Analys ur ett sociokulturellt perspekt

På skolorna med 1:1-satsning lyfter man fram att en framgångsfaktor är att tekniken fungerar på ett bra sätt och det blir på så vis enkelt för eleverna att använda sina digitala verktyg. I sin studie poängterar Marti L. Reimer-Reiss och Robbyn R. Wacker (2000) vikten av att kompensatoriska hjälpmedel är enkla att använda samt att de är effektiva

och pålitliga. Även om tekniken fungerar på ett bra sätt menar pedagogerna i det specialpedagogiska teamet att inte alla elever använder sin digitala lärverktyg fullt ut även om de har behov av det. De uppger att många elever i läs- och skrivsvårigheter t.ex. väljer bort att lyssna på texter som de har skrivit. Enligt forskningen kan det bero på att eleverna anser att verktygen kräver för stor arbetsinsats eller att de tar för lång tid att använda (Johnston & Evans, 2005). Sara menar att de digitala lärverktygen måste användas mycket för att eleverna ska se nyttan av dem. Reimer-Reiss m.fl. (2000) tar även de upp vikten av att eleverna kan se fördelar med verktygen annars är risken stor att de överger dem.

På alla skolorna uppger lärarna att de försöker arbeta så mycket som möjligt med digitala verktyg för alla elever och att det leder till att ingen ska behöva känna sig utpekad. Forskning visar detsamma nämligen att elever känner sig utpekade och stigmatiserade kan vara en faktor som gör att de väljer att inte använda kompensatoriska hjälpmedel (Bausch m.fl, 2015)

I sin studie tar Dahlström (2018) upp hur viktigt det är att eleverna får utbildning i hur de digitala lärverktygen fungerar för att på så vis upptäcka nyttan av dem. För att kunna utbilda eleverna behöver personalen också vara förtrogen med tekniken. Även Bausch m.fl. (2015) menar att det är av största vikt att lärare får utbildning och stöd i de verktyg som används. På två av skolarna får personalen regelbundet utbildning och stöttning i att hantera de digitala verktygen. På skola nummer tre uppger både Helena och Pia att de inte får utbildning i någon större utsträckning och de framhåller båda att det är något som de saknar.

Både specialläraren Pia och pedagogerna i det specialpedagogiska teamet uppger att de behöver bli bättre på att följa upp och utvärdera i vilken utsträckning eleverna använder sina kompensatoriska hjälpmedel samt vad de tycker om sina verktyg och om de ser någon vinning av att använda dem. Eftersom de inte regelbundet utvärderar är det svårt för dem att se vilken effekt de digitala lärverktygen har på elevernas inlärning när de har använt dem en tid. Helena och Maria lyfter dock bl.a. fram att de upplever att elevernas motivation och självkänsla ökar när de använder sina digitala lärverktyg. Detsamma säger Emma Lindeblad (2017) i sin studie. I studien framkom tydligt att elevernas motivation att lära sig saker ökade när de använde digitala kompensatoriska

hjälpmedel. Detta kunde bero på att de inte behövde lägga så mycket energi på det som var svårt för dem.

7. Diskussion

Syftet med detta examensarbete är som tidigare nämnts att undersöka hur ett antal specialpedagoger, lärare och elever ser på användningen av digitala lärverktyg hos elever i läs- och skrivsvårigheter samt i vilken utsträckning de digitala kompensatoriska verktygen används och vilka faktorer som spelar in på användningsgraden. Detta kapitel inleds med en resultatdiskussion vilken förs utifrån studiens syfte och frågeställningar där delar av resultatet jämförs med tidigare forskning. Därefter följer specialpedagogiska implikationer, diskussion angående val av metod och till sist förslag på vidare forskning.

7.1 Resultatdiskussion

Synen på vikten av digitala lärverktyg, bland lärare, specialpedagoger och speciallärare som deltog i undersökningen är till övervägande del att verktygen är viktiga och att de spelar en stor roll i elevernas möjligheter att tillägna sig undervisningen på samma villkor som elever utan läs- och skrivsvårigheter. Även eleverna ger uttryck för att de anser att verktygen hjälper dem i deras skolarbete. Detta synsätt stämmer väl överens med det som framkommit i olika forskningsrapporter som detta arbete tagit upp (Lindeblad, 2017; Haelerman, 2017; Dahlström 2018). Även Skolverket (2004) och Spsm (2015) poängterar hur viktigt det är med digitala hjälpmedel för underlätta inlärningen för elever i läs- och skrivsvårigheter. En annan sak som flera pedagoger lyfter upp som positivt är att de upplever att elevernas motivation och självkänsla ökar när de använder de digitala lärverktygen och ser att de kan prestera lika bra som sina klasskamrater. Detta stämmer väl överens med det som Lindeblad (2017) kom fram till i sin studie. Här ökade elevernas motivation eftersom de inte behövde lägga så mycket energi på att göra det som var svårt för dem.

En förhoppning med studien var att upptäcka om pedagogerna efter en tids användning av digitala lärverktyg kunde se en påverkan på elevernas inlärning. Det gick inte att utläsa något entydigt resultat på den frågan men däremot är pedagogerna på båda skolorna överens om att de behöver bli bättre på att följa upp om och hur eleverna

använder verktygen efter att de blivit introducerade för dem. Den ena frågeställningen i

arbetet handlade om vad som kunde vara orsaker till att elever övergav sina digitala hjälpmedel. Man vet inte riktigt i vilken utsträckning eleverna använder sina verktyg

eller om de använder dessa på det sätt som gynnar dem bäst. Det man kan se på den ena

skolan är att eleverna inte gärna använder funktionen att lyssna på sina egna texter vid

skrivande. En av specialpedagogerna menar att det kan vara svårt att implementera ett

verktyg när eleverna inte känner behov av det. Kanske kan detta bero på att eleverna

inte använt verktyget tillräckligt mycket och därför inte ser nyttan av det? Enligt Johnston och Evans (2005) kan en anledning till att elever väljer att överge sina verktyg

vara att de inte ser nyttan av att använda dem. Några av specialpedagogerna menar också att efter att de visat hur verktygen fungerar så tror de inte att lärarna sedan

påminner eleverna om att använda dessa. En av eleverna uppger att hennes lärare och

även speciallärare brukar påminna henne att använda verktygen medan den andra eleven

menar att hennes lärare inte påminner henne. Det är också den eleven som berättar att

hon inte använder verktygen för att hon vill bli bättre på att stava och läsa själv istället.

Samtidigt säger hon att hon upplever att det är lättare att läsa med hjälp av inläst

material. När en jämförelse mellan dessa båda elever görs verkar det som att lärarens

roll är viktig i att få eleverna att använda verktygen samt att inse nyttan av dem. Den andra frågeställningen i arbetet var att undersöka i vilken grad de digitala

lärverktygen används och om det gick att urskilja några orsaker till varför eleverna ibland väljer bort dem. En av hypoteserna till varför elever väljer bort sina verktyg var

att undervisande pedagoger inte hade tillräckliga kunskaper i hur verktygen fungerar.

Det märks en tydlig skillnad mellan skolorna när det gäller i vilken grad som personalen

har möjlighet att få utbildning i hur verktygen fungerar. På skolorna i kommunen med

1:1-satsning har man regelbundna utbildningar för personalen medan pedagogerna i den

andra kommunen efterfrågar mer utbildning. Specialläraren där säger att hon känner sig

osäker på hur några av de digitala verktygen fungerar. Som tidigare nämnts är just

utbildning av pedagoger en viktig faktor för att eleverna ska välja att använda sina verktyg. För att kunna utbilda eleverna måste pedagogerna vara förtrogna med hur tekniken fungerar (Dahlström, 2018; Bausch m.fl, 2015). En annan faktor som enligt forskning kan göra att elever överger sina digitala verktyg kan vara att de känner sig utpekade (Bausch m.fl, 2015). Det var även en av

hypoteserna i början av detta arbete. På alla tre skolorna poängterar pedagogerna att det är viktigt för dem att eleverna inte känner sig utpekade. Därför har skolorna sett till att alla elever har tillgång till de digitala lärverktygen. På skolorna med 1:1 lyfter personalen just 1:1-satsningen som en framgångsfaktor och de menar att det blir lättare att göra anpassningar eftersom alla har en Ipad och tillgång till digitala kompensatoriska hjälpmedel. På den tredje skolan finns det dock inte möjlighet för alla elever att använda datorer varje lektion eftersom det helt enkelt inte finns så att det räcker till alla.

Att elever väljer bort kompensatoriska hjälpmedel kan också bero på att de är krångliga att använda och att eleven tycker att det tar för lång tid (Johnston & Evans, 2005; Reimer-Reiss m.fl, 2000). Några av pedagogerna ger uttryck för just det här och menar att för vissa elever blir verktygen en sak till att hålla reda på och då kanske man hellre väljer att inte använda dem. Det är enligt forskning oerhört viktigt att eleverna blir trygga i att använda sina verktyg. För att bli det krävs det att verktygen används regelbundet och det är något som flera av pedagogerna uppger är ett problem. De menar att verktygen borde introduceras tidigare samt att de måste bli bättre på att få eleverna att använda dem ofta så att de blir trygga med verktygen och ser vinsten med att använda dem. I annat fall är risken stor att de glöms bort och överges. Pedagogerna menar även som nämnts tidigare att de behöver bli bättre på att följa upp och utvärdera om och hur eleverna använder verktygen. Sedan finns även en ekonomisk aspekt i att om skolorna köper in dyra program och verktyg så borde det prioriteras att dessa verkligen används.

Om en jämförelse mellan skolorna görs så uppger pedagogerna på skolorna med 1:1-satsning att tekniken så gott som alltid fungerar vilket inte alltid är fallet på den tredje skolan. Om tekniken fungerar sämre kan det göra att verktygen upplevs som svåra att använda och kanske kan det vara en anledning till att eleven på skolan utan 1:1 använde sina verktyg mer sällan.