Till viss del styrs lärarnas val av texter av yttre omständigheter som han eller hon inte kan påverka. Utöver de yttre omständigheterna har de motiv som ligger till grund med lärarens värderingar att göra. Lärarna talar ofta i dikotomier som bra och dåligt, lämpligt och olämpligt eller fint och fult. Samtidigt har skolan kritiserats av bl.a. Cultural Studies-rörelsen för att utgå från vita, heterosexuella, medel/överklass-värderingar som inte sällan oreflekterat förts över till nästa generation. Skälen till varför en ökad medvetenhet eller självreflexivitet efterlyses kan vara många; det förändrade samhället har skapat nya kunskaps- och färdighetsbehov, skolan präglas allt mer av kulturell heterogenitet, man har börjat ifrågasätta könsroller och många grupper i samhället representeras inte i de texter som används i skolan. Därför anses det viktigt att lärarna är medvetna om vilka värderingar de utgår ifrån samt att de kritiskt omprövar och ifrågasätter dessa idéer och värderingar. Min tredje frågeställning handlade om vilken medvetenhet lärarna uppvisar i valet av text. Att undersöka detta är dock inte helt lätt. Jag kan dock genom de intervjuer som genomförts ana vissa tendenser. Tydligt är att lärarna aktivt försöker välja vissa texter i syfte att förmedla vissa budskap eller värderingar till eleverna. Vad gäller medvetenhet om värderingar och att överföra desamma
medveten om sina värderingar och medvetet försöker föra över dessa till elever genom valet av text eller en lärare som är omedveten om sina värderingar och som försöker föra över dessa till elevgruppen genom valet av text. Frågan är alltså huruvida de medverkande lärarna tycks medvetna om de värderingar som ligger till grund för de val av texter de gör i syfte att förmedla ett visst budskap. Enligt empirin har man ganska klart för sig vilka värderingar det är man vill förmedla genom en viss text, vilket jag tolkar som en viss medvetenhet. Det är däremot oklart huruvida lärarna har reflekterat över dessa värderingar i förhållande till egen klass, ålder, kön, sexualitet, utbildning etc. En av lärarna hänvisar till värdegrundbegreppet som finns formulerat i läroplanen Lpo 94, i övrigt utgår lärarna från värderingar som man varken härleder till styrdokument eller till sig själv som person. I stället talar man ofta i allmänna ordalag som att ”skönlitteratur är jätteviktigt” eller att kändisar och mode inte är viktigt på samma sätt. Lärarna tycks alltså visa på en viss medvetenhet i sina val av texter vad gäller det budskap man vill förmedla samt vilka värderingar som ligger till grund, men man visar dock inte på att ha problematiserat dessa värderingar utifrån sin egen person.
Den medvetenhet jag tog upp ovan är dock inte ständigt lika närvarande. Ett exempel gäller tematisk relevans som grund för val av text. Detta motiv för val av text tycks styra i så pass stor utsträckning att man kan undra om läraren ställt sig frågor som: Varför gör vi det här? På vilka grunder värderar vi vilken kunskap som anses viktig? och Vad är viktigt i dagens samhälle? för att inte oreflekterat föra vidare värderingar och kunskapssyn. Det är möjligt att lärarna gör medvetna val, men det finns inget i intervjuerna som tydligt indikerar att så är fallet. Snarare verkar det ha att göra med en skoltradition där vissa temaområden tas upp under vissa årskurser. Här tycks alltså inte medvetenheten eller reflexiviteten lika närvarande. Även uttalanden som handlar om att läraren kan göra sina val av texter med hjälp av ”sunt förnuft” eller ”vanligt vett” tolkar jag, med Cultural Studies-rörelsens relativistiska syn på värderingar och kunskap, som ett tecken på omedvetenhet.
Man menar också att man är styrd av de läromedel som finns i skolan, vilket får mig att undra om det egentligen finns något som säger att man måste använda traditionella läromedel överhuvudtaget. Icke-konventionella kunskapskällor som populärkulturella texter tycks främst förknippas med lust och inte med lärande. Kanske hade fler frågor varit nödvändiga att ställa för att ta reda på vilken medvetenhet läraren uppvisar i detta val. En sådan skulle kunna ha varit varför ett traditionellt läromedel eller en skönlitterär bok ses som en källa till lärande, medan dataspelet the Sims inte gör det. Här måste jag konstatera att mina intervjuer inte varit heltäckande.
Undersökningen bekräftade ett förhållande mellan skola och fritid med en ganska tydlig gräns för de texter eleverna möter och där populärkultur främst hör till fritiden. Även argumenten som används mot vissa populärkulturella texter känns igen; de är både moraliska, som att en text innehåller våld eller anses befästa könsstereotypa mönster, och estetiska, som t.ex. handlar om ’fult språk’ eller att en text rentav ses som innehållslös. Några lärare säger att de inte kan tänka sig att använda vissa texter eftersom de anses ha ett ”fritidsinnehåll”. Detta synsätt skiljer sig alltså från Critical literacy-pedagogikens idé om att använda populärkultur för att på allvar försöka få med alla elever i undervisningen, även de elever som kommer från icke-läsvana hem. Lärarna tar upp att det finns elever som inte har läsvana med sig hemifrån, men ser detta bara som ett starkare skäl till att erbjuda ett alternativ i skolan och låta eleverna möta texter som de inte möter på fritiden. Detta kan liknas vid den idé som Malmgren presenterar som ett antagande för ämneskonceptionen Svenska som ett kulturhistoriskt bildningsämne, nämligen att skolan bär ansvar för att alla elever ska få en gemensam kulturell orientering. Man motsätter sig alltså en konkret lista, men tycks anse att skolan har ett uppdrag som innefattar att låta eleverna ta del av ett visst kulturellt utbud, sociala koder och värderingar, i synnerhet då inte eleverna i samma utsträckning som tidigare har med sig detta hemifrån. Sättet att resonera kan också liknas vid Drotners antagande för mediepanik som bygger på ett samband mellan person och exponering för en text; våld gör oss våldsamma medan god litteratur kan ha en personlighetsutvecklande effekt.
Det finns alltså en gräns mellan skola och fritid vad gäller de texter eleverna möter, men gränsen tycks trots detta inte helt vattentät. Flera lärare nämner populärkulturella texter som har förekommit i undervisningen och kan också tänka sig att använda andra texter som kommer upp som exempel under intervjuerna. Det verkar dock som att man ofta gör en åtskillnad mellan lust och lärande och att om ”fritidstexter” tas in i undervisningen så görs det enbart med syftet att vara ett lustfyllt inslag i undervisningen, inte som en källa till lärande. Det dualistiska synsätt som skolan beskyllts för att ha (se Persson 2000) bekräftas alltså till viss del i min studie, inte bara mellan skola och fritid utan också mellan lust och lärande.