2012, s. 1).
medfört att det saknas en konsensus gällande dess innebörd, där definitionen varierar beroende på hur de sociala målen formuleras i en given situation (Dempsey et al. 2009, s. 290). Social hållbarhet kan således beskrivas som ett värdeladdat begrepp med ett stort tolkningsutrymme, vilket även innebär att det finns en åtskillnad mellan hur social hållbarhet behandlas som politiska visioner och i forskningslitteraturen (ibid.) En övergripande och generell beskrivning av vad social hållbarhet innebär inom
samhällsplaneringen presenteras av EU’s policy som ”en plats där människor vill bo och arbete,
nu och i framtiden” (ibid.) Bland annat förklaras detta utifrån aspekten att den bebyggda
miljön ska möta och tillgodose invånarnas varierande behov, vilket såväl inkluderar
nuvarande som den framtida befolkningen. Vidare menas att den fysiska miljön ska bidra till en hög livskvalitet, vara inkluderande och trygg, samt skapa förutsättningar för jämlika sociala möjligheter och tillgång till service för medborgarna (ibid).
Sören Olsson (2012, s. 1) menar att social hållbarhet snarare bör förstås som en vägledande kompass mot en önskvärd utveckling, än ett begrepp som tilldelas en exakt definition eller omsättas i mätbara variabler. En sådan uppfattning, menar Olsson att det bidrar till ett perspektiv där social hållbarhet tilldelas sociala mål som kan anpassas utefter hur samhället förändras samt platsspecifika värderingar och normer (ibid.). Ett annat synsätt är att social hållbarhet både kan förstås i relation till utvecklandet av vissa behov som boende, hälsa och utbildning, samt i bevarandet av befintliga värden som exempelvis kan utgöras av sociala relationer och tillhörigheter (Ström et al 2017, s. 12).
Dempsey et al. (2009) behandlar begreppet social hållbarhet i relation till utformning av den bebygga miljön och urskiljer två underliggande teman, social rättvisa (eng. social justice) och hållbarhet i lokalsamhället (eng. sustainability of community). Där social rättvisa utgår från principen om social jämlikhet och en rättvis fördelning av resurser i samhället, vilket följaktligen, i den fysiska planeringen innebär medborgarnas lika rättigheter att delta i samhället utan att bli uteslutna av sociala eller rumsliga barriärer. Hållbarhet i
lokalsamhället hänvisar till samhällets förmåga att på ett tillfredsställande sätt bidra till social interaktion, socialt deltagande i aktiviteter, stabilitet i grannskapet, hemkänsla samt säkerhet och trygghet (Dempsey et al 2009, s. 292-294). Dessa aspekter berör huvudsakligen hur den bebyggda miljön ska upplevas av invånarna för att sociala värden på
aktiviteter och stabilitet i grannskapet.
Social interaktion mellan individer beskrivs som betydande för samhällets sociala funktion.
När människor emellan integreras med varandra skapas en gemenskap, vilket beskrivs som en förutsättning för att utveckla socialt kapital och sociala nätverk i grannskapet.
Föreställningen är att socialt kapital uppkommer bland de sociala relationerna mellan människor, vilket utformar gemensamma normer och skapar förutsättningar för spontant samarbete (Dempsey et al 2009, s. 294). I detta sammanhang lyfter Dempsey et al (2009) fram att det finns en allmän föreställning att deltagande i sociala nätverk bidrar till ett ”socialt stödsystem”, där människorna inom ett nätverk påverkar varandra även inom andra aspekter i livet, vilket anses bidra till tillfredsställande känslor som välbefinnande och trygghet. Vidare framgår att en vanlig uppfattning är att det finns ett samband mellan den bebyggda miljöns utformning och möjligheten till social interaktion bland invånarna. Där bland annat täthet i den bebyggda miljön, samt utformning och blandning av olika
markanvändningar bidrar till att skapa ett större flöde av människor som vistas i området, vilket kan förbättra möjligheten till att människor integrerares med varandra. (Dempsey et al 2009, s. 295).
Deltagande i organiserade aktiviteter betraktas medverka till såväl gemenskap och socialt
kapital. Att individer deltar i olika aktiviteter och samarbetsprojekt anses bidra till såväl social integration och socialt kapital i lokalsamhället. Invånarnas medverkan i olika
aktiviteter kan ske utifrån en mängd olika områden, från organiserade demonstrationer och valdeltagande till olika sportaktiviteter. Graden av deltagande kan variera beroende på individens personliga preferenser och omfattningen av socialt kapital, samt förståelsen för att individer även har sociala nätverk utanför grannskapsområden. Trots detta, anses deltagande i aktiviteter som en positiv utveckling för den sociala sammanhållningen i grannskapet. En generell föreställning är att det finns ett samband mellan graden av deltagande och den fysiska miljöns utformning. Blandad markanvändning och en tät bebyggelsestruktur kan associeras till att invånarna får större valmöjligheter och fler förutsättningar för att delta i olika aktiviteter (Dempsey et al 2009, s. 295-296).
Stabilitet på grannskapsnivå relateras i detta sammanhang till en balanserad omsättning på
behöver anpassas för långsiktiga och etablerade invånare. Detta antagande grundar sig i att en balanserad flyttningskedja på grannskapsnivå anses främja långsiktiga relationer och minska omfattningen av kriminalitet och antisociala beteenden. Om en stor andel invånare flyttar ifrån en stadsdel kan detta vara en indikation på att området exempelvis upplevs som mindre attraktivt, eller att de utflyttande invånarna upplever en svag anknytning till
området eller dess gemenskap. Samhället är dock nyanserat, vilket medför att en hög omsättning av invånare nödvändigtvis inte behöver påverka den sociala hållbarheten
negativt. Exempelvis kan nyinflyttade invånare bidra till en utveckling av social gemenskap i området, likaså karaktäriseras vissa boendemiljöer, såsom campusområden av kortsiktiga invånare (Dempsey et al. 2009, s. 296).
Dempsey et al (2009) framhäver att det saknas en konsensus bland forskare om vilken betydelse omsättningen på bostadsmarknaden har för att grannskapsområden ska upplevas som socialt hållbara. En generell uppfattning är dock att stabilitet på grannskapsnivå
betraktas som gynnsamt för etablering av olika sociala målsättningar. Även om det saknas ett definitivt och tydligt samband mellan boendemiljön och långsiktiga invånare, beskrivs att gynnsamma förutsättningar kan relateras till att bebyggelsen är anpassad efter människans olika behov och livsfaser i form av ett såväl varierat bostadsbud samt tillgången till olika servicefunktioner i samhället, upplevd attraktivitet i området och den bebyggda miljön (Dempsey et al 2009, s. 296).
2.2 Governance
Inom forskningslitteraturen om politisk styrning har det alltmer diskuterats om en
förändring i hur samhället organiseras och styrs, där det tycks urskiljas en övergång ”från government till governance” för att förklara hur den politiska beslutsprocessen har
förändrats över tid (Hedlund och Montin 2009, s. 11). Begreppet government hänvisar i detta avseende till en traditionell centralstyrning, där staten och dess formella instanser
Att det sker en förskjutning av de politiska ansvarsfrågor kan delvis förklaras utifrån externa tendenser såsom globaliseringen och internationella institutioner vilket skapar tvärnationella relationer. Ytterligare en aspekt är att offentliga aktörer i större grad är beroende av
utomstående aktörer och deras förmågor för att uppnå ”sitt syfte”, i och med att olika samhällsproblem blivit alltmer gränsöverskridande samt att statliga och kommunala verksamheter inte sällan omfattas av resursbrist (Hedlund och Montin 2009, s. 11;
Dannestam 2009). Sammanfattningsvis innebär dessa tendenser att den politiska styrningen både har förflyttats uppåt i led till följd av exempelvis EU, men även nedåt i led genom att staten decentraliserat ansvarsfrågor till kommuner och regioner, samt utåt i led till såväl privata aktörer som fristående organisationer (Hedlund och Montin 2009, s. 11-12). I korta ordalag kan governance beskrivas som en form av samhällsstyrning där
organisationsformen utgörs av en ”gränsöverskridande samverkan mellan offentliga och privata aktörer” (Dannestam 2009, s. 69). Vanligtvis sker denna samverkan genom olika policynätverk, där beslutsprocessen formas utifrån ett informellt utbyte av aktiviteter och resurser bland deltagarna vilket sker på ett horisontellt plan, där ingen aktör är överordnad en annan. (ibid.). Mer konkret innebär detta att governance som organisations- och
styrningsform kännetecknas av flexibla regleringsmetoder, där exempelvis
målformuleringar, handlingsprogram, strategier och utbyte av information och kunskap utgör det gemensamma ramverket för nätverkets sammanhållning. En central föreställning i detta är att var och en av de involverade aktörerna besitter olika förståelser och förmågor att lösa de problem som nätverket samlats vid. (Pierre och Sundström 2009, s. 10). I och med att denna styrningsform betonar förhandling och flexibilitet, innebär detta slutligen en komplex beslutsprocess som formas och påverkas utifrån deltagarnas olika särintressen,
problemförståelser och resurser (Hedlund och Montin 2009, s. 7).
Governance innebär således en samhällsstyrning som betonar förhandling och flexibilitet inom styrningsprocessen mellan såväl privata som offentliga aktörer, vilket kan jämföras med det traditionella politiska styret som istället använder mer formella regleringsmetoder i form av lagar, direktiv och skattetillämpningar utifrån ett ”top-down” perspektiv (Pierre och Sundström 2009, s. 43). Det perspektiv governance-begreppet således belyser vid
Pierre och Sundström (2009, s. 10) beskriver att samspelet mellan aktörerna i policynätverken hålls samman främst genom ett ömsesidigt resursberoende. Den bakomliggande
föreställningen till uppkomsten av governance-nätverk är att olika aktörer disponerar över olika former av resurser, samt att ingen aktör enskilt besitter den nödvändiga kapacitet som krävs för att lösa den problemställning som nätverket samlas vid. (Pierre och Sundström 2009, s. 10). Medan exempelvis offentliga aktörer förfogar över demokratisk och formell legitimitet, utformning av regel- och kontrollsystem samt tillsyn, innehar privata aktörer (såsom företag och fristående organisationer) resurser såsom expertkunskaper,
gruppmandat samt makt över praktiskt genomförande av olika målsättningar etc. (Pierre och Sundström 2009, s. 10). En viktig aspekt är dock att offentliga aktörer i detta
sammanhang inte bör ses som en enhetlig verksamhet utan snarare som en ”fragmenterad organisation” som utgörs av olika nivåer med politiker, avdelningar och tjänstemän etc. på olika nivåer. (Björk et al 2003, s. 100; Pierre och Sundström 2009, s. 15). Då governance som styrningsform uppstår i gränslandet mellan privat respektive offentligt, finns även en benägenhet att gränslinjen däremellan suddas ut under samverkansprocessens gång (Dannestam 2009, s. 69).
Även om governance innebär en förskjutning av den politiska beslutsprocessen till förmån för privata aktörer och organiserade intressen i det civila samhället, så bör denna
styrningsform inte betraktas som en neutral organisationsform utan inverkan från staten och dess maktstrukturer. Dannestam (2009, s. 73) betonar exempelvis att governance-nätverk företrädesvis uppkommer i syfte till att realisera olika mål och intressen för det offentliga. Likaså framhäver Pierre och Sundström (2009) att det vanligtvis är offentliga aktörer såsom myndigheter och kommuner som är den drivande parten för att stimulera uppkomsten av olika governance-nätverk. Det offentliga initiativet kan även ta sig i uttryck att det även är samma aktör som formulerar och tillämpar det övergripande ramverket för hur det följande arbetet ska fungera; genom att exempelvis formulera mål, finansiering och tillvägagångssätt för styrningsprocessen som de privata aktörerna behöver förhålla sig till (Pierre och
Sundström 2009, s. 14).
(Hedlund och Montin 2009, s. 26; Pierre och Sundström 2009, s. 17). I den kritiska diskussionen gällande denna form av samhällsstyrning har även ansvarsfrågan fått en central roll. Då nätverken karaktäriseras av otydliga gränser mellan det privata och offentliga samt dess flexibla regleringsmöjligheter, begränsar detta även möjligheten för insyn och kontroll. Dels finns en problematik att avgränsa ansvaret i olika sakfrågor i förhållande till de involverade aktörernas medverkan, dessutom finns även en svårighet att kontrollera om olika åtgärder har resulterat i de effekter som förväntats. (Pierre och
Sundström 2009, s. 17). Ytterligare ett tema i diskussionen berörs istället utifrån ett maktperspektiv. Dannestam menar att även om governance som organisation- och styrningsform retoriskt kännetecknas av jämlikhet och horisontella strukturer där ingen aktör är överordnad den andra, betyder det inte nödvändigtvis att alla deltagare får lika stort inflytande i praktiken (Dannestam 2009, s. 74).
2.3 Tillämpning
Social hållbarhet och governance används som ett teoretiskt perspektiv för att synliggöra och problematisera kommunens övergripande målsättningar och styrningsprocess mot en
önskvärd riktning, där blandade boendeformer i detta sammanhang betraktas tillföra sociala värden i den fysiska miljön.
3. Metod och material
I det följande kapitel redogörs och motiveras uppsatsens metod- och materialval, samt en beskrivning av undersökningens tillvägagångssätt. Sammanfattningsvis utgörs forskningsstrategin av en
fallstudie, där studieobjekten kommer att presenteras. Därefter har kvalitativ innehållsanalys använts som metodanalys, då det empiriska materialet utgörs av olika plandokument med direkt koppling till fallstudieobjektet.
3.1 Fallstudie
företeelser uppkommer (Yin 2006, s. 22) varav detta stämmer överens med arbetets syfte och frågeställningar.
Det som främst utmärker fallstudien är att undersökningen inriktar sig på att studera ett eller fåtal företeelser i syfte till att åstadkomma en djupgående analys om ett visst fenomen (Denscombe 2016, s. 92). Genom att koncentrera undersökningen till att analysera och uppmärksamma specifika detaljfrågor, skapar även möjligheten till att förtydliga eventuella samband som lättare hade utelämnats vid mer omfattande studier (ibid.). Enligt Denscombe (2016, s. 92-93) medför denna undersökningsstrategi inte bara en möjlighet att få insikt i vad som sker inom ett visst sammanhang, utan även att förstå varför saker inträffar. Syftet med fallstudien är således att åstadkomma en generell helhetsbild av en viss problematik, genom att studera och förstå det specifika.
3.1.1 Val av fall
Vid val av fall behöver vissa krav uppfyllas. Fallstudieobjektet behöver dels uppfylla vissa kännetecken och särdrag som är relevant för undersökningens syfte, vilket medför att urvalet behöver motiveras och noga övervägas för att undvika slumpmässiga bedömningar (Denscombe 2016, s. 96). I detta arbete har ett fallstudieobjekt valts ut: Upplands Väsby kommun och stadsutvecklingsprojektet Fyrklövern, vilket kommer presenteras närmare nedan. Utifrån uppsatsens syfte och problemformulering har valet baserats på ett flertal kriterier som omfattar både övergripande målsättning samt förutsättningar i planeringen, vilka är följande:
1) Blandade boendeformer ska vara en uttalad målsättning/strategi i både översiktsplanen och för det enskilda stadsutvecklingsprojektet.
2) Befolkningstillväxt i kommunen, vilket förutsätter att det finns en efterfrågan på bostäder. 3) Kommunalt markinnehav inom planområdet, vilket är en förutsättning för kommunal markanvisning.
4) Detaljplanerna för projektet har vunnit laga kraft.
förbättra chanserna att tillämpa sociala målsättningar i planeringen. Enligt Upplands Väsbys förgående och aktuella översiktsplan är blandade boendeformer en uttalad strategi inför framtida bebyggelseutveckling för att främja sociala målsättningar i planeringen (Upplands Väsby 2005; Upplands Väsby 2018). Gällande projektet Fyrklövern beskrivs en uttalad ambition om att exploateringen ska karaktäriseras av mångfald och variation, genom att bland annat erbjuda ett flertal olika boendeformer (2019b). Med syfte att främja att de övergripande ambitionerna för området efterföljs på detaljnivå har kommunen bland annat tillämpat en affärsmodell genom markanvisningsprocessen, för att påverka byggherrarna att de övergripande kvaliteterna som formulerats tillämpas i planeringen (2016a). Enligt
Denscombe (2016, s. 91) ställs även ett centralt behov att de studerade fallet även kan betraktas som fristående objekt som är tydligt avgränsade från sin omgivande kontext. Eftersom undersökningen utgår ifrån officiella plandokument som har direkt koppling till fallstudieobjektet, återfinns en förutsättning att projektet kan studeras isolerat.
3.1.2 Kritisk reflektion
Alla metoder har sina för- och nackdelar. Som tidigare nämnts är en fördel med fallstudie att den är tillämpbar på småskaliga forskningsstudier, vilket i detta arbete underlättar att koncentrera undersökningen till att studera ett fall, vilket kan betraktas som en förutsättning för arbetets begränsade tidsram. Dessutom tillåter fallstudien att det empiriska materialet kan utgå ifrån flera olika källor, vilket skapar möjlighet att undersökningen får ett holistiskt perspektiv. En annan fördel med denna forskningsstrategi är att det är svårt att manipulera studieobjektet då metoden ställer krav på att de ska vara oföränderliga och naturliga i sin miljö (Denscombe 2016, s. 103).
En problematik med forskningsstrategin är att undersökningen koncentreras till att studera specifika företeelser i relation till ett fåtal studieobjekt, är att det medför svårigheter att generalisera undersökningens resultat. Det är därmed viktig att det tydligt framgår, hur samt i vilken utsträckning studieobjekten liknar eller skiljer sig mot andra liknande fall, för att undvika eventuella felaktiga tolkningar och slutsatser (Denscombe 2016, s. 104).
Ytterligare en begränsning med fallstudie är att det kan finnas en svårighet att avgränsa studieobjekten på ett entydigt sätt, vilket framförallt gäller vid insamling och urval av det empiriska materialet. Dessutom kan det finnas begränsningar att få tillgång till
denna begränsning inte påverka arbetet i någon större utsträckning. Dock finns en
medvetenhet gällande de begränsningar undersökning står inför, vilket bland annat berör svårigheten att undersöka de privata byggherrarnas deltagande, samt möjligheten att skapa en djupare förståelse för motiv och den dialog som pågått bakom kulisserna under
planeringsprocessen.
3.2 Kvalitativ innehållsanalys
Utifrån uppsatsens syfte och underliggande frågeställningar har kvalitativ innehållsanalys valts som analysmetod för att bearbeta och analysera källmaterialet i undersökningen. Innehållsanalys som metod avser att undersöka det förmedlande budskapet i
dokumentkällor, vilket antingen kan uttryckas explicit eller som underliggande meningar av det som kommuniceras (Denscombe 2016, s. 393). Syftet med metoden är att den möjliggör för en strukturerad bearbetning av dokument, genom att undersöka hur olika prioriteringar, värderingar och idéer hänger samman (ibid.). Metoden anses således praktiskt användbar i detta arbete för att analysera kommunens underliggande intentioner i olika plandokument, då dessa ibland kännetecknas av visionära formuleringar vilket medför att budskapet behöver analyseras och tolkas.
3.2.1 Material
Det empiriska materialet utgörs utav olika officiella dokument i form av översiktsplaner, planprogram, markanvisning och detaljplaner som har direkt koppling till fallstudieobjektet. Syftet med att studera dessa är för att undersöka kommunens förhållningssätt till blandade boendeformer och social mångfald utifrån olika planeringsnivåer. Därmed ges förutsättning att få ett större helhetsperspektiv av den kommunala planeringen, samt förutsättningen att undersöka potentiella skillnader och prioriteringar från övergripande styrdokument till praktisk tillämpning inför exploatering av ny bostadsbebyggelse.
Projektområdet Fyrklövern omfattas av totalt 7 detaljplaner som reglerar kvartersmark och bostadsbebyggelse, varav dessa har vunnit laga kraft under en tidsperiod från 2016 till 2019. En av dessa detaljplaner berörs inte av den kommunala markanvisningsprocessen för området, vilket medför att den utesluts i undersökningen. Majoriteten av de resterande detaljplaner överensstämmer med Upplands Väsbys tidigare översiktsplan ”Framtidens
2010. En detaljplan utgår dock från den nya översiktsplanen ”Väsby stad 2040” som blev antagen av kommunfullmäktige under 2018, vilket medför att båda styrdokumenten kommer att inkluderas i undersökningen.
Ett planprogram för Fyrklövern har föregått framtagandet av såväl detaljplaner samt markanvisningen för området. Planprogrammet blev antagen under 2012 där kommunen presenterar övergripande idéer för utvecklingsområdet. Därtill inkluderas även Upplands Väsbys framtagna dokument för markanvisningstävlingen som använts för att tillämpa övergripande ambitioner och krav för exploatering. I och med att allt material har tagits fram av kommunen, samt hämtat hem från Upplands Väsbys hemsida bedöms dessa som
autentiska.
3.2.2 Tillvägagångsätt
Innehållsanalys som metod innebär att det empiriska materialet reducerar till ett mindre antal teman (Denscombe 2016, s. 392). Analysen av det empiriska materialet har utgått från två övergripande teman som avser blandade bostadsområden och styrningsprocess, som har använts för att styra undersökningens inriktning. Dessa teman har baserats på både forskningsöversikten och det teoretiska perspektivet.
I forskningsöversikten framgår bland annat att blandade bostadsområden som planeringsidé kan kopplas samman till olika sociala målsättningar i boendemiljön. Vilket bland annat omfattar föreställningen om grannskapseffekter (vilket kan härledas till social interaktion mellan olika individer på områdesnivå etcetera), samt uppfattningen om att en variation i bostadsutbud ska bidra till social mångfald och minskad boendesegregation. Blandade bostadsområden har inför analysen sammankopplats med följande attribut som berör;
blandade boendeformer och interaktion och mötesplatser, samt till viss del boendesegregation.
Därtill har analysen baserats på den kommunala styrningsprocess som har tillämpats inför utvecklingen av Fyrklövern, för att analysera vilka prioriteringar och målsättningar
kommunen praktiserat. Undersökningen utgår inte från att ovanstående begrepp förekommer explicit i det empiriska materialet, utan en bearbetning har skett utifrån
3.2.3 Kritisk reflektion
En fördel med kvalitativ innehållsanalys som metodanalys är att den ger möjlighet för att analysera det empiriska materialet utifrån övergripande teman, istället för att undersöka och reducera materialet utifrån enstaka begrepp. På så vis finns den möjlighet till att undersöka hur olika idéer och värderingen hänger samman utifrån hur budskapet förmedlas
(Denscombe 2016, s. 392-393). En annan fördel med analysmetoden är att kan tillämpas på en mängd olika texter och dokument. Detta medför att det finns ett centralt behov att källans trovärdighet, autenticitet och representativitet ifrågasätts vid urval av dokumentet, för att undersökningen ska betraktas som tillförlitlig (ibid.).
Vid kvalitativ forskning har även förkunskaperna hos studiens författare en central roll vid framställning och bearbetning av det empiriska materialet. Detta innebär att författarens personliga bakgrund, värderingar och uppfattningar har en medveten eller omedveten inverkan på undersökningens resultat och analys (Denscombe 2016, s. 344-345). För att undvika eventuella skevheter i undersökningen är det således viktigt att författaren är medveten om att den har en central aspekt i den undersökning som skall produceras, vilket i detta fall ställer förutsättningar om en god inläsning om forskningsområdet. En annan begränsning är att det kommunicerade budskapet riskerar att förvrängas vid tillämpning av analysmetoden. Orsaken till detta är att det återfinns en tendens att det kommunicerade budskapet försvinner och plockas bort från sitt ursprungliga sammanhang, i samband med att när det empiriska materialet reduceras till mindre enheter (Denscombe 2016, s. 393). För att minska denna begränsning behöver författaren vara väl påläst i det empiriska materialet, för att få en god överblick i vilken kontext olika fenomen förekommer i dokumentet, innan materialet bryts ner till mindre enheter.
4. Kunskaps- och forskningsöversikt
I det följande avsnitt presenteras den forsknings- och kunskapsöversikt som kan relateras till
uppsatsens undersökningsområde. Inledningsvis presenteras det svenska planeringssystemet, i syfte för att skapa en förståelse för vilka förutsättningar och verktyg den kommunala planeringen har tillgodo för att realisera blandade boendeformer inom den praktiska verksamheten. Därefter
4.1 PBL och planmonopol
För att skapa en uppfattning om hur planeringsidén blandade bostadsområden kan förstås i relation till den fysiska planeringen, anses det angeläget att inledningsvis skapa en överblick över den kommunala planeringens funktion och dess styrmöjligheter. Den fysiska
planeringen reglerar användningen av mark- och vattenområden samt utformning och lokalisering av bebyggelse och infrastruktur (Boverket 2015). Enligt Plan- och bygglagen (SFS 2010:900) är det endast Sveriges kommuner som har rättigheten att planlägga mark och ge bygglov, och det är även samma ramverk som reglerar vilka skyldigheter och möjligheter kommunerna har i planeringsprocessen. I Plan- och bygglagen (PBL) framförs betydelsen av sociala målsättningar i planeringen, som en del av inriktningen mot en hållbar utveckling. I PBL:s första paragraf står det bland annat att planläggningen ska ”…främja en
samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktig hållbar livsmiljö för människor i dagens samhälle och för kommande generationer” (SFS 2010:900).
Även i det andra kapitlet, 3 paragrafen som reglerar allmänna och enskilda intressen
framgår det att den fysiska planeringen ska främja ”en från social synpunkt god livsmiljö som är
tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper” (SFS 2010:900 2 kap. 3§).
Det kommunala plansystemet består av tre planer: översiktsplan, detaljplan och områdesbestämmelser. Eftersom områdesbestämmelser inte berör byggrätt, kommer följande stycke att presentera översiktsplanens och detaljplanens betydelse i planeringen (Boverket 2015). Därtill ges även en kortare presentation gällande kommunalt markinnehav och markanvisningsavtal.
En detaljplan ska (bland annat) upprättas vid exploateringar av betydande karaktär. I detaljplanen, som omfattas av en plankarta med tillhörande planbestämmelser, regleras gränserna för mark- och vattenanvändning inom ett bestämt område, i form av allmän platsmark, kvartersmark samt vattenområden (SFS 2010:900, Boverket 2016). Detaljplanen är juridiskt bindande och i enlighet med PBL har kommunerna bland annat möjlighet att reglera fastighetsindelning, bostadsbebyggelsens omfattning och typ (såsom radhus, flerbostadshus och friliggande småhus), antal lägenheter samt i viss omfattning även lägenheternas boendeyta (SFS 2010:900; Boverket 2010, 39). Däremot har kommunen ingen rättighet att reglera upplåtelseform av olika slag (såsom hyresrätt/bostadsrätt) i detaljplanen (Boverket 2010, s. 39). Till detaljplanekartan ska en planbeskrivning upprättas, som i enlighet med PBL ska innehålla en redogörelse av planens syfte, förutsättningar, bedömningar av övervägande intressen samt om planen avviker från översiktsplanen (SFS 2010:900 4 kap. 33§).
Ett kommunalt markinnehav betraktas som ett centralt styrmedel för att tillämpa bostadspolitiska målsättningar vid planering och utveckling av ny bebyggelse. Som
markägande aktör får kommunerna ett större handlingsutrymme att ställa krav på innehåll och utformning av exploatering, samt möjligheten att styra upplåtelseform i
markanvisningsavtalet (Boverket 2010, 41) Ett markanvisningsavtal är ett civilrättsligt avtal som skrivs mellan en kommun och den byggherre som kommunen överlåter mark till, som ”… ger byggherren ensamrätt att under en begränsad tid och under givna villkor förhandla med kommunen om överlåtelse eller upplåtelse av ett visst av kommunen ägt markområde för bebyggande.” (SFS 2014:899).
4.2 Blandade bostadsområden
Blandade bostadsområden kan beskrivas som en form av paraplybegrepp som hänvisar till ett forskningsområde där ett flertal olika begrepp existerar synonymt. Inom den
internationella forskningslitteraturen beskrivs dessa idéer i termer såsom social mix, tenure
mix, social balance och residential mix. I svenska offentliga dokument, såsom i propositioner
återfinns begrepp som exempelvis allsidig- eller varierad hushållssammansättning alternativt
befolkningssammansättning. I plandokument och inom den fysiska planeringen används även
Idéerna om blandade bostadsområden är ett brett och omdiskuterat ämne som på senare tid fått ett allt större utrymme inom både forskningssamhället och på den politiska arenan (Galster och Friedrich 2015, s. 176). Vanligt förekommande är att denna ambition både betraktas som en politisk målsättning och som en planeringsstrategi som syftar till att geografiskt blanda olika samhällsgrupper i den fysiska miljön (ibid.). Holmqvist (2009) beskriver att den grundläggande ambitionen är att motverka olika former av ensidighet i den fysiska miljön, vilket medför att blandningsstrategin brukar delas in i två övergripande kategorier som avser sammansättningen av både sociala och fysiska segment i
bostadsområden. Där den sociala aspekten avser att beskriva befolkningens demografiska, socioekonomiska och etniska sammansättning. Den demografiska kategorin hänvisar till ålder, kön och hushållskategori (såsom singel- och flerfamiljshushåll), medan den
socioekonomiska kategorin istället hänvisar till inkomst, utbildningsnivå samt andra sociala klassförutsättningar hos hushållen. Den etniska sammansättningen berör hushållens etniska härkomst. Den fysiska kategorien hänvisar istället till att beskriva bostadsbeståndets
sammansättning utifrån upplåtelseform (ex. äganderätt, bostadsrätt och hyresrätt), hustyp (ex. småhus/flerfamiljshus eller låg-/höghus) och boendeyta (såsom antal rum och
lägenhetsstorlek) (Holmqvist 2009, s. 22). Bergsten (2010, s. 23) betonar dock att det inte finns en allmängiltig föreställning om när ett bostadsområde anses vara homogen respektive heterogen i sin sociala och fysiska sammansättning, vilket medför att man snarare talar om olika nivåer och grader av blandning.
Målsättningen om att åstadkomma heterogena bostadsmiljöer har främst motiverats som en strategi för att motverka boendesegregation och social exkludering, samt främja social interaktion mellan olika samhällsgrupper vilket förväntas leda till ett mer integrerat samhälle (Boverket 2008, s. 53) Den underliggande föreställningen är att bostadens omgivande miljö har betydelse för individens nuvarande och framtida
levnadsförutsättningar, med antagandet att den enskilda individens värderingar och normer är en återspegling av den sociala sammanhållningen i grannskapet. (Bergsten 2010) Utifrån detta resonemang förväntas socialt blandade bostadsmiljöer resultera i ett antal positiva effekter både på individ- och grannskapsnivå, vilka Bergsten (2010) sammanfattar som följande: motverkning av boendesegregation och social exkludering i samhället, samtidigt som förutsättningarna för social interaktion, sociala nätverk och sammanhållning i
socioekonomiska förutsättningar gynnas likaså dess valmöjligheter på bostadsmarknaden, samt en jämnare fördelning av samhällets resurser och en ökad stabilitet på bostadsområden (Bergsten 2010, s. 50). Därefter finns det dock skilda uppfattningar om vilka samhällsgrupper som de positiva effekterna förväntas ha en inverkan på. Om effekterna förväntas ha en positiv inverkan på de resurssvaga grupperna, alternativt för samtliga hushåll i grannskapet genom ömsesidig påverkan (Bergsten 2010, s. 52).
FN:s boende och bosättningsorgan har i rapporten ”A new strategy of sustainable neighbourhood
planning: Five principles.” tillämpat blandade boendeformer som en av fem strategier för att
uppnå en hållbar stadsutveckling. De menar att tillgången på bostäder i olika prisklasser och upplåtelseformer i ett område ska främjas för hushåll med olika inkomstnivåer. I rapporten beskrivs blandning av bostadsutbudet i förhållande till den totala boendeytan inom en stadsdel, varav FN:s rekommendationer är att mellan 20 till 50 procent av den totala boendeytan bör avsättas som prisrimliga bostäder för hushåll med lägre inkomstnivåer. Vidare motiveras att ingen upplåtelse- eller bostadsform bör överstiga 50 procent av den totala boendeytan för hela bostadsbeståndet (UN Habitat 2014).
berör hela staden, och inte endast ett problem avgränsad till enstaka (resurssvaga eller utsatta) områden (Bergsten och Holmqvist 2013, s. 289). Vidare argumenterar författarna för att det generellt finns en underliggande föreställning hos planerare och beslutsfattare att förändringar i den fysiska strukturen är permanent, samt att man inte inkluderar
problematiken att blandade boendeformer även kan få en omvänd effekt och istället resultera i en homogen boendeprofil. Vidare menar Bergsten och Holmqvist, att man bör betrakta socialt blandade boendemiljöer som en pågående process, då städer och
utformningen av den fysiska miljön befinner sig i en kontinuerlig förändringsprocess (Bergsten och Holmqvist 2013, s. 292).
Kearns och Mason (2007, s. 663) menar att det inte är helt tydligt om variation i
bostadsbeståndet betraktas som ett mål i sig, eller om det bedöms som ett medel för att uppnå en socioekonomisk blandning i bostadsområden. Enligt Borevi (2002, s. 302), som i sin avhandling undersökt ”allsidig hushållssammansättning” som bostadspolitisk målsättning i Sverige från när strategin infördes under 1970-talet till 2000-talet, menar att denna målpolicy aldrig har prioriterats framför individens valmöjligheter på bostadsmarknaden. Musterd och Andersson (2005) argumenterar för att denna målvision snarare används som en politisk retorik gällande en önskvärd utveckling i samhället, men att staten varken vill eller kan styra målsättningen om blandade boendeformer under normala marknadsförhållanden. Privata aktörer på marknaden har ett stort inflytande på bostadsutvecklingen, i form av vad som byggs och för vem. Vidare menar författarna att även om en fysisk variation i
bostadsstrukturen realiseras, påverkas den sociala sammansättningen av faktorer såsom ekonomisk utveckling, hushållens bosättningsmönster samt utbudet av service och funktioner i närmiljön (Musterd och Andersson 2005, s. 765).
Bergsten och Holmqvist (2013) argumenterar i forskningsstudien Possibilities of building a
mixed city – evidence from Swedish cities att blandade boendeformer som politisk målsättning
kan få en viss potential för att minska boendesegregation i svenska städer, men att problematiken nu återfinns i genomförandeprocessen. De menar bland annat, att avsaknaden på effektiva medel inom den offentliga sektorn försvårar möjligheten att tillämpa målsättningen. Vidare betonar de även, att målet om blanda olika
4.3 Grannskapseffekter
Blandade bostadsområden som planeringsidé grundar sig i föreställningen om att människans boendemiljö har en betydelse för individens nuvarande och framtida
levnadsförhållanden. Förekomsten av så kallade grannskapseffekter är ett forskningsområde som har inriktat sig på sambandet mellan bostadsområdets fysiska- och sociala struktur, samt hur beteenden och normer ”smittar” av sig i området (Bergsten 2010, s. 51). I litteraturen talas det om positiva respektive negativa utfall av grannskapseffekter, där Holmqvist (2009) menar att det är förekomsten av negativa effekter i resurssvaga och homogena bostadsområden som används som argument för att åstadkomma socialt blandade bostadsområden.
Andersson och Holmqvist (2019) har i en rapport sammanställt en forskningsöversikt som berör både svenska och internationella studier av olika grannskapseffekter, där
huvudresultatet av den svenska forskningen visar att boendesegregationen har en påverkan på individens livsmöjligheter. Flera studier inom den svenska forskningen visar överlag, likt de internationella studierna, att det finns en tendens att individer från homogena och
resurssvaga områden får sämre förutsättningar i förhållande till betygsresultat,
utbildningsnivå och möjligheter i arbetslivet. Likaså framgår att dessa hushåll generellt har sämre hälsotillstånd och levnadsvanor än individer från resursstarka områden (Andersson och Holmqvist 2019, s. 23-24). Det finns emellertid få studier som har dock inriktat sig på att undersöka förekomsten av grannskapseffekter i förhållande till blandade bostadsområden. Andersson och Holmqvist (2019, s. 24) hänvisar dock till Bergstens (2010) studie som menar att individer som vuxit upp i bostadsområden som karaktäriseras av såväl mångfald i den sociala och fysiska sammansättningen tenderar att ha likande skolresultat och inkomstnivåer som individer från resursstarka bostadsområden. Sammanfattningsvis påpekar Andersson och Holmqvist (2019) att nödvändig forskning saknas för att skapa en större kunskap om
”…effekternas storlek, vid vilken grad av segregation de uppstår, vem som påverkas och hur länge de varar” (Andersson och Holmqvist 2019, s. 26).
där de boenden har inflytande på varandra avseende tillgång till olika sociala nätverk samt intern överföring av kunskap och resurser i närområdet. Exogena effekter hänvisar istället till egenskaper inom ett bostadsområden som ej går att påverka, såsom etnisk- och kulturell tillhörighet samt hur människor anpassar sitt beteende utefter detta. Det kan exempelvis beröra att individer avstår ifrån att bosätta sig inom en stadsdel på grund av att området kännetecknas av karaktärsdrag som står i kontrast till ens egna. Korrelerade effekter avser istället att beskriva övergripande samhällsstrukturer som kan gynna eller missgynna hela bostadsområdet. Till denna aspekt omfattas bland annat en ojämn fördelning av
samhällsservice och institutioner i den bebyggda miljön, samt kvaliteten på dessa. Faktorer som kan missgynna ett bostadsområde och dess invånare är exempelvis ett dåligt utbud av skolor, sjukvård och kommunikationsmöjligheter, eller förekomst av stigmatisering. Det vill säga att bostadsområde kännetecknas av ett sämre rykte vilket kan försämra utsikterna för framtida arbets- eller bostadsmöjligheter (Andersson 2009, s. 48-49; Bergsten 2010;
Holmqvist 2009). Andersson (2009, s. 50) menar att det framförallt är de endogena effekterna som ligger som understödjande argument för att åstadkomma socialt blandade
boendeformer, men påpekar samtidigt att de korrelerade effekterna kan betraktas som centrala för de beslut som tas av offentliga aktörer rörande planering av såväl infrastruktur och fördelning av viktiga funktioner i den bebyggda miljön.
4.4 Boendesegregation
Som tidigare nämnts motiveras blandade bostadsområden bland annat som en strategi för att motverka boendesegregation och social exkludering av vissa samhällsgrupper, vilket motiverar en kortare redogörelse av dess forskningsområde. Boendesegregation innebär att olika befolkningskategorier bor fysiskt åtskilda ifrån varandra i samhället, varav denna geografiska obalans anses ha en negativ påverkan på samhällets sociala och ekonomiska utveckling (Urban 2018, s. 65-66; Bergsten 2010).
Andersson och Holmqvist (2019, s. 33) beskriver boendesegregation som en process, där ett flertal olika faktorer som antingen var för sig eller i samverkan påverkar befolkningens geografiska uppdelning i samhället. Utifrån en generell beskrivning kan dessa olika faktorer delas in i två övergripande kategorier som avser den byggda miljön och individens handlingar. Den byggda miljön hänvisar till bostadsområdens utformning samt hur området upplevs av både boende och omgivande befolkning. Till denna aspekt omfattas bland annat
olika servicefunktioner samt utformning av offentliga platser. Även frågor såsom områdets geografiska läge, tillgång till lokala naturområden och kommunikationsmöjligheter beräknas in i denna kategori. Individens handlingar berör istället de mänskliga faktorer som påverkar hushållens bosättningsmönster och den geografiska flyttbarheten i samhället, och innefattar både hur individer agerar enskild samt hur olika institutioner påverkar hushållens
valmöjligheter. Bosättningsmönstret reflekterar hushållens preferenser, behov samt tillgång till kapital och information om lediga bostäder som utgör ett ramverk för boendes
lokalisering. Därtill har även olika institutioner som besitter någon form av kontroll över den bebyggda miljön en påverkan på hushållens bostadsval. Denna påverkan omfattar dels överordnade maktstrukturer såsom statlig bostadspolitik och kommunal samhällsplanering, men även hur privata aktörer som mäklare, bankinstitut och bostadsförmedlingsföretag etc. handlar (Andersson och Holmqvist 2019, s. 26; Andersson 2009). Ett flertal forskare betonar att det främst är uppfattningen om bostadsområdens status som har en betydande påverkan på boendesegregationen i samhället. Detta resonemang förklaras utifrån sambandet mellan segregationsprocessen och befolkningens flyttningsmönster i staden, där hushållens
valmöjligheter på bostadsmarknaden begränsas av deras kapitaltillgångar. Då resursstarka hushåll har det största handlingsutrymmet att välja vart de vill bosätta sig, samt välja bort olika bostadsområden, styrs bosättningsmönstret utefter det område som anses mest attraktivt i förhållande till hushållens kapitaltillgångar (Bergsten 2010, s. 81; Urban 2018). Få studier har dock undersökt om blandade boendeformer faktiskt minskar eller motverkar boendesegregation. I en studie framtagen av Musterd och Andersson (2005) ifrågasätter författarna om det finns ett samband mellan ett varierat bostadsbestånd och en varierad hushållssammansättning. I deras undersökningen, som omfattade 9200 SAMS-områden (vilket kan betraktas som statistiska grannskapsområden) i Sverige, visade att sambandet mellan dessa två aspekter är svagt, trots att allsidig hushållssammansättning har varit ett bostadspolitiskt mål sedan mitten av 1970-talet. Studien visade bland annat att en betydande andel av de områdena med ett varierat bostadsutbud istället kännetecknades av en likartad social sammansättning.
Boverket (2010) skriver i sin rapport Socialt hållbar stadsutveckling – en kunskapsöversikt, att trots att Sveriges kommuner formulerar en målsättning och retorik om ett blandat
rumsliga obalansen mellan olika samhällsgruppers bosättning. Boverket menar att de metoder som vidtas i den kommunala planeringen främst handlar om att förändra resurssvaga bostadsområden genom mindre förtätningsprojekt, upprustning eller
omvandling av upplåtelseform för att erbjuda mer attraktiva boendeformer, samtidigt som ytterst få åtgärder vidtas i syfte till att förändra sammansättningen av hushåll i de mer resursstarka bostadsområdena. Vidare menar Boverket att även om det marknadsförs en målvision om blandade boendeformer i nybyggnadsområden, inriktar sig de nya
bostadsformerna oftast till en resursstark målgrupp. Detta medför att det slutgiltiga
resultatet av nybyggnationen snarare förstärker boendesegregationen i staden, än att minska den (Boverket 2010, s. 11).
4.5 Sociala målsättningar i en marknadsanpassad planering
Jon Loit (2014) menar att det huvudsakligen finns en generell planeringsvision i den svenska planeringen, som betonar en retorik om blandning och integration i den fysiska miljön för att åstadkomma en stad för alla. Trots detta hamnar de sociala målvisionen i praktiken ofta i osämja med det marknadsanpassade tillståndet som präglar den svenska stadsutvecklingen. Marknadens framträdande roll har inneburit att nya villkor har formats i förhållande till planeringen som organisationsform och dess inriktning, där privata aktörers vinstintressen fått ett allt större utrymme (Loit 2014, s. 16) I detta sammanhang visar studier av kommunala planeringsprojekt att det huvudsakligen är privata aktörer som är initiativtagarna till att genomföra nya exploateringar och således den drivande aktören vid detaljplanering, vilket medför att förhandlingsöverenskommelser sker redan i ett tidig skede av
planeringsprocessen (Cars & Hedström 2006, s. 162-163; Strömgren 2007, s. 20). Att den kommunala planeringen genomförs utifrån offentlig-privat samverkan betraktas idag mer som en regel än ett undantag, varav denna form av förhandlingsplaneringen har medfört att kommunerna får svårare att säkerställa långsiktiga sociala kvaliteter i planeringen i relation till marknadens vinstintressen, vilka kan betraktas som två oförenliga målsättningar (Loit 2014, s. 16-17). Vidare kan planeringens marknadsanpassade inriktning även återspeglas i att städernas fokus omfattar att försöka förstärka sin egen konkurrenskraft i syfte till att tilltala individer och näringsliv som kan främja den ekonomiska tillväxten inom kommunen.
5. Fallstudie
I detta avsnitt presenteras och redovisas det empiriska materialet som ligger som grund för undersökning. Inledningsvis beskrivs bakgrundsinformation till Upplands Väsby och projektet Fyrklövern. Därefter presenteras en sammanfattning av det materialet som ligger till grund för analysen.
5. 1 Bakgrund
Upplands Väsby kommun tillhör Stockholms län och är beläget i de södra delarna av
Uppland. Från kommunens centralort, Upplands Väsby är avståndet cirka 25 km till centrala Stockholm respektive 45 km till Uppsala. År 2017 hade kommunen drygt 44 000 invånare med en befolkningstäthet på cirka 585 invånare per kvadratkilometer. Kommunen befinner sig i en befolkningstillväxt, där invånarantalet ökade med 17 % mellan åren 2003 till 2016, vilket motsvarar närmare 6500 nya medborgare under denna period (Upplands Väsby 2018, s. 81). Utifrån statistik framtagen under år 2016 redovisas en relativt jämn fördelning av upplåtelseformer i det befintliga bostadsbeståndet i kommunen som helhet. Det totala antalet bostäder beräknades till cirka 19 000, varav 36 % bestod av hyresrätter, 34 % av bostadsrätter samt cirka 30 % äganderätter (Upplands Väsby 2018, s. 82). Vidare beskriver kommunen att fördelningen av bostadstyper inom kommunen varierar, där östra Upplands Väsby i huvudsak kännetecknas av friliggande småhus och i de centrala delarna utmärks av en hög andel flerbostadshus. Medan bostadsbeståndet i västra delen av kommunen
kännetecknas av en mer varierade bostadsformer (ibid.). Fyrklövern är ett utvecklingsprojekt i Upplands Väsby. Planområdet är beläget i den centrala delen av Väsby Centrum och ramas in genom vägarna Husarvägen, Mälarvägen och Dragonvägen (Upplands Väsby 2012, s. 4). Inom planområdet utgörs den tidigare bebyggelsen av flerbostadshus som främst uppförts under 1960-talet, med en blandning av kommunala hyresrätter (563 lägenheter) och
bostadsrätter (totalt 378 lägenheter) (Upplands Väsby 2012, s. 36).
5.2 Översiktsplaner
Översiktsplanen från 2005
kommunfullmäktige under det sista kvartalet 2005 med en tidshorisont fram till 2020. I översiktsplanen presenteras bland annat ett flertal prioriterande målområden som ska främja Upplands Väsbys framtidsvision om att utvecklas till den ”moderna småstaden” (Upplands Väsby 2005, s. 21). Utifrån målsättningen Stadsliv i Upplands Väsby beskrivs ambitionen att den centrala stadskärnan ska utvecklas till en spännande och levande mötesplats för alla, samt attrahera nya invånare till Upplands Väsby. Bland annat beskriver kommunen att utvecklingen av stadskärnan ska kännetecknas av en tät och funktionsblandad bebyggelse med en variation av bostäder, verksamheter, service och offentliga miljöer för att
åstadkomma en levande stadsmiljö (Upplands Väsby 2005, s. 22). Kommunen beskriver att förtätning i de centrala delarna i staden ska bidra till en tydlig stadskaraktär i förhållande till arkitektonisk gestaltning och ett mångfaldigt utbud av både verksamheter och bostäder för olika samhällskategorier. En av de prioriterade strategierna är att student- och
ungdomsbostäder bör utvecklas i stadens centrala delar, då denna målgrupp anses medverka till att främja levande och befolkade gaturum. Vidare menar kommunen att stadens gynnsamma pendlingsavstånd till universitetsstäderna Uppsala och Stockholm medför att centrala Upplands Väsby kan bli en attraktiv bosättningsort för studenter.
(Upplands Väsby 2005, s. 23). Ett annat delmål berör utvecklingen av det offentliga rummet, där kommunen lyfter fram att levande offentliga miljöer präglas av attraktivitet och
tillgänglighet, samt att utformningen av offentliga mötesplatser även har en betydelse för att minska segregation och utanförskap. Kommunen menar att tillgången till offentliga
vistelseytor såsom parker och torg främjar möjligheten att individer med olika bakgrunder och åldersskillnader möts och knyter kontaktnät. Med attraktiva mötesplatser lyfter översiktsplanen fram bland annat torgytor i anslutning till stråk som centrala vistelseytor, men även mindre platsbildningar och park- och rekreationsområden i den centrala delen av staden. Vidare beskrivs att kommunen eftersträvar tydliga gränser mellan de privata och offentliga miljöerna för att minska risken för osämja bland invånare och besökare, samt för att förstärka känslan av trygghet i de offentliga rummen (Upplands Väsby 2005, s. 23). Under målsättningen Bo i Upplands Väsby beskrivs att bostäderna inom kommunen ska kunna erbjudas till alla hushållskategorier, samtidigt som att den framtida
upplåtelseformer, varav denna variation ska återfinnas på områdesnivå för att minska boendesegregation samt främja ”flyttningskedjor inom kommunen”. Kommunen beskriver utifrån strategin variation i nya utbyggnadsområden att en variation eftersträvas i förhållande till både ”yttre form och innehåll” samt att ny bostadsbebyggelse ska utgå från det
övergripande utbudet i kommundelen. Därtill ska bostadsutbudet vara mångsidigt i förhållande till storlek och baseras på behov. Detta ska bland annat främjas utifrån följande strategier: 1) variation i nya utbyggnadsområden avser att exploateringar i nya områden ska utgå ifrån hur den övergripande bostadsstrukturen ser ut i stadsdelen, vilket innefattar såväl ”yttre form och innehåll” samt att den nya bebyggelsen ska vara mångsidigt utformad i förhållande till storlek och anpassas efter invånarnas efterfrågan och behov. Under strategi 2)
förändring av ensidigt sammansatta bostadsområden beskrivs att ett blandat bostadsbestånd
inom varje bostadsområde är en förutsättning för att motverka boendesegregation. Vidare beskrivs att ensidiga boendemiljöer ska kompletteras med en variation av olika
upplåtelseformer och bostadstyper för att motverka boendesegregation. Kommunen beskriver även att insatser kan behövas för äldre och funktionshindrade. Därtill ska ny exploatering i befintliga bostadsområden ska anpassas efter bostadsområdets karaktär, med syfte till att skapa ett mervärde till området och att utveckling i områden även ska anpassas utefter sociala aspekter såsom möjligheterna till gemenskap, hälsa och trygghet (Upplands Väsby 2005, s. 27). Vidare skriver kommunen att privata byggherrar vanligtvis inte inriktar sig på hushåll med sämre ekonomi, såsom resurssvaga grupper och studenter och
ungdomar. Kommunens privata bostadsbolag är därmed en viktig aktör för dessa målgrupper (Upplands Väsby 2005, s. 26).
Översiktsplanen från 2018
Översiktsplanen ”Väsby stad 2040” blev antagen under juni månad 2018. I denna presenteras bland annat att den fysiska miljön ska bidra till en god social sammanhållning för såväl nuvarande som framtida befolkning, vilket ställer förutsättningen att olika mänskliga behov behöver tillmötesgå i planeringen för att skapa livsmiljöer där en mångfald av människor med olika bakgrund och åldrar kan mötas och leva sida vid sida (Upplands Väsby 2018, s. 20). Kommunen beskriver att bostadsområden ska kännetecknas av mångfald och variation i förhållande till både fysisk karaktär och den sociala sammansättningen. Bland annat
framhäver kommunen att ”genom att erbjuda bostadsområden med olika identiteter realiseras
visionen om mångfald om att det finns en plats för alla i Väsby” (Upplands Väsby 2018, s. 26). Ett
lägenhetsstorlekar, upplåtelseformer, byggnadsår och boendekostnader (Upplands Väsby 2018, s. 47). Vidare beskrivs i översiktsplanen att blandade boendeformer eftersträvas både på stadsdelsnivå och på kvartersnivå, samt inom kommunen som helhet. En sådan form av blandning skapar förutsättningar för att invånarna kan bo kvar inom sitt bostadsområde även under förändrade livsförhållanden (Upplands Väsby 2018, s. 47).
Med avsikt för att uppnå en allsidig hushållssamansättning, beskriver kommunen att riktlinjen är att ny bebyggelse i form av förtätning ska komplettera det befintliga bostadsbeståndet (Upplands Väsby 2018, s. 47) Kommunen beskriver att blandade
boendeformer som prioriterad planeringsinriktning ska ”passa olika målgruppers efterfrågan
och behov, under livets olika skeden och beroende på olika livsval” (Upplands Väsby 2018, s. 20).
Andra planeringsåtgärder som lyfts för att främja ett blandat bostadsutbud är att ”attraktiviteten i större likformiga bostadsområden kan höjas genom tillskott av lokaler och för
området nya bostadstyper och en blandning av upplåtelseformer” (Upplands Väsby 2018, s. 47).
Samt att den fysiska planeringen ska inrikta sig på att motverka sociala och fysiska barriärer i syfte till att minska boendesegregation och främja trygga miljöer. Principiellt menar
Upplands Väsby att detta ska uppnås genom att förbinda olika bostadsområden och stadsdelar för att främja möten och interaktion mellan olika samhällsgrupper (Upplands Väsby 2018, s. 20).
I ett annat stycke beskriver Upplands Väsby betydelsen av att offentliga miljöer och
mötesplatser ska kännetecknas av variation och upplevas välkommande för att inkludera en mångfald av individer. Kommunen lyfter även fram att offentliga mötesplatser ska vara trygga och att utformningen av dessa ska förbättra möjligheten till spontan aktivitet och kontakt mellan olika individer (Upplands Väsby 2018, s. 20). I översiktsplanen betraktas både allmänna platser och måldestinationer som platser där spontana möten sker mellan individer, vilket bland annat omfattas av torgytor, gaturum, grönområden, lekplatser och servicefunktioner (Upplands Väsby 2018, s. 49).
5.3 Planprogram för Fyrklövern
I planprogrammet presenteras det bland annat att en av kommunens övergripande
grannskapet förväntas främjas genom att komplettera det befintliga bostadsbeståndet med olika upplåtelseformer och boendeytor (Upplands Väsby 2012, s. 4). Vidare beskriver kommunen att variation i den fysiska miljön främjas genom en mångfald av byggherrar och ett småskaligt markägande. Genom att olika byggherrar och privata aktörer får sätta sin personliga prägel på bebyggelsens utformning främjas en större variation i
bebyggelseutvecklingen (Upplands Väsby 2012, s. 14). Med andra ord beskriver kommunen att en mångfald av aktörer och en småskalig fastighetsindelning inom området bidrar till att bebyggelsestrukturen får en varierande karaktär både utseendemässigt och till innehåll, vilket skapar förutsättningar för att åstadkomma en ”levande blandstad” (Upplands Väsby 2012, s. 10,14).
5.4 Markanvisning för Fyrklövern
Upplands Väsby beskriver i Poängsystem för Fyrklövern – ”stadsutveckling kopplat till flexibla
priser” att utgångspunkten för markanvisningsprocessen är att byggherrarna får möjlighet att
Bronsnivå (grundläggande krav):
- Varierad bebyggelse i relation till utformning, höjd och ägarförhållande.
- Tydliga avgränsningar mellan offentliga (gata, park och torg) och privata (gårdsmiljöer, förgårds- och tomtmark) miljöer.
- Entréer orienteras mot gaturummet och fasader utformas för att främja ett visuellt samband mellan bostad och gaturum.
Silver- och guldnivå:
- Medverka till en tät stadskärna där många lever och arbetar i, samt bidra till ”(…)
annorlunda boendeformer som exempelvis kollektivt boende med små egna lägenheter men med gemensamhetsutrymmen, studentbostäder, bostäder med egen praktik i hemmet”.
- Bidra till stadsodling eller likande gemensamhetsprojekt för framtida invånare i Fyrklövern/boende i Väsby.
- ”Stark egen identitet i del och helhet – hemmet, kvarteret, gatan, torget”.
(Upplands Väsby 2016, s. 9,14)
5.3 Detaljplaner för Fyrklövern
Projektområdet Fyrklövern berörs av sammanlagt 8 detaljplaner som vunnit laga kraft under en tidsperiod mellan 2016 till 2019. Kommunen beskriver att framtagandet av detaljplaner skett utifrån en hierarkisk ordning, där den första framtagna detaljplanen reglerar allmän platsmark i form av övergripande gatustruktur samt parkområden inom området (Upplands Väsby 2016b, s. 5). Därefter har de resterande 7 detaljplanerna, som berör kvartersmark och bebyggelse tagits fram, varav ett flertal av dessa även omfattar allmän platsmark i mindre utsträckning. Upplands Väsby beskriver att bestämmelserna i detaljplanerna kännetecknas av en generell karaktär, där regleringen i huvudsak omfattar byggnadernas placering, skala och användning. Avsikten med denna flexibilitet är att detaljplanerna inte ska motverka ambitionerna som markanvisningstävlingen ska generera (se exempelvis Upplands Väsby 2016b, s. 20)
