bevisvärdering i dispositiva tvistemål
2.7 Andra grundläggande principer av betydelse för bevisvärderingen
2.7.1 Dispositionsprincipen
I dispositiva tvistemål är dispositionsprincipen framträdande och innebär kortfattat att det är parterna som styr och förfogar över processmaterialet och således även över tvistens innehåll.209 Domstolen får enligt principen endast företa en processhandling om en eller båda parterna har yrkat detta.210
Ett konkret uttryck för principen är exempelvis att andra omständigheter (konkreta rättsfakta) än sådana som åberopats av part inte får ligga till grund för dom enligt 17 kap. 3 § 2 men. RB, samt att medgivanden och erkännan-den är bindande för domstolen enligt 17 kap. 4 § 3 men. RB jämte 42 kap.
I HD:s avgörande tillämpades inte normalbeviskravet ”styrkt” beträffande frågan om ett försäkringsfall hade inträffat. Det var tillräckligt att det gjordes mera antagligt att så hade skett än att så inte hade skett. I hovrättsfallet tillämpades dock beviskravet styrkt
beträffande försäkringstagarens påstående att denne ägde egendomen, vilket också det var en förutsättning för att försäkringsersättning skulle kunna utbetalas. Se även Diesen &
Strandberg (2012) s. 296 ff. om sänkt beviskrav avseende kausalitetsfrågan i skadeståndsmål.
208 Se exempelvis NJA 1993 s. 764 och vidare Nordh (2019b) s. 99 ff. om bevislättnader avseende frågan om orsakssamband i skadeståndsmål.
209 Se Rättegång I (2016) s. 63 ff.; Westberg (2021) s. 337.
210 Se Lindell (2021) s. 136.
18 § 1 st. 3 p. respektive 35 kap. 3 § 1 st. RB.211 Ett erkännande kan både hänföra sig till rättsfakta och bevisfakta.212
2.7.2 Principen om den fria processföringen
Den fria processföringen innebär att varje part som utgångspunkt är fri att föra sin talan på det sätt som denne önskar beträffande de processhandlingar som förekommer i processen, exempelvis med avseende på vad denne yrkar, vilka bevis denne åberopar, men även med avseende på vilket juridiskt ombud denne anlitar (om ett sådant över huvud taget anlitas).213 Den ovan-nämnda principen om den fria bevisföringen kan således förstås som utmynnandes ur principen om den fria processföringen.214 Ytterligare en aspekt är att domaren ska förhålla sig passiv i förhållande till hur part väljer att utforma sin talan, och inte avge omdömen om eller censurera parts talan på förhand.215
2.7.3 Jura novit curia
Principen om jura novit curia innebär att domstolen är ansvarig för
rättstillämpningen, och således är ansvarig för att uttolka och tillämpa rätten ex officio.216 Således är det inte nödvändigt för parterna att bevisa vad som utgör gällande rätt (35 kap. 2 § 2 st. 2 men. RB), även om det inte är förbjudet för parterna att förebringa sådan bevisning.217 Om en part använder en viss rättslig etikett beträffande ett rättsfaktum är denna inte heller bindande för domstolen.218 Strängt taget kan part således helt eller delvis avstå från att argumentera rättsligt.219 Med andra ord så ligger rättsreglerna vid sidan om saken (som parterna disponerar över) och
211 Se Rättegång I (2016) s. 62.
212 Se Rättegång IV (2009) s. 67.
213 Se Westberg (2021) s. 148 ff. och s. 291.
214 Se Westberg (2021) s. 148 f.
215 Se Westberg (2021) s. 149.
216 Se Westberg (2021) s. 359 ff.; Rättegång IV (2009) s. 302.
217 Se SOU 1938:44 s. 379.
218 Se Boman (1964) s. 46 och s. 48; Westberg (2021) s. 364.
219 Jfr Westberg (2000) s. 219 f. om att göra en ”Lindskogare”. A.m. Lindell (2021) s. 348 som menar att det ”starkt kan betvivlas” huruvida detta är innebörden av jura novit curia, särskilt om part har ett juridiskt skolat ombud.
parternas rättsliga argumentation är därmed inte bindande för domstolen.220 Fråga är om en fiktion bestående i att domstolen anses allvetande inom det gällande rättsliga området.221 Privata normer, såsom avtalsvillkor utgör däremot sakomständigheter eller konkreta rättsfakta, det vill säga någonting som har hänt, och måste i linje med detta åberopas.222 Trots att rättsregler inte måste åberopas och rätten ex officio får tillämpa en annan rättsregel än vad parterna har hänfört sig till anses det dock lämpligt att domstolen faktiskt pekar på en rättsregel som skulle kunna vara tillämplig och ger parterna möjlighet att yttra sig över den.223
2.7.4 Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration
Principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration är också av stor vikt för den fria bevisvärderingen.224 Principerna innebär att mål vid
domstolarna normalt sett ska avgöras efter en huvudförhandling som ska vara muntlig och koncentrerad, och att parterna omedelbart framför domstolen ska argumentera och lägga fram bevis.225
Principen om muntlighet innebär att processmaterialet måste läggas fram muntligen.226 Ett betydande undantag finns dock i 43 kap. 8 § 3 st. RB, som tillåter att bevisning läggs fram genom hänvisningar till handlingar i målet om domstolen finner detta lämpligt.
Omedelbarhetsprincipen ges en konkret betydelse genom stadgandet i 17 kap. 2 § 1 men. RB där det framgår att dom endast får grundas på vad som
220 Se Schöldström (2017) s. 15; Westberg (2021) s. 325. Håstad tycks dock mena att ett tydligt avstående av en part från att åberopa en rättsregel är bindande för domstolen (jfr uttryckssättet att domstolen ”ska beakta” ett avstående i Håstad (2016/17) s. 611.
221 Se Lindblom (2003) s. 180.
222 Se NJA 1996 s. 52; Schöldström (2017) s. 20 f.; Westberg (2021) s. 361 ff. Heuman påpekar att andra avtalsvillkor kan utgöra tolkningsdata men då inte måste åberopas av part, se Heuman (2015) s. 800 f.
223 Se Rättegång IV (2009) s. 303 f.; NJA 1999 s. 629; Lindell (2021) s. 365 och s. 536.
224 Se prop. 2004/05:131 s. 81.
225 Se prop. 2015/16:39 s. 25.
226 Se Lindell (2021) s. 155 f.
förekommit vid huvudförhandlingen (om en sådan har hållits).227 Den ligger även till grund för 17 kap. 2 § 2 men. RB, där det framgår att endast domare som har varit med under hela huvudförhandlingen får delta i avgörandet.228 Koncentrationsprincipen baseras i sin tur på en idé om att de bästa
förutsättningarna för domstolen att meddela en korrekt dom nås om
domstolen tar ställning till processmaterialet i ett koncentrerat sammanhang, vid ett eller flera rättegångstillfällen med en inte alltför lång tid mellan varje tillfälle.229 Processen ska alltså bedrivas med så få uppehåll och så liten tidsförlust som möjligt.230
I Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk poängteras att förhandlingens omedelbarhet och koncentration är särskilt betydelsefull i förhållande till bevisningen, samt att: ”Den på muntlighet, koncentration och omedelbarhet grundade förhandlingen skapar […] väsentligt större trygghet, att den fria bevisprövningen fyller sin uppgift.”.231 Lindell påpekar dock att de reformer som har genomförts sedan rättegångsbalkens införande har medfört att principerna har fått en annan innebörd, och menar att
principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration närmast har ersatts eller i varje fall har kompletterats med principer om flexibilitet, effektivitet och tillgänglighet.232
2.7.5 Principerna om det bevisomedelbarhet och det bästa bevismaterialet
Avslutningsvis kan även nämnas att principerna om det bästa materialet och om bevisomedelbarhet också syftar till att göra bevis-värderingen så tillförlitlig som möjlig.233 Principen om bevisomedelbarhet
227 Se Lindell (2021) s. 156. Ej att förväxla med principen om bevisomedelbarhet, även om det finns beröringspunkter, se vidare nedan och i Rättegång IV (2009) s. 44.
228 Se prop. 2004/05:131 s. 81.
229 Se Westberg (2021) s. 247.
230 Se prop. 2004/05:131 s. 81.
231 Se SOU 1938:44 s. 22. Se även Rättegång IV (2009) s. 28 och s. 30.
232 Se Lindell (2021) s. 15.
233 Se Rättegång IV (2009) s. 44. I Rättegång IV görs en distinktion mellan principerna medan Fitger m.fl. menar att principerna ibland betraktas som en enda princip, nämligen principen om bevisomedelbarhet, se Fitger m.fl. (2021) kommentaren till 35 kap. 1 § RB.
tar sikte på formen eller sättet som domstolen tar del av bevisningen, medan principen om det bästa bevismaterialet innebär att om samma kunskap eller information kan utvinnas från olika källor ska det bevismedel eller den kunskapskälla som utgör säkrast bevisning användas.234
Bevisomedelbarheten kan utläsas av 35 kap. 8 § RB där det framgår att bevis ska upptagas vid huvudförhandlingen när en sådan hålls, och ett exempel på den senare principens tillämpning är att man bör undvika hörsägenbevisning och i stället exempelvis kalla det vittne som faktiskt har observerat en händelse, snarare än en person som berättar vad personen som har observerat händelsen har sagt.235 Ser man situationen som en kedja av bevis ska denna enligt principen om det bästa bevismaterialet hållas så kort som möjligt för att minimera osäkerheten i varje led.236
234 Se Rättegång IV (2009) s. 43 f.
235 Se Rättegång IV (2009) s. 43 f.
236 Jfr Rättegång IV (2009) s. 203.