Alla lärare som deltog i undersökningen ger läxor. Även om läxan bara handlar om att läsa på till prov, så är det en läxa. Det är ett arbete som eleverna skall göra utanför lekt- ionstid. I övrigt hade lärarna liknande tankar om att läxor är nödvändiga för att eleverna ska kunna öka sin kunskapsutveckling, och då ligger fokus på lästräning och matematik. På lågstadiet används läxan till att träna eleverna på att ta ansvar. Dock visar forskning- en att eleverna inte ser ett sådant samband mellan läxan och att ta ansvar (Westlund, 2007). På högstadiet görs ingen koppling till ansvar, utan läxan handlar om att eleven skall skapa kunskap. Lite av detta kan jag även se i montessoripedagogiken, där läxan förutom att ta ansvar handlar om att komma ihåg det man lärt sig. För om eleven inte klarar huvudräkningstalen så får de göra om läxan tills de kan den.
Lärarna förväntar sig att eleverna arbetar aktivt under lektionerna och gör sina ar- betsuppgifter. Om eleven av någon anledning inte arbetar och blir klar med det som läraren förväntar sig att de ska hinna med på lektionstid, så får eleven detta arbete med hem. Lärarna ser inte detta som en direkt läxa, utan som en konsekvens av att eleven inte arbetat på lektionstid. Jag menar att det är en läxa, eftersom det är ett arbete som görs utanför lektionstid. I de lägre åren tas ingen direkt hänsyn till varför eleven inte är aktiv. På högstadiet däremot kan jag se att lärarna ser eleven på ett annat sätt. Om ele- ven inte är delaktig i undervisningen försöker lärarna ta reda på varför. Ofta finns det anledning till att eleven är ofokuserad. De försöker lösa problemet med eleven och de tror inte på att skicka hem det ogjorda arbetet. Då kommer eleven att se det som ett straff och problemen kan istället eskalera. Daniel Kallos, professor i pedagogik, menar att läxan ofta används som ett maktmedel och disciplinverktyg. När läxan tvärtom borde skapa nyfikenhet och glädje (www.fof.se ).
25
I intervjuerna framkommer det att lärarna tar individuell hänsyn när läxan ges. Lä- rarna har en öppen diskussion med föräldrarna om hur läxan fungerar hemma och läxan utformas efter detta. Anna som arbetar på lågstadiet har en egen strategi, hon stöttar den enskilde eleven efter skoltid då hemmiljön inte stimulerar till skolarbete. Lärarna menar att läxan är individanpassad. Jag anser att läxor som infattar att elever har samma läsebok och samma matematiktal inte är individanpassade. En trolig orsak till att läxan är mer generell är att i klassen finns elever som befinner sig på olika nivåer, både intel- lektuellt och socialt, vilket försvårar för läraren att individanpassa läxan. Frank Lind- blad menar att läxan bör utgå från elevens individuella behov och förutsättningar. Här har läraren ett bra verktyg för att kunna individualisera undervisningen (www.fof.se). Jag menar att lärarna behöver bli bättre på att individanpassa läxan, för att läxan skall ge en positiv effekt behöver den vara meningsfull, hanterbar och begriplig. Om läxan skall vara meningsfull så behöver den ligga på rätt nivå för en elev. En läxa som är antingen för lätt eller för svår är inte meningsfull. Om läxan är för lätt blir den klart begriplig och hanterbar, men det blir ingen utmaning för eleven och meningsfullheten dämpas.
Samma sak händer om läxan är för svår för eleven, om den inte är hanterbar eller be- griplig så tappar eleven lusten till lärande. Därför anser jag att läxan i högre grad måste ge eleverna en känsla av sammanhang (Antonovsky, 1987) för att det ska bli ett positivt lärande.
När eleverna får hem sin läxa förutsätter majoriteten av lärarna att föräldrarna ska finnas tillhands och hjälpa sina barn med läxan. Detta blir då en naturlig kontakt mellan hem och skola. Föräldrarna får en inblick i vad som sker i skolan, och kan följa sitt barns utveckling. Forskningarna är dock eniga om att detta skapar problem för de ele- ver som inte kan få stöd hemifrån. I min undersökning deltar endast lärare från skolor i områden där majoriteten är medelklassfamiljer med svenskt ursprung. Jag menar att det kan vara en bidragande orsak till att lärarna har större förväntningar på föräldrarna. Här behöver lärarna inte ta hänsyn till hemförhållandena på samma sätt som de kanske be- höver i andra områden. Siri berättar i intervjun att hon tidigare arbetat på en skola i ett område med mycket sociala problem och i området bodde även familjer där föräldrarna var analfabeter. När hon jobbade där så gav hon inga läxor, för vem skulle hjälpa barnen med läxorna menade hon. Istället arbetade de gränsöverskridande med fritids och bar- nen fick extra undervisning utöver skolan, och den tiden tog lärarna av sin planeringstid. Men idag när hon arbetar på en annan skola ser hon det som självklart att föräldrarna skall hjälpa till med läxorna. Ulf Leo (2004) kom i sin undersökning fram till att skol-
26
dagen bör förlängas så att elever och lärare får mer tid tillsammans. I Westlunds rapport (2007) framkommer det att även eleverna förespråkar längre skoldagar i utbytet mot en läxfri fritid. Även om eleverna då i praktiken får mindre fritid, så får de kanske känslan av att ha en friare fritid. De har inget skolarbete att ta hänsyn till på kvällar och helger. Samtidigt får vi inte blunda för att det är barnen från svaga hem som missgynnas i ar- betssättet med läxor. Läxan görs i ensamhet eller med stöd av personer som inte har pedagogiska kunskaper och detta kan leda till att kunskapen lärs in på felaktig basis. Det gäller alla barn inte enbart barn från svaga hem. Detta är också ett argument för att skoldagen bör förlängas så att alla får en likvärdig skolgång eller att läxhjälp erbjuds för alla elever vare sig eleven har behov av det eller inte. Den enskilda eleven skall inte pekas ut. Alla bör få samma möjligheter till stöd.
Enligt Vygotskijs teorier utvecklas människor i samspel med andra. Lärarna i under- sökningen menar att läxan används för att befästa kunskaper. Enligt Vygotskij behöver eleverna tänka och diskutera ämnet för att kunna förstå och för att kunna utvecklas vi- dare. Westlund (2007) kom i sin rapport fram till att eleverna oftast gör läxorna utan stöd från andra. Detta innebär då att eleverna inte får den hjälp de behöver för att kunna utföra sin läxa på ett tillfredsställande sätt. I min undersökning kan jag se att en skola erbjuder läxhjälp, i samarbete med fritids. Detta är positivt för eleverna, därför att där finns det vuxna och andra elever som kan stödja. Anna som i sin tur stödjer en enskild elev hjälper också denna elev att få utvecklas i samma takt som sina klasskamrater som får stöd hemifrån. Hon har insett att om eleven inte får det sociala stödet så kommer eleven inte heller att nå kunskapsmålen. På högstadieskolan erbjuds läxhjälp endast för elever med Svenska 2, det är en vinst för de eleverna. Malin som arbetar på högstadiet ser att många elever kommer från hem där det inte finns studievana och studiemotivat- ion. Risken är då stor att dessa elever inte får stöd hemifrån. Av den anledningen vore det bra om skolan kunde erbjuda alla elever läxhjälp för att stödja dem i deras lärande och öka deras motivation. Skolan bör också enligt Hattie uppmuntra föräldrarna till del- aktighet i deras barns skolgång. Om föräldrarna har positiva förväntningar på sina barn, så är detta mer betydelsefullt för barnets lärande, än de resultat som läxorna kan
ge(Synligt lärande, 2011). Om eleverna gör sin läxa utan stöd från pedagog, så har denna läxa låg effekt på elevens lärande. Särskilt för elever i de tidigare åren har läxan låg effekt på deras lärande. De behöver en pedagog för att utvecklas (a.a). Detta kan då knytas till Vygotskijs teorier om att inlärning sker i sociala möten. Därför menar att jag att alla elever måste få tillgång till vuxna som kan vara dem behjälpliga vid läxläsning.
27