Bevismekanismer och bevisvärde

Bevisvärdemetoden bygger på uppfattningen att sannolikheten för att en bevismekanism har fungerat givet bevisfaktum (P(M|F)) är viktigare än sannolikheten för bevistemat givet bevisfaktum (P(T|F)).³⁵⁵ Beskrivningen av hur metoden fungerar, alltså förhållandet eller mekanismen mellan bevistema och bevisfaktum, skiljer sig åt mellan olika författare. Ekelöf betonar det kausala förhållandet mellan bevistema och bevisfaktum; för honom är den relevanta frågan med vilken sannolikhet bevistemat har orsakat bevisfaktumet (sannolikheten att ett bevisfaktum har orsakats av bevistemat).³⁵⁶ Densammes betoning på det kausala sambandet innebär att han är av uppfattningen är att bevisvärdemetoden inte kan användas beträffande icke-kausala (strukturala) bevisfakta, exempelvis motiv och karaktärsbevisning.³⁵⁷

Stening använder ett från Ekelöfs krav på kausalitet mellan bevistema och bevisfaktum frikopplat koncept för bevisvärde. Den relevanta frågan är enligt Stening ”sannolikheten för att bevisfaktum bevisar bevistemat”.³⁵⁸

353 Se Sahlin (1988) s. 42 jämte Rättegång IV (2009) s. 168 f.

354 Jfr Gärdenfors (1983) s. 46 ff.

355 Se Hansson (1983) s. 76 och s. 96; Gärdenfors (1983) s. 47; Sahlin (1986) s. 93.

356 Se Rättegång IV (1982) s. 25 f.; Ekelöf (1988) s. 4. Se även Rättegång IV (2009) s. 170;

Rättegång IV (1992) s. 132 f. och särskilt Lainpelto (2012) s. 86 ff. Halldén placerar också den kausala kopplingen mellan bevistema och bevisfaktum i förgrunden, men har som framgår nedan en annan syn på hur kopplingen ska beskrivas, se Hansson (1983) s. 76;

Sahlin (1986) s. 92.

357 Se Ekelöf (1990a) s. 22 ff.; Rättegång IV (2009) s. 181; Dahlman (2018) s. 33 och s. 39 f.

358 Se Stening (1975) s. 35. Min kursivering.

Det man bedömer sannolikheten för är enligt densamme alltså sannolikheten att bevisfaktum och bevistema står i ett sådant förhållande att bevisfaktumet implicerar bevistemats existens (eller sanning).³⁵⁹

En mer sofistikerad variant av bevisvärdemetoden står att finna i den sannolikhetsteoretiska litteraturen. Ett centralt koncept för denna teoretiska utveckling av bevisvärdeteorin är det uttryckliga användandet av bevis-mekanismer, vilka introducerades av Halldén.³⁶⁰ En bevismekanism utgör en länk mellan bevistemat och bevisfaktumet, vars förhandenvaro innebär att bevistemat bevisas givet bevisfaktumet.³⁶¹ Sahlin och Rabinowicz beskriver hur bevismekanismen har tre beståndsdelar, ett bevistema, ett bevisfaktum, samt en händelse av sådant slag att om den inträffar och bevisfaktumet har erhållits utgör detta bevis för bevistemat.³⁶²

Halldén föreställde sig bevismekanismerna som kausala kopplingar mellan bevistema och bevisfaktum, men det är inte nödvändigtvis den enda sortens bevismekanism som kan länka samman bevisfaktum och bevistema.³⁶³ Goldsmith och Andersson för exempelvis fram olika former av ”formellt implikativa” mekanismer, såsom exklusion, inklusion och identitet.³⁶⁴ De menar även att kausalrelationer vid hypotetiska förhållanden där bevis-faktumet orsakat bevistemat kan vara sådana fall där bevisbevis-faktumet bevisar bevistemat.³⁶⁵

Ett exempel som ges av Goldsmith och Andersson är ett bevisfaktum i form av ett brev, som visar att en mördare haft avsikt att mörda en annan person (bevistema tillika bevisfaktum).³⁶⁶ Avsikten utgör i detta resonemang i sin

359 Se Stening (1975) s. 35

360 Av Halldén benämnda indiciemekanismer, se Sahlin & Freeling (1983) s. 504, och av Goldsmith & Andersson benämnda bevisrelationer, se Goldsmith & Andersson (1978) s. 72 f.

361 Se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 248 f.

362 Se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 249.

363 Se Sahlin (1986) s. 92; Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 249.

364 Se Goldsmith & Andersson (1978) s. 74 f.

365 Se Goldsmith & Andersson (1978) s. 73.

366 Se Goldsmith & Andersson (1978) s. 73 f.

tur bevisfaktum i förhållande till att personen faktiskt har mördat en annan person (slutligt bevistema), eftersom avsikten har orsakat mordet.³⁶⁷ De beskriver det som att bevistemat ”[…] bevisas av den hypotetiskt antagna avsikten förutsatt att den i verkligheten varit en orsak till temat, d v s stått i en kausalrelation till detta.”.³⁶⁸ Detta tyder i så fall på att även vissa former av bevisning där kausalförhållandet går från bevisfaktum till bevistema kan beaktas inom ramen för bevisvärdemetoden. I dessa fall är alltså den kausala relationen mellan bevisfaktum och bevistema omvänd. Sahlin och

Rabinowicz menar att alla former av sunda resonemang (”sound reasoning”) kan fungera som pålitliga mekanismer.³⁶⁹

Det är bevismekanismerna som är bärare av bevisvärde, och bevisvärde kan följaktligen endast tillskrivas bevisfakta om bevismekanismerna beaktas.³⁷⁰ Sannolikheten som efterfrågas enligt bevisvärdemetoden kan därför enligt Sahlin och Rabinowicz beskrivas på samma sätt som Stening gör, nämligen att det relevanta är huruvida bevisfaktumet bevisar bevistemat.³⁷¹ Ett annat sätt att beskriva saken är att det är sannolikheten för att bevismekanismen fungerar givet bevisfaktumet som ska bedömas (P(M|F)), det vill säga att länken mellan bevistema och bevisfaktum har varit närvarande.³⁷² P(M|F) står således för det bevisvärde ett visst bevisfaktum har för ett visst bevistema.³⁷³ Sahlin och Rabinowicz menar att det är rimligt att anta att bevistemat inte påverkar huruvida bevismekanismen fungerar; bevistemat är självständigt från bevismekanismen.³⁷⁴

367 Se Goldsmith & Andersson (1978) s. 73 f.

368 Se Goldsmith & Andersson (1978) s. 73 f.

369 Se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 249.

370 Se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 248 ff.; Sahlin (1986) passim, men till exempel. s. 91, 92 och 94.

371 Se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 249; Sahlin (1986) s. 93.

372 Se Sahlin (1986) s. 93. Det ligger dock en förenkling i att bedömningen sker av hur ofta mekanismen fungerar. Det skulle kunna förhålla sig så att mekanismen i sig, när den fungerar, ändå inte alltid är helt pålitlig, det vill säga att den inte alltid levererar rätt svar trots att den fungerar, se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 250.

373 Se Goldsmith (1983) s. 106.

374 Se Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 251. En helt annan fråga är hur bevistemats allmänna vanlighet (ursprungssannolikheten) påverkar bevisvärdet, detta behandlas nedan under avsnitt 5.3.2.

Utgångspunkten för ett visst bevisfaktums bevisvärde är 0.³⁷⁵ För att utröna sannolikheten för att mekanismen fungerar måste därför hjälpfakta och erfarenhetssatser beaktas.³⁷⁶ Om bevisvärdet är 1 innebär detta att mekanismen mellan bevisfaktumet och bevistemat med säkerhet har

fungerat, men om bevisvärdet för ett visst bevisfaktum är 0, det vill säga att sannolikheten för att mekanismen har fungerat är 0, går det inte att dra någon som helst slutsats om bevistemats förhandenvaro eller sanning på grundval av detta bevisfaktum; bevisfaktumet tillför ingen information om bevistemat, men bevistemat kan fortfarande vara sant eller falskt.³⁷⁷

Eftersom det alltjämt är bevistemat som ska bevisas uppstår frågan på vilket sätt bevisvärdemetoden säger med vilken sannolikhet bevistemat före-ligger.³⁷⁸ Bevisbedömaren bedömer enligt bevisvärdemetoden sannolikheten för att bevismekanismen fungerar givet ett visst bevisfaktum, och om

mekanismen föreligger och bevisfaktumet föreligger följer att bevistemat måste föreligga; bevismekanismen innebär att bevisfaktumets existens förutsätter bevistemats existens eller sanning med en viss sannolikhet.³⁷⁹ Om bevisvärdet för ett visst bevisfaktum är 0,6 vet vi att sannolikheten för bevistemat minst är 0,6, eftersom den här bevismekanismen uppskattas ha fungerat givet bevisfaktumet i minst 60 % av fallen.³⁸⁰

Ett jämförande exempel mellan bevisvärdemetoden och den bayesianska metoden kan illustrera hur bevisvärdemetoden avses fungera.³⁸¹ Anta att en bil har smitit från en bilolycka i en stad där 70 % av det totala antalet bilar är gröna och 30 % av det totala antalet bilar är blå. Ett vittne säger att det

375 Se Rättegång IV (1992) s. 128.

376 Se Rättegång IV (1992) s. 133; Rättegång IV (2009) s. 181 och s. 193. Man kan genom att resonera om bevismekanismen även göra en distinktion mellan bevisfaktum och hjälpfaktum; ett hjälpfaktum har inte någon bevismekanism med bevistemat och följaktligen inget eget bevisvärde utan används för att bedöma bevisvärdet hos ett bevisfaktum, se Goldsmith (1983) s. 107.

377 Se Rättegång IV (2009) s. 195; Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 250; Sahlin (1988) s. 41.

378 Jfr Dahlman (2018) s. 32.

379 Jfr Sahlin & Rabinowicz (1998) s. 149 f.; Goldsmith & Andersson (1978) s. 73;

Rättegång IV (2009) s. 196 f.

380 Jfr Sahlin (1988) s. 41; Rättegång IV (1992) s. 135 f.

381 Exemplet är inspirerat av Gärdenfors (1983) s. 44 ff. och Sahlin & Rabinowicz (1998) s.

256 ff., vilka i sin tur har hämtat det från Kahneman och Tversky.

var en blå bil som smet från olycksplatsen. Det finns vidare statistik som ger vid handen att vittnet korrekt säger att det var en blå bil när det faktiskt var så i 90 % av fallen. Samtidigt visar statistik också att vittnet felaktigt säger att det var en blå bil när det faktiskt inte var så i 20 % av fallen.

Den bayesianska metodens första steg är att avgöra ursprungssannolikheten för att det var en blå bil på olycksplatsen. I detta fall är ursprungssannolik-heten för en blå bil 30 %. Om den bayesianska metoden används (exempel-vis den alternativa formuleringen av Bayes teorem i avsnitt 5.2.1.4) är sannolikheten för att det var en blå bil på platsen givet vittnets utsaga om detta ≈ 66 %.

Enligt bevisvärdemetoden skulle fokus i stället hamna på sannolikheten att bevismekanismen mellan vittnet och den blå bilen fungerade, eftersom det endast är här som det existerar en länk mellan vittnets utsaga och den blå bilen.³⁸² Denna fråga besvaras inte av den statistik som finns i målet.

(Möjligen skulle vetskapen om den relativt de blå bilarna högre frekvensen av gröna bilar påverka bevisvärdet av vittnets utsaga (se vidare avsnitt 5.3.2.2).)³⁸³